Wereds Vådligheter

Bengt Fram om den svenska debatten - i rysk TV

2012-02-13T22:16:00.003+01:00

Det svenska politiska debatten har atrofierat och dött sotdöden. Den som ännu tar den på allvar bekräftar därmed sin egen oförmåga till självständigt tänkande. I en situation där de etablerade åttklöverpartierna har liknande åsikter i alla viktiga politiska frågor, framstår bilden av en konflikt mellan ”höger” och ”vänster” som en illusion med ideologisk funktion.

Situationen är likartad i ett flertal europeiska länder, och det är med tanke på en internationell publik som Bengt Fram, välkänd för alla läsare av denna blogg, dissekerar den svenska debatten. Att intervjun har utförts av Russia Today snarare än av någon västerländsk TV-kanal, bekräftar för övrigt många av Frams påståenden.

Fram beskriver hur europeisk höger och vänster närmat sig varandra, och anammat det han kallar en dominerande ideologi. Denna ideologi bygger på "krämarliberalism, galopperande feminism och ett demokratikramande som gått i taket". Den bygger också på tron på öppna gränser, minskad nationell suveränitet och det positiva med utplåningen av lokala etniska konklaver, som till exempel den östgötska-gotiska. För att dölja att de etablerade partierna enats om en dominerande ideologi tjänar alltså den påstådda konflikten mellan ”höger” och ”vänster” en ideologisk funktion. Och därmed är vi framme vid Frams vision av en ofrånkomlig och stegrad spänning mellan geronter och yngre pretendenter. En konflikt som, i Bengt Frams historiefilosofi, alltid genomsyrat det västerländska projektet men som först nu blivit den enda och helt avgörande kraft som vrider förändringens hjul, de senaste decennierna i ett alltmer besinningslöst tempo.

Dagens frontlinje går inte mellan raser, klasser eller nationer - det handlar om ett generationernas krig.
En viktig iakttagelse Fram gör är att dagens opposition, i form av geronternas motstånd, existerar helt och hållet utanför systemet. Partier som Östgötska Befrielsefronten (R) hotas av förbud och oliktänkande (till exempel representanter för Östgötaskolan) tillåts idag inte verka inom akademin och media på ett sätt som gårdagens kommunister och fascister kunde, och dagens feminister på ett skickligt sätt utnyttjar.

Fram noterar också att detta är en subtil form av totalitarism; man erbjuder väljarna två alternativ men i grunden finns det inga skillnader mellan Vänstersossar och Högersossar. Han visar också hur den dominerande ideologin bygger på en negativ inställning till folkets förmåga att avgöra politiken genom folkomröstningar.Liknande manipulering identifierar han i media, där folkligt missnöje i Syrien ges betydligt större utrymme än missnöje på Östgötaslätten, eller de seniorer som dagligen samlas för att manifestera sitt missnöje med pensionsbromsen.

Sammantaget är det en imponerande intervju, där Fram är lika koncis och retoriskt effektiv som alltid. Den rekommenderas varmt.

Mot tystnad och frihet

2012-01-26T15:30:00.000+01:00

Krämarliberaler, feminister av alla de slag, demokratikramare... Nej, jag orkar inte längre tala inför den förfäade, fördummade och förfulade samtiden. Nu drar jag mig tillbaka till tystnaden och friden vid Roxens strand, en gång för alla. I sällskap med Weininger, Spengler och andra otidsenliga valfrändskaper ska jag tillbringa mina sista år. Jag har sagt upp prenumerationerna och abonnemangen. Modemet ska jag låta gå i sjön. Att vända sin samtid ryggen är i sanning den högsta livskonst. Jag har väntat alltför länge med att praktisera den.

Solitära tankar 4: Musikens tröst i en förfäad tid

2012-01-19T12:22:00.000+01:00

Schopenhauer visste sannerligen vad han talade om. I denna dystra tid söker jag det nödvändiga livsmodet i musiken. Där, och endast där, finner jag en stunds respit från den förfulade, fördummade och förfäade samtiden.

Solitära tankar 3: En ichtyofils acedia

2012-01-16T18:13:00.000+01:00

Nej, detta år började sannerligen inte bra. Omgivningens dumhet och misstänksamhet tycks tillta för varje år. Vad tjänar det till att skriva i en tid som denna? Varför skrika sig hes i krämarliberalismens öken, detta effeminerade ödeland?

Jag gitter inte skriva, inte ägna mig åt pistolskytte eller ens fiske. Jag är sålunda i samklang med denna bedrövliga samtid, ansatt av föruttnelse och upplösning, håglöshet och avsmak.

Ändå noterar jag att antalet hängivna läsare av denna blogg ständigt ökar. För dem bjuder jag idag på ett utdrag ur min bok En morgonpigg ichtyofils betraktelser Denna förskräckliga januari är det obegripligt att det faktiskt var jag som formulerade dessa rader.

Denna besynnerliga vinter har isen ännu inte lagt sig på Roxen. Jag ser det som ett illavarslande järtecken, en påminnelse om vad den stora Traditionen alltid vetat om de dekadenta, undergångsdömda kulturernas sista dagar. Men skam den som ger tappt för defitismens perversa lockelse.

I morse drog jag därför på sjöstövlarna och vadade ut ett stycke. Som jag ser det, är nämligen aspljustring den mest fascinerande syssla man kan tänka sig. Tvärtemot vad mången landkrabba fått för sig, är nämligen aspen en mycket intelligent fisk och ljustrarens kamp med en gammelasp, som kan pågå flera timmar, har inslag av såväl gladiatorspel som schack.

Just detta kombinerade krav på styrka, uthållighet, mod och intelligens gör ljustringen till en verkligt maskulin syssla. I denna effeminerade tid är det därför inte underligt att detta slags fiske lockar så många män som fått nog av av krämarliberalismens parfymerade förströelser och feminismens rasande erinnyer. Lägg därtill den outtalade men omisskänligt homoerotiska atmosfär som vilar över ljustringen och man förstår dess attraktion.

Lögn och förbannad dikt. Crister Enebär läser Stefan Storcks "Verkmästarens son"

2012-01-11T18:33:00.000+01:00

Ordet "bokflod" har alltid förefallit mig en smula larvigt när man talar om den svenska bokutgivningen. Om man nu nödvändigtvis måste använda maritima liknelser handlar det väl snarare om en trögflytande rännil i ett avloppsrör eller en knappt märkbar ristning i den i övrigt stillastående dypöl som utgör det svenska "kulturlivet",

Men något har hänt och med en obehaglig regelbundenhet har den läsande allmänheten på senare år drabbats av veritabla tsunami av "uppgörelselitteratur". De direkta offren för denna osmakliga kombination av narcissism, illvilja och skrivklåda är inte sällan kända och etablerade författare som Kerstin Thorvall, Stig Claesson och Anna Wahlgren, för att ta några namn ur högen. Per Wästberg sägs stå på tur och man borde väl därför inte förvånas över att Kurt Wered nu drabbas av en (styv)sons vrede.

Läsningen av Stefan Storcks Verkmästarens son var ändå något av en chock. Sällan eller aldrig har jag läst en bok fylld av ett sådant oresonligt och gränslöst hat mot en förälder. Det är inte fråga om en offentlig avrättning, utan om ett utdraget lustmord med tydliga sadistiska övertoner. Jag finner det därför nästan omöjligt att diskutera boken som ett litterärt specimen och kommer istället att tala klarspråk om dess innehåll och (o)moral.

För så här är det ju: om endast en tiondel av det som sägs i Verkmästarens son var sant, så innebar det att Kurt Wered är slut. Han skulle förlora all trovärdighet på samtliga områden där han gjort sig ett namn. Som romanförfattare och debattör, som tänkare och fotograf, som förläggare och fri intellektuell. De påstådda lögnerna, idéstölderna och plagiaten är alltför grova. Ansvarslösheten och lättsinnet alltför stort. Därtill beskrivs privatpersonen Kurt Wered som en närmast patologisk lögnare, en högfärdig och alkoholiserad autodidakt som på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få allting om bakfoten, en patetisk småfifflare som sedan han blev uppsagd från sin blygsamma tjänst på SAAB tillbringade den mesta tiden på LHC:s hemmamatcher eller den lokala pizzerian i Hjulsbro. En gift man som i åratal generar sin familj med påstådda homoerotiska bravader och som, när den obegripligt tålmodiga hustrun till slut får nog, helt tycks försvinna in i en dimmig värld av grandiosa fantasier.

Lyckligtvis är inget av detta sant.

Jag är part i målet, visst. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag håller Kurt Wered för en av våra främsta intellektuella, därtill en man med ovanlig personlig resning och andlig integritet. En sådan främmande fågel har naturligtvis fått utstå åtskilligt spott och spe av tuppkycklingarna i ankdammen och jag har aldrig tvekat att stå upp för hans sak. Till mina käraste minnen hör vänligheten och den närmaste försynta framtoningen hos den man som otaliga gånger tagit emot mig i diktarstugan vid Roxen.

Det är inte utan att man undrar vilka dunkla krafter som drivit Stefan Storck till att skriva Verkmästarens son. Dessvärre är det också en bok som i sin närmast patologiska cynism och grymma fingertoppskänslighet spelar på några av samtidens allra snaskigaste och snuskigaste tendenser.

Rent stilistiskt håller boken betydligt högre klass än det mesta av det spekulativa skvaller som i dag prånglas ut av bokmarknadens sutenörer. Den är förvisso fragmentarisk och just så osammanhängande och sårig som ett autentiskt dokument skulle vara. Vore det inte för det lömska anspråket på autenticitet skulle Verkmästarens son till och med kunna läsas som en skickligt skriven roman.

Men vad det handlar om är alltså inget annat än förtal. Grymt och infamt. Lyckligtvis är anklagelserna alltför befängda och nidbilden alltför grotesk för att kunna överyga någon. När den första chocken lagt sig återstår därför bara en mild sorg och en fråga. Vad driver något till att begå ett sådant vansinnesdåd som Verkmästarens son?

Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj

2012-01-06T23:55:00.000+01:00

Spänningen var på topp bland det hundratal medlemmar som samlats till Kurt Weredsamfundets årsmöte på Livgrenadjärmässens festvåning i Linköping denna trettondagsafton. Efter den sedvanligt överdådiga lunchen, serverad av kosacker från Terek, stillnade sorlet och allas blickar vändes mot honnörsbordet. På slaget 15.00 klingade så prisnämndens ordförande, litteraturkritikern Crister Enebär, i sitt monogramprydda glas och tillkännagav helt kort:

"Årets mottagare av Kurt Weredsamfundets stora medalj är Stefan Hammarén."

Efter ett ögonblicks tystnad bröt så det stora jublet ut. Det tog åtskilliga minuter innan Enebär kunde fortsätta med att läsa upp prisnämndens motivering, först på svenska, sedan franska, engelska, tyska och, som en hyllning till årets pristagare, malmfylld finlandssvenska:

"Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj för år 2012 jämte en prissumma om 25.000 kronor för ett författarskap som på ett föredömligt och kompromisslöst sätt exemplifierar den anarkiska jihadismens och idealiska misogyniens högsta principer genom prosans klarhet och poesiens förtätning. Han är också en uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare; en utforskare av mänsklig storhet i en period av kulturellt och samhälleligt förfall, som i talrika och sinnrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet. I hans författarskap möts det finlandsvenska och det östgotiska i en sällsam syntes. I sin samtidskritik frilägger han avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum som han med skepsis, hetta och visionär kraft gjort till sitt speciella motiv i en splittrad civilisation."

Det är svårt att tänka sig en värdigare mottagare av detta ganska nyinstiftade men redan ytterst prestigefyllda pris. I hela sitt författarskap har Hammarén givit uttryck för ett slags idealisk misogyni avant la lettre och även på andra sätt verkat i Kurt Wereds anda.

Leninpriset: krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna

2012-01-06T20:24:00.008+01:00

Lenin framstår idag som en av de främsta symbolerna för en kraftfull och, i ordets allra bästa mening, odemokratisk politik. Hans balsamerade gestalt förkroppsligar en hållning som idag förhånas, förlöjligas och förtrycks av pöbelväldets, krämarliberalismens och feminismens snöpta, politiskt korrekta kommisarier.

Och om Lenins namn inte smutskastas och baktalas av den ohöljda nyliberalismens pajaser så missbrukas det istället av krämarsamhällets pseudoradikala hovnarrar. Jag tänker naturligtvis på kotteriet runt Jan Myrdal och det föraktliga "Leninpris" som årligen delas ut till någon pseudoradikal halvfigur ur den svenska intelligentsians B-lag.

Nu senast är det alltså Sven Lindqvist som tilldelas priset för att han "på ett unikt uthålligt och okuvligt självständigt sätt utforskat livet och världen utifrån en solid grund av allvar och vetande".

Man tar sig för pannan!

Ty faktiskt finns det i detta land intellektuella som slående väl motsvarar den omdömeslösa juryns beskrivning. Men dit hör givetvis inte Lindqvist och än en gång har alltså det så kallade Leninpriset visat sig vara en krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna.

Här på Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi tidigare skrivit om Leninpriset (till exempel här, här, här och här). När jag träffade Kurt Wered själv för en tid sedan ville han inte kommentera årets pristagare och förklarade att han också sagt sitt vad gäller Leninpriset. Det är alltså bortom allt tvivel att Kurt Wered skulle acceptera det pris för vilket han borde vara en självskriven kandidat. Samtidigt påpekade han dock att den livaktiga föreningen "Leninpriset till Kurt Wered" fortsätter med sitt principiellt viktiga arbete.

Man kan bara hoppas att fler av dem som tar kulturen och politiken på allvar, som inte nöjer sig med att vara krämarliberalismens knähundar och den repressiva toleransens gisslan, som vägrar att delta i tivolisamhällets kollektiva ringdans runt McDonalds triumfbåge och som förstår värdet av en hård och skoningslös kulturkamp, väljer att sluta upp under den anarkiska jihadismens svart-gröna fanor.

- Niftor Odontologen

Leo Lewenhaupt: FOLKHEMSPSYKONAUTERNA. DEN SANNA BERÄTTELSEN OM HOLKFOLKET

2012-01-03T15:24:00.001+01:00

Inom kort utkommer Folkhemspsykonauterna, Leo Lewenhaupts stora monografi om den lika legendariska som långlivade rockensemblen Holkfolket. Crister Enebär har läst den.

"Det här måste vara helvetet", tänker jag och drar ett sista bloss innan jag sätter mig på pågatåget med destination Teckomatorp. Det kunde lika gärna vara Hades. Ty gråare och tristare än denna Skånedag kan världen knappast vara. Utestängd från mänsklig värme stirrar jag ut genom det illa putsade fönstret. Samhället därute är kallt och hårt, prisgivet åt dessa sista dagars gulaschbaroner och knoddiga krämarliberaler. Bredvid mig sitter en ung flicka, kanske femton år. Munnen halvöppen, ögonen tomma som pensionärernas plånböcker. Från hennes hörlurar strömmar något slags intelligensbefriad popmusik. Basgångarna skakar sönder de sista resterna av sinnesfrid. Sedan länge är det förbjudet att röka på tågen. Kaffet i pappersmuggen smakar som en våt yllesocka i en skyttegrav. Jag känner en förlamande sorg.

För att komma undan denna lika onödiga som bedrövliga samtid öppnar jag den gamla portfölj som följt mig på så många resor och tar fram en nyutgiven bok: Leo Lewenhaupts Folkhemspsykonauterna. Redan efter några sidor är jag fullkomligt absorberad och jag kommer inte till sans förrän tåget är framme i Helsingborg. Det spelar ingen roll; jag har redan glömt vad jag skulle i Teckomatorp att göra. Jag kliver av tåget och tänder en cigarrett. Solen tränger fram genom molnbyarna som en triumferande trumpet i en symfoni från revolutionsåret 1848, förkunnande ett annat liv, ett alternativ till Hadestillvaron.

Så skulle denna recension kunna inledas. Men låt oss börja från början. Jag tänder ännu en cigarrett och prövar en annan ingång.

För oss som är födda i skarven mellan femti- och sextital framstår ofta den svenska proggen som något motsägelsefullt. Å ena sidan kan den betraktas som uttryck för en frihetslängtan och ett politiskt engagemang som står i bjärt kontrast till dagens kalla, cyniska likgiltighet. Ett eko från den guldålder vars frukter vi knappt han smaka innan nyliberalismens fimbulvinter satte in. Å andra sidan är proggen också ett mossbelupet monument över verklighetsfrämmande drömmerier, personligt förfall och politisk rigor mortis. Sålunda tål givetvis proggen att skrattas åt - men frågan är om den inte förtjänar att hedras mer ändå, särskilt i en tid som domineras av hänsynslös spekulation och roffarmentalitet, hegemonisk krämarmentalitet, iskall egoism och de mest oförblommerade och skamlösa excesser i naken narcissism.

Men död är proggen i alla fall. Sörjd av ett fåtal och bortglömd av desto fler.Jag tänker på flickan på pågatåget. Hon skulle inte förstått mig om jag berättat om Mecki Mark Men, Hawkey Franzén eller Nebulosa. Uppväxt på en diet av fildelad mp3-musik skulle hon inte ens förstå hur en LP-skiva fungerar. Jag tänder ännu en cigarrett och betraktar de blå rökslingorna som stiger mot taket. För första gången känner jag mig gammal.

En av de många förtjänsterna med Leo Lewenhaupts stora bok om Holkfolket är att den visar att proggen faktiskt inte är död. Ty uppe i det djupaste Östergötland kan man ännu i dag höra mungigor och bordun, elbas och överstyrda gitarrer i vad som kanske är en av det utopiska 60-talets sista motståndsfickor. I jordbrukskollektivet Holken, beläget strax utanför Källstad vid Tåkerns norra strand, ligger haschröken lika tät som en gång korditdoften över Flanderns slagfält. Här har utopin hållts till liv samtidigt som den förvandlats till livskraftig praktik. Där man i resten av samhället lydigt och lyckligt frambär sina offer till Mammon och Hollywood, samlas man här ännu för att hylla Den Stora Modern och Dionysos. I denna exklusiva utopi har tiden stannat och sommaren 1967 förvandlats till ett evigt nu. En refug för oss som som vägrar att finna oss tillrätta i varutempel och TV-soffor.

Lewenhaupts bok om dessa bekymmersfria skogsmän är ett till omfånget imponerande och värdigt monument över Holkfolket, något så sällsynt som en angelägen, engagerande och viktig bok om rockmusik. Jag sträckläser de närmare tusen sidorna med en uppmärksamhet som jag trodde gått förlorad efter alltför många års slavgöra i litteraturkritikens grottekvarn. I vargtimmen lägger jag ifrån mig boken, tänder en cigarrett och letar fram LP:n Sativa Sensitiva från 1989.

I det 25 minuter långa titelspåret finns ett avsnitt som i sig förenar några av Holkfolkets mest karakteristiska egenskaper. Bertel Palmstruchs tvärflöjt och Gustaf Nathorst-Böös' elförstärkta och något överstyrda sitar, intimt sammanslingrade med varandra, utför, mot bakgrunden av slagverk och en här lugnt ackordskapande gitarr, en dialog. Temat består egentligen av två uppåtstigande terser, sammankopplade i två legatobågar (inte olika valven i ett bysantiskt kapell i Anatolien). Det uppåtstigande hindrar inte att de har en vemodig klang: det är som ett landskap efter regn eller ett långsamt uppvaknande på ett pågatåg i onådens tid.

Det finns ett utomordentligt rumsligt, nästan figurativt drag i denna figur, som blir desto mer häpnadsväckande som det samtidigt är elegiskt och utopiskt, uttryck för kontemplation och uppmaning till handling. Jag låter musiken strömma genom min kropp och tänder ännu en cigarrett. Innesluten i denna famn finns det ännu en möjlighet att leva ett värdigt liv, oåtkomlig för den gottköpsmentalitet och avgrundsdjupa cynism som metastaserar genom samhällets fiberoptiska blodomlopp. Leo Lewnhaupt är den bästa tänkbara vägvisaren till denna folkhemska underjord. Folkhemspsykonauterna är en viktig bok. En angelägen bok. Nödvändig. Stark. Läs den!

Leo Lewenhaupt
Folkhemspsykonauterna. Den sanna berättelsen om Holkfolket
Omfång: 978 sidor. Rikt illustrerad i färg och s/v.
Bandtyp: Klotband
Pris: 375:-

Solitära tankar 2: Dagspressen, Carema och konsumtionssamhället

2011-12-22T18:32:00.000+01:00

Trots min föresats att en gång för alla vända den vedervärdiga samtiden ryggen, händer det att jag kastar en blick i någon av våra bedrövliga dagstidningar. Varför gör jag detta? Är det något slags perversion som driver mig till denna självbesudling? Är det kanske en defekt i själva personligheten, en själslig svaghet, som gör att jag emellanåt utsätter mig för den plåga det innebär att ta del av den politiskt korrekta gallimatias, de banaliteter, den ohöljda dumhet och avgrundslika låghet som fyller varje sida i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Nå, påminner jag mig när jag ansätts av sådant tvivel, jag har nu en gång valt att verka i denna samtid. Det är min plikt att hålla vakt på tivolisamhällets allra skränigaste och tarvligaste marknadsplatser för att kunna vittna om samtidens låghet. Att dra sig tillbaka i splendid isolation vore därför ett slags fanflykt. I det lägsta och tarvligaste finner jag min värdighet. Det är där jag är satt att verka.

Men när jag som i morse slår upp Dagens Nyheter resulterar det oundvikligen i en stark fysisk reaktion, inte olik det äckel som kan drabba den som står inför en nyss öppnad grav. Åsynen och stanken av det ruttnande kadaver som är den svenska "debatten" är i sanning kväljande - men samtidigt en outtömlig källa för den som vill fiska efter samtidens bråte i den grumliga, stillastående göl som är vårt land.

Så fälls det nu krokodiltårar över företaget Caremas otidsenliga sparnit. Man antyder att de åldringar som befinner sig på av skattemedel finansierade inrättningar inte får tillräckligt med mat och blöjor. Emellertid: läser man mellan raderna framstår det blott alltför tydligt att det är den galopperande konsumismen som här sticker fram sitt tryne. Inte ens våra senila åldringar kommer undan kravet på ständigt ökande konsumtion. När de själva inte längre orkar skrika efter mer och nyare prylar, upplåter PK-pressen gärna sina spalter åt krämarsamhällets megafoner. Mer blöjor! Mer välling! Fler och dyrare gummihandskar åt personalen!

Sannerligen, ingen kommer undan konsumtionssamhället och lrämarmentaliteten. Det är så man kunde kräkas.

Solitära tankar 1: Midvinter

2011-12-22T17:10:00.000+01:00

Jag hör hur "människorna" omkring mig tjattrar om vintersolståndet och att vi nu "går mot ljusare tider". Är detta, frågar jag mig, något annat än massans sätt att distrahera sig från det som vi alla är skyldiga att inse: hur vi i allt snabbare takt närmar oss avgrunden?

Är det inte just detta slags livsfeghet som banat vägen för krämarliberalismens framfart och den pöbelaktiga tivolikulturens utbredning?

Själv har jag dragit mig tillbaka till stugan vid Roxens strand. Skramlet och tjattrandet når mig här endast som en svagt brus. Jag slår upp ett glas Solita och läser några sidor Spengler. I spisen förkolnar de egna manuskripten; det senaste årets erfarenhet har fått mig att inse hur fåfängligt det är att skriva för en publik som är lika oförstående som den är otacksam.

Kan man komma närmare lyckan? Jag tror inte det.

De dillande dumbommarnas deliriska dans. En kommentar om dagskritikens tillstånd

2011-12-01T12:59:00.000+01:00

Som avtalspensionär och fri intellektuell har jag under åtskilliga år levt under mycket blygsamma förhållanden. Mina böckers läsare är få - vilket speglar det andliga tillståndet i den igenslammade ankdam som är det svenska "kulturlivet". Min tillvaro här vid Roxens strand är med nödvändighet ett slags inre exil. Om mitt arbete nämns i den förfäade pressen, eller på det elektroniska nätet, är det i regel i skeptiska eller, oftare, rent hånfulla ordalag.

Det förvånar mig nu icke och det vore dåraktigt att vänta sig något annat. Det här landet har den "litteraturkritik" det förtjänar. Medveten om detta sakernas tillstånd vägrar jag också att ikläda mig narrhuvan och delta i de politiskt korrekta pajaskonsterna. Aldrig kommer jag att sitta i en TV-soffa eller delta i någon offentlig debatt. Och jag håller mig för god att delta i medelmåttornas triumftåg, detta de dillande dumbommarnas deliriska dans.

Något som däremot fortfarande förvånar mig är den tankens lättja och karaktärens hållninsglöshet hos de kritiker som helt sonika vägrar att ta sig an mitt arbete. Detta slags slapphet - för att inte säga ansvarslöshet och feghet - drar ett löjets skimmer över dessa etablissemangets handgångna män. Deras tystnad om mitt arbete säger mer än hundra av de maniskt pladdrande krior som man ägnar andra- och tredje rangens författarskap.

Bakgrunden är enkel. Jag har under flera år skickat recensionsexemplar av böcker utgivna på Anark förlag till en namnkunnig sydsvensk kritiker, vars namn jag inte tänker nämna. Avsikten var inte att dra uppmärksamhet till mitt eget arbete, och än mindre min person. Jag tyckte bara synd om en kritiker som uppenbarligen saknar angelägna ämnen att skriva om. Dessa ansträngningar har dock mötts av en kompakt tystnad. Icke en artikel, icke en recension, icke ens ett hastigt omnämnande i våra "sociala medier".

Med en kritik av detta slag vägrar jag nu att befatta mig. Inga fler recensionsexemplar kommer att skickas ut.

- Kurt Wered

Bengt-Erik Heijll: KURT WERED OCH BENGT FRAM. TVÅ ÖSTGÖTAR, EN SAMTID

2011-11-25T17:50:00.003+01:00

Göran Baugh har läst Bengt-Erik Heijlls nyutkomna dubbelbiografi över den östgötska radikakonservatismens grand old men.

Bengt-Erik Heijll var under flera år en både uppskattad och kontroversiell professor i historia vid Linköpings universitet. Bland hans böcker märks Det östgotiska Atlantis. Om Östergötlands äldsta historia (2005) samt Östgötska anarker. Kurt Wered och hans krets (2009). Heijlls radikalkonservativa engagemang och arbete inom den så kallade östgötaskolan ledde till att han häromåret under kuppartade former tvingades lämna sin tjänst. Nu kommer hans nya bok Kurt Wered och Bengt Fram - Två östgötar, en samtid som på riktigt introducerar den mindre kände Bengt Fram. Medan Kurt Wereds författarskap åtnjutit avsevärd uppmärksamhet under senare år har hans mångårige vän och kollega Bengt Fram förblivit något av en bakgrundsfigur inom den östgötska radikalkonservatism som i grunden förändrat det politiska landskapet i Sverige. Heijlls bok slår ett slag för dem båda och förhoppningsvis kommer intresset att öka även för Bengt Fram med denna bok. Samtidigt bekräftar den Heijlls egen ställning som en intellektuell outsider i det av politisk korrekthet lamslagna Sverige.

Titeln skvallrar om en biografi över Wered och Fram men det skulle vara fel att kalla boken för en strikt biografi. Snarare har Heijll skapat ett verk som utifrån ett antal idéer försöker sammanfatta de viktigaste tankarna inom östgötaskolan och den anarkiska jihadismen. Bokens första kapitel är en kortare redogörelse för Wereds och Frams uppväxt och liv samt författarskap. Efterföljande kapitel kretsar kring idéerna som är grundläggande för dem båda, och försöker att fånga essensen av deras livshållning. Heijll utgår från de centrala verken hos respektive författare och placerar de ideologiska och konstnärliga hållningarna i en historisk kontext, rättare sagt i vår egen samtid.

Hur ska man förhålla sig till världen och det moderna samhället? Kurt Wered formulerade först den idealiska misogynien, en radikal uppgörelse med såväl feminism som själva det kvinnligas princip. En positiv motpol finner han i hård hockey, en ludisk och homoerotisk ritual där "blod och säd fläckar rinkens vita is". Och här finner vi både bakgrunden till det mångåriga engagemanget i LHC:s supporterklubb "White Lions", som för Wered fungerade som en "plantskola för morgondagens aktivister" och hans uppmärksammade avfall när det stod klart att "den effeminerade rötan angripit såväl spelare som supportrar". Dagens bleka "defaitistiska heterohockey" duger inte som refug från det "effeminerade massamhället" och Wered vänder därför blicken inåt-bakåt i en serie introspektiva meditationer över den stora traditionen och det östgötska arvet.

Bengt Frams avsmak inför samtiden grundlades under åren som gymnasieadjunkt. Under 1970-talet vände han sig bort från den tilltagande slapphet och infantilisering som gjort lärarverksamheten till ett "fåfängligt utfordrande av pärlor för svin". Fram vände istället blicken bakåt, mot det östgotiska urhemmet i trakterna kring Hjulsbro. På senare år lät den allt mer drivne amatörarkeologen lägga fram sina rön i skrifter som Från Hjulsbro till Ravenna, I östgoters fotspår och Östgoternas urhem. Den kompromisslösa och allt fränare samtidskritiken formulerades i böcker som Inre exil och på bloggen Östra Götalands fria vidder. På ett förtjänstfullt sätt blottlägger Heijll de parallella spår på vilka Wereds och Frams ideologiska utveckling färfats genom samtidens vittrande ruiner samtidigt som han lyfter fram de avgörande skillnaderna. Där Wered gärna kopplar ett grepp på de stora utvecklingslinjerna och kombinerar sin förståelse för den tidlösa Traditionen med en apokalyptisk-visionär syn på framtiden har Fram framförallt gjort sig känd som en enveten debattör av samtidens problem utifrån ett konsekvent antigerontofobiskt perspektiv.

Heijll har gjort ett storartat jobb. Det här är en fantastisk bok för Kurt Wereds många läsare och jag är övertygad om att jag nu kan läsa hans skrifter med nya ögon. Positivt är också att vännen Bengt Fram ägnas lika mycket utrymme, om inte mer, som Kurt Wered. På senare tid har vi hört allt mindre från dessa genstörtiga och gallsprängda, men alltid intressanta, i ordets bästa mening ultrareaktionära författare. Vågar man hoppas på deras återkomst i den samtida idédebatten inom en snar framtid?

Bengt-Erik Heijll
Kurt Wered och Bengt Fram. Två östgötar, en samtid
Omfång: 285 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 225:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (4)

2011-07-19T21:23:00.000+02:00

Broder Kurt,

Det är en tidig morgon i Hjulsbro. Nu är klockan snart halvfyra och jag vaknar med en känsla av fullkomlig lycka. Ty min värld är inte deras värld. Den har inget att göra med det tingeltanglande taskspel som alldeles tagit över Linköpings gator. Min värld går att gräva och sila fram ur förfäders rika mylla. Den är enkel och vacker som ett gotiskt svärdfäste.

Varje morgon vaknar jag nu med denna intensiva lyckokänsla brusande omkring mig. Det sjunger ur jorden. Jag ser generationer av östgoter därnere i den rika lerjorden. Ansikte efter ansikte. Skugga efter skugga. Vi gräver fram våra rötter och vår vardag. Världen är bara ett ord och arkeologin är en port. Det som jag vidrör dessa morgnar i juli laddas upp med ett speciellt slags lyster. Det mörka och fördolda blir ljust som silver. Det klingar. Nu är det tidig morgon och jag är lycklig, fri och stark. Jag ska berätta.

Varje morgon vaknar jag med den här stålblankt klingande intensiteten, dödshavet brusar i mig och när jag gräver så når jag fram till fasta land. Det sjunger nere i jorden. Jag ser leden slutas bakom mig. Det finns brytpunkter i varje människas liv. Det finns ögonblick när allt står på spel. Det finns fyndplatser som måste grävas ut. Det finns folkslag som måste skapa utrymme i världen. Det finns också dagar när det nedärvda arvet måste inkarneras, i handling. Det är inte ett motsatsförhållande. Tvärtom. Solidaritet är inte ett avskilt rum som man kan stänga dörren till när man blir upptagen av annat. Det är möjligt att det är därför vi så ofta återvänder till de första östgötarna, till de första stegen i folkvandringarna. Under de första morgontimmarna är det så enkelt, för att inte säga kristallklart, som vatten. Det är vi mot dem. Östgoter mot svear, nollåttor och östdanskar.

Men det finns andra slags dagar. Mörka och dystra, då sången tystnar och den östgotiska tanken verkar lika död som de ben jag gräver upp ur jorden. Det finns dagar då Linköpings gator är rent förskräckande i sin själlösa, kosmopolitiska, nivellerade likriktning. Allra värst sådana dagar är kanske vetskapen om att det bland de konsumtionsmaskiner som befolkar denna avskyvärda plats ännu finns människor i vars ådror flyter åtminstone ett snapsglas äkta, östgotiskt blod. Sex centiliter destillerad etnicitet som de, utan att tveka, skulle byta ut mot en mobiltelefon eller platt TV-apparat. Så långt har det gått. Jag gör mig inga illusioner.

Men det är för att rädda dem, för att återuppväcka deras förlorade stolthet jag bedriver mina arkeologiska utgrävningar, dag ut och dag in. När det gäller den samtida gotiska aktivismen handlar det eljest om markörer utan substans. Det har vi redan talat om. Men här, med händerna djupt ned i myllan, har jag kontakt med det levande arvet från en snart bortglömd storhetstid. De döda goterna finns kvar! Det jag efterlyser? Ett större allvar, en konsekvens, en blick som sträcker sig bortom Götgatan i Stockholm och konsumtionspalatsen i Linköping.

Den östgötska arkeologin befinner sig sedan länge i ett förskräckligt tillstånd. Socialister, feminister, demokratikramare av alla schatteringar styr och ställer med fädernas jord. De lydigaste och mest oppurtunistiska akademiska knähundarna sitter vid stipendiefondernas dukade bord och låter sig väl smaka av det som faller ned från köttgrytorna. Själv har jag alltid sett till att hålla mig borta från alla sådana sammanhang. Jag bekostar själv mina utgrävningar och ombesörjer publiceringen av mina resultat. Det är så man bevarar sin frihet i det här tjyvsamhället. Det är så man upprätthåller sin gotiska heder. Och det är därför jag varje morgon vaknar med en sång, trots allt.

Bengt

Karin Barbalander: DEN TRETTONDE STOLEN

2011-07-19T19:55:00.000+02:00

Ända sedan han som pojke drömt om att iförd frack få hålla ett minnestal över sin företrädare i Börshuset, har den språkmaterialistiske poeten Horatio Petterson vetat att han en dag måste bli invald i Svenska Akademien. När den åldrige lingvisten Sture Anckargrund äntligen går ur tiden, får han chansen. När Akademiens ständiga sekreterare, Lydia Engdahl, erbjuder Horatio stol nummer tretton vet han att åratal av poesi och polemik, kritiska och erotiska favörer äntligen givit den utdelning han så hett eftertraktat. Men under ytan av snille och smakt ruvar dock sinistra hemligheter och snart dras Petterson in i ett sofistikerat spel med internationell vapenhandel, vitryska prostituerade och en passionerad käreksrelation med den åldrande akademisekreteraren. I potten ligger förstås Nobelpriset.

Konserthuset och Blå hallen, Gamla stan och Börshuset bildar kuliss till denna kultiverade kriminalroman där det aldrig sinande kokainet, fatala poetissor och läckra anrättningar är givna ingredienser. Med Den trettonde stolen bekräftar Karin Barbalander än en gång sin position som den svenska deckarparnassens furstinna.

Karin Barbalander
Den trettonde stolen
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (3)

2011-07-03T17:44:00.003+02:00

Hell broder,

Den förbannade värmen håller östra Götaland i ett förlamande, rödglödgat järngrepp. Svetten droppar ned på datorns tangentbord där jag sitter och ser ut över den gulnande Östgötaslätten. Marken är torr och årets höskörd är dålig.

Det känns symptomatiskt. Har inte också vårt så kallade kulturliv drabbats av en liknande torka och sterilitet? Jag vantrivs lika mycket i den rikssvenska okulturen som i denna hetta och båda är lika oroväckande naturvidriga.

Du skriver om kampen för en östgötsk identitet. Du berättar om bristen på existentiellt engagemang hos den låtsasradikalism som hånar och förtalar sådana som oss. Du beskriver det spott och spe som drabbar den som står rakryggad i en tid som denna.

Jag vet blott alltför väl vad du talar om. Men min mångåriga kulturkamp har också varit härdande erfarenhet. Angreppen och förtalet bekommer mig inte längre.Kanske är detta ett stålbad som vi alla måste igenom. Det är ett klimat som detta som gör det möjligt att skilja agnarna från vetet.

Men östgötarna förblir osynliggjorda. Och vem bryr sig ett skit om spillrorna av detta en gång så stolta folk? Och vem för dess talan? Jag blir svaret skyldig. Det finns förvisso undantag, sådana som Didrik Ögnelood och du själv. Och några få till. Margareta F Johansson har gjort viktiga insatser vad gäller den akademiska forskningen genom att påvisa historiska kopplingar mellan östgötsk andlighet och den anarkiska jihadism jag själv förespråkar.

Men vad dessa fribrytare har gemensamt är utanförskap och marginalisering. Våra insatser förtigs av de demokratikramande och feministiska åsiktskommisarier som dominerar pk-medierna och åttklöverpolitiken. Och precis som du har jag insett att den så kallade "radikalhögern" inte är något annat än ett skämt.

"Finns det ett alternativ till pessimismen?" frågar du.

Jag vet sannerligen inte men nog ser det dystert ut. Ändå vägrar jag att ge upp. Innan det östgotiska folket fått sin upprättelse tänker jag inte kliva ned från barrikaderna. Och i mörka stunder tröstar jag mig med tanken på att dagens tivolisamhälle snart nog kommer att störtas i grus och aska.

I väntan på detta ragnarök öppnar jag ännu en källarsval Runöl och blickar ut över Slätten, som våra förfäder gjort sedan Theoderiks dagar. Ur detta kulturarv suger jag min näring.

Hockey och hård homoerotik erbjuder också alternativ till den krämarsamhällets undermåliga underhållning vars banala basgångar i denna stund får marken under mig att vibrera. Sådant är mitt alternativ till den pessimism och defaitism som det till varje pris gäller att bjuda motstånd.
W

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (2)

2011-07-01T21:46:00.000+02:00

Broder Kurt,

Det hela är väl rätt enkelt? Du pratar om brist på existentiellt engagemang hos dagens höger. Jag har vant mig. Den så kallade bombkastarhögern betraktar mig som apolitisk stofil.

Jag ägnar som du vet mina dagar åt arkeologiska undersökningar av fädernas jord och studier i den yngre östgotiskan. De professionella arkeologerna, snöpta akademiska typer allesammans, ser mig som rabiat östgötsk separatist.

Det är precis som jag vill ha det.

Jag vet att du fått utstå en liknande behandling. Det är lite äckligt till en börjam Glåporden klibbar fast. Såna som vi passar inte in i en kultur som domineras av feminism och akademism och en korrupt politikerkår som inte ser längre än till nästa ryck i pensionsbromsen.

Och vad gäller den "svenska radikalkonservatismen" består den uteslutande av senila stofiler och finniga mammas pojkar. Så har det allti varit och så kommer det att förbli.

De verkliga orättvisorna, samtidens ödesfrågor som vi har framför ögonen varje dag, dem blundar man för. Pensionsbromsen. Förnekandet av det östgotiska folkets historia. Den feminism som hotar att lägga under sig hela Occidenten...

Vad som behövs är en verklig kulturkamp men vem som ska leda den vet jag inte. Om tio år är både du och jag för gamla för att stå på barrikaderna. Jag ser ingen som kan ta över.

Finns det ett alternativ till pessimismen?

Bengt

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (1)

2011-07-01T21:19:00.000+02:00

Årets sommarföljetong här på bloggen består av en aktuell brevväxling mellan Kurt Wered och Bengt Fram. Den första episteln är avsänd från Wereds eget Övralid, diktarstugan och eremitaget vid Roxens strand.

Bäste Broder,

Åter en tidig morgon vid Roxens strand. Nätterna är ljusa, högsommarens lite pråliga skönhet förförisk. I fjärran hörs larmet från den medelklass som håller igång krämarsamhället och tivolikulturen.

Hur annorlunda är inte livet här på mitt eget Övralid. Eremitboningen, min sista tillflykt. Jag skriver varje dag. Varje dag är en arbetsdag. Den som inte kämpar emot liberalismen och feminismen och åttklöverns förtryck är en död människa. Den som inte bjuder motstånd genom sitt arbete har förverkat rätten till sitt liv.

Jag lever, alltså kämpar jag.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden som gästföreläsare hos en politisk organisation som kallade sig "militant identitär". Jag lärde mig mycket. Jag förstod: det som skilde mig från dem var en fråga om existentiell nödvändighet. En stackars aktivist berättade för mig om sin vånda. Vad skulle han kunna göra för att rädda den gotiska identiteten i en tid som denna. Jag kunde inte låta bli att säga: Skit i politiken då. Du kanske inte har stake nog att sticka en H&M-butik i brand eller avrätta en polis. Efter det blev jag inte inbjuden fler gånger.

Det är tidig morgon nu. Linköping. Hemstaden. Som jag en gång älskade. Som jag sett förvandlas till en tummelplats för samtidens alla nedbrytande krafter. Man får inte försumma sitt uppdrag. Det är den existentiella nödvändigheten jag saknar i den samtida radikalkonservatismen, i de pseudoreaktionära rörelserna, hos de östgötska identitärerna. Idel ängsliga positioneringar och käringaktiga piruetter.

Det är så man kunde kräkas.

W

Städhjälp, ἄσκησις och frihet

2011-06-12T20:50:00.002+02:00

I morse kom den gamle vännen Bengt Fram över med några konserver och en packe dagstidningar, som han brukar om söndagarna. Jag förvarar tidningarna ute på dass, där de kommer till bäst användning. Att läsa dem kommer naturligtvis aldrig ifråga.

Jag lever ett enkelt liv här vid Roxens strand, långt från alla de nöjen och förströelser på vilka den moderna massmänniskan förslösar sin tid. Mina egna glädjeämnen är av ett långt anspråkslösare och (törs jag säga det?) raffinerat slag. Så bereder det mig till exempel ett dagligt nöje att torka mig där bak med dagstidningarnas kultursidor.

Efter förmiddagens tarmtömning råkade dock min blick dröja lite för länge vid det hopknölade tidningspappret, något jag genast fick ångra. Här, på mitt eget avträde, tvingades jag ta del av den lika själsfina som lättjefyllda liberalfeministiska parnassens patetiskt ynkliga problem.

Det är så man kan kräkas.

Men denna ofrivilliga insyn i en "kulturarbetares" lika välstädade som själstomma liv fick mig att se på de egna omgivningarna med en ny blick.

Sedan länge hålls jag här ute i den fallfärdiga stuga som jag, halvt på skämt, brukar kalla mitt eget Övralid. Här har jag skrivit de flesta av det trettiotal (eller har det hunnit bli ett fyrtiotal?) böcker som bär mitt namn. Härifrån har jag skött två förlag och drivit en tankesmedja samt vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Naturligtvis sköter jag min städning själv. Här finns inga dammsugare eller hushållsmaskiner, inte ens en kaffebryggare. Vatten hämtar jag i sjön. Där finns också en brygga så någon dusch har jag aldrig behövt installera. Den förste i varje månad tar jag fram klappträet och tvättar mina kläder.

Städhjälp, TV, radio, telefon, datorer, Facebook och Twitter... Jag sätter en ära i att stå fri från allt sådant. Jag har slängt mitt körkort och håller mig inte längre ens med cykel.

Nu förstår jag, bättre än någonsin, att denna självpåtagna enkelhet, denna ἄσκησις, är själva förutsättningen inte bara för min egen frihet utan för all intellektuell och andlig verksamhet av betydelse.

Kurt Wered om nationaldag och östgotiskt kulturarv

2011-06-06T21:16:00.000+02:00

"Nationaldag". Ett sådant trams, ett sådant lappri. Jag är inte svensk! Den enda identitet jag vill kännas vid är den östgotiska och det, mina vänner, är något helt annat. I århundraden har vi goter hunsats och utnyttjats av de alltmer kosmopolitiska och effeminerade svearna. Vår älskade Östgötaslätt, det gotiska folkets urhem, har skövlats och plundrats otaliga gånger. Och så har de velat göra oss till "svenskar". Det är så man vill kräkas. Det finns givetvis ingen "svensk" personlighet - blott en hållningslös, insmickrande knoddighet som slickar överhetens arsle med sin sträva tunga och ger sig den ohämmade konsumismen i våld.

Jag har sedan länge sagt upp bekantskapen med allt sådant. Jag har rest i Orient och Occident på flykt från den förbannade svenskheten. Men vart än jag i världen befunnit mig har det aldrig funnits någon tvekan, något tvivel. Mitt hem är östra Götaland. Goternas land i min själ. En man som förlorat banden med sitt ursprung, som kapat rötterna till den livgivande myllan, förtjänar knappast att längre kallas man. Han är ett hjälplöst offer för konsumism, kosmopolitanism, feminism - eller vilka som helst andra "ismer". Han är dömd att gå under.

Jag tänker inte på svenska (detta slavspråk). Alla mina texter är ett slags översättningar från den östgotiska som pulserar i mitt blod. Ja, jag är östgot - och som sådan tänker jag inte delta i det bedrövliga firandet denna dag. Sjung ni era sånger, hylla ni er kung. Själv knyter jag näven i fickan och bidar min tid, medveten om att den gotiska återkomsten är lika ofrånkomlig som det omgivande cirkussamhällets sammanbrott.

Anark förlag presenterar SÅNGBOK FÖR STORA OCH SMÅ

2011-06-01T14:31:00.002+02:00

Anarks Sångbok för stora och små samlar den råaste, blodigaste, mest desperata och passionerade radikalkonservativa sångdiktning som hörts i detta land. Men här finns också hjärtskärande homoerotiska kärleksdikter, attacker mot krämarsamhället, hockeyramsor och jublande utopier.

Och trodde du att anarkisk jihadism var trist... Sjung med i C.A. Johanssons En gammal turkisk stridssång, lika eggande idag som när den första gången trycktes för mer än 80 år sedan. Efter några rader kommer du garanterat ändra mening.

Framå, du jägarskara god,
Och seger köp med eget blod,
Ty falla kan den tappre blott,
men vika köpta trälens lott.
Slut till din barm halvmånen kär,
I döden din svepning är.
Framåt, min Allah så har sagt,
mot ovän var på ständigh vakt.
Ty fred finns ej på jordens ring
Och avund lurar runtomkring
Från minsta mask till kronan klar,
som Män'ska är och upplyst var.
Men drar du segern dit du går,
Din bragd av Muhammed belöning får.

En kortare, stencilerad version av Sångbok för stora och små har sedan en tid cirkulerat i ett slags samizdattillvaro. Om den skrev en krönikör i Axess Magasin: "Kurt Wered och hans redaktörer tycker det är rimligt att piska upp hatiska stämningar med hjälp av eggande sånger, att håna den demokrati som garanterar dem rätten att sprida sin vidriga propaganda och att återuppliva mordet som argument. Att sångboken tycks avsedd för en yngre publik gör deras attityd extra vidrig."

Våra folkhemsislamister tyckte å sin sida att det saknades renlärighet och ett tydligt politiskt program i urvalet jihadistiska kampsånger. Krämarliberaler och salongsjihadister hatar Anark förlag. Det är helt i sin ordning.

Sångbok för stora och små
Omfång: 198 sidor
Bandtyp: Kartonnage
Pris: 125:-

Söndag. Skogspromenad, tankar om tidens lögner.

2011-05-22T17:14:00.001+02:00

Varför, frågar jag mig, skulle jag vårda "miljön" - detta vanskötta, förfulade landskap, denna ruinhög, detta minnesmärke över en undergångsdömd och misslyckad civilisation. Sådant trams! Miljödilleriet är sannerligen det 21:a århundradets stora myt. Massmänniskan köper sig en stunds billig sinnesfrid med sitt oblekta papper och sina överdimensionerade, grotekst fula "återvinningsstationer".

Ett av åttklöverpartierna har byggt hela sitt varumärke på det sentimentala daltandet med "miljön". Och den så kallade extremhögern har alldeles gått ned sig i ett sentimentalt gullande med "naturen". Det är för bedrövligt.

Crister Enebär: KURT WERED. ANTIMODERNISMENS RÖST

2011-05-21T18:23:00.002+02:00

I serien Litterära profiler som utges av förlaget h:ström - Text & Kultur utkommer inom kort Crister Enebärs inspirerande biografi om Kurt Wered. Det är ett inträngande porträtt av en av samtidens mest omdebatterade och gåtfulla författare och i förhandsinformationen lovar Enebär dessutom att nu "en gång för alla" vederlägga samtliga "mer eller mindre förryckta påståenden och insinuationer" som länge cirkulerat om Kurt Wereds identitet. Detta får sägas vara en angelägen uppgift eftersom de grundlösa rykten och rena förtalskampanjer som länge vidhäftat Wereds namn kommit att skymma ett författarskap som rymmer både svindlande avgrunder och hisnande höjder.

Tusenkonstnären Kurt Wereds karriär liknar ingen annans. Några år efter pensioneringen slog plötsligt den f.d. diplomingenjören ned som en splitterbomb på den svenska parnassen. Som förespråkare för en närmast militant radikalkonservatism med starka homoerotiska och jihadistiska förtecken blev han naturligtvis snabbt persona non grata i den till litterär salong maskerade drängstuga i vilken vår kråkvinkels så kallade kulturliv utspelar sig. Sällan har någon utsatts för så mycket spott och spe och så låga angrepp som Wered och den krets unga briljanta partisaner som trots detta samlades vid mästarens fötter. Ty Wered blev snabbt något av en fixstjärna på den underjordiska himmel som är synlig för den som har ögon att se och förmågan att höra den märgfyllda (och stundom, det ska medges, gallsprängda) klangen i en uppriktig röst.

Wereds Barnkrubba

2011-05-21T16:08:00.001+02:00

Som så många andra har vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter förfärats över den bedrövliga "underhållning" och politiskt korrekta "pedagogik" som barnen i detta krämarsamhälle tvångsmatas med från spädaste ålder. I ett försök att motverka denna indoktrinering kommer vi under rubriken "Wereds barnkrubba" regelbundet erbjuda meningsfull och lärorik förströelse för de yngsta.

Laura Larefalk: ETT SKOTT I NACKEN. TEXTER OM "TERROR"

2011-05-21T14:42:00.003+02:00

Med sin nya essäsamling, Ett skott i nacken. Texter om terror, vill Laura Larefalk "väcka intresse för och skapa lust till djärvare politiska aktioner än samtidens impotenta gester". Gärna börjar hon i ett nu med laddad stämning och osäkrade vapen, som i titelessän: "Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar obarmhärtigt gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Gordon Kalh har varit på lokal." Det handlar om organisationen Posse Comitatus och dess kamp mot Förenta staternas oppressiva skattetryck.

Det är ju eftertryckligt så det förslår. Men Larefalk har vidare syften än att presentera dramatiska vinjetter. Redan i förordets första mening skriver hon: "Merparten av de 'terrorister' som för ett kort ögonblick åter väcks till liv mellan pärmarna i den här boken är idag bortglömda eller nästan glömda". Och man kan nog påstå att vad hon åstadkommer med Ett skott i nacken inte är något mindre än att upprätta ett (höger)terrorsimens kanon.

Egentligen handlar boken inte så mycket om terror, i alla fall mer om terrorister, deras levnadsöden och personligheter. Vi får veta att flera av de skildrade ligger glömda i omärkta gravar. Återkommande är inkrökt småborgerlighet och trångsynta värderingar, förstockade professorer, ogin tidsanda. Socialism, feminism. En röst från Nuclei Armati Rivoluzionari tycker att Rom är en ”stor skvallerhåla”, Timothy McVeigh beskriver Buffalo som ”sladderspeglarnas och latrinvagnarnas stad”.

Ibland utgår Larefalk från något dokument, polisprotokoll om McVeigh, vårdattest om Ted Kaczynski. Vådligare är det rena inkännandet, som när hon vet precis vad Gavrilo Princip erfor innerst inne en viss junidag i Sarajevo. Lojaliteten med någons perspektiv kan, åtminstone i mina ögon, också stundom bli besvärande. Kanske är jag mer ansatt än jag trodde av den "samtidens politiskt korrekta hegemoni" som Larefalk så ofta rasar emot.

För här hymlas sannerligen icke. Larefalk är känslomässigt tydlig med att gilla den högerradikala aktivismen varhelst den visar sig och ogilla socialismen, liberalismen, feminismen och, kanske mest av allt, "isterbukarnas pseudokonservatism". Vad som sägs om radikalkonservatismen förblir, dessvärre, mer oklart.

Denna ideologiska otydlighet kompenseras dock med råge av Larefalks språk, fullt av pregnanta formuleringar och minnesvärda bilder. Om Vincenzo Vinciguerra, medlem i Avanguardia Nazionale, sägs till exempel: ”De avgörande spikarna som för gott befäste en radikal ideologis teser i det italienska landskapet och som blev hans viktigaste medel var inte längre de älskade högerradikala klassikerna och arkaiska maskingevären, utan upptäckten av C4, samtidens kraftfullaste sprängmedel."

Samtidigt kan det kan bli en smula kladdigt, som när Julius Evola sägs komma på nattliga besök till essäförfattaren, ”tar av sig den stiliga gula kashmirrocken”, tänder en cigarrett, har ”tömda och halvdöda ögon”. Evola ser att miljön saknar elegans men nickar erkännsamt mot spritbuteljerna i ett skåp och pratar på.

Larefalk talar psykologiserande om Ernst Röhm och säger sedan: ”Idag är det nog få som minns tiden då Röhm var en av Europas mest omstridda makthavare.” Definitivt hör inte Laura Larefalk till dem som minns, för hon är född 1983. Ändå utbrister hon: ”Idag är det tomt i gatuparlamentarismen efter honom”.

Vad vi än må tycka om de avporträtterade kämparna i Ett skott i nacken och den besynnerligt inkännande ton med vilken Larefalk beskriver dem är det en oavlåtligt fascinerande och tankeväckande läsning som här bjuds. Och accepterar man det ytterst radikala i denna fascination inför det transgressiva våldet, som inte ber om ursäkt eller gömmer sig bakom förbehåll eller akademisk notapparat, kan man av hjärtats fröjd glädja sig åt Larefalks engagemang och förtjusning i sitt ämne.

- Crister Enebär, Tidningen Kulturen

Laura Larefalk
Ett skott i nacken. Texter om "terror"
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:-

Att medlen helgar ändamålen, visar Laura Larefalk övertygande i sin bok om irreguljära soldater.
- Jan Guillou i SVT:s Kobra

Bengt Bäverklo: TRÄSKRIFT

2011-05-21T12:43:00.000+02:00

Ett meddelande skärs in i en trästav och lämnar runsnidarens händer. En mottagare anropas på detta sätt. Den sista hälsningen från en annan tid. Många år senare tas det emot av en läsare, Runorna dechiffreras. De vittnar om ett östgotiskt landskap och om resor i fjärran länder, en svunnen tid som återkallas i den nuvarande och samtidigt vittnar de om en möjlig framtid. En röst eller flera som samsas om att berätta. Sjungande, bedjande, mässande. Allvarlig och högstämd som forna tiders män.

Träskrift är Bengt Bäverkloos tjugonde verk, ett prosapoetiskt experiment som både i tematik och form knyter an till tidigare verk som Gotisk budkavle och Lyss till stenarnas sång. På trettio löpmeter runstav löper den nya berättelsens enda mening, specialskriven för ett parti östgötskt alvirke. Verket är framställt i två handsnidade och numrerade exemplar.

Den 25 maj är releasedag för Träskrift. En datoranimerad version kommer då att visas på Gasverkets fria scen i Linköping. Visningen tar sextiotvå minuter och inleds med ett kort anförande av litteraturvetaren och kritikern Laura Larefalk. Fri entré men platsbokning rekommenderas (www.lauralarefalk@gmail.com).

Bengt Bäverkloo
Träskrift
Prisuppgift på begäran

Ingela Blind om Karl Lidéns upplyftande thanatofili

2011-05-20T02:41:00.001+02:00

Den östgötske konstnären Karl Lidén har gjort internationell kometkarriär och visas nu på Gasverket i Linköping. Tankesmedjans nya medarbetare Ingela Blind besöker den triumfartade hemkomsten och grips av en samtida aktionist som undergräver det offentliga rum på vars hedersplats han funnit sig tillrätta.

Karl Lidén är något så sällsynt som en social aktionist med aristokratisk sensibilitet. Hans utställning på Gasverket kretsar kring aktioner som han utfört i olika städer – attacker mot den växande råkommersialismen och modernismens nivellering.

Han kissar, klumpigt, där man inte får kissa och dokumenterar det på film. Han tömmer sin tarm, pressar ihop exkrementerna till ett collage på golvet och ifrågasätter därmed begrepp som ”skit” och "kropp". Är dessa obeskrivbara, namnlösa ting bara "skit", eller är de också en abstrakt längtan som tagit sig denna (formlösa) form?

Han skapar tomrum, lönngångar och fistlar på Gasverket liksom på konsthallar och gallerier i London, Paris, Berlin. Detta för att göra åskådaren frågande och deltagande, krypande och undersökande. Delaktig i ett utforskande som samtidigt är ett undergrävande.

Karl Lidéns aktionism skiljer sig från föregångarnas. Han jävlas med det offentliga rummet. Han boar in sig i hålrum och bygger nästen av skrot där man inte bör hålla hus. Han ockuperar gods och herrgårdar. Framförallt: han är våldsam i en högst påtaglig bemärkelse som skiljer sig från 60-talets estetiserande åtbörder.

Lidéns konst har naturligtvis en estetisk likväl som en politisk dimension. Han konstruerar arkitektur även när han letar fram - eller skapar tomrum . Som en social skulptur framstår till exempel de nedbrända hus som dokumenterats i en svit gripande fotografier.

Det offentliga konstlivet skriker idag efter Lidéns förstörelseaktioner, liksom den internationella konstmarknaden. Detta ska naturligtvis inte hållas honom till last - och framgångarna tycks snarast ha hetsat honom till en alltmer kompromisslös förstörelselusta. Ändå stör mig ibland hans formalistiska anpasslighet. Har jag inte sett det förr? De nedbrända husen, de korsfästa kattorna, de sorgfälligt dokumenterade nekrofila excesserna?

Men på Gasverket kapitulerar jag slutligen inför den obändiga styrkan hos de senare. Jag blir djupt gripen av Lidéns "nekrogram", en serie fotografier och videos som alla har Yuo Tube-format och är mycket musikaliska. Här dansar han vardagen främmande med en obetalbar och medveten fumlighet. Han går framåt bakåt, han slår och slår sönder ett stackars kadaver, han strippar och dansar som en galning i en tunnelbanevagn. Svepningar faller av, förmultnade lemmar lossnar från kropparna. Alltsammans med en rytmisk precision som ger varje rörelse en djup existentiell innebörd som leder tankarna till Stagnelius och Till Förruttnlesen, John Duncans Blind Date och japansk ero guro.

Och paradoxalt är det just i denna traditionstyngda, nekrofila tradition som Lidéns egenart som konstnär ligger. För trots de ibland alltför allmänna uttrycken har han tidskänslan i fingertopparna. En absolut träffsäkerhet. Och hans konst gör - ofta nog i bokstavlig mening - explosivt motstånd.

Christina Kvant: MÖGKUNGENS RIKE

2011-05-20T00:03:00.002+02:00

Denna berättelse inleds onådens år 1861, mitt under den kallaste vintern i mannaminne. Varg och björn stryker kring knutarna på dårkistan i Hyby. På självaste juldagsmorgonen framkrystar där den olycksaliga, blott sjuttonåriga Hor-Stina under stora besvär ännu ett gossebarn. Hon är en svagsint varelse, tandlös och ful men likväl en som liksom på trots envisas med att frambringa liv på samma sätt som tistlar skjuter opp i gödselstacken. Men denna gång är förlossningen svår, jordegumman vet inget råd och innan kyrkklockorna hunnit ringa in det nya året har Hor-Stina hamnat mellan fyra bräder.

Hennes unge är vanskapt och klen och på annandagen förrättas nöddop av den gåtfulle och helgonlike Dår-Johan. Gossen får namnet Jöns och stor är förvåningen bland de andra hjonen när den olycklige överlever ett årsvarv med fimbulvinter och torka, missväxt och kolera jämte många andra plågor.

Vid knutmässomarknad det år Jöns fyller tio, bortauktioneras pojken till lägstbjudande och hemförs av Mögkungen, gödselhandlaren i Brågarp. Varför denne mäktige och fruktade man utvalt den enögde och låghalte, av fallandesot plågade idioten, förstår ingen. Som lilldräng på det väldiga gödselbruket får Jöns slita hårt. Födan består mestadels av nattstånden bänkvälling och Mögkungens fruktade karbas fläker djupa sår på hans rygg. Så formas en undersåte i Mögkungens rike.

Christina Kvant är född 1961. Mögkungens rike är hennes skönlitterära debut.

Christina Kvant
Mögkungens rike
Omfång: 102 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 225:-

"Mögkungens rike" är kanske den grymmaste, och därmed sannaste, barndomsskildring jag läst. Det utgår ett sällsamt, mörkt ljus från romanens knappt hundra, glest satta sidor... Mer än en kort stund står jag inte ut att vistas i detta skånska inferno men likväl återvänder jag till boken, kväll efter kväll.
- Laura Larefalk

Kristina Kvants debutroman är en nedstigning i den skånska myllans gödselbemängda avgrund, en helvetsvandring och en skildring av en värld utan nåd. Som tidlös gestaltning av människans villkor kommer "Mögkungens rike" att räknas till de oundgängliga verken.
- Göran Baugh

Misskända mästare, 7

2011-05-02T09:36:00.001+02:00

You can't win, Yankee. If you strike me down, I shall become more powerful than you could possibly imagine.

Kurt Wered: Dymmelveckan, krämare och martyrer

2011-04-18T18:35:00.000+02:00

För massmänniskorna och löneslavarna är väl påsken inget är annat än ytterligare ett tillfälle till att byta mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter mot några dagars överkonsumtion och avtrubbande underhållning. Att detta skulle kunna vara en tid för reflektion och botgöring lär inte falla någon in i detta arma land, förött av protestantism, krämarliberalism och feminism. Själv bär jag ensam mitt tunga kors genom denna dystra vår. Ett kors hopsatt av samtidens ödesfrågor och den egna kroppens tilltagande skröplighet.

Sedan jag tillkännagav beslutet att lägga ned Anark förlag har jag tagit emot åtskilliga uppmaningar att fortsätta ännu en tid. Man skulle kunna tro att här faktiskt finns ett slags hunger efter verklig litteratur, texter som vågar gå mot strömmen och utmana den kompakta pk-hegemoni som lamslår det här landets så kallade kulturliv.

Jag låter mig dock inte luras av sådan "uppmuntran", som väl ofta inte är annat än tomt smicker. Ty är det inte småborgarens fnittriga förtjusning inför allvaret vi har att göra med här? Ett slags till intet förpliktigande flirt med den genuina radikalkonservatismen. En våt dröm för den blaserade knoddighetens företrädare. Allvaret som accessoar.

En sak vet jag säkert. Från min penna har aldrig kommit några inställsamheter och min förläggarverksamhet har aldrig handlat om att sälja "underhållning". Vägran att kompromissa med krämarnas villkor har sitt pris och det har jag betalat - till sista öret och med ränta. Jag påminner mig själv om detta - och kan fortsätta min vandring med rak rygg.

Signerat Wered: Skändningen av Stångån

2011-04-13T11:57:00.000+02:00

Tivolikulturen och krämarsamhället förnekar sig sannerligen inte. Nu ska våra folkvalda horhuslakejer påbörja "elva olika projekt somn ska lyfta Stångåstranden och göra stans vattenstråk tillgängligare, trevligare och mer välbesökt", enligt Corren. Med solbryggor, kiosker, charterbåtar, toaletter och annat tingeltangel ska man locka massmänniskorna till den vandaliserade idyllen.

Det är så man vill kräkas.

"Det är viktigt att Linköpingsborna märker att det börjar hända saker längs ån", säger en ansvarig politiker. Man tar sig för pannan! Vi har redan märkt att det händer saker; Linköping är en stad som sedan länge befinner sig i fritt fall.

Det är för bedrövligt.

Så kommer alltså Stångån, som jag alltid betraktat som en fredad zon helgad både stunder av välsignad ensamhet och homoerotisk fröjd, att förvandlas till ännu ett nöjesfält, en plats för själlös konsumism.

Charterbåtar ersätter cruising, solbryggor i stället för solitära roddturer. Tanken på exil ter sig alltmer lockande.

Krämarliberalismens eldoffer

2011-04-06T16:08:00.000+02:00

Denna dystra vårdag nås jag av beskedet att Minibok AB kommer att lägga ned sin verksamhet.

Det är naturligtvis en skandal att det i detta land inte finns plats för en sådan kulurbärande institution - men också en ofrånkomlig konsekvens av den galopperande krämarliberalismens brutala framfart och samtidens andliga misär. I själva verket är det något av ett mirakel att Minibok AB kunnat hålla ut så länge och butikens verksamhet bör ses som en motståndshandling vars symbolvärde inte ska underskattas. Från sina blygsamma lokaler i själva hjärtat av storstadens babyloniska inferno av underhållningsindustri och schlagertrams har man under flera år distribuerat subversiv och omstörtande litteratur. Här finns ett exempel från vilket kommande revoltrörelser kan hämta mod och inspiration - samtidigt som fallet Minibok också visar vilket öde den kan vänta sig, som sätter sig upp mot samtidens nedbrytande krafter.

Hade det inte varit för Miniboks distribution hade knappast Anark förlag kunnat nå en sådan spektakulär framgång. När svenska pk-medier vägrade att skriva om författare som Erica Sagn, Karin Barbalander och Niftor Odontologen såg man på Minibok AB också till att starta skickliga marknadsföringskampanjer som gjorde att sådana originella författarskap nådde en kvalificerad läsekrets. Med tiden kom det at utvecklas ett nära nog symbiotiskt förhållande mellan boklådan i Stockholm och Linköpingsförlaget. Vad som nu kommer att ske med det senare förblir en öppen fråga.

Det är i sanning en dyster vår. Själv finner jag en smula lindring i Runöl och långa promenader längs Stångån, hela tiden medveten om att det vi ser idag inte är annat än ouvertyren till en undergång i eld och rök, grus och aska.

Colin Nutley: Den grå stenen

2011-03-26T21:00:00.004+01:00

Förnuft och känsla – få idrotter drar ytterligheterna till sina extremer mer än damernas curling. Kroppen måste disciplineras och tämjas från tidig ålder för att växa i det exakta rörelsemönster som är grunden i denna sport som i sina bästa ögonblick är ett slags isdans. Efter den långa utbildningen krävs ständig träning. Under matcherna anas slitet bara i känslan av tyngdlöshet, som en elegant illustration av viljans triumf över köttet.

Men under träningen slits ledbanden, fötterna fryser, tånaglarna bryts och blöder. I 40-årsåldern är karriären över och den som inbillar sig något annat går under. Det finns ett tydligt släktskap mellan Molly Nutley och Maria Lundqvists curlingspelerskor i Colin Nutleys mardrömsliknande saga om ett västgötskt curlinglag och dess väg mot elitserien. Tanken var först en uppföljare till förra årets Änglagårdspekoral – en film som vi tack och lov förskonades ifrån. Istället överraskas vi nu med ”Den grå stenen”, ett förtätat drama som innebär en konstnärlig pånyttfödelse för Nutley. Kanske är det något med den speciella miljön med dess inbyggda dramatik som tillåtit honom att lyckas så väl denna gång, för Nutley är bra på att gestalta känslor som gränsar till desperation när han får chansen.

Här ger träningens rutin, alla professionella curlingspelare och det faktum att Molly Nutley och Maria Lundqvist till stor del spelar på riktigt, riktlinjer för formen. Den benhårda disciplinen och utdragna spänningen under matcherna är helt rätt material för en de stora gesternas man som Nutley. I Molly Nutley har han också hittat en fantastisk samarbetspartner som både kan bära upp huvudpersonens neuroser och gestalta hennes styrka.

Maria Lundqvist är den dalande stjärnan, som slår sönder omklädningsrummet och blir för full när curlinglasgets tränare, spelad av en kongenialt arrogant Jakob Eklund, dumpar henne offentligt när han presenterar lagets nya stjärna (Nutley) Stina bor med sin mamma i en lägenhet som omsluter henne med klaustrofobiska korridorer lånade från "Repulsion", Polanskis ”ung-kvinna-blir-psykotisk”-thriller som är en uttalad referens här. Det osunda mor-dotter-förhållandet ekar också av Hanekes/Jelineks hämmade pianolärarinna – när Stina utses till lagkapten firar hon inte med kompisarna utan låser in sig på toaletten och ringer mamma: Hon är en rosig variant på Erika Kohut med de arketypiska gosedjuren kvar i det rosa flickrummet, och en ovana att knäppa med fingerlederna. Mamman (som med en i sammanhanget kuslig inlevelse gestaltas av Helena Bergström) binder hennes fingrar och uppmanar henne att inte ”knäppa så förbannat". Hennes läromästare tycker tvärtom, och uppmuntrar Stinas frigörelse från den fasansfulla modern. I en oidipal skräcksituation knäpper Stina vällustigt i sin säng tills hon till sin fasa upptäcker att mamman sitter sovande på vakt bredvid henne: På liknande sätt låter Nutley hennes neuroser raffinerat glida över i skräcksekvenser, som man ibland först efteråt förstår bara finns i hennes huvud.

Mammans och Stinas egna krav på perfektion leder ironiskt nog till avsaknaden av livserfarenhet, den pusselbit hon behöver för att bli en fullödig curlinsgpelerska. Man kan eventuellt tolka det som att förväntningarna på henne som sexuell varelse, snarare än egen frustration, sätter krokben. ”Skulle ni knulla henne? Nej, just det”, som Eklunds tränare säger till hennes lagkamrater när Stinas spel inte uppfyller hans krav på passion. Sexualiteten blir ännu ett måste som föder en sjuklig fixering vid Rikard Wolf, det åldrande curlingess som är lite mer kompis med sin fysiska sida.

Som ytterligare förödmjukelse tjatar denne, kanske alltför mänsklige, curlingguru hela tiden om herrlagets framgångar och en slängig grabb från Sjuhäradsbygden som har allt det som Stina saknar. Men Stinas ambition, aggression och sexualitet är långt mer måttlösa än vad någon kunnat föreställa sig. Man vet inte vem man driver med. Hon tänker inte missa sin chans att visa vad hon går för i Division ett.

Vad handlar ”Den grå stenen” om? Konstens manliga, sviniga geni kontra den utbytbara, bräckliga kvinnan? Att man blir sjuk av orimligt höga förväntningar? Att det är dumt att träna för mycket? Ja, alltihop på en gång kanske. Tolkningsmöjligheterna förenas med den magnifikt dramatiska formen till en film man sveps med av och längtar efter att se om.

- Niftor Odontologen

Kurt Wered: Ur dagboken

2011-03-26T18:41:00.001+01:00

8 mars
Denna bedrövliga tisdag har jag tillbringat sängliggande. Vad annat kunde man ta sig till på "internationella kvinnodagen"? Linköpings gator vimlar av motbjudande feminister vars förryckta budskap applåderas av de snöpingar och kastrater vars underdåniga falsetter fyller etern och det elektroniska nätet. Det är så man kunde kräkas och denna lika avskyvärda som bedrövliga dag har jag alltså stannat i sängen där jag läst några kapitel Weininger och druckit mitt Runöl och lyssnat på den vedervärdiga feministpropagandan i radion. Ty ingen kommer undan flosklerna och slipprigheterna en vedervärdig dag som denna, inte ens den som beslutat sig för att stanna i sängen och dra något gammalt över sig. Inte ens läsningen av en misantropisk klassiker och vissheten om att den här effeminerade "kulturen" står inför sin snara undergång förmår skänka någon lättnad en sådan här dag eftersom den feministiska propagandan tränger sig på, ockuperar våra medvetanden och trubbar av våra sinnen. Jag begrundar än en gång denna avskyvärda plats, denna gräsliga tid och får lust att kräkas. Med den vill jag inte ha något vidare att skaffa. Nu blir det inga fler böcker, artiklar, kommentarer eller blogginlägg. Slut på allt sådant. Det nyinskaffade modemet får gå i sjön och själv tänker jag tiga som muren medan jag väntar in den stundande undergången. Så går mina tankar denna bedrövliga och kväljande tisdag då jag tillbringar hela dagen i sängen och jag fattar beslutet att fortsätta tigandet ty inför en sådan anstormning av feministiska dumheter hjälper inga ord.

14 mars

Ännu en intensiv arbetsperiod, i trots mot alla samtidens nedbrytande krafter. Omgivningens intresse för mitt arbete fick mig att för en stund tro, att det kanske ändå finns något meningsfullt med att ropa i Östgötaslättens öken. Dagliga samtal med min gallerist och Minibok AB och Tankesmedjan. Under denna tid av hektisk verksamhet har jag till och med kunnat glömma min värkande tumme och samtidens stora ödesfrågor. Ack, fåfängligheters fåfänglighet! Inte tjänar det något till. Det räckte med en resa in till Linköping för att jag brutalt skulle ryckas ur mina föreställningar. Massmänniskornas besinningslösa pladdrande i sina mobiltelefoner och fysionomiernas outsägliga dumhet bekräftade blott alltför väl vad jag vetat hela tiden. Vi lever i de sista dagarna av en lång förfallsperiod och allt jag ser omkring mig kommer snart nog att störtas i grus och aska. För egen del välkomnar jag det stundande ragnarök.

24 mars

Fattar det avgörande och oomkullrunkeliga beslutet att ta farväl av denna bedrövliga samtids offentlighet. Att ta till orda i denna tid är att besudla sig. Feministerna och demokratikramarnas slagord och trams klibbar fast och efter varje kontakt med den motbjudande omvärlden känner jag ett oemotståndligt behov att skrubba mig ren i splendid isolation vid Roxens strand. Att iaktta den strängaste tystnad är därför endast en fråga om elementär andlig hygien. Min revolt kommer från och med nu att vara en tystnadens revolution.

Från min ateljé: TVÅ SJÄLVPORTRÄTT

2011-03-24T21:49:00.001+01:00

Marmormannen 2011. Mixed media.

Me, Myself, and I 2011. Mixed media.

Vidare information och försäljning: Bengts Glas & Fönster. Lektorsgatan 7 582 35 LINKÖPING bengansglas&swipnet.se

Signerat Wered: Gadaffi, korsfarare och hockey

2011-03-24T02:17:00.000+01:00

Andreas Steiner påminner i en läsvärd kommentar till föregående inlägg att Moammar Gadaffi inte endast är en av samtidens mest framstående anarkiska jihadister, utan också en hockeymecenat utan motstycke.

Jag betraktar bilderna av Gadaffi Hockey Stadium i Lahore och kan då inte undvika att göra jämförelser med Linköpings Cloetta Center. Hur futtigt och provinsiellt framstår inte det senare? Det är som att jämföra Kölnerdomen eller Blå moskén med ett frikyrkokapell.

Tar man inte Hockeyn på större allvar än så, ja då har Linköping sannerligen det lag staden förtjänar.

Kanske hade det inte varit omöjligt att förmå Libyens utrikesdepartement att ge ekonomiskt bistånd till en värdigare hockeyarena i Linköping... En möjlighet som vår utrikesminister nu låter gå förlorad.

Jag studerar bilderna från Lahore än en gång - och fylls med vrede mot den svenska regeringens krypande inför krämarliberalismens korsfarare.

Det är så man kunde kräkas.

Unikt tillfälle att förvärva boken alla talar om

2011-03-23T23:27:00.000+01:00

I samarbete med Minibok AB kommer Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag under våren att realisera ett lager av Moammar Gadaffis berömda Gröna bok. Lagret består av sammanlagt 25.000 volymer av den tvåspråkiga (arabiska och engelska) folkupplagan. Priset för enstaka exemplar är endast:

5 kronor

Vid köp av 50 eller fler exemplar är styckpriset en (1) krona.

Först till kvarn gäller...

Anark förlag ger samtidigt ut den första fullständiga svenska översättningen av Den gröna boken:

Teorin, som lånar drag av både utopisk anarkism och konservatism, går ut på att människan bara kan vara fri och lycklig när alla jämlikt deltar i nationens styre; och nationen är samhällets högsta enhet. Till detta fogas en radikal anarkisk vision: man får bara äga ett hus eftersom ingen behöver fler, arbetarna ska styra företagen, den som brukar jorden ska äga den o.s.v. Tredje delen blandar filosofiska funderingar om nationens och mänsklighetens beskaffenhet med mer eller mindre detaljerade utlåtanden på andra områden som intresserat författaren. Ämnesföljden kännetecknas av en sträng inre logik, och Gadaffis hinner diskutera bl.a. lönearbete (slaveri), abort (mord), ateism (abnormt), mångetniska stater (omöjligt), åskådarsporter (nej - med undantag för ishockey), dagis (endast för föräldralösa), svarta människor (kommer att dominera världen) och boxning (barbariskt). Den politiska grundidén är att alla former av representation är förkastliga.

Detta är ett unikt tillfälle att skaffa den bok som inom kort kommer att vara förbjuden i den krämarliberala slavstaten.

Omfång: 110 sidor
Bandtyp: Slitstark polystyren
Pris: 50:-

Erica Sagn: FEJKET

2011-03-23T22:15:00.000+01:00

När dörrarna slås upp och de hundratals besökarna förväntansfullt strömmar in på Minibok AB:s årliga litteraturfest är branschfolkets företrädare redan utfestade och en aning slitna. För deras del har denna Sveriges hippaste firmafest redan passerat sin höjdpunkt. Stanken av dyngsgammal fylla, nödtorftigt döljande parfymer och otillräcklig deodorant, och säkerligen en kvardröjande odör av könsliga fröjder, ligger tung och kvävande över butikslokalen.

Men leendena är inövade och falskt professionella. Nu är det affärer som vanligt. Böcker ska krängas. Författare ska lanseras, gärna under så spektakulära former som möjligt. Detta är - på många sätt - bokens egna Kiviks marknad. Tingeltangel och jippon, utspel och kollegiala aggressioner, kändishysteri och jakt på storsäljarnas autografer. Litteraturen och dess företrädare förvandlas under denna dag till deltagare i en bedagad och osmaklig stripteaseföreställning.

När Erica Sagn på sitt sedvanligt rappa och snärtiga språk rivstartar sin första roman Fejket så sker det just på Miniboks beramade bokspektakel. Det väcker liv i en del gamla närmast rostskadade minnen. För ett par år sedan satt nämligen Erica Sagn och undertecknad och pratade om hennes nyss utkomna essäsamling, Skriftställning 1, just på Minibok AB:s (numera nedlagda) filial i Liljeholmen. Då var ännu de nyfikna köerna minst sagt hanterbara; namnet Erica Sagn var knappt känt utanför Stockholms högerradikala HBTQ(k)-kretsar. Så längesedan var det! Därmed sagt och redovisat, att en gång i tiden, när dinosaurierna fortfarande vandrade bland oss, kände jag Erica Sagn litet grann. Risk för jäv föreligger alltså.

Dina Dildough, (anti)hjältinnan i Fejket, har hastigt hasat utför. En gång var hon riktig skriftställare. Nu skriver hon en spalt på tidskriften Axess, en sömnig plats för slutförvaring av utbrända skribenter och rättshaverister. Hon är mer än lönnfet. Hon dricker för mycket. Hon äter för många piller. Hon har en glupande aptit på män som kan få den att stå tillräckligt länge för att hon ska minnas hur det en gång var.

Dina Dildough är på Miniboks event för att konversera så många radikala intellektuella och bedagade hedonister hon kan hitta, helst i tvetydiga situationer. Men när sedan Unni Drougge där mitt i butiken, mellan två travar med bästsäljare, utsätts för ett mordförsök av en försmådd, underårig älskare - dras hon in i en högst märklig härva av händelser. Fejket är samtidigt en spänningsroman, den första av tre om Dina Dildough. Spåren leder denna gång till något som kanske är en ny bordellhärva.

När Erica Sagn skildrar det litterära livets frånstötande baksidor, tätt sammanvuxna med de kändiskåtas hänsynslösa jakt efter att ständigt få synas och att helst få styra halvsanningarnas och medielögnerna till sin fördel, tvekar hon inte en sekund inför att på brutalast tänkbara vis dra ner byxorna på den värld hon själv är en del av. Nu är det inte bara de massmedialt framgångsrika författarna som fångat Erica Sagns intresse. Här får också de finlitterära estetflabbarna och präktiga moralisterna, de som kompenserar bristen på försäljningsframgångar med ett lättköpt patos, sina fiskar varma.

Så det är Horace Engdahl som erbjuder ett fett stipendium för att Dina Dildough falskeligen ska låta påskina att hon ska skriva ett porträtt av en känd svensk författare, men i hemlighet ta reda på vem denna författare tänker skriva om i sin nästa essäsamling, och gärna samla en massa ofördelaktiga uppgifter om henne. Författarens namn är - Erica Sagn.

Givetvis kommer invändningarna att lyda att Erica Sagn vill profitera på andra kända namn, att hon vill skapa skandal för att sälja fler böcker. Själv läser jag Fejket på ett annat sätt. Egentligen är det fullkomligt ointressant om namnen är Unni Drougge eller Johan Lundberg, Horace Engdahl eller Malte Persson, Kristian Lundberg eller Karin Barbalander.

Här skärskådas en mekanik, ett mönster.Den värld av maktstinnhet, positioneringar och hatfulla utfall och strategiska utspel som skildras ligger sannerligen inte långt från den solkiga verkligheten. Pierre Bourdieu, den franske medieteoretikern och sociologen, har i ett flertal teoretiska arbeten beskrivit maktstrukturerna inom medievärlden på ett sätt som ligger ytterst nära de som Erica Sagn konkret, hårt och oförsonligt fångar i denna sataniska och inte sällan farsartade danse macabre.

Och hon gör det med den svärta som enbart den som själv levt mitt i smeten kan göra. Är hon hatisk? Är hon ute efter hämnd? Jag tror inte det. Hon skonar inte heller sig själv, långt därifrån. Drivkraften tycks snarare vara ett genuint äckel, och en rejäl portion vredgat vemod, över den urartning, den regelrätta pervertering, som skett av bokmarknaden och den groteska värld som befolkas av halvkändisar och medielystna halvfigurer. Inget är vad det ser ut att vara. Allt är fejkat. Allt är ett spel om makt och inflytande, kontroll och positioner.

Erica Sagn synar bluffen. Rivigt, rått och pang på rödbetan. Det är stort. Det är starkt. Det är tungt. "Fejket" är anbefalld läsning för var och en.

Crister Enebär, Helsingborgs Dagblad

Erica Sagn
Fejket
Omfång: 378 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Richard Lee Fulgham på svenska

2011-03-21T23:46:00.000+01:00

Richard Lee Fulgham (f. 1947) har sina rötter i den amerikanska södern och är idag bosatt i Maryland. Under vietnamkriget tjänstgjorde han ombord på USS Raleigh och gjorde sig senare ett namn som journalist. På senare år har han etablerat sig som lyriker och prosaist och räknas allmänt som en av sin generations främsta författare.

Under sina år i Sverige har James Hogg gjort sig känd inte bara som en flyhänt författare av högklassig spänningslitteratur utan också som en känslig översättare. Med föreliggande generösa urval introducerar han Richard Lee Fulgham för en svensk publik.

Richard Lee Fulgham
Paddan och andra dikter
Omfång: 108 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 179:-

Kurt Wered: ÖVERSTEN I VÅRA HJÄRTAN

2011-03-21T22:52:00.000+01:00

"Jag skäms inte för att jag tagit emot pengar av Moammar Kadaffi", skriver Kurt Wered i sin senaste bok som har den medvetet provocerande titeln Översten i våra hjärtan. Det är en rasande stridsskrift riktad mot de "kappvändare och andliga aladåber" som idag tävlar i fördömanden av Kadaffi på våra ledar- och kultursidor. Samtidigt tecknas ett inkännande porträtt av Libyens kontroversielle ledare som, enligt Wered, är en av vår tids få genuina visionärer.

Jag minns själv mitt första besök på Anark förlag och den förvånande syn som mötte mig i de nyrenoverade lokalerna. Längs väggarna stod ett antal bokhyllor som var fyllda med en och samma bok: "Gaddafis lilla gröna". I boken, som första gången publicerades 1975, redogör Gaddafi för sin politiska vision. Jag frågade Wered vad i hela friden han skulle ha alla böckerna till. Han sa att han varit tvungen att ta emot dem i samband med ett besök i Tripoli och att han planerade en utgivning av en ny svensk översättning. "Det är ett misskänt verk", hävade Wered och såg till att jag fick med mig ett exemplar.

Med det facit i hand som utgörs av Översten i våra hjärtan, står det väl också klart att det ända sedan starten funnits ett slags underjordisk, andlig förbindelse mellan Tripoli och Linköping. Nog finns det likheter med Kurt Wereds "anarkiska jihadism" och Kadaffis lika genstörtiga väg.

Det mest fascinerande med Översten i våra hjärtan är ändå beskrivningen av hur Moammar Kadaffi finansierade Tankesmedjan Wereds vådligheter och bokförlaget Anark. Vi är många som förundrats över hur man i dagens snåla kulturklimat och liksom på trots kunnat fortsätta med sin egensinniga utgivning och nu får vi äntligen förklaringen. Under de senaste åren har Libyens kulturdepartement skjutit till hundratusentals dollar.

För tre år sedan besökte alltså Kurt Wered Libyen och beviljades då en audiens hos Moammar Kadaffi. "Redan från första stund förstod jag att detta var en man av osedvanlig resning", skriver Wered. "Översten visade också en stor förståelse för den anarkiska jihadismen och när jag återvände till Sverige hade jag med mig en check som utgjorde grundplåten till Anark förlag."

Wered fortsätter: "Utan generösa anslag från Libyen hade både förlaget och tankesmedjan snart tvingats i konkurs." Vad som kommer att ske med detta omfattande kulturstöd är idag osäkert. Kanske är EU:s och NATO:s angrepp på den enastående mecenaten spiken i Linköpingsförlagets kista.

Det vore i så fall en oersättlig förlust för dem som inte nöjer sig med den politiskt korrekta vattvälling som serveras av våra etablerade medier. Anark förlag har under de senaste åren varit en fyrbåk i det i övrigt kompakta mörker som sänkt sig över vårt land.

Crister Enebär

Kurt Wered
Översten i våra hjärtan
En originalpocket från Anark förlag.
110 sidor
Pris: 50:-
Utkommer april 2011.

Kurt Wered: Denna dystra vår

2011-03-21T19:46:00.000+01:00

Detta är i sanning en fasansfull vår. Katastrofer och nederlag och en förlamande defaitism som det gäller att göra sitt yttersta för att nedkämpa.

Jag iakttar LHC:s uttåg från SM-slutspelet och känner igen alltsammans. Segeryran som vänts till förnedring, de slagna krigarnas sorgliga återtåg, den nationella och lokala heder som trasats sönder. Allra värst är kanske den uppgivenhet som nu breder ut sig över Östgötaslätten.

Nu ser vi facit av den bedrövliga ledningens fumlande. Rötan inom LHC är inte något nytt och den kommer att äta sig allt djupare. Vad kan en supporter göra i detta läge? Slita sitt hår? Plågas av mardrömmar? Dela med sig av de förskräckliga syner som LHC bjudit oss denna svarta vår?

Själv fortsätter jag på den inslagna vägen. Allt djupare in i tystnaden och friden vid Roxens strand söker jag mig. Jag kan inte längre uppbåda något intresse för dagens uppmjukade, heterofila käringhockey. Jag lämnar den bakom mig.

Kurt Wered (text), Fredrik Sagn (fotografi): ÖDEN I VENEDIG

2011-03-21T19:17:00.001+01:00

Led vid Sverige och hemlandets försumpade kulturklimat begav sig författaren, kritikern och förläggaren Kurt Wered förra året till Venedig. Med sig hade han den skicklige fotografen Fredrik Sagn och i den nya boken, Öden i Venedig, bjuder dessa kunniga och spirituella ciceroner på en initierad och medryckande tur genom stadens gränder och kanaler, palats och bordeller. Göran Baugh har läst den.

I slutet av Öden i Venedig utlovar Kurt Wered två delar till på samma resetema och man kan bara hoppas att denne polyhistor, vars arbetstakt och produktivitet måste vara den största i landet, inte kommer att stupa av utmattning innan han lämnat dessa böcker till trycket. Ty jag tvekar inte att redan nu utse Öden i Venedig till en av 2011 års allra största läsupplevelser.

Som ciceron och lehrmeister lever Wered upp till de höga ideal som gör det samtida Sverige till en så förhatlig plats för honom. Fördomsfritt och med oförställd blick iakttar han Venedig. Tvärs igenom samtidens motbjudande fysionomier och massturism uppfattar han och levandegör ekon från det förflutna. Mats Sagns bilder är vackra och kongenialt fria från levande människor.

Att lämna det av schlagermusik och konsumism härjade landet i norr och besöka Venedig i detta kunniga och spirituella sällskap är en upplevelse alla borde unna sig. Helt visst är den oerhört mycket angenämare än att låta sig transporteras i sällskap med charterboskapen. Och hur mycket värdigare är det inte att stanna kvar hemma, in silvis cum libro?

Wered och Sagn väcker liv i det förflutna och anger samtidigt en färdriktning bort från dagens igenslammade verklighet. Det är en resa som går inåt och tillbaka, i takt med skenskarvarnas dunkande. Mot Roten och ursprunget snarare än via massturismens förödda allfarvägar som inte leder någon annanstans än till krämarliberalismens ödeland.

Så avboka redan nu den planerade redan till Thailand eller Turkiet. Skaffa istället Öden i Venedig och se fram emot en läsvärd och lärorik högtidsstund i läsfåtöljen. Det här är underhållning och folkbildning av allra bästa slag.

Kurt Wered (text)
Fredrik Sagn (fotografi)
Öden i Venedig
Omfång: 428 sidor, stort format
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 498:-

Måndagskväll vid Roxens strand

2011-03-15T22:47:00.002+01:00

Dagarna blir allt längre. Jag ser solen gå ned över Roxen, en svullen och inflammerad polyp. Jag låter inte lura mig av den imbecilla våryra som krämarsamhället försöker pracka på oss. Vad är denna överskattade, grälla årstid annat än en förevändning att konsumera? Det enda anständiga är att stänga den bedrövliga omvärlden ute. Jag skruvar för fönsterluckorna och stänger av radion. På grammofonen Thore Ehrlings orkester på låg volym, i knäet mitt tummade exemplar av Weiningers mästerverk. På bordet en nyöppnad runöl. Så spinner jag en kokong av inbillad frihet, glömsk av usel hockey, nyliberalismens vulgaritet, feminismen, Riksdagens effeminerade åttklöverparti och den järnhårda pensionsbromsen. Men i morgon är en ny dag och ingen kommer undan samtidens ödesfrågor. Det är så man kunde kräkas.

Det Linköping som försvunnit

2011-03-13T15:07:00.001+01:00

Promenerade genom Linköping i går kväll. Stadens gator låg öde som efter en katastrof; massmänniskorna hade nämligen förskansat sig framför televisionen där de deltog i melodischlagerfestivalseländets kollektiva, narkotiska rit.

Det är endast vid sådana tillfällen som jag idag frivilligt besöker min hemstad. Med jämna mellanrum tvingas jag ändå dit för att besöka min urolog och varje gång är en pina. På bussar och gator och i väntrum möts man nämligen av alla dessa "människor" ur vars fånigt gapande munnar strömmar den mest förfärliga smörja. Oförmögna att tiga griper de efter sina mobiltelefoner för att delge omgivningen sina senaste debila infall.

Sedan har vi den bedrövliga EPA-kosmopilitanism som är så utmärkande för dagens Linköping. Inför dessa provinsiella och grälla försök att vara en storstad hyser jag inget annat än förakt. Det äkta Linköping, där jag växte upp och där man ännu kunde ana något av det fornogotiska arv som är själva fundamentet för den östgötska identiteten, av det finns inte längre ett spår. Arvet är förskingrat, plundrat, skändat.

Det är så man kunde kräkas.

Allra värst är naturligtvis vetskapen om att det inte går att fly undan denna kollektiva dumhet och äckelframkallande tsunami av banaliteter och trams. Inte ens i den stuga vid Roxens strand som jag kallar "mitt eget Övralid" kommer man undan. Varje gång jag tvingas använda mig av det elektroniska nätet möter jag nya glåpord och hotelser, uppstötningar och trams - sumpgaser som stiger upp ur den svenska modernitetens försumpade göl.

Finns det någon återvändo? Jag tror icke det. Tjänar det något till att driva en sådan här blogg? Säkerligen inte. Det är alltför sent.

Jag förnyar därför mitt löfte att för alltid vända ryggen åt det elektroniska nätet, den debila "kulturdebatten" och själva moderniteten. Själva "mänskligheten" (denna anhopning av atomiserade automater) vändert jag ryggen. I ensamheten vid Roxen ska jag invänta den stundande undergången.

Kurt Wered: Från min ateljé

2011-03-10T17:37:00.000+01:00

Jag målade denna bild med vaxkrita på ingrespapper, en teknik som jag senare övergivit, i Finspång 1975. Under många år hängde den sedan på väggen ovanför mitt ritbord på SAAB där den ofta fungerade som ett slags katalysator för långa och inte sällan mycket intressanta diskussioner med kolleger och besökare.

Som alla kan se rör det sig om ett grupporträtt. Jag minns inte längre vilka de avbildade är och det kan göra detsamma. När jag idag betraktar den här teckningen (som med sina 50 x 70 cm är en av mina till omfånget största) är det nämligen dess rent formella aspekter som jag tycker är mest intressanta.

Samtidigt vet jag att många åskådare påverkats av sådant som "uttryckets kraft" och det "konfrontativa elementet" i dessa tre porträtt. Bakom de tre gestalternas inbjudande leenden anar man något annat. Och den klassiskt stränga kompositionen och behärskade koloriten tycks snarare framhäva än dölja detta gåtfulla element som skänker åt bilden en spänning som inte går att förklara med dess formella aspekter.

Vad detta består i, har jag naturligtvis ingen aning om. Men jag vet att jag, under några veckor framför staffliet den varma sommaren 1975, lyckades åstadkomma en liten rubbning i rumsbilden och att denna rörelse ännu kan förnimas av en någorlunda sensibel åskådare.

Att jag aldrig kunnat upprepa vad som då skedde, eller ens förstår hur det hela gick till, ligger så att säga i sakens natur och bekommer mig inte.

Bibliotekarier som oroar och berör

2011-03-09T00:10:00.000+01:00

Efter succén med De odöda i Södra Sandby återkommer Joen Fröjel Lindhage med ännu en gotisk skräckberättelse. Precis som i debutromanen låter han en fasansfull och fantastisk handling utspela sig med den svenska småstaden som fond. Göran Baugh har läst Backanterna i Borås.

Skala bort den otäcka rekvisitan i vilken bättre skräckroman som helst - det som döljer sig bakom alla vampyrer, gengångare och blodorgier är ofta djupt existentiella frågor. Det är ju inte för inte som skräckgenren blivit så stor bland yngre bokläsare (och biobesökare). Tonåren är den tid då frågor om livet och döden och människans villkor ställs som allra intensivast. Det är också den ålder då det intensiva läsandet kan ta former som liknar besatthet.

Det är alltså fullkomligt logiskt att huvudpersonen i Joen Fröjel Lindhages skräckromaner är en ung, boksynt kvinna, lika logiskt som att hans böcker snarare väcker existentiella och politiska funderingar än skrämmer. Backanterna i Borås, som till stor del utspelas på Bibliotekshögskolan, får mig inte att ligga vaken och ängslas över beskedliga bibliotekarier som förvandlas till rasande menader - däremot har den initierat en rad spännande diskussioner med vänner och familj.

De odöda i Södra Sandby handlade om vampyrer i ett samtida Skåne och lyckades utan synbar ansträngning fläta samman blodsugarmotivet med en inträngande småstadsskildring och gripande barndomsberättelse. Den nya romanen utspelar sig alltså i Borås och skildrar hur en grupp välanpassade och timida studenter gradvis förvandlas till hämningslösa hedonister som söker – och finner – njutning i överskridandet av alla normer och tabun.

Backanterna i Borås utspelas under några skickelsedigra höstmånader 2009. En grupp andraårsstudenter på Bibliotekshögskolan har funnit ett sätt att mota den leda som infunnit sig vid terminsstarten: man anordnar en klassisk backanal. Vad som till en början verkar vara ett närmast gymnasialt upptåg utvecklas snart till något betydligt allvarligare sedan en av de kvinnliga deltagarna under rituella former åkallat Dionysos. Vinet och drogerna flödar, chitonerna faller och de sexuella hämningarna ersätts av rasande passion. Så rasande att man morgonen efter backanalen hittar ett avslitet manshuvud i en av kårhusets korridorer.

Deltagarna i backanalen är skakade men bestämmer sig för att ligga lågt och polisens utredningsarbete tycks snart gå i stå. Studentlivet återgår i den händelselösa rutin som av backanterna upplevs som så outhärdlig att man beslutar sig för att anordna en ny fest. I slutet av november samlas gruppen blivande bibliotekarier för att fira ankomsten av årets Beaujolais noveau. En av de kvinnliga deltagarna åkallar Dionysos och resultatet blir ännu mer extatiskt fasansfullt. Full panik utbryter i staden när man påträffar avgnagda kroppsdelar i Annelundsparken. Polisarbetet tar ny fart och man hittar snart spår som leder till Bibliotekshögskolan.

Backanterna i Borås berättar växelvis om tre personer och deras sätt att förhålla sig till de oerhörda krafter som satts i spel. Den radikalfeministiska veganen Moa Kristinadotter tvingas omvärdera sina övertygelser som en direkt följd av sina backanaliska erfarenheter och i berättelsens gruvliga slutscener har hon och hennes systrar förvandlats till hämningslösa menader. Den gamle journalisten Anton Bruckner försöker hindra sin dotterson från att erkänna sin skuld och sörjer samtidigt sin egen ungdom. Måns Lagerkvist, studierektor på Institutionen för biblioteks- och informationsvetenskap, försöker i det längsta försvara sina studenter och universitets rykte men tvingas till sist välja sida.
Joen Fröjel Lindhage gäckar på ett intressant sätt läsarens förväntningar och låter de alltmer amoraliska ”monstren” vara de mest intressanta och mångbottnade gestalterna samtidigt som de ”vanliga” människorna är de verkligt otäcka. Det är de senares inskränkthet och rädsla som skapar och göder de katastrofer som sker. Backanternas gemenskap och frihetslängtan, å andra sidan, framstår som den enda sant mänskliga responsen på en kvävande omgivnings krav.

Romanens gestalter är känsligt och fylligt tecknade, skeendet ofta gripande, det existentiella temat uppfordrande (men kanske väl dramatiskt i upplösningen). Det är till och med roligt ibland, med en del elaka fullträffar mot både samhällsapparat och medier.

Lindhages andra utflykt i det ockulta infriar alla förhoppningar efter förra årets starka debut. Backanterna i Borås är fascinerande och gåtfull, samtidigt en gotisk thriller och en uppfordrande idéroman. Det underliggande budskapet är så skickligt och förföriskt gestaltat att man efter avslutad läsning tvingas ta på allvar ett resonemang om frihet som är så radikalt att många av oss hellre skulle vilja glömma det. Men för den som dragits in i den här romanens trollkrets finns det ingen återvändo. Det är stort. Det är starkt. Det är skakande angeläget. Läs den här boken. På egen risk.

Göran Baugh, Barometern

Joen Fröjel Lindhage
Backanterna i Borås
Omfång: 248 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 198:-

Lars Remm: "Man med Lem"

2011-03-02T17:41:00.003+01:00

Idag kan man läsa en lysande recension av Lars Remms nya CD, Man med Lem, i Dagens Nyheter. Eftersom den inte finns tillgänglig på nätet tar vi oss, helt fräckt, friheten att här återge hela texten:

Efter en kort men desto intensivare tur i mediekarusellen och efterföljande, obligatorisk djupdykning i kändisskapets frossande i framgångens sockervadd och andra, mer sinistra, substanser med påföljande, lika obligatorisk, reningsperiod i AA:s fasterliga famn är Lars Remm äntligen tillbaka. Och det är en återkomst som tagit formen av en artistisk och mänsklig återfödelse, en metamorfos av otidsenliga mått, en förvandling som dykt ned till kreativitetens bottensediment och tagit med sig upp till ytan sällsamt skimrande ädelstenar.

Den ärrade och prostatitsvullna gubbslemsrockarens John Silver-raspiga röst och tyngande ballast av krackelerande världssamvete lämnades kvar i ruinerna av det med tiden allt tommare skal som utgjorde batikhäxeikonen "Lars Remm" och fram träder nu en rakryggad och värdigt medelålders man med ipoden laddad med så eklektiskt och respektlöst minglande inspirationskällor som centralasiatisk strupsång, ironiskt postkolonialistiska böneutropare och göteborgska arbetarsånger. Dubbelplusbra är bara förnamnet.

Det mest slående med det nya albumet, "Man med lem" är annars hur det kan låta så stort och samtidigt intimt. Det är tungt som ett svårmod över Bottenviken en förmiddag i november men också lätt som när en såpbubbla fylld med lustgas stiger över en försommaräng. Liksom tidigare ligger den remmska ljudbildens absoluta tyngdpunkt någonstans i det skridskodansande samspelet mellan sång och instrumentation men rösten är nu rejält uppskruvad samtidigt som den inte längre tillåts fylla funktionen av narcissistiskt lättsårad centralsol och atmosfären blir därmed betydligt mer spatiös men också mörkare, med ödsliga pukor och ett lugubert träblås. Är det till en dödsdans Lars Remm bjuder upp - eller är det rentav fråga om en marsch till avrättningsplatsen? I vilket fall handlar det om ett gardenparty på gravkullen och en lång rad cocktailsimmiga hittar som skakats och rörts av en ung Bowie på LSD, The Quarrymen på speed, Whitehouse på fultjack och Carola på Red Bull, allesammans anförda av en framgångsrusig Herbert von Karajan, kärleksfullt ompysslad av Linda Lovelace på pulpeten, applåderad av rasande furier och djinner.

I takt med att Lars Remm skalat av de senaste årens alltför många och tättsittande lager av rockhistoriska avlagringar och anti-estetikens paradoxala bråte har det blivit möjligt för honom att gräva djupare i såväl röst- som stämningsläge. På den nya plattan lyckas Remm, mot alla odds, hitta en uråldrig källåder av den allra renast klingande malm och det låter som om hans arkaiska röst kommer från själva Bergakungens sal om den nu inte hasar fram på larvfötter genom de lappländska dagbrott som suggereras av de rytmiskt förhäxande slagverksfyrverkier som lyfter flera av plattans bästa låtar. Det är ett slags livsfarligt sug, en yrsligt svindlande dragning till avgrunden, som utgår från detta slags destruktiva men samtidigt så livsbejakande backanal och kanske är det bara de lite slitna gothassociationerna som gör att man inte helt låter sig förledas av de livsfarliga sirénernas sång. Det är som att dessa ekon från en förgången tids avslagna defaitism fungerar som ett slags ankare - osköna verktyg men absolut nödvändiga för att inte vinden ska fånga den gyllene slupens purpurfärgade segel och låta fartyget gå förlorat på den skönhetens ocean där Lars Remm funnit sig tillrätta som ett slags flygande holländare.

Den fyra minuter och 57 sekunder långa "I am a Man" är tveklöst skivans epicentrum, själva den nollpunkt eller Ground Zero från vilken den rytmiska, melodiska och harmoniska radiokaktiviteten strålar. Det är ett episkt spår vars eko är fullt märkbart från plattans första knastrande sekunder till den magnifika finalen - och just därför blir jag lite besviken och ser det samtidigt som ett slags reträtt, en fläck på den konstnärliga framgångens välstärkta damastduk, ett tuggummi under vandrarskängans slitstarka sula, när en av Sveriges absolut mest intressanta sångare, alla kategorier, upprepar raden: "I am a Man/That's who I am". Detta må vara en metafor, ett intertextuellt danssteg i Rock' n' Roll Hall of Fame's spegelpryda balsal eller en upptäcktsfärd i de ironiska urskogar som Lars Remm alltid varit klok nog att undvika för att i stället hålla sig till den väl upptrampade, innerlighetens kostig som han känner bättre än de flesta. Men sådana spekulationer är inte till mycket hjälp för de män som dagligen slåss för att tänja gränsen för ett krympande androcentriskt universum och, om så bara för en stund, hejda dess entropi. Kanske ska man lyssna till dessa rader som om de vore en motreaktion mot de (oftast kvinnliga) recensenter som dränkte Lars Remms strålande debut i kuttrande, gulliga, jollrande, kvalmiga och pilska epitet. Ja, man undrar och själv väljer jag till sist att kapitulera inför den djupt oroande ovisshet som utgår från den här refrängen, låter själva oförståelsen bli en del av konstverket och dess många lager av opaka ljudmattor. Då märker jag att det i detta svävande tillstånd av ovisshet öppnar sig ständigt nya tolkningshorisonter och jag kan luta mig tillbaka i cabrioletens skålformade säte, låta vinden leka i håret och rätta till solglasögonen.

Något som är konstant med "Man med Lem" är annars just det lika bredbenta som självklara skrevandet över ett dansgolv där Hank Williams dansar queertango med Freddie Mercury, ackompanjerade av ett centraleuropeiskt kapell som slarvat med litiumbehandlingen. Lars Remm står med ena benet stadigt förankrat i den svenska vistraditionen medan det andra beskriver ett slags evig rörelse mellan avantgardismens postdigitala ankarplatser i den stora tystnaden. Att Remm lyckas med detta akrobatnummer till perpetuum mobile beror inte minst på mästerproducenten Swempa Hanssons lika kongeniala som följsamma infall. Vem annars skulle låta briljanta Frankie Goes to Hollywood-glimtar möta morfindåsiga drone metal-klanger för att sedan, till synes utan ansträngning, låta det hela mynna ut i de mest förtjusande poprefänger av det slag som kletar fast i ens medvetande som ett gammalt Bugg spetsat med arsenik och glassplitter från förra mandatperiodens kravaller?

Skivans enda tråkiga ögonblick är den instrumentala ”Since you've been gone” som låter som soundtracket till en remake av någon svensk actionkomedi från 1980-talet där Lena Endre uppvaktas av Kjell Bergqvist i en sunkig kvart vid Hornstull medan Fares Fares bankar på dörren och novembers fuktiga yllevante sänker sig över staden. Här faller Remm handlöst ner i den svenska tristessens hisschakt och gör ett magplask i den popkulturella källarvåning där han, tack och lov, aldrig hört hemma. Vad som gav Remm idén till denna kamikze-expedition kan man bara spekulera i men det vore vore förstås också fullkomligt meningslöst eftersom vi faktiskt kan välja att kliva på de övriga nio spårens magiska tågsätt, nio fullkomligt briljanta mikrokosmiska prismor upphängda i musikbranschens i övrigt så bedagade julgran.

”Man med lem” är årets suicidalalbum och en briljant uppföljare till förra årets sönderhyllade, och i jämförelse faktiskt ganska banala ”Sånger från en bakgård”. Kanske ska man se den här återkomsten som en andra station på Lars Remms Via Dolorosa, hans alldeles egna väg mot döden och återuppståndelsen, lika fylld av ödslighet och djup smärta som styrka och målmedvetenhet. Vi blir alltfler som slår följe med Lars Remm på den Golgatavandring som emellanåt stannar till vid någon rastplatsbackanal och redan nu bör man vara beredd på att sommarens turné kommer att förvandla folkparkerna till ett slags postsakrala bönemöten.

Tony Tavast: Konspirationen mot Holmberg

2011-02-26T23:43:00.001+01:00

Den kontrafaktiska romanen är en besvärlig genre som utövat en olycksalig lockelse på alltför många författare som underskattat dess krav och överskattat sin egen förmåga. Jag förmodar att det är de till synes obegränsade möjligheterna som är så svåra att motstå och det är därför en nedslående paradox att resultaten ofta är så hopplöst förutsägbara. I den kontrafaktiska fiktionens värld är alla trötta science fiction-klichéer legio, liksom tradiga spekulationer om vad som kunde ha hänt om Hitler segrat i det andra världskriget eller om världen dominerats av extremistisk feminism.

Det var därför med stor misstänksamhet som jag tog mig an Tony Tavasts debutroman, Konspirationen mot Holmberg. Redan efter första kapitlet visade sig dock min skepsis obefogad och jag förstod snart att jag satt tänderna i en verkligt rar fisk i den svenska bokflodens trögt framflytande stim av halvdöda thrillers och kriminalromaner.

Utgångspunkten för Tavasts tankeexperiment är nämligen högst originell: Moderata samlingspartiet vann en knapp men för landet avgörande seger i riksdagsvalet 1968. Under den karismatiske Yngve Holmberg slog man in på en ny och frihetlig väg samtidigt som den nya regeringen med stor beslutsamhet gjorde upp med den korruption och det mörka arv som den socialdemokratiska regimen lämnat efter sig.

För att undvika att ställas inför rätta går ett stort antal ledande socialdemokrater under ledning av f.d. ecklesiastikminister Palme i landsflykt. Inom några år inleder den ”Socialdemokratiska frihetsfrontens” väpnade gren ett intimt samarbete med Moammar Khadaffi och upprättar baser och träningsläger i Libyen.

1970 inträder Sverige i Atlantpakten och snart vinner Yngve Holmberg internationell uppmärksamhet som överbefälhavare för de svenska trupper som har en avgörande betydelse för segern över kommunismen under det krig som kommer att kallas "den stora östasiatiska konflikten". Jordskredssegern i valet 1976 befäster Holmbergs ställning som älskad landsfader och internationellt respekterad statsman.

Handlingen i ”Attentatet mot Holmberg” utspelas under några laddade veckor kring nyåret 2000. Inom den svenska senaten förbereder man det supreme event som samtidigt är ett firande av millennieskiftet och den 75-årige statsministerns födelsedag. Fonden utgörs av ett kärleksfullt tecknat Stockholm. (som stadsskildrare leder för övrigt Tony Tavast tankarna till en Bo Bergman eller en Per Wästberg och om jag har någon invändning mot hans bok, skulle det vara att den lyriska impressionismen ibland går ut över thrillerns krav på ett uppdrivet tempo) och stämningen kan närmast beskrivas som idyllisk. Tavasts kontrafaktiska Sverige
verkar faktiskt vara ett lyckligt land, på ljusårs avstånd från den moderna välfärdsstatens slavsamhälle. Arbetslöshet och huliganism är endast obehagliga minnen från ett avlägset förflutet. Kvinnornas bröst är runda och fylliga och ingen känner till begreppet pensionsbroms.

Men Tony Tavast är varken idylliker eller utopiker och vi befinner oss inte vid historiens slut. Snart nog tornar mörka moln upp sig och det visar sig att något är ruttet också i Sverige.

I centrum för den vindlande intrigen står Yngve Holmberg själv och statsministerns alltmer spända relation till Carl XVI Gustaf. Den svartsjuke kungen har aldrig kunnat tolerera Holmbergs framgångar och sätter dessa i samband med sin egen minskande popularitet. När det uppdagas att Holmberg dessutom sedan många år haft en intim relation med drottning Silvia bestämmer sig den hanrejade monarken för att skrida till handling. I det neutrala Schweiz inleder en grupp sammansvurna rojalister i största hemlighet förhandlingar med socialdemokratiska fundamentalister. Målet: att likvidera Yngve Holmberg, återupprätta kungens ställning och införa löntagarfonder.

Detta är den spektakulära bakgrunden till den rafflande och dramatisk händelseutveckling som för alltid kommer att förändra Sveriges framtid. Jag kan garantera att den som förväntar sig spänning på absolut toppnivå inte kommer att bli besviken på ”Attentatet mot Holmberg”. Själv kunde jag inte lägga den ifrån mig utan sträckläste de 450 sidorna under en dag och en natt. Ja, så skickligt hanterar Tony Tavast thrillerförfattarens hantverk att den förbländade läsaren vid en första genomläsning kan missa hans verkliga ärende. Det vore synd, för Tavast är en författare som ställer ett antal ytterst angelägna frågor.

Vad skulle ha hänt med vår moral, med sanning och lögn, i ett samhälle som inte i decennier dominerats av en korrupt socialdemokrati och en bindgalen kulturvänster? Vad var det som gick snett med den svenska konservatismen? Finns det ögonblick då nationer och individer verkligen har möjlighet att fatta avgörande beslut?

Konspirationen mot Holmberg erbjuder inga enkla svar - men Tony Tavast har både intelligens och mod att ställa några ytterst angelägna frågor. Frågor av det slag som vi alla borde ställa oss, särskilt i en tid som denna. Det är bra. Det är starkt. Det är engagerande. Och det är mycket, mycket spännande. Se till att läsa den här boken.

Göran Baugh, Barometern

Tony Tavast
Attentatet mot Holmberg
Omfång: 458 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 210:-

Signerat Wered: Resignation och pimpelfiske

2011-02-22T13:10:00.001+01:00

Ack, jag har vandrat under SAP:s ljusröda, anarkisternas svarta och jihadisternas gröna fanor, jag har iklätt mig predikarens säck och aska liksom diplomingenjörens nylonskjora. Jag har bestigit de högsta topparna i anarkens solitära alplandskap och låtit mig uppgå i den jublande massan på LHC:s hemmamatcher. Allt visade sig vara halm och fåfänglighet. Idag finner jag den högsta menings glädje i ensamheten ute på Roxens is, med pimpelspö och en god cigarr.

Ensam på isen kan jag glömma vännernas svek och kritikernas lömskhet, samtidens förflackning och den tilltagande fördumningen. Här kan, om så bara för en kort stund, förnimmas något av den stora Traditionens anda.

På väg hem fattar jag ett avgörande beslut: att aldrig mer befatta mig med, låta mig besudlas av, denna samtids sjaskighet.

Om "Hermann och Carin. Kärlek i hakkorsets skugga"

2011-02-17T20:59:00.001+01:00

Sveriges förhållande till Tredje riket utövar alltjämt en stark dragningskraft på såväl akademisk forskning som populärkultur i vårt land. Det finns anledning att förhålla sig skeptisk till denna fascination eftersom den inte sällan är av ett ganska osunt slag. Dessutom finns det givetvis skäl att fråga sig hur mycket mer som egentligen kan sägas om nazismen och Sverige.

Oändligt mycket, tydligen. Ty snart kommer en mastig helaftonsfilm i regi av Richard Hobert med titeln Hermann och Carin. Kärlek i hakkorsets skugga. Det ryktas dessutom att detta endast är första delen i en planerad duodekalogi om Sveriges förhållande till Tyskland under perioden 1924-1945. Bäva månde biopubliken.

Carin Kantzows öde är välkänt sedan tidigare. Hon var societetsdamen i Stockholm som 1920 föll pladask för den tyske, stilige och högt dekorerade stridsflygaren och sedermera nummer två i naziriket, Hermann Göring. För honom lämnade hon man och son (vilket gav pojken livslånga sår i själen) för att leva ett osäkert och äventyrligt liv i Europa under inte sällan svåra ekonomiska förhållanden (vilket tiggarbreven till Carins föräldrar vittnar om).

Hermann Göring var tidvis taxiflygare i Sverige och han och senare fru Göring bosatte sig på Odengatan i Stockholm – givetvis en skandal. Sedan Hermann behandlats för skador under första världskriget var han morfinist, en last som skulle komma att förvärras i Sverige, förändra hans fysik och psyke och få honom intagen på Långbro mentalsjukhus. Han blev inte ren förrän han avgiftats i fångenskap. Efter den misslyckade kuppen i München 1923 och fram till dess att man kunde återvända till Tyskland efter påtvingad exil levde makarna ständigt kringflackande.

Carin hade en medfödd hjärtsjukdom som till Hermanns väldiga förtvivlan 1931 tog hennes liv. Då hade deras ekonomi stabiliserats. Göring var riksdagsman för nazistpartiet och utökade inkomsterna genom mutor från flygbolag och flygindustri. Över Carin reste han ett groteskt monument, Karinhall, en gigantisk herrgård fylld av Carinmemorabilia och stulen konst.

Räcker detta till film på tre och en halv timme? Nja, det gör det förstås inte och Hermann och Carin dras med åtskilliga longörer och transportsträckor. Inte minst är det ett förskräckligt, planlöst flygande hit och dit i den första halvan av filmen.

Riktigt fart får den faktiskt inte förrän Carin dör, Hermann säkrat tillgången på morfin och lever upp i rollen som korrupt statsman och glad gamäng. Henrik Dorsin lyckas faktiskt förmedla något av den rundnätte mutkolvens joie de vivre och är därmed filmes största (och enda) tillgång.

Men det är så dags. I övrigt är nämligen allt ganska förfärligt. Den svenska skådespelareliten har bjudits in, till ingen nytta. Man stånkar, stönar och försöker tala tyska. Det slås i dörrar, smälls med klackar och fälls bomber men resultatet liknar mest ett urartat lajv. Lena Endres tolkning av sin karaktär är hopplöst anakronistisk. Rikard Wolff som kronprins Gustav Adolf är ett lika obegripligt val som Paolo Roberto i rollen som Joseph Goebbels. Bäst bland birollerna är Rolf Lassgård som Ernst Röhm. Och Lasse Åberg fungerar förvånansvärt bra i rollen som den träaktige Gustav V. Det hjälper dock inte för att rädda denna soppa.

Hermann och Carin är ett hopplöst pekoral där den tyska riksörnen flaxar som den värsta kalkon. Kärlekshistorien är obegriplig och gestaltningen av det historiska skeendet försvinner alldeles i den barocka operettrekvisitan. Filmens försök till apokalyptisk avslutning blir en orgie i oavsiktlig komik. Det allra sorgligaste är att det är så tydligt att Richard Hobert försökt åstadkomma ett ödesdrama om makt och korruption men när Hermann Göring till slut går under är det omöjligt att hålla sig för skratt.

Laura Larefalk

Kurt Wered om rävjakt och politik

2011-02-16T20:01:00.002+01:00

Det är för bedrövligt.

På besök hos frisören bläddrade jag i förmiddags i Svenska Dagbladet, denna tummelplats för popsnören, nöjesjournalister och andra tivolisamhällets lakejer, när min blick föll på en kommentar på ledarsidan som skilde sig från den vanliga, politiskt korrekta smörjan.

Johan Wennström skrev där insiktsfullt om den engelska rävjakten och påpekade att denna (idag tyvärr förbjudna) institution inte bara haft ett stort socialt värde utan också kunde vara sätt att komma tillrätta med den besvärliga dvärgbandmasken .

Vad var nu detta? Det var åtskilliga år sedan någon svensk skribent tordes ta till orda i detta känsliga ämne. Det enda undantaget är väl Ronnie af Kleen-fforbes, som naturligtvis är persona non grata i den försumpade ankdammen. Skulle man kunna se Wennströms artikel som ett tecken på att det, äntligen, blåser en frisk vind över det kulturella ödelandet?

Ack, än en gång grusades mina förhoppningar.

Efter klagomål från diverse feminister och rävkramare, fann Wennström det för gott att publicera en försäkran att det hela naturligtvis varit en ironi, ett skämt och att han naturligtvis inte på allvar förespråkat rävjakt. Det hela ska i stället ses som ett utslag av "mild anarkism".

Exit, Wennström. Jag kommer inte att läsa ett ord mer skrivet av denne ryggradslöse ögontjänare.

Det här landet har i sanning de journalister det förtjänar. Jag väntar mig ingen förbättring på den fronten, lika litet som jag tror mig få se några fler rävjakter. Vi lever i plebejernas tid, i ett land där höjden av kultur utgörs av folkhemsanglofiler som Johan Hakelius eller den outsägligt vulgära älgjakten.

Det är så man vill kräkas.

Kurt Wered om Bengt Fram

2011-02-15T17:14:00.000+01:00

Bengt Frams bok om sin tid på Tankesmedjan Wereds vådligheter och vår vänskap ligger framför mig på bordet men jag har ännu inte orkat läsa den och jag tror heller inte att jag någonsin kommer att göra det. Ett sådant svek, en sådan dolkstöt i ryggen, måste förbli obegripligt.

Årtiondens vänskap, oräkneliga diskussioner om samtidens stora ödesfrågor, delade triumfer och nederlag på LHC:s matcher... Hur lätt väger inte sådant när en Judas hör klirret av silverpenningar i kassan.

Att Fram, som jag hjälpt och stöttat på så många olika sätt, skulle vara en sådan... Det är obegripligt. Nu vill jag bara lämna denna sorgliga historia bakom mig och gå vidare på min solitära väg.

Med visst intresse har jag ändå tagit del av pressens reaktioner. Särskilt insiktsfull tycks mig Kristian Runkells kritiska recension i dagens Barometern:

Närsynt blick inifrån Wereds tankesmedja

Tankesmedjan Wereds vådligheter var en ”jättelik stormarknad för radikalkonservativa åsikter”, menar Bengt Fram i sin lika illa skrivna som hett omdebatterade bok, ”Wereds vådligheter. Historien bakom sajten som förändrade Sverige”. Det är en av få pregnanta formuleringar i ett boksläpp som knappast präglats av den tankens klarhet som Wereds vådligheter menar sig stå för. En mer förvirrad partsinlaga får man faktiskt leta efter, och Bengt Fram verkar vara en nästan lika god kålsupare som den egendomlige herr Wered, även om han iscensätter sig som förnuftets röst i detta mediala ödesdrama.

Men stormarknadsmetaforen är bra. Den uppmärksammar till exempel huruvida Wereds vådligheter egentligen betraktat sig själv som reell innehållsleverantör eller simpel förmedlingsinstans av kontroversiella ideologier. Under de senaste åren har ju Wereds vådligheter dels bearbetat och aktualiserat det intellektuella arvet från 1900-talets mest radikala revoltörer och tänkare, sådana som Spengler, Weininger och Evola – och ibland rentav själva redigerat den, som i den uppmärksammade översättningen av Weiningers samlade verk – dels sett sig som ett forum för aktuell kultur- och samhällsdebatt. Wereds vådligheter är såtillvida ett exempel på en tilltagande förskjutning av de binära polerna ”information” och ”kunskap”, där termen ”data” blivit allt viktigare. De stora tänkarnas verk läser man inte i en handvändning.

Sådana resonemang hittar man nu inte i Bengt Frams bok; det är snarare en ganska träaktig och omständligt berättad historia som förlorar sig i detaljer och undviker, eller snarare inte förmår att lyfta blicken. Framställningen är djupt förankrad i de svenska pensionärernas situation under regeringen Reinfeldt, till lika delar präglad av bisarra och skrattretande konspirationsteorier som befängda planer på upprättandet av ett gerontokratiskt styrelseskick. Detta har nu aldrig varit Wereds vådligheters fundamentala uppgift. Det har aldrig handlat om pensionärernas ställning, utan tvärtom. Kurt Wereds uttalade mission har alltid varit att mobilisera ungdomen. Frams långa och vindlande diskussioner om Östgötaskolans rön och det gotiska folkets urhem i Hjulsbrotrakten förlorar sig också ständigt i knappologier och ältandet av polemiker som ingen människa längre minns.

I sina bästa stunder har Wereds vådligheter blottat en sårbarhet – eller möjlighet, beroende på perspektiv – och lyfta fram potentialen för det som de facto är genomförbart i det liberalistiska "krämarsamhällets tivolikultur". I en situation där allt fler kapitulerat inför dess förföriska toner har den här tankesmedjan handlat om ett slags radikalkonservatismens sammansvärjning och hämnd på världen; på många sätt fullständigt patetiskt, naturligtvis, och samtidigt helt central för att förstå vår egen samtid. I dag är det entrepenören, feministen och medelmåttan snarare än konstnärern, misogynen och geniet som tänjer gränserna för det möjliga.

Kanske är det därför två övergripande lärdomar man bör dra av Wereds vådligheter, eller åtminstone fundera över.

Å ena sidan handlar det om att uppmärksamma det slags mobiliserande av "de med Roten förenade, maskulina krafter" som sedan länge är sysselsatta med att lyfta fram den tidlösa, hierarkiska samhällsordningens potential, något som alltför många haft svårt att ta till sig.

Å andra sidan har Wereds vådligheter satt fingret på, och indirekt påverkat, det tilltagande förfallet och rötan i moderniteten. Med kunskap om dess snara sammanbrott kan ju vem som helst med lite programmeringskunskaper bidra till att den stora traditionen återupprättas. Möjligen kommer Wereds vådligheter såtillvida att på sikt betraktas som grundläggande för en framtida radikal reaktion 3.0.

Vem är rädd för der steppenwolf?

2011-02-14T21:02:00.001+01:00

Erica Sagn läser en avhoppares historia om Wereds vådligheter.

I sista kapitlet, på sidan 396, skriver Bengt Fram det till slut rakt ut:

"Varje urval är censur".

Att han har högst idiosynkratiska, och ibland megalomana, åsikter om journalistik och information har man fattat långt tidigare. På sin sajt Östra Götalands fria vidder görs inte heller något urval bland de infall och hugskott som rinner upp i den argsinte, pensionerade gymnasieadjunktens hjärna. Han publicerar allt.

Och i sin nya bok, Wereds vådligheter, sajten som förändrade Sverige, hävdar Fram att den tidigare vännen och vapendragaren Kurt Wered började svika sina ideal redan när Wered, som relativt välbeställd avtalspensionär, valde att skriva om radikalkonservatism och traditionalism, ishockey och homoerotik istället för att utnyttja sin position till att debattera frågor om östgötsk identitet och den nuvarande regeringens "krig mot de äldre". Då började Tankesmedjan Wereds vådligheter, med Frams ord, handla om att "få uppmärksamhet i media".

Bengt Frams bok om vänskapen med Kurt Wered och arbetet med att etablera en plattform för den så kallade Östgötaskolans mer grumliga, identitära spekulationer är skriven som vore han en före detta sektmedlem. Fram till helt nyligen var han en av Kurt Wereds närmaste medarbetare. Sedan stängdes, eller hoppade, han av – beroende på vem man frågar.

Fram till det bittra slutet skildrar boken en fantastisk succéhistoria.

Från att ha bestått av av två till synes förvirrade pensionärer, en åldrad PC och en server som ständigt hotade att kollapsa blev Wereds vådligheter på bara två år ett begrepp som förändrade journalistiken, idédebatten och synen på radikalkonservatism i Sverige. Bokförlaget Anark är ett uppsträckt långfinger i röven på den bokbransch som ständigt ojar sig om det ena och det andra. Med detta initiativ har man visat att det går alldeles utmärkt att ge ut smal, krävande och inopportun litteratur också i ett land vars kulturdebatt för det mesta håller sig på rena sandlådenivån.
Och liknelsen börjar bli sliten, men Fram och Wered påminner verkligen om ett rockband som turnerar runt i Europa, provocerar åhörare, kallar folk för "kretiner", säljer merchandise och visar att potensen inte nödvändigtvis upphör efter pensioneringen.

De är arroganta, oorganiserade och varandras totala motsatser.

Wered skildras som en svårt autistisk slusk som lever på Solita och cigariller, klär sig i uniformspesedlar från Överskottsbolaget och försörjs av hänförda fans. Fram framstår å sin sida som ett kontrollfreak utan andra politiska åsikter än de som direkt berör den förhatliga pensionsbromsen. Han retar sig på kollegans bristande hygien och är noga med att påpeka att han själv alltid äter ekologisk mat.

I takt med att Wereds status som stjärnintellektuell ökar, förvandlas Fram till den sure basisten som tycker att bandet inte skulle vara någonting utan honom, och till slut lanserar sina soloprojekt: den östgötska identitarianismen och kravet på regeringen Reinfeldts omedelbara avgång. (Det bör tilläggas att båda fått åtskillig uppmärksamhet av Tankesmedjan Wereds vådligheter, men Fram vägrar svartsjukt att medge att andra projekt skulle vara av det minsta intresse.)

Båda anklagar varandra för personlighetsstörningar och sabotage. Till slut hävdar Bengt Fram att Wereds vådligheter och Anark förlag blivit en kult. Han hatar Wered till den grad att han är beredd att misshandla honom.

Bodelningen blir riktigt smutsig.

En av teknikerna förstör den programvara han skapat. Bengt Fram tar med sig en stor mängd manuskript och ser dessutom till att Kurt Wered blir avstängd från Facebook.

Om det stämmer är oklart. Boken är en inlaga i en pågående skilsmässa och Bengt Frams version väcker ungefär 40 000 miljarder frågor.

Men hur han än anstränger sig för att utmåla Kurt Wered som en paranoid kultledare blir det tydligt att han själv inte riktigt fattat grejen med Wereds vådligheter. Varje urval är inte censur. Tvärtom. Varje urval är försök att skapa ett meningsfullt sammanhang, att kommunicera och ge publiken verktyg att förstå.

En av Kurt Wereds stora bedrifter är att han är en aggressiv medieentreprenör. Han har redigerat, publicerat, samarbetat och gjort pr för sin form av radikalkonservatism, den idealiska misogynin och anarkiska jihadismen. Sajten Wereds vådligheter och bokförlaget Anark har skaffat sig oerhörd trovärdighet på kort tid och har samtidigt återskapat förtroendet för den kraftfulla, ultraistiska högerns revolt. Wereds mål var länge att driva ”världens mest aggressiva tankesmedja”. Det har lyckats. Han har dessutom förstått att utnyttja fascinationen kring sin märkliga person för att få ut sin kritik av liberalismen och feminismen, krämarsamhället och samtidens nivellering av alla värden.

Ironiskt nog agerar Bengt Fram nu som en skoningslös konkurrent till Wereds vådligheter. Han stjäl idéer, smutskastar motståndaren och marknadsför sig själv som det bättre alternativet.

Men oavsett om man hejar på Fram eller Wered väcker boken allvarliga frågor om vilka som är samtidens mest avgörande ödesfrågor och formerna för att hantera dem. Och naturligtvis är det något tragiskt över denna splittring mitt i hjärtat av den svenska radikalkonservatismen. För aldrig har det väl varit mer angeläget än nu att sluta leden och hålla fanorna högt.

Vi är många som hoppas att de ärrade kämparna skall finna något slags försoning, trots Bengt Frams rasande partsinlaga.

Stig Cederholm: "Wällkommen aus Knohult"

2011-02-12T00:09:00.002+01:00

Ur Bertil Bergqvists inledning:

Alla har vi väl då och då ägnat oss åt kontrafaktiska fantasier. Hur skulle livet ha utvecklat sig om inte om hade varit den där gången? För att inte likna vilka dag- eller mardrömmar som helst bör dock dessa fantasier – om de ska kallas kontrafaktiska – ligga så nära det möjliga osm möjligt.

Så är fallet med Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika (2004), där nazistsympatisören Charles Lindbergh väljs till president, vilket så när var på väg att ske. Men Roth driver inte fantasin längre än något år framåt – Lindbergh försvinner spårlöst, Roosevelt blir president och historien återgår i sin kända fåra.

När Hans Alfredson i Attentatet i Pålsjö skog (1996) leker med den plausibla föreställningen att också Sverige blev ockuperat av tyskarna under andra världskriget, sträcker sig scenariot aldrig bortom själva kriget. Däremot får han tillfälle att placera ett antal namngivna nazisympatisörer på de maktpositioner de rimligen skulle ha fått.

I den brett upplagda roman, Wällkommen aus Knohult, som Stig Cederlund arbetade med under många år och som förelåg i ett fullbordat manuskript vid hans frånfälle 1980, genomförs en liknande kontrafaktisk historieskrivning. Tyskland segrade i andra världskriget och när romanen börjar, några år in på 1970-talet, är Sverige anslutet till det germanska rike som omfattar stora delar av den europeiska kontinenten och det förutvarande Sovjetunionen.

Sverige har blivit en viktig del av det nya "Germanien" och Stockholm är väldets andra huvudstad. Albert Speer är rikets nya führer och är i Cederholms skildring något av en upplyst despot. Lugn och ordning råder sedan många år i det favoriserade "Nordland" och det samhälle som Cederlund beskriver är närmast utopiskt: Sveriges landslag i fotboll firar triumfer på Olympiastadion i Berlin, femårsplanernas mål överskrids med råge, kvinnorna är halmblonda, med breda höfter och högt sittande bröst. Landets skogar är fulla av vildsvin och hjort. Gäddan leker i vassen och tillgången på schnapps tycks obegränsad i detta blomstrande schlaraffenland.

I det lilla småländska samhället Knohult råder samtidigt ett slags mild anarki. Efter en karriär i Waffen-SS har Åsa-Nisse och hans trogne vapendragare Klabbarparn återvänt till fädernesbygden där de nu drygar ut sina pensioner med fiske och tjuvjakt. Den nitiske gauleitern Kampfrad har beslutat sig för att näpsa de anarkistiska bönderna och till sin hjälp har han kommendanten Vennberg. Bokens inledning har en närmast rapsodisk, farsartad karaktär där Kampfrads och Vennbergs försök att gripa Åsa-Nisse ständigt gäckas av den underfundige tjuvjägaren. Den som läst Cederholms övriga böcker om Åsa-Nisse, Eulalia, Knohultarn och alla de andra kommer snart att känna igen sig.

Bokens avslutande delar har en annan och betydligt mörkare karaktär som på ett markant sätt skiljer Wällkommen aus Knohult från Cederholms övriga böcker. Åsa-Nisse och Klabbarparn har nu tagit sig till Stockholm för att ta patent på en vätebomb, "Eulalia III", som gubbarna byggt i ladugården. Hack i häl på dem befinner sig samtidigt Kampfrad och Vennberg och till jakten sällar sig snart Klabbarparns svärson, den ryslige kulturkommisarien Schein.

Vi får följa Åsa-Nisse och Klabbarparn på vad som snart utvecklar sig till en helvetsvandring genom den nationalsocialistiska byråkratins korridorer. Det tillsynes välordnade samhället visar sig ansatt av en svår röta bestående av korruption och sexuella utsvävningar. Gubbarna förblir heller inte oberörda av sin kontakt med denna skuggsida. Under sina försök att avyttra ritningarna till bomben tvingas Åsa-Nisse och Klabbarparn till ett avgörande beslut: ska de vara trogna sina höga ideal eller ska de ge efter för den kosmopolitiska liberalismen, representerad av den dubbelspelande och ständigt piprökande Oberstgruppenführer Sundman.

Wällkommen aus Knohult är samtidigt en utopi och en dystopi, ett muntert kontrafaktiskt äventyr och en rasande nyckelroman. Jag förmodar att bokens läsare kommer att vara lika kluvna som jag själv varit. Den ställer väsentliga frågor och många inslag visar en oroväckande likhet med vår tid, trots att satiren egentligen har sin udd riktad mot det tidiga 70-talets kulturpotentater. Men det råder aldrig någon tvekan om att författarens perspektiv är den övertygade nationalsocialistens, vilket gör att skratten lätt fastnar i halsen och romanens skurkar (särskilt den kommunistiska liga som leds av den hänsynslöse partisanhövdingen Myrdal) framstår som dess verkliga hjältar, även om Cederlund framställer dem som veritabla monster.

Wällkommen aus Knohult är också ett ojämnt verk. Här finns långa passager som bärs fram av en feberaktig, hallucinatorisk intensitet vars like få svenska författare kommit i närheten av. Porträtten av Kampfrad, Schein, Vennberg och Sundman är förmodligen de elakaste karikatyrer jag läst, åtminstone sedan satirtidningen Egget lades ned. Men här finns också longörer, inte minst i de slapstick-artade inledningskapitel där Cederberg återanvänder material från de tidigaste Åsa-Nissenovellerna. Här går humorn helt klart på tomgång.

Som helhet utgör ändå Wällkommen aus Knohult något helt unikt i Cederholms omfattande författarskap. Utan tvekan är det hans allvarligaste och högst syftande verk. Också omfånget, närmare 900 sidor, gör boken till ett unikum och som förvaltare och redaktör av Cederholms rika nachlass har jag valt att publicera den som ett eget nummer.

När nu Wällkommen aus Knohult äntligen ges ut, trettio år efter Cederholms död, torde det ändå stå fullkomligt klart att vi har att göra med en av den svenska efterkrigslitteraturens allra märkligaste romaner. Detta bekräftas inte minst av det enastående intresse som föregått utgivningen. Redan innan boken hamnat på bokhandelsdiskarna ryktas det också om en filmatisering. Vi får bara hoppas att en sådan inte kommer att trivialisera sin litterära förlaga på samma sätt som tidigare Åsa Nisse-filmer. Sina brister till trots är Wällkommen aus Knohult definitivt värd ett bättre öde.

Stig Cederholm
Wällkommen aus Knohult
Omfång: 895 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 295:-

Stig Cederholm: "Åsa-Nisse i Stalingrad"

2011-02-11T21:38:00.003+01:00

Det är den heta sommaren 1942. Åsa-Nisse och Klabbarparn har tagit värvning i Waffen SS och skickats till östfronten där man förbereder den stora offensiven mot Kaukasus. Livet i fält visar sig vara något annat än vad Nisse och hans kompanjon förväntat sig och efter att ha kommit i klammeri med Geheime Feldpolizei bestämmer de sig för att ta bondpermis.

Åsa-Nisse och Klabbarparn är på hemväg till Knohult när den stabsbil de "lånat" prejas av ett ryskt pansarförband. Tillsammans med en handfull andra fångar lyckas Åsa-Nisse ta över en rysk stridsvagn och gör ett fantastiskt fynd, en hemlig depesch från Stalin som avslöjar den ryska strategien. Det är bara några veckor innan slaget vid Stalingrad. Den avgörande drabbningen stundar.

Åsa-Nisse och Klabbarparn inser att depeschen är deras sista chans att rehabiliteras och de söker sig tillbaka till de egna linjerna där de med nöd och näppe undgår att avrättas som desertörer. I stället kommenderas de att som hemliga agenter bege sig till Stalingrad...

Där avbryts den skälmroman om Åsa-Nisse som Stig Cederholm aldrig hann fullfölja. Denna utgåva som redigerats av Bertil Bergqvist avslutas med en efterskrift och två tidigare outgivna noveller om den folkkäre smålänningen, Åsa Nisse i Bad Tölz samt Scharführer Åsa Nisse.

Inspirerad av kollegan Sven Hassels stora framgångar under 1960- och 70-talen planerade Stig Cederholm en serie självbiografiska humoresker om sina upplevelser i Waffen-SS. Ingen av dessa publicerades men Cederholm efterlämnade tusentals manuskriptsidor som redigerats av Bertil Bergqvist. Senare i år kommer Anark förlag att ge ut ytterligare två delar, Åsa-Nisse på larvfötter samt Hauptsturmführer Åsa-Nisse i Brasilien i en serie som kommer att omfatta sammanlagt tio volymer. Det är utgivarnas förhoppning att publiceringen också kan bidra till att fördjupa den lika fantasilösa som förutsägbara "debatt" som åter blossat upp kring den ständigt kontroversielle Cederholm.

Stig Cederholm
Åsa-Nisse i Stalingrad
Omfång: 234 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 175:-

Laura Larefalk om Bertil Bergqvists "Alte Kameraden i vått och torrt"

2011-02-11T15:22:00.001+01:00

Stig Cederholm (1905-1980) och Johnny Bode (1912-1983) är två av det svenska 1900-talets mest komplicerade, missförstådda och misskända kulturpersonligheter. Båda vann under sin livstid avsevärda framgångar och folklig popularitet men de möttes också av kritikernas och kulturetablissemangets hån och förakt. Även om oförglömliga gestalter som ”Åsa-Nisse” och ”Neger-Joe” fortfarande ingår i det folkliga medvetandet, på ungefär samma sätt som urmakare Fredman eller Majorskan på Ekeby, håller deras upphovsmän långsamt på att försvinna i den kollektiva glömskan.

Bertil Bergqvists dokumentärroman, Alte Kameraden i vått och torrt är därför något av en kulturgärning. Boken fördjupar vår förståelse av dessa ytterst sammansatta personer som, visar det sig, också upprätthöll en mångårig vänskap och formar sig dessutom till något som närmast kan beskrivas som ett försök till postum återupprättelse. Utifrån ett väldigt material bestående av Cederholms och Bodes bevarade korrespondens, dokument från nyligen öppnade arkiv i Berlin och Moskva, journalanteckningar från svenska mentalsjukhus samt intervjuer med släktingar och vänner har Bergqvist skapat ett engagerande läsäventyr och en kulturhistorisk tour de force.

Både Cederholm och Bode var färgstarka karaktärer vars upptåg ofta balanserade mellan pikaresken och den internationella spionthrillern, något som Bergqvist på ett skickligt sätt utnyttjar. Här bjuds både en storartad komik mot svart bakgrund och rafflande äventyr. Det allra märkligaste med Alte kameraden är nog ändå att boken tvingar läsaren att radikalt omvärdera både Cederholms och Bodes oeuvre. Här framstår de nämligen som i grunden allvarligt syftande men i grunden missförstådda konstnärer.

Orsakerna till det njugga mottagande som mötte Cederholm och Bode är flera. Ett visst slags lutheransk misstänksamhet mot esprit och elegans har givetvis haft stor betydelse. (Samma slags ressentimentsfyllda utstötningsmekanism och brutala mobbing som senare drabbade till exempel Johan Kinde och Björn Ranelid alltså.) Novellisten Cederholm framträdde dessutom i en tid då den svenska litteraturen ännu dominerades av 40-talismens dysterkvistar med vilka han hade ytterst litet gemensamt. Bode kan väl närmast beskrivas som en existentialist med revyn och kupletten som medium, en så ovanlig kombination att den redan från början var dömd att misstolkas.

Cederholms och Bodes fatala samröre med nazismen har också varit förödande för deras eftermäle, även om det först är helt nyligen som den förre hängts ut som nazist. (I ett intressant kapitel kontrasterar Bergqvist de silkesvantar med vilka svenska kritiker smekte andra medlöpare som PO Sundman och Karl Vennberg med den bepansrade näve som krossade Cederholm och Bode).

Stig Cederholm deltog i spanska inbördeskriget på nationalisternas sida och tog senare värvning i Waffen SS där han tjänstgjorde både på östfronten och i det ockuperade Norge. Det var också här Cederholm första gången mötte Johnny Bode, som först deltagit som frivillig i det finska fortsättningskriget och sedan satt upp en revy åt Quislingregimen i Oslo. Ingen av de båda herrarna var dock någon exemplarisk nazist och det är en ironi värdig dessa svarta humorister, att deras första möte ägde rum i koncentrationslägret Grini där de hade spärrats in efter att ha gjort sig skyldiga till stölder, fylleri och insubordination.

Efter återkomsten till Sverige följde några kaotiska år; både Cederholm och Bode tillbringade perioder på olika mentalsjukhus och kontakten återupptogs inte förrän den senare kontrakterades att skriva musiken till den första Åsa Nisse-filmen 1949. Det blev en kort återförening och de båda kom snart att gå skilda vägar. Samtidigt som Cederholm kom att befästa sin ställning som en lika produktiv som framgångsrik författare, tvingades Bode i ett slags exil. I den brevväxling som Bergqvist generöst citerar från kan man också märka en tilltagande skepsis och misstänksamhet från Bodes sida. Särskilt Åsa Nisse-filmernas exempellösa framgångar tycks ha väckt hans avund och motvilliga beundran.

De båda vännerna fortsatte ändå att uttrycka ömsesidig respekt och beundran. Brevväxlingen fortsatte och Bode skickade 1968 ett signerat exemplar av den framgångsrika LP:n Bordelmammas visor som Cederholm lät rama in och hänga på väggen i sitt bibliotek, mellan fotografier av Hermann Göring och Lill-Babs.

Man planerade också ett sammanträffande som dock hela tiden blev förhindrat och uppskjutet. När det slutligen kommer till stånd en bit in på 70-talet är de grånade storheterna både uppladdade och förväntansfulla, fast så att säga från fel håll.

Bergqvists gestaltning av detta möte, en middag som finns omnämnd i en del biografiska notiser, är romanens absoluta höjdpunkt. Det är ett komiskt uppvisningsnummer vars bländande konversation och virtuosa ordvitsande saknar motstycke men här öppnar sig också emellanåt avgrundslika djup som skänker texten ett hemlighetsfullt sug och en kuslig, dissonant klang.

Bode är påläst, har förberett sig grundligt för att kunna föra en avancerad litterär konversation. Han har lärt sig hela passager ur Åsa Nisse-novellerna utantill och vill gärna visa det. Cederholm orkar knappt lyssna. Han är enbart intresserad av att prata snusk och utbyta slipprigheter och ordvitsar. Det är med andra ord upplagt för en allvarlig krock. De vill se en del av sig själva hos den andre. Det lyckas inte. De byter samtalsämnen, de byter stolar och skämtar en stund om att byta fruar, men de hamnar aldrig rätt och får aldrig syn på det de vill se. De är för gamla och trötta för att erkänna detta och blir bara mer och mer cementerade i den roll de bestämt sig för att spela, eller som den hatiska kritiken och masspublikens tvetydiga kärlek tvingat in dem i.

Så slutar Bertil Berqvists märkliga dokumentärroman med ett slags gestaltad meditation över det pris den får betala som översköljs av både framgångens sliskiga sötma och den oförstående kritikens bittra galla. Alte Kameraden i vått och torrt är samtidigt en komisk tragedi och en tragisk komedi – och vad kunde vara en lämpligare form för den märkliga berättelsen om Stig Cederholm och Jonny Bode?

Bertil Bergqvist
Alte Kameraden i vått och torrt. En dokumentär fiktion
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Ronnie Aschberg: Leninstölden och den svenska terrorismen

2011-02-09T03:06:00.002+01:00

I oktober 2009 stals Vladimir Lenins balsamerade kropp från sin glassarkofag i mausoléet vid Röda torget i Moskva. Ett brott som väckte chock och fördömanden inte bara i Ryssland, utan också inom den svenska vänstern. "Ett skamligt övergrepp på en försvarslös", skrev till exempel Clarté.

Mumien är cirka 165 cm lång och väger inte mer än 40 kilo. Att smuggla ut den från mausoléet behöver inte ha varit särskilt svårt, "men man måste veta hur man bär sig åt", sade en talesman för den ryska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet.

— Det här är fruktansvärt. Jag hoppas att polisen hittar Lenin snart och att han inte har delats i bitar, sade en representant för det ryska regeringspartiet till CNN dagen efter den spektakulära rififi-kuppen. Att samma parti sedan länge velat stänga mausoléet och begrava Lenins kropp, tycktes inte spela någon roll. "Det här är en obegriplig aggressionshandling riktad mot den ryska nationen och folket", sade premiärministern Vladimir Putin i sitt nyårstal ett par månader efter stölden.

Även i Sverige väckte alltså det stulna liket starka känslor. En upprörd Jenny Lindahl Persson kommenterade det inträffade i TV:s Rapport:"Jag chockades i morse när jag hörde om stölden av Lenin. Även om vi inte
vet exakt vem som stal honom så är stölden av ett så symboliskt föremål en attack mot minnet av socialismens historia."

Gränsbevakningen stärktes omedelbart och den ryska regeringen utfärdade en belöning på en miljon rubel till den som kunde lämna avgörande uppgifter om stölden. Både Interpol och Europol kopplades in på fallet och i mitten av januari 2010 meddelade polisen i St Petersburg att man gripit fem män som beskrevs som huliganer och kosmopoliter. Motivet till stölden tycks ha varit ekonomiskt och inte politiskt. Efter hårda förhör medgav de anklagade att man agerat på uppdrag av en "utländsk affärsman" och att man tagit emot en större summa pengar för att utföra stölden och smuggla ut Lenins mumie ur landet.

När den balasamerade kroppen återfanns hade den styckats i fyra delar, vilket väckte en ny våg av bestörtning och avsky. Vad som kommer att ske med revolutionsledarens kvarlevor är ännu osäkert. Beställaren av det makabra brottet har förblivit okänd.

Tills nu.

I sin nya bok, Leninstölden och den svenska terrorismen, avslöjar journalisten Ronnie Aschberg att det var en riksbekant, numera avhoppad medlem av det svenska Vänsterpartiet som var hjärnan bakom stölden. Tanken var att sälja kroppen vidare till utländska vänsterrörelser villiga att betala dyrt för Lenin. Pengarna skulle sedan finansiera den autonoma vänsterns terrorverksamhet i Sverige.

I boken, som kan komma att visa sig vara årtiondets avslöjande reportage, hävdar Ronnie Aschberg att de kommunistiska aktionsgrupperna i Sverige redan har tillgång till automatvapen, sprängämnen och äldre, men funktionsdugliga, raketgevär från Ryssland som man planerat att använda mot "revisionisterna" under Vänsterpartiets kongress. Den före detta poliskommissarien Tommy Lindström intygar också att pengarna för försäljningen av Lenin skulle ha finansierat terrorverksamhet i Sverige med syfte att återföra Vänsterpartiet till en uttalat marxist-leninistisk linje.

Ronnie Aschberg är författare och journalist. Han har arbetat för bland andra Aktuell Rapport, Veckans Brott och Kriminaljournalen. Hans debutbok, den självbiografiska Familjens röda får, kritikerrosades och har även givits ut i Danmark och Norge. Han har också rest i och skrivit om Thailand, Moldavien och de baltiska staterna.

"Med Leninstölden befäster Ronnie Aschberg sin ställning som en av våra djupast grävande journalister. Boken är spännande som den bästa thriller men ger också en skakande bild av den utomparlamentariska vänstern i Sverige."
- Kristian Runkell, Barometern

Ronnie Aschberg
Leninstölden och den svenska terrorismen
En originalpocket från Anark förlag
Pris: 50:-
Utkommer i april 2011

Jimmy Hogg läser Karin Barbalanders "Paragrafryttarna"

2011-02-08T21:51:00.001+01:00

Den internationella framgångsvågen för skandinaviska kriminalromaner visar inga tecken på att avta – tvärtom har Stieg Larsson-effekten skapat ett så mäktigt sug att till och med en medelmåtta som Camilla Läckberg kan surfa ut i världen på bara eftersvallet och håva in en årsinkomst på 21 miljoner.

Samtidigt är det väl högst tveksamt om Karin Barbalander någonsin kommer att bli mångmiljonär. Att hon är en av ytterst få som förtjänar det inflationsdrabbade epitetet "deckardrottning" torde ändå stå klart. Med den ytterst märkliga sviten om Konrad Werup har hon kvalificerat sig som en av de främsta svenska prosaiserna, alla kategorier. Som deckarförfattare har hon visat att genren kan lyftas nivåer som en Läckberg, en Larsson eller en Kepler aldrig haft en aning om.

Men litterär framgång motsvaras som bekant inte av pekuniär dito. Barbalanders romaner är dessutom lika mycket idéromaner som deckare och med sin uttalat radikalkonservativa och libertinska hållning torde hon vara dömd till utanförskap - åtminstone i Sverige. Ty samtidigt som Barbalander uppmärksammas alltmer i den anglosaxiska världen har hon förblivit något av en "doldis" i Sverige. Det är priset man får betala för att gå emot strömmen i den politiskt korrekta ankdammen. Att Barbalander skulle dagtinga med sin konstnärliga integritet är naturligtvis omöjligt att tänka sig. Hon är helt enkelt för stor för det här landet.
I sin senaste roman, Paragrafryttarna återvänder Barbalander till den universitetsmiljö som hon tidigare skildrade så övertygande i Dödligt habitus och Mord med akribi. När den nya berättelsen tar sin bloddrypande början har det har gått ett par år och atmosfären är, om möjligt, ännu mörkare. Akademin framstår här som ett slagfält och en värld utan nåd.

Claës Valerius är 32-årig doktorand i civilrätt på Stockholms universitets Juridicum, en ambitiös man med ett dunkelt förflutet. Han blir förföljd av en yrkesmördare genom hela romanen. Lydia Roslin är en 25-årig kommisarie på Säpos enhet för kontraterrorism, ättling i rakt nedstigande led till Alexander Roslin vars modell, "Damen med slöjan", hon är en levande kopia av. Hon är en också en jävel på japanskt bågskytte och kinbaku.
I henne har svensk kriminallitteratur fått en hjätinna som inte backar för vare sig polisreglemente eller erotiska eskapader och dessutom gör typecastingen för en kommande filmversion till en ren skönhetstävling. Att hitta motsvarigheter i den samtida kriminallitteraturen låter sig egentligen inte göras men av Arne Dahl – snarare än av Dan Brown – har författaren kanske ”lånat” greppet med ett kulturhistoriskt element i intrigflätningen, av Roslund & Hellström den etiska problemställningen, förutom det traumatiska sår som plågar kommissarien i huvudrollen, låt vara att hennes Roslin är en långt mer sammansatt och intressant gestalt än någon annan i det svenska deckarträsket.

Som romanförfattare har man rätt att göra det lätt för sig. Virtuosen gör det dock aldrig. Barbalander tar sålunda på ett spektakulärt sätt livet av flera medlemmar av Juridicums institutionsstyrelse, som här framstår som en maktfaktor i samma klass som Serafimerorden. Just detta egendomliga sällskap tycks för övrigt ha åtskilligt med morden att skaffa, liksom föreningen Nationalmusei vänner. Lydia Roslins efterforskningar uppdagar också kopplingar till den svenska konspirationsrörelsen kring sajten vaken.se vars spekulationer om 11 september, klimatförändringar och internationella sammansvärjningar här tjänar som en dimridå för att dölja ett annat, och mycket mer sinistert spel. Ett spel som når sin dramatiska höjdpunkt i kulvertarna ute på Frescati efter en andlös jakt genom maktens korridorer.

Jag köper konstruktionen – intrigen är trots allt kriminalromanens nervcentrum. Och Barbalanders utnämning av en konstvetare till prefekt på Juridiska institutionen ger henne möjlighet att knyta in både sina konsthistoriska kunskaper och sin förtrogenhet med det forskningspolitiska intrignätet. Vackert så. I romanen förekommer också en luguber radioamatör vid namn Paganini. Det är vad läsaren får betala. Det är ändå ett ganska lindrigt pris för att låta sig sugas in i Karin Barbalanders oändligt fascinerande universum.

Karin Barbalander
Paragrafryttarna
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Om kloakjournalister och provokatörer

2011-02-08T17:30:00.001+01:00

Det är ingen överdrift att hävda att Tankesmedjan Wereds vådligheter vitaliserat den svenska radikakonservatismen. Den här bloggen, bokförlaget Anark och tidskriften SUB/VERSIV har mobiliserat några av landets skarpaste pennor och djärvaste visionärer. Skribenter och teoretiker som Erica Sagn, Karin Barbalander och Kurt Wered själv har introducerat rörelser som den anarkiska jihadismen och idealiska misogynien och därmed fört fram den radikala högerns frontlinjer. Författare som Niftor Odontologen och Jimmy Hogg, båda djupt rotade i dessa idétradtitioner och dessutom nära knutna till TWV, har med sina texter vidgat det estetiska rummet och med konsekvent allvar utmanat den politiska korrekthetens terror. Historiker och arkelologer som Bengt Fram och Didrik Ögnelood har också gjort Östgötaskolan till en kraft att räkna med och utgör idag en intellektuell bas för den östgötska identitära rörelsen samtidigt som man för ett guerillakrig mot den akademiska historieforskningen.

Med andra ord: luften har blivit lite lättare att andas i det här landet. Vi har släppt in lite luft i den svenska drängstugan och vädrat ut något av krämarliberalismens och feminismens kvävande utdunstningar.

Att detta slags kulturkamp möts av ett ofta förbittrat motstånd är självklart. I en tid när sådant som argumentens skärpa, rättfärdighetens klang och stilistisk elegans förlorat all betydelse, är det heller inte förvånande att man tar till de allra grövsta medel.

Påfallande ofta använder sig våra meningsmotståndare av rena komintern-metoder. De löjeväckande påståendena att TWV skulle vara något slags skämt, liksom att Kurt Wered själv skulle vara en fiktiv person, är lika vanliga som de är löjeväckande och förtjänar inte att bemötas än en gång.

Likväl noterar vi att den öldrickande fältbiologen och popmusikern Martin Aagård, tillika hemmahörande i det menageri som härjar på Aftonbladets kultursidor, idag sällar sig till den ylande hopen. Vi har haft att göra med provokatörer och träskvarelser av hans slag tidigare och förvånas därför inte, lika lite som att han använder en slasktratt som Aftonbladet som megafon för sina förryckta påståenden.

Aagårds tilltag förtjänar ändå att uppmärksammas eftersom det med all önskvärd tydlighet visar vilka medel dessa krämarliberalismens handgångna är beredda att ta till när de känner marken gunga under fötterna. Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter är beredda på fler tilltag av detta slag, taffliga attentatsförsök mot det fria ordet, och låter oss varken nedlslås, hotas eller tystas.När argumenten tryter tar man till lögnaktigheter och spottloskor och detta slags patetiska fäktande som visar vilken trängd situation våra meningsmotståndare befinner sig i.

”Feministisk envåldshärskare styr Barometern." Intervju med Mats Duvebo

2011-02-03T00:47:00.002+01:00

Chefredaktör Gunilla Sax är en brutal envåldshärskare som hanterar sina medarbetare lika nonchalant som sanningen. Barometerns ägare, koncernen Gota Media AB, är affärsmässigt ”oduglig” och domineras av krafter med en feministisk agenda. Omdömena är hårda i den nya boken Sanningen om Barometern som utkommer på Anark förlag senare i vår. Redan nu fruktar författaren Mats Duvebo tidningskoncernens hämnd. Laura Larefalk har träffat honom för en exklusiv intervju.

Att Mats Duvebo är en riktig Barometern-insider står helt klart. Under sina 20 år på tidningen har han varit allt från volontär till redaktionssekreterare samt, inte minst, personlig assistent åt tidigare och nuvarande chefredaktörer.

Nu bryter han mot en av Gota Medias kardinaldygder: att aldrig prata offentligt om vad som försiggår i tidningarnas innersta rum. Det kan få konsekvenser.

– Det finns en oskriven regel när man jobbar i de högre hierarkierna på Barometern Oskarshamns-tidningen. Det är att man ska vara lojal med koncernen, tidningen och dess chefer in i döden. Nu har jag begått det värsta brott man kan enligt deras synsätt. Jag är en vanlig singelpappa med räntor och amorteringar. Mot mig har jag nu ett av Sveriges mest hänsynslösa företag. Det är klart det finns risker, säger Mats Duvebo.

Han lämnade sitt jobb som redaktionssekreterare vid årsskiftet efter en konflikt bland annat med Barometern Oskarshamns-tidningens ansvariga utgivare. Han är dock nöjd med den uppgörelse han fick när tidningen ”köpte ut honom”. Han hävdar att han varken skrivit boken för att hämnas eller tjäna pengar.

Motivet är istället att få igång en debatt om vilka värderingar som styr Gota Media, som han kallar ”ett av världens mest slutna företag” och en "feministisk krutdurk".

– Det är ett debattinlägg om Gota Medias, och särskilt Barometerns roll i samhället. Men det är också en kärleksförklaring till Gunilla Sax som är ett av vår tids stora genier. Det är tråkigt om den aspekten kommer bort, säger Mats Duvebo.

Ett huvudtema i boken handlar om hur tidningens skribenter noggrant odlar myten om sig själva som en snåla alkoholister med dyslexi. Självförminskningen är mycket medveten, menar Duvebo.

– Det är enklare för tidningen att attrahera läsare och prångla på dem sitt budskap om journalisterna beskriver sig själva som typiska småländska tanter och lite smådumma, säger han.

– Det är en riktig kärringultur. Den positiva utveckling som man såg ett tag med manliga redaktörer har totalt avstannat sedan kvinnorna kom in för en tid sedan. De har också stoppat den ganska solida och konservativa hållning som Barometern en gång stod för, säger Duvebo.

Det kanske största misstaget är att koncernledningen så hårt drivit på för att kvinnliga påläggskalvar ska ta över, enligt Duvebo. Enligt honom har ingen av dem de visioner och den ledarskapsförmåga som krävs för att leda en landsortstidning.

– När de sista gubbarna faller ifrån får du in tre kvinnor som saknar förmåga att utöva sin nya makt på ett klokt sätt. Med åren kommer det här att bli väldigt tydligt för läsarna som redan nu systematiskt förs bakom ljuset med hårt vinklat material.

Du säger att du inte vill gå in på personliga detaljer om dina tidigare chefer, ändå är du hård och personlig, inte minst i beskrivningen av Barometerns nuvarande chefredaktör. Varför?

– Det var det svåraste kapitlet att skriva. Jag vill inte kommentera det just nu, särskilt med tanke på min personliga säkerhet.

Warhol och jag

2011-02-02T21:51:00.003+01:00

Vintern 1972 deltog jag i en internationell kongress i New York anordnad av USAAF. Jag var där som representant för SAABS flygfabriker och dagarna fylldes av stimulerande presentationer och med värme minns jag de många informella samtalen med andra flygingenjörer från världens alla hörn över en whisky eller två. Resans höjdpunkt var ändå ett slumpartat möte med Andy Warhol på en bar dit jag gått tillsammans med Arne Häggqvist som presenterade mig för den legendariske konstnären. Innan vi skildes åt frampå småtimmarna fick jag infallet att be Warhol rita något på baksidan av en SAAB-affisch jag råkade ha med mig. Resultatet ser ni här ovanför.

Under många år hade jag Warholteckningen hängande på väggen och det känns onekligen lite vemodigt att skiljas från den. Men sanningen är att de senaste årens bokutgivning kostat alla mina besparingar och jag har inget annat val än att sälja den. Nästa vecka auktioneras affischen ut på Sotheby's i London och jag kan i alla fall se fram emot en dräglig ålderdom.

Någon gång i början av 90-talet lånade jag faktiskt ut min Warhol till Pontus Hultén som ville ha med den på en utställning. Under många år hände det sedan att samlare hörde av sig och ville köpa den. Som man kunde vänta sig har det också dykt upp skickligt utförda förfalskningar på marknaden, en av dem ska visst finnas på Moderna museet i Stockholm. Ack ja, så kan det gå.

Kristian Runkell läser Kurt Wereds "Bokslut"

2011-01-31T16:44:00.000+01:00

I dagarna utkommer Bokslut, ett generöst urval av Kurt Wereds essäer, betraktelser och aforismer från senare år. Som alltid utspelas det weredska dramat på en hårt spänd lina mellan samtidens ödesfrågor och den stora Traditionens urberg. Högt över dagsdebattens trivialiteter och de "sociala mediernas" pladder finner vi detta egensinniga och bångstyriga författarskap, balanserande på den raffinerade stilens och det nätt och jämt tämjda raseriets knivsegg. För den som är van vid den defaitism och nivellering , det impotenta gestikulerande och slappa antiintellektualism som är så utmärkande för det samtida samtalet om kultur och samhälle, är det en lika sällsam som uppfriskande upplevelse att träda in i den weredska världen.

Utmärkande för Kurt Wereds författarskap och förläggargärning är dess kontinuitet och genstörtiga ovilja till kompromisser. De många läsarna av bloggen "Wereds vådligheter" kommer omedelbart att känna igen sig och Bokslut tar upp och fördjupar många teman som behandlats i tidigare böcker. Med närmast gammaltestamentlig stränghet fortsätter Wered att strö salt i samtidens sår, gissla dess dumhet och avslöja massamhällets tomhet och hyckleri. En och annan kritiker har klagat över att atmosfären på senare tid blivit en smula tung att andas, till exempel i den rasande Misantropiens förfall. Andra har påpekat att Wered behandlar samma grundproblematik i bok efter bok, till synes utan att erbjuda någon lättnad, något hopp.

Själv imponeras jag av modet att, befriad från alla illusioner, ställa en alltmer förfinad diagnos på en kultur som tycks dömd till sin snara undergång. Att Wereds förslag till en andlig och social terapi, i form av idealisk misogyni, homoerotisk communitas och anarkisk jihadism, är en bitter brygd som inte faller intellektuella lättingar i smaken är lika självklart som det faktum att hans verk av nödvändighet riktar sig till en elit vars tid kanske ännu inte är inne.

Detta slags kritik bortser också från Kurt Wereds nyfikenhet och aptit på såväl sinnliga som andliga njutningar, en hunger som märks på den smittande entusiasm som alltid är märkbar i hans författarskap och som gör Wereds essäistik till en sådan fest. Lärdomsgiganten vid Roxen äger dessutom en virilitet av sällsamt slag och dess heta puls är märkbar vare sig han skriver om homoerotikens betydelse för konstnärer, atleter och revolutionärer eller det solitära livet långt bort från stadens larm. Den tränade ichtyofilens öga skänker också en säregen charm åt skildringarna av sjön Roxen och jag vet ingen som skrivit med sådan spänst om curlingsportens mysterier eller ishockey som könslig och social disciplinering.

I Bokslut närmar sig Wered sina stora teman med en vitalitet och variationsrikedom som gör att läsningen aldrig blir monoton eller nedtyngd av det oerhörda allvar som också finns här. Ja, svärtan är om möjligt ännu djupare än i föregående böcker. Men just häri ligger kanske den märkliga effekt som Wereds bästa texter har på sina läsare: ur den djupaste misantropi, och trots bristen på all inställsamhet, kommer en klar och ren ton som skänker styrka och ett slags desillusionerat hopp.

Ändå är det med åtskilligt vemod jag lägger ifrån mig Bokslut" I en nyskriven Epilog förklarar nämligen Kurt Wered att han inte kommer att publicera något mer i bokform och att han också tröttnat på sin uppskattade blogg. "Man orkar inte ropa i öknen hur länge som helst", skriver han och jag får lust att svara: Men märker du inte alla oss som lyssnar till dina ord? Vi som hänger på låset hos Minibok varje gång det kommer en ny bok från Anark förlag eller Edition Wered, vi som troget följer "Wereds vådligheter" och som nu saknar de dagliga aforismerna på Facebook.

Vi hoppas, förstås, att Kurt Wered ska ändra sig och fortsätta sitt arbete. Knappt sjuttio år ung har han ännu mycket att ge. Men skulle det vara så att denne östgötske siare nu faktiskt väljer tystnaden och kontemplationen framför det "samtal som i en tid som denna ter sig som en alltmer orealistisk dröm", är vi dock många som kommer att läsa, och läsa om, det märkliga testamente som är Kurt Wereds Bokslut.

Kristian Runkell är kulturredaktör på Barometern

Kurt Wered
Bokslut
Omfång: 598 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 395:-

Bokslut utkommer 25 februari

Kurt Wered om pressreaktioner på "Weredfejden"

2011-01-15T21:20:00.002+01:00

Jag har visserligen försäkrat att jag sagt mitt vad gäller den bedrövliga historien om Jan Myrdals "Leninpris", denna skammens jetong och dessa lortiga silverpenningar som blivit ett slags belöning för lång och trogen tjänst, utdelad åt några av våra mest notoriska salongsradikaler och knähundar. Och jag tänker stå vid mitt ord; jag finner det i själva verket under min värdighet att vidare kommentera denna patetiska soppa. Att man väljer att skända såväl Lenins som Myrdals namn på detta vis är helt och hållet Jan Myrdalsällskapets ansvar. Själv väljer jag att se framåt - och att fortsätta min samhällskritiska skriftställning utifrån den underdogposition som tillfaller den som väljer att stå utanför alla sekteristiska kotterier. Att en samling medelmåttor dömer ut mitt författarskap och min samhällskritik rör mig inte i ryggen.

Samtidigt tillstår jag gärna att jag stundom rörts av den indignation och vrede som den så kallade Weredfejden väckt runt om i landet under den senaste veckan. Nedanstående text är saxad ur dagens SDS:

Efter ett hårt år i bloggosfären och på Facebook kom svårt bakslag för Kurt Wered

I veckan hånades Kurt Wered av Jan Myrdalsällskapet som tillkännagav att årets Leninpris kommer att tillfalla filmaren Maj Wechselmann.

– Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig, säger Wered.

Det har varit en tung vecka för Kurt Wered, 68. Uppmaningarna från lobbygruppen "Leninpriset till Kurt Wered" och Jan Myrdalsällskapets icke-respons ledde till ett infekterat och offentligt bråk mellan honom och Jan Myrdalsällskapet.

– Jag har haft en extremt hård vecka och tagit åt mig väldigt starkt, säger Kurt Wered.

Glädjen byttes till sorg

Samtidigt som Wered fortsätter arbeta med "Sveriges skarpaste politiska blogg" lägger han också sista handen vid en ny samling essäer och betraktelser över samtidens ödesfrågor med titeln "Slutord".

– Jag kände en enorm glädje under de första dagarna efter att jag startat "Tankesmedjan Wereds vådligheter", säger han. Men jag erfar inte alls samma arbetslust idag. Jag vore en hycklare om jag inte medgav att det har med Jan Myrdalsällskapets agerande att göra - och den cyberpöbel som alltid är redo att kasta sig över sitt offer när den fått upp vittring på blod.

Skrivglädjen byttes snabbt till sorg.

– Några megabytes bort är det någon på Facebook eller i kommentarsfältet här på min blogg som hånskrattar. Det är alltså någon som lägger ned tid och energi bara för att få mig ur balans.

”Inte frisk”

Kurt Wered är märkbart nedstämd över de okända cyberklottrarnas hån.

– De här människorna är inte friska. De har ju inte ens läst vad jag skrivit. Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig.

Om Kurt Wered inte hade befunnit sig mitt uppe i en intensiv skrivperiod, hade han personligen sökt upp de hånskrattande facebookarna.

– Jag hade talat med dem, men jag ska inte säga vad jag skulle ha sagt. Hade jag vetat vilka de var, hade jag sett till så att de blev avstängda. Det är samma slags huliganer som finns vid ishockeyrinken. De ska avstängas på livstid. I en annan tid än vår hade de fått kännbara straff.

Kurt Wered menar att internet är fel forum för hånattacker.

– Kultur- och samhällsdebatter ska handla om glädje och sund kamplust. Inte ett ställe där allehanda okvalificerade psykopater går in och hånar människor.

Hans skrivtakt påverkades av hånskratten och han tappade fokus, men samtidigt tycker Kurt Wered att han förtjänar Leninpriset.

Har fått mycket stöd

– Ja, jag tycker att jag borde ha fått Leninpriset redan 2009. Gardell och den där reklamfilmaren är ju knappast särskilt revolutionära i jämföreslse med mig. Och Maj Wechselmann... Tja... det är svårt att se valet av henne som annat än en hånfull gest riktad mot mig personligen.

Efter bråket med Jan Myrdalsällskapet har Kurt Wered fått stöd från allmänheten och sina radikalkonservativa bloggkolleger.

– Jag har fått stöd både via mejl, sms och från folk som stoppar mig på gatan. Det har betytt oerhört mycket. Annars hade jag inte orkat.

Den identitäre bloggaren Adolf Ahmadinejad tycker till exempel att årets Leninpris var ett slag under bältet.

– Jag tycker synd om Wered. Han har påverkats av det här på grund av den emotionella nivå han ligger på, säger han.

Och Maja Ögnelood följer upp med några tankeväckande ord i dagens Aftonbladet:

Maj Wechselmann drog årets längstra strå när årets mottagare av Leninpriset presenterades.

Men ledsnast var Kurt Wered – vars totala mentala reträtt onekligen lade sordin på stämningen.

Först, några lösa tankar kring årets Leninpris och de spekulationer som föregått valet av Maj Wechselmann som 2011 års mottagare..

Som att...

... det förstås borde ha varit Kurt Wered – som utsetts till vinnare. Östgöten har legat i toppen polemiskt två år på raken, och har bidragit till att höja temperaturen på landets redaktioner och tankesmedjor som få andra.

... nya jurymedlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är orimligt snåla med betygen.

Men nu – över till det som verkligen färgat reaktionerna på det som av många anses vara en veritabel kulturchock:

Alltså Kurt Wereds okarakteristiska och fullständiga tillintetgörande av sig själv. Ett egenhändigt raderande av både självförtroende och karisma som säkert kan ha en del att göra med att han uppfattade sig som ”psykad” av cyberpöbelns hånfulla reaktioner på det uteblivna Leninpriset – men som i själva verket kanske snarare var ett resultat av de sociala mediernas inneboende konfliktlogik, med tillhörande utspel och skriverier.

Den forne glade debattören hade i alla fall – oavsett vad det berodde på – ingen som helst stuns i stegen, inget flyt alls i sin vanligtvis så färgstarka svada när han skulle svara på frågor, och ingen glädje i ögonen då han i en intervju förklarade att han inte har några kommentarer till det som kommit att kallas "Weredfejden".

Det var inte klädsamt. Bara ledsamt. Det gjorde rent av lite ont i själen. Och så kan det bara inte få fortsätta. Kurt Wered som vi känner honom måste komma tillbaka!

Han är ju en av de senaste årens mest storartade och färgstarka debattörer – och den svenska konservatismen behöver honom i sedvanlig större-än-livet-form.

Weredfejden fortsätter: Kurt Wered intervjuas av Barometern

2011-01-15T13:59:00.000+01:00

Saxat ur lördagens Barometern:

- Jag har haft en extremt hård vecka och tagit åt mig väldigt starkt, säger Kurt Wered till Barometern om bråket mellan honom och Jan Myrdalsällskapet.

För tredje året i rad har Jan Myrdalsällskapet förbigått Kurt Wered när man delar ut sitt (ö)kända Leninpris. Detta trots att det sedan 2009 finns en aktiv lobbygrupp med namnet "Leninpriset till Kurt Wered", där några av våra mest namnkunniga och inflytelserika intellektuella ingår. Hur kan det komma sig?

- Jag vet inte, säger den östgötske lärdomsgiganten och radikalkonservative debattören Kurt Wered, "det är fullkomligt obegripligt men det står i alla fall klart att Jan Myrdalsällskapet utvecklats till en sluten sekt utan någon som helst verklighetskontakt. Jag menar, det finns ingen svensk kulturpersonlighet som vågar gå mot strömmen på samma sätt som jag, ingen som utmanat den krämarliberalistiska tidsandan på ett så obönhörligt vis. Jag är den ende intellektuelle i Sverige som förstår att det inte går att föra idédebatt utan att knäcka ägg. Och så ger de priset till salongsradikaler och medlöpare. Det är en skandal."

- Nu är jag led på alltsammans och vill egentligen inte kommentera affären vidare, fortsätter Wered. "Jag är inte knäckt", säger han men tillägger: "Den senaste veckan har varit oerhört pressande med all mediebevakning och mobbning i elektroniska medier. Det allra värsta är hur man nu försöker tiga ihjäl problemet med Jan Myrdalsällskapets agerande och min egen betydelse för den svenska kulturdebatten."

Barometern har förgäves sökt representanter för Jan Myrdalsällskapet för en kommentar.

Kurt Wered intervjuad i Corren om Leninpriset

2011-01-11T21:26:00.000+01:00

Jan Myrdalsamfundets besynnerliga agerande kring Leninpriset och den s.k. Weredfejden uppmärksammas nu också i dagspressen. Idag intervjuas Kurt Wered i Corren.

Wered ångrar sig - är redo att ta emot Leninpris

Jan Myrdalsällskapets beslut att tilldela Maj Wechselmann 2011 års Leninpris har tagit hårt på Kurt Wered, den bekante Linköpingsförfattaren och stridbare debattören som många anser vara en självklar kandidat för Leninpriset. Wered har haft löpande mejlkontakt både med sällskapet och Jan Myrdal själv sedan förra veckan "men", säger Wered, "de vägrar att be om ursäkt eller ens ge en rimlig förklaring till varför jag förbigås år efter år".

Kurt Wered lämnade igår inte sin stuga vid Roxen annat än för ett par timmars pistolskytte på gården.

- Jag vill börja med att säga att jag aldrig haft för avsikt att skada Jan Myrdalsällskapet eller Myrdal själv när jag sa att de borde ge sig ut i den politiska hetluften, säger han till Corren.

Kurt Wered och Jan Myrdal har efter bråket haft mejlkontakt. Vad de skrivit till varandra vill Kurt Wered inte avslöja, men understryker att det inte uttalats några ursäkter från Jan Myrdals sida. Något som Kurt Wered kräver av Jan Myrdalsällskapets frontfigur.

– Han är en offentlig person och företrädare för det sällskap som bär hans namn. Deras vägran att tilldela mig sitt pris betyder ju att man vill att jag ska sluta skriva. Klart jag blir oerhört kränkt och ledsen, upprörd och chockerad när man behandlar mig på det här sättet. Jag kräver en ursäkt.

Kurt Wered menar att sig vara förfördelad och förföljd både som författare och person.

– Jag har aldrig påbörjat en strid mot de här människorna som går till angrepp mot mig. Jag tror ingen svensk författare har fått utstå det jag har fått utstå. Sedan flera år har jag förföljts av olika internethuliganer men att Jan Myrdalsällskapet skulle sälla sig den ylande hopen hade jag aldrig väntat mig.

När bråket blossade upp talade Kurt Wered om att han aldrig tänker ta emot Jan Myrdalsällskapets Leninpris. Men det verkar inte längre vara aktuellt.

– Jag var både arg och ledsen och jag känner teoretiskt sätt att jag borde avböja ett framtida Leninpris. Men Myrdal är inte representant för hela sällskapet och hur de andra känner inför mina böcker. Nu tycker jag att det vore en värdig avslutning på det här bråket om jag accepterade ett Leninpris.

Kurt Wered om det skandalösa Leninpriset

2011-01-10T23:10:00.000+01:00

Hur högt värdesätter jag inte denna välsignade tystnad. Ensam här ute, på mitt eget Övralid, kan jag ta långa, solitära promenader längs Roxens stränder och Stångåns slussar. Det oåterkalleliga beslutet att inte längre delta i den alltmer försumpade och vulgariserade "kulturdebatten", där endast ett tuppfjät skiljer kultursidorna och underhållningsindustrins bedrövliga dansuppvisningar, kommer jag aldrig att ångra.

Ändå kunde jag inte undgå att notera att Jan Myrdalsällskapets Leninpris i år kommer att tilldelas Maj Wechselmann, denna den repressiva toleransens maskot, denna den politiska korrekthetens primadonna. Jag har inget att tillägga till det som jag sade förra året: Man kan behålla sina smutsiga pengar. Inget skulle kunna få mig att ta emot de 100000 silverpenningar som utdelats till salongsjihadister och krämarsamhällets springpojkar. Jag är inte till salu.

Ändå må följande anföras: Jag har givit ut dussintals böcker och stridsskrifter under eget namn. Jag har grundat två förlag och har därmed kunnat lyfta fram ett antal framstående och djärva författarskap som utmanat den politiskt korrekta konsensuskultur som är så utmärkande för det här landet. Jag har också drivit vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" och engagerat mig i flera av samtidens stora ödesfrågor.

För dessa framgångar har jag fått betala ett högt pris. Jag har beljugits och bespottats. Systematiska förtalskampanjer har riktats mot såväl den tankesmedja som bär mitt namn som mig själv. Mitt Facebookkonto har blockerats. Ingen annan svensk intellektuell har i modern tid tvingats utstå detta slags prövningar, detta besinningslösa hat.

Framförallt de som sitter i Jan Myrdalsällskapets styrelse tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och ge sig in i den politiska hetluften. I stället väljer man att premiera överlöpare och femtekolonnare, småborgarrevisionister och pseudoradikaler. En sådan verksamhet måste givetvis betraktas som ett slags övergrepp. En våldtäkt på det fria ordet. Man borde ställa upp dem mot väggen. En någorkunda välutrustad exekutionspatrull skulle kunna pissa omkull Jan Myrdalsällskapets styrelse. Jag skulle kunna göra det själv. Kryp inte för detta anhang!

Bara i fjol skrev jag ett tiotal böcker, hundratals blogginlägg och oräkneliga debattinlägg på det elektroniska nätet. Jag har tusentals läsare och jag har sett mina ord spraymålade på väggarna i Linköping. Jag har själv utformat omslagen till mina böcker och under decennier arbetade jag med sputspetsteknologiska problem på SAAB. Rent mänskligt är jag mer begåvad än vad medlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är tillsammans. Avundsamma, små själar. Pseudoradikalitetens bottenskrap.

Nu väljer man alltså att belöna en person som gjorde sig ett namn med en förljugen, lögnaktig film om JA 37 Viggen, det projekt som jag själv ägnade så många års arbete. Med denna gest, denna taskspark, sällar man sig till den hjord av nätmobbare, cyberhuliganer och träskvarelser som under de senaste åren gjort sitt yttersta för att obstruera min verksamhet.

Man har tagit sig rätten att sitta och döma ut ett helt författarskap, en hel livsgärning. Man har redan bestämt sig för att jag aldrig kan komma ifråga. Det är mycket allvarligt. Det är ett renodlat, solklart fall av tjänstefel och ett svek mot hela den leninistiska traditionen.

Man tar sig för pannan.

PS
Jag kan inte nog betona följande: jag kommer aldrig att acceptera Jan Myrdalsällskapets "Leninpris". Den som vill engagera sig i den viktiga principiella frågan kan dock bli medlem i föreningen Leninpriset till Kurt Wered.

Gästblogg: Göran Baugh

2010-12-16T22:17:00.001+01:00

Vi, östgötarna, drar på oss hat genom vår, föralldel begränsade, lokalpatriotism men också genom att vara precis det vi är: inte speciellt religiösa men toleranta, hyfsat rationella och generellt sett hyggliga. Vi var bra på krig östgoternas tid, men det gäller inte längre (dessbättre).

Dessbättre, säger jag, men kom ihåg att självförsvar alls inte är detsamma som anfallskrig. Vi tafsar oss fram mot förståelse - något som alla fanatiker föraktar - med hjälp av krav på undervisning om den gotiska historien i skolan men har vikt oss i frågan om stavmoskéernas skötsel. (Det dummaste jag hört). Ja, herrejävlar, ibland får man ett obehagligt intryck av att många östgöar på något underligt sätt vill avskaffa sig själva.

Faktum är att vi, ja, östgötarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss själva, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Östra Götaland har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till purgoter. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. De utsocknes, numera omkring 20 procent, av vilka 50 000 är 08:or, sydsvenskar, östdanskar och muselmaner, föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det icke-gotiska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Östergötland liksom alla andra fästen för stark etnisk, det vill säga gotisk, identitet. Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt. Våra motståndare utgörs av rotlösa, kringdrivande horder av kosmopoliter och globalister, liberaler och socialister, dagdrivare och pedofiler, muselmaner och feminister.

Det finns naturligtvis ingen risk att de kommet att lyckas i sin avsikt: att globalisera Östergötland (och tvinga kvinnorna att sörpla cafè latte som bevis på sin totala och omänskliga underkastelse inför den globala trivialliberalismen). Det bedrövliga universitetet måste visserligen ses som fientligt territorium - en propagandacentral i vilken samtidskulturens allra giftigaste och mest destruktiva idéer smids - men dess inflytande är, tack och lov, helt marginellt.

Nej, omvända blir vi inte. Däremot är det troligt att vi får uppleva fler och värre terroristdåd. Alla östgötar är inte lika klantiga som han som sprängde biblioteket i Linköping. Blod kommer att flyta.

Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Östergötland är sårbart - och väl värt att försvara...

Wereds kalender, lucka 15.

2010-12-15T14:45:00.000+01:00

Sedan en tid tillbaka har jag inte längre något inflytande över utgivningen på Anark förlag, vars grundare jag är. De nya redaktörerna gör ett gott arbete men det gör mig ändå beklämd att se, vilka förnedrande krumbukter och obscena piruetter man tvingas ta till för att överleva på "marknadens" villkor. I sanning, under krämarliberalismens ok blir alla clowner, dömda att underhålla varandra till döds.

Själv vägrar jag sedan länge att delta i spektaklet. Som alltid går jag min egen väg, ut i ödemarkens sälta. Här bjuds ingen sockervadd och jag kommer aldrig att bli kritikernas gunstling. Från televisionen kommer inga inbjudningar och mina läsares antal är litet. Just häri finner jag min frihet. Den är av ett sällsamt slag som få någonsin kommer i närheten av.

Missförstå mig nu inte! Anark förlag är utan tvekan en av det här landets mest självständiga kulturinstitutioner (vilket förvisso är som att säga "Skånes högsta berg" men ni förstår vad jag menar). Men man har valt att överleva under omänskliga förhållanden och tvingas nu betala priset. Vem har rätt att klandra de ansvariga för det? Det är, i sanning, ett omänskligt dilemma den ställs inför som säker bevara något av sin mänsklighets värdighet i tivolisamhället.

Tummen pulserar och värker och jag har litet hopp om att den ska bli bättre innan jul. Jag bär mina lemmar som ett kors inför denna jul som mycket väl kan komma att bli ett harmagedon.

Ronny af Kleen-fforbes: en svensk i tweed

2010-12-15T04:32:00.001+01:00

Anark förlag kommer inom kort att ge ut två nya böcker av Ronny af Kleen-fforbes, välkänd Linköpingsprofil och uppskattad krönikör, bland annat i Corren. Karin Barbalander har träffat författaren och gentlemannen.

Ronny af Kleen-fforbes är den svenska anglomanin personifierad, därom torde knappast råda något tvivel. I en rad sammanhang genom åren har han manifesterat sin besatthet av allt brittiskt - också när det varit obekvämt för honom själv och han fått betala ett högt pris. Handsydda kängor, färgsprakande sockor och received pronunciation, sådant har aldrig setts med blida ögon på Östgötaslätten. Och sedan han i våras tog steget fullt ut och bytte namn (Ronny är född Brantemo) har han inte längre någon kontakt med sin familj.

Vi träffas en strålande höstdag i Trädgårdsföreningen, "den enda park i Linköping som något påminner om Kew Gardens", som Ronny af Kleen-fforbes förklarar.

- Ända sedan jag såg *Brideshead Revisited* på TV som 14-åring, har jag förstått att jag inte är som andra, förklarar Ronny. "Men det tog ändå lång tid innan jag till fullo kunde inse sanningen om mig själv: att jag är engelsman född i en germansk kropp, vid fel tid och i fel samhällsklass." Och det är först nu, fortsätter han, som jag med stolthet kan bejaka denna verkliga, autentiska identitet.

Och denna djupa identifikation måste också sägas vara af Kleen-fforbes' litterära specialitet. Oavsett hur lätt eller seriöst ämnet än är, om det handlar om en krönika i Corren, ett reportage om engelska herresäten i Gods och Gårdar eller, på senare tid, en lärd essä om anglosaxisk algolagnia i SUB/VERSIV, genomsyras hans texter av anglofili. Men inte av det slag som kommit att bli förhärskande i Sverige - gapig, övertydlig, vulgär - utan något mer subtilt, och understated. Lågmäld. Lite från sidan. Ja, så nära the real thing som en sextiotalist uppvuxen i Linköpings hårdaste arbetarkvarter kan komma.

– Jag har funderat på om det kan vara något genetiskt, men mina föräldrar har båda släktforskat och jag har inte droppe engelskt i mig. Men jag minns att jag som liten pojke satt och glodde på Hem till gården på tellyn, alltså den ursprungliga serien som verkligen luktar fårskit, och att jag tyckte att det var fantastiskt. Några år senare tjatade jag på mina föräldrar att jag skulle få börja på Eton.

Ronny tystnar ett ögonblick och blir plötsligt allvarlig. "Istället skickade de mig på språkresa till Brighton." Han rättar till Harrowslipsens eleganta Duke of Windsor-knut och ler ursäktande. "Det är fortfarande svårt för mig att prata om det här, förstår du."

Men, fortsätter han efter en stund, jag ser mig i dag faktiskt som engelsman, snarare än som svensk eller östgöte. Jag är ett slags hyper-britt, på samma sätt som T.S. Eliot eller William Joyce, som jag också ägnar ett kapitel i min bok om brittiska individualister.

Och så övergår vi till att prata om de nya böckerna: Regements- och skolslipsar och Gentlemen och individualister, den senare med undertiteln biografiska miniatyrer. Det handlar om anglofilfrossa av yppersta klass, omfångsrika och stilsäkra böcker som kommer att förgylla julhelgen för åtskilliga läsare.

Med Ronny af Kleen-fforbes' flyhänta språk blir det tillsynes torra ämnet regementesslipsar till en halsbrytande och underbart lustfylld läsning som föder funderingar kring den brittiska karaktärens djupare förståelse av livet än den amerikanska, vars enda fokus tycks ha varit pengar, entrepenörskap, affärer.

– Det fanns tidigare en jätteskillnad mellan kontinenterna, men det mesta är utsuddat i dag. Nu är stora delar av världen en meritokrati, England har definitivt förändrats och är i väldigt stor utsträckning amerikaniserat.

– Det är pengarna i sig som har blivit det intressanta, överallt. Vem bryr sig idag om det hantverkskunnande, de kulturvärden som finns invävda i en riktig skjorta? "Postkolonialism" ses som någonting positivt. Se bara vad som hände när vi övergav kolonierna: ett allas krig mot alla. Mutor, korruption...

Man kan tycka att så gott som allt i svenska massmedier i dag går ut på just pengar, status, flärd, fantastiskt boende, ett allmänt flörtande med allt och alla som signalerar någon form av rikedom. Paradoxalt nog är det fortfarande mycket misstänkt att intressera sig för aristokrati, och ännu värre att hitta fördelar med systemet.

– Så, jo, jag är klädintresserad, men främst personintresserad. Jag finner det lättare att förstå dem som levde för 50 eller 100 år sedan än dagens människor.

– Jag kan till exempel inte för mitt liv begripa varför någon ställer upp i en dokusåpa. Däremot har jag inga som helst problem att förstå Lord Alfred Douglas, George Pitt-Rivers, Oswald Mosley eller Lord Haw Haw. Det är därför jag ägnat de här männen så många års studier. Det är ett slags... kärleksarbete, förklarar författaren och slår ner blicken.

För en anglofil född 1969 är Ronny af Kleen-fforbes märkligt ointresserad av att skriva om företrädare för mer modern brittisk kultur och böckerna saknar personer och kläder ur till exempel popkulturen. Något i hans blick antyder att det kanske inte är en omöjlighet med en bok om mer sentida britter ändå.

Solen skiner fortfarande men nordanvindarna genom Trädgårdsföreningen förebådar en svinkall höstkväll. Det är dags att vandra mot bilen, en Mini Cooper. Ratten sitter på höger sida, givetvis.

Ronny af Kleen-fforbes har sett ut som en brittisk lantsquire på inspektion över ägorna, men han har druckit italienskt kaffe och fingrat på en amerikansk telefon. Var går gränsen för hans anglomani egentligen?

– Visst köper jag de kläder och möbler jag gillar, men jag sitter inte med en brittisk designplan för mitt liv och numera händer det bara någon enstaka natt att jag kör på vänster sida av vägen. I själva verket cyklar jag en hel del, det har blivit något av en andra kärlek.

Säger inte folk åt dig: ”Flytta till England då, din fan, om det är så fantastiskt där!”

– Jo, det säger jag själv också ibland. Men så här, jag kan en sak: att försörja mig på det svenska språket. Sedan finns så mycket i dagens England som är oerhört fult. Amerikaniserat. Nivellerat. Och det är skönt att slippa se sådant, om man är en känslig själ.

När vi rullar tillbaka mot stan berättar Ronny af Kleen-fforbes att han hemma på balkongen i Johannelund har byggt ett litet vattenfall där flödet rinner ur ett stenlejons gap. När han sitter där med vattnet porlande bakom ryggen och Stångån långt framför sig drömmer han om att han har rest till – Florens.

Precis som den brittiska aristokratin brukade göra.

Ronny af Kleen-fforbes

Regements- och skolslipsar
Omfång: 198 sidor, rikt illustrerad i sv/v och färg
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-

Gentlemen och individualister. Biografiska miniatyrer
Omfång: 298 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 348:-

Kulturens krematoriearbetare

2010-12-14T13:11:00.001+01:00

Kunde man tänka sig att ett "bibliotek", det vill säga en av nyliberala krämarsjälar ägd samlingsplats för dagdrivare, hemmafruar och illiterata skolbarn, skulle införskaffa någon av de böcker dom givits ut av Anark förlag? Nej, jag trodde väl det. Biblioteket har förvandlats till en larmande, stojande marknadsplats, ett tivoli och en sedelpress för "entrepenörer" av allra värsta slag. Ett hederligt bokbål vore att föredra framför denna nivellering, förflackning, utarmande och på alla sätt motbjudande tivolifiering av kulturen.

Vad tjänar det till att försöka lysa upp det andliga mörkret i konkurrens med de bullrande basgångarna och blinkande neonljusen från marknadsplatsen? Som flugor och maskar dras till ett kadaver, flockas den förslappade "mänskligheten" kring den pseudolitterära sockervadd som där bjuds ut av sutenörer och dödgrävare.

Det är så man kunde kräkas.

Tisdag vid Roxen, avsmak

2010-12-14T12:07:00.000+01:00

Denna fumlande folkhemsislamism, denna julkonsumism, denna infekterade tumme. Samtiden får en sannerligen att vilja kräkas. Detta blir en dag tillsammans med Spengler, i manligt solitär begrundan av förfallet. Cigariller och curling skänker en smula lättnad. Exilen lockar, som alltid.

Tredje söndagen i advent.

2010-12-12T17:35:00.000+01:00

En brännade, pulserande smärta i tummen, såret varar. Så speglas det omgivande samhället i den egna kroppens förfall. Detta kommer att bli en lång natt. Framför mig på bordet står en rad medicinburkar. Jag sköljer ned de vita, gula, rosa och blå pillren med Explorer, läser några sidor Spengler innan ögonen går i kors. Massmänniskorna häller i sig sitt lådvin och ser sin eländiga TV-underhållning. Det är så man vill kräkas.

Thomas Bergsjöö: Gustav VI Adolf: Den vällustige monarken

2010-11-11T21:04:00.001+01:00

Inom kort utkommer Thomas Bergsjöös stora biografi om "gamle kungen", Gustav VI Adolf, skriven tillsammans med Karin Barbalander och Sten Hedman. Crister Enebär har läst den och vi återger här hans recension.

Anekdoter om kungligheter har ingått i berättarkulturen sedan urminnes tid. Det senaste tillskottet handlar om den gamle kungen: Gustav VI Adolf. Den vällustige monarken av journalisten Thomas Bergsjöö och som i dagarna ges ut av det uppkäftiga Linköpingsförlaget Anark. Låt mig säga det med en gång: det här är en mycket bra bok, en angelägen bok. En bok som ställer de verkligt intressanta frågorna. En bok som skiljer sig från de dussinprodukter i genren som idag konsumeras av en historielös masspublik.

Det börjar ganska konventionellt och första hälften av boken är föga uppseendeväckande. Vi får följa kungen under barn- och ungdomen. Alla fakta är välkända, utom kanske den detaljerade redogörelsen för kungens morfar, storhertig Fredrik I av Baden och dennes fascinerande privatliv. Men sedan hettar det till. Andra hälften domineras nämligen av en fascinerande beskrivning av hur kungens lika färgstarka som ljusskygga vänner ordnade överdådiga fester med nakna sällskapsdamer och strippor, hur kungen under decennier festade på svartklubbar och bordeller runt Medelhavet samt agerade på ett sätt som på alla vis
står i skarp kontrast till den gängse bilden av en försynt amatörarkeolog.

Egentligen handlar denna del av boken mindre om kungen än om vad hans vänner haft för sig, men ändå – den bild vi får av statschefen är i sanning uppfriskande. Den lite träaktige folkhemsregenten framstår i Bergsjöös skildring som en libertin av ett slag som vi inte varit bortskämda med på dessa breddgrader.

Det är måhända småaktigt att ta upp frågor om källkritik men det är kanske lika bra att förekomma de invändningar som i en bigott tid som denna säkert kommer att riktas mot boken. Några enkla frågor kan illustrera de skenbara problemen. Finns det en tendens? Svar: ja, bokens syfte är att korrigera bilden av Gustav VI Adolf, och, utan snaskighet men med stor inlevelse, skildra en libertinsk livsstil som hör till en svunnen värld. Är källorna pålitliga? Svar: ofta omöjligt att avgöra eftersom upphovsmännen till de talrika brev och dagböcker som citeras sedan länge är döda och dessutom av en sådan vandel att källvärdet är svårt att bedöma. Hur är det med samtidigheten? Svar: Den är ofta påfallande stark. Det ligger ofta bara några timmar eller dagar mellan händelserna ifråga och det tillfälle när de nedtecknats (som i fallet med den orgie på Capri 1915 som beskrevs av värden själv, Jacques d'Adelswärd-Fersen, i ett brev till Aleister Crowley).

Om jag har någon invändning, gäller den snarare själva den utförlighet med vilken Bergsjöö beskriver den kungliga vällusten. De detaljerade beskrivningarna riskerar emellanåt att bli lika tradiga som Markis de Sades mekaniska orgier (Markisen tycks för övrigt ha varit en betydelsefull valfrändskap och inspiratör för kronprins Gustaf Adolf.) Men varje gång jag frestats att lägga ifrån mig boken hettar det till, som när Bergsjöö hävdar att den nytillträdde kungen under ett ömt ögonblick med ett par utpekade älskarinnor ska ha fantiserat om att rymma med dem till Las Vegas. Och de talrika historierna om hur Louise Mountbatten, som i livsaptit och sinne för livets goda inte tycks ha stått sin make efter, på 1930-talet förestod ett "lusthus" på Stockholms slott för tankarna till en Suetonius.

Märk väl: jag säger inte att uppgifterna är sanna. Jag har ingen aning om vad kungen gjort på bordeller i Stockholm, Athen och Capri. Det finns inte längre några spår av de svarta mässor som Gustav VI Adolf presiderade över i tronsalen i sin egenskap av den satanistiska Serafimerordens stormästare. Bergsjöö kan givetvis inte bevisa sina påståenden på ett sätt som skulle tillfredsställa pedantiska felfinnare. Boken möter dock alla rimliga krav på intersubjektiv prövbarhet som krävs för att den skall kunna tas på allvar.

Slutsats: Gustav VI Adolf. Den vällustige monarken är ett imponerande lärdomsprov som breddar och fördjupar bilden av en missförstådd regent. Den lär oss åtskilligt om det slags, i ordets idealiska mening, aristokratiska hedonism som står i en så beklämmande tydlig kontrast till PK-samhällets nivellerade syn på njutning och naturlig hierarki. Boken är därtill den skriven på en högst njutbar prosa. Den vällustige monarken är, med andra ord, något så ovanligt som en provocerande och tankeväckande biografi.

Thomas Bergsjöö (med Karin Barbalander och Sten Hedman)
Gustav VI Adolf: Den vällustige monarken
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 395:-

Aase Fjerstad: Uppgörelse

2010-10-20T18:30:00.000+02:00

25 oktober utkommer Aase Fjerstads Uppgörelse, den första delen av en planerad självbiografisk duodekalog. Crister Enebär har läst den.

Mellan liv och död, frågor och svar, förhör och bikt, brott och straff, gott och ont, närhet och distans, svart och vitt, monomani och polyfoni pendlar Aase Fjerstads 1400 sidor långa Uppgörelse. Ett rasande flöde, en kritisk dialog, en hänsynslös rannsakan, ett kompromisslöst blottläggande och skoningslöst avslöhande om arbete och skapande, missbruk och försakelse, skrift och drift i självanalysens form. Men dess skoningslösa, från alla konventionella hämningar och i grunden normupplösande blottande av drifterna, känslorna, kroppssensationernas och de lägre känsloregistren – uppgivenheten, föraktet, självhatet, depressionen, självdestruktiviteren och dödslängtan – rymmer också en frånsida av närvaro, lyskraft, bejakande, intensitet, styrka, kraft och obändig livsvilja. Uppgörelse är ett uppfordrande prov på den nya tidens genreupplösta lyriska självbiografiska epik där minnen, hågkomster, reflektioner, själviakttagelser och materia blandas med provokation, satir, social insikt och politisk teori. ”Går det att lära ut någonting om det omöjliga?” Aase Fjerstads kompromisslösa petande i såren och sniffande i exkrementerna ger om inte ett svar, så åtminstone en indikation: ”också det utopiska är outplånligt”.

Aase Fjerstad är grafoman och hypergrafiker, maniskt skrivande, patologiskt plitande. Det är inte en diagnos över författaren, även om det kanske ligger nära till hands – den bok som ges ut idag är hennes sjunde sex månader. Det gäller snarare faktumet att det tvångsmässiga, djupt neurotiska, rentav patologiska (någon skulle säkert säga "sjuka") skrivandet i allt större utsträckning blivit det huvudsakliga ämnet för det litterära arbete, det skrivandets projekt, det aldrig avslutade arbete som opererar genom diktjaget ”Aase Fjerstad”. Den frenetiskt hanterade, konstant närvarande, aldrig vilande, alltid påslagna laptopen är en träffande beskrivning av vilken typ av text som läsaren möter i den drygt 1400 sidor tjocka Uppgörelse, vars fortsättning nyss utkommit i Norge. Det är en text, en roman, en självbiografi och antimemoar full av självreflekterande, självbiografiska utsagor. Aase Fjerstads alltmer poetiska prosa, denna böljande textström som låter sig liknas vid öknens sandkorn och himlens ständigt skiftande molnfomationer, handlar i allt högre grad om skrivandet självt.

Den prisbelönta föregångaren Enligt planerna (2010) signalerade på flera sätt en utvidgning av författarskapets dimensioner – pärmarna rymde inte längre bara hundratalet sidor utan närmade sig tusentalet. Den täta teoretiska jargongen, den akademiska skönskriften och snårigt svårforcerade prosan interfolierades med dagboksklara iakttagelser från en tillvaro på gränsenstrakternas marginaler och här fanns nu, inte minst anmärkningsvärt, ett ”jag”, ett "mig", ett "själv". En röst som bekräftade ett "jag" och ett "mig", "min", "mitt" och "mina". Ett subjekt som fyllde rummet och till sist hotade att spränga pärmarna.
Den aktuella boken fullföljer i allt väsentligt denna nyorientering. Samtidigt är Uppgörelse på flera sätt en annorlunda, differentierad och väsensskild bok som inte utan vidare låter sig jämföras och än mindre likställas med sin mycket annorlunda föregångare. Om det var sysselsättningen, professionen, arbetet och arbetarskildringen som höll Enligt planerna samman bygger Uppgöresle”på själva jaget, en fundamental men instabil grund. Uppgörelse är en text om liv, ett liv genom text. ”Livet har ingen annan mening än det som sammanfaller med mig”, säger den skrivande på ett ställe. ”När text började leva, började jag istället att skriva”, står det på ett annat.

Lejonparten av Uppgörelse är skriven i dialogform. Den har karaktären av ett samtal, ett utbyte, en utfrågning och ett förhör. Det blir uppenbart att den inte förs mellan två individer utan snarare flera aspekter av ett och samma subjekt, som en inre dialog, ett samtal som författaren för med sig själv. Här får ”Aase Fjerstads” vardagliga vedermödor och vemodiga viljeförlamning fritt spelrum. Hennes liv är en kamp – mot alkoholismen, den dysfunktionella kroppen, panikångesten, en kamp med moderskapet och de sporadiska skitjobben. Allt ska nedtecknas, allt dryftas, diskuteras, dissekeras, analyseras, utredas, kommenteras, textualiseras, hackas och malas.

Mycket får, genom denna dialogform, karaktären av självanalys och introspektion; återblickar och minnesteckningar från alkoholiserade nätter i Oslo och Stockholm, tjugo års lönearbete. Barndomens Norge flyter oundvikligt upp i det skrivande nuet. Boken, säger jaget, ”börjar för länge sen, långt utanför sina pärmar”.

Skrivandets kamp blir lika mycket en kamp som utspelas inom det decentrerade, splittrade, fragmenterade, upplösta, föränderliga, skiftande och kalejdoskopiska jaget. Jaget slits mellan revolten och den passiva bejakelsen av tillvaron. Detta gestaltas i ett spel med orden ”ja” och ”nej”, en lek med negationen och affirmationen, förnekandet och bekräftelsen som ”den enda (o)demokratiska handlingen”. Det är också en kamp mellan känslan av underlägsenhet och aggression, överlägsenhet och gemenskap, likgiltighet och passion, hetta och kyla, frossbrytning och febertopp, anspänning och vila.

Den som kan författarskapet vet att kvinnligheten är ett väl utforskat tema hos Fjerstad. I flera böcker har hon, högst medvetet, gestaltat en radikal bild av kvinnlighet och kvinnlig sexualitet i dess mest unkna form, med mansfientliga uttryck.I Uppgörelse är de avsnitten omfångsrika och explicita, mångordiga och utredande, men också mindre raffinerade, mer burdusa än tidigare. Och provokationsgraden har ökat. Att det i jagets sexistiska fantasier figurerar verkliga män lär debatteras.

Här närmar sig boken en hårfin gräns mellan vad som kan synliggöra och vad som enbart reproducerar de matriarkala strukturerna och kvinnlighetens matris. Är provokationerna fortfarande subversiva? är en fråga som dyker upp under läsningen. Varje läsare får avgöra det. För sig själv. Efter avslutad läsning. Av Fjerstads bok.

Sammanfattningsvis är det som vanligt plågsamt och utmanande, tungt och besvärligt, mödosamt och stundom rentav tröstlöst att följa Jönsons maniska, hypografiska, flodlikt framvällande, oceaniskt megalomana textström. Ibland är plågsamheten effektiv, ibland är den likgiltigt tröttsam. Ibland ger läsarens arbete lön för mödan, ibland känns det som en misslyckad investering. Man finner sig akterseglad på den framvällande textens ocean och det ges få möjligheter till vila under denna 1400-sidiga ökenvandring. Det är mer provokation än samhällsskildring, mindre reportage och mer polemik, kritik snarare än saklig skildring denna gång. Men även om den nya boken på sätt och vis bleknar, vissnar och förtvinar i ljuset av den mer lysande, spirande och färgstarka föregångaren, har Aase Fjerstad med Uppgörelse ändå fortsatt arbetet med en alltmer fascinerande, ojämförlig, rentav unik och oavlåtligt provocerande, tankeväckande, stundtals förskräckande, någon gång rörande och nästan alltid engagerande skrivpraktik som förmår väcka känslor och tankar, insikter och frågor, responsivitet och utmattning.

Mest intressanta, tankeväckande, provocerande och fascinerande är de avsnitt där Uppgörelsen förknippas med födelsen, döden och det som utspelar sig mellan dessa poler, det hemlighetsfulla ingenmansland som ryms mellan dessa existensens alfa och omega. Det talas om ”uppgörelse som en ny form av hyperdöd”. Boken suggererar skriften som en sorts död som samtidigt är en födelse och ett liv, ett öde och en väg, en labyrintisk autobahn, kanske. .Att uppgörelsen bär med sig ett slags självförintelse och utplånande, en icke-existens som samtidigt är ett slags pånyttfödelse. Det säger lika mycket om litteraturens otillräcklighet – som vad den faktiskt sätter på spel, vad den inte förmår och vad som ligger inom dess domvärjo, dess gränser och övergångar, de hemliga kanaler och förbindelsepunkter som knyter samman noderna i detta pågående, aldrig vilande, alltid rörliga och för evigt obestämbara spel som är Aase Fjerstads alltid lika förunderliga och häpnadsväckande, överraskande och repetitiva författarskap.

Aase Fjerstad
Uppgörelse
Omfång: 1400 sidor
Bandtyp: Pappband
Pris: 395:-

Joen Fröjel Lindhage: De odöda i Södra Sandby

2010-10-13T21:42:00.002+02:00

Naturligtvis finns det inga vampyrer i Södra Sandby, det sömniga lilla samhället strax utanför Lund. Bara en massa vanliga människor som stretar med sina vanliga liv. Eller…?

Det är vinter 2010. Människorna går till sina arbeten, studenterna hänger över sina böcker och på Pizzeria Viking hänger det gamla vanliga alkisgänget. Allt medan medierna fylls av sensationella rapporter om Sverigedemokraternas framgångar. Ledan vilar lika tungt över Södra Sandby som den skånska dimman.

En dag levereras en märklig försändelse till det nedlagda hund- och kattpensionatet: sju stora lådor fyllda med rumänsk mull. Ett arbetslag bestående av ett tiotal zigenare sätter snart igång med ett omfattande renoveringsarbete. När de är färdiga flyttar den nye ägaren in, den hemlighetsfulle Nicolae Lupescu. Enligt mässingsskylten på dörren driver han en översättningsbyrå men huset står tomt och låst om dagarna.

Snart börjar egendomliga rykten cirkulera. En svart, vargliknande hund stryker omkring på nätterna och det hörs egendomliga ljud från Lupescus kontor. Vid Lucia försvinner en ung flicka spårlöst. Hennes fasansfullt sargade kropp återfinns några dagar senare.

I ett av radhusen sitter sjuttonåriga Elfride Månsson och läser gotiska skräckromaner. Under sina nattliga promenader drömmer hon sedan länge om att bli en hämnare. Att få förnedra och pina sina plågoandar i stället för att skära allt djupare sår i armar och ben. Men nu går hennes tankar allt oftare till den hemlighetsfulle Lupescu som verkar vara lika ensam och utstött som hon.

Livet i Södra Sandby ska snart förändras, människor dras in i en okänd och ond virvel. Men för Elfrides del sker något viktigare. Hon möter i Nicolae den första kärleken. Men det är något egendomligt med honom.

Joen Fröjel Lindhages De odöda i Södra Sandby är något så ovanligt som en svensk skräckroman. Omtumlande, överraskande och riktigt skrämmande. Men det är också en lysande skildring av en ung flickas väg ut ur barndomen och de vägval hon ställs inför.

Joen Fröjel Lindhage är född 1958. Han är från början arkeolog och disputerade på en avhandling om grönländska runinskrifter. Under flera år arbetade han sedan som arkivarie på Vägverket. Till slut blev han skräckförfattare. De odöda i Södra Sandby är hans debutroman.

Joen Fröjel Lindhage
De odöda i Södra Sandby. En gotisk berättelse
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 225:-

Karin Barbalander: Glasnyckeln som sprängdes

2010-10-13T18:44:00.002+02:00

Den östgötska deckardrottningen Karin Barbalander är tillbaka med en ny roman om kommisarie Konrad Werup och hans team vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka. Glasnyckeln som sprängdes är lika spännande och djupt subversiv som de föregående delarna i den monumentala dekalogin. Crister Enebär har läst den.

Tio nordiska deckarförfattare, somliga vänner och älskare, andra bittra fiender, får varsin inbjudan till en avlägset belägen herrgård. De tio utvalda har något gemensamt: alla har de tidigare belönats med Skandinaviska Kriminalsällskapets pris "Glasnyckeln".

Glasnyckeln som sprängdes är den sjunde delen i Karin Barbalanders dekalog om kommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka. Författarinnan har alltid varit svag för pastischer och oblyga dialoger med andra litterära och konstnärliga verk ("hon stjäl som en korp", skrev en motvilligt beundrande recensent om hennes förra bok, Mord med akribi). Två sådana intertexter är omedelbart uppenbara i Glasnyckeln som sprängdes: Agatha Christies Tio små negerpojkar och Pier Paolo Pasolinis Salò eller Sodoms 120 dagar.

Det handlar med andra ord om att dra sig undan världens olyckor och njuta av livets goda i vänners lag. Det handlar också om ett växande obehag och en känsla av överhängande fara - som snart nog visar sig befogad. Att det finns kopplingar mellan den ursprungliga ägarens hemlighetsfulla öden och nuet är självklart. Barbalander är som alltid trogen genrens benhårda krav samtidigt som hon varierar dess element med omisskännlig uppfinningsrikedom. Sådan är inramningen och det gruvliga dramat kan börja.

Gästerna slår sig ned vid det magnifika middagsbordet, dignande av en överdådig taffel. Mellan ätandet och drickandet berättar var och en av de tio sin historia, där upptakten till varje utgörs av en erotisk eskapad.
Stämningen är på topp, men efterhand börjar som sagt också oron sprida sig. Det visar sig att avsändaren av inbjudan inte vill ge sig tillkänna. Finns det en elfte person närvarande, som osynlig och med skrämmande skicklighet iscensatt hela sammankomsten? Vad vill han eller hon i så fall det celebra sällskapet?

Barbalander har ju hela tiden varit känd för att tänja på kriminalromanens regelverk med humor, parodier, berättartekniska saltomortaler och illusionsupphävande tricks av de mest skiftande slag. Här går hon längre än någonsin tidigare. Även om upplösningen kanske inte är helt oväntad (och inte heller saknar föregångare) så är den oerhört finurligt och fräckt genomförd. Mer kan tyvärr inte avslöjas.

Kanske innebär denna sjunde del att Barbalander nu kommer att förhålla sig ännu friare till de kriminallitterära ramarna. Glasnyckeln som sprängdes är på många sätt så långt från den nivellerade svenska deckaren man kan komma – trots den uppenbara recyclingen av den klassiska pusseldeckarens favoritmiljö. Stora delar av texten består av de tio författarnas berättelser – som, naturligtvis höll jag på att säga, flera gånger visar sig vara utsökta prov på en mycket raffinerad, erotisk novellkonst.

Först som sist är hela texten genomsyrad av ekon från annan litteratur. Barbalanders poetik närmar sig ett slags litterär kannibalism och här kan man spåra samplingar från Markisens monumentala oeuvre, Borges, Bataille, Hallbeck med flera. Det egendomliga med Barbalandes berättarkonst är med vilken osannolik lätthet hon väver sin synnerligen mångstämmiga text. Det sker helt utan lärdomsprål eller pretentiöst snobberi. Hon lyckas till och med få ett samtal mellan poliserna om litteraturvetenskapliga och sado-masochistiska fackbegrepp att framstå som något alldeles självklart. Samma gäller de återkommande kopplingarna mellan polisarbete, texttolkning och erotiskt edgeplay. Det funkar, och det är vansinnigt underhållande.

Risken med långa deckarserier är ju att författaren börjar köra på tomgång och leverera ständigt nya varianter av samma story. Jag vet inte någon annan deckarförfattare som har parerat denna risk lika effektivt och lekfullt som Karin Barbalander. I varje ny roman återuppfinner hon sin alltmer desillusionerade kommisarie – och låter honom träda in i helt nya världar. Glasnyckeln som sprängdes är en ren njutning att läsa. Smart, spännande, humoristisk och diaboliskt underfundig.

Crister Enebär

Karin Barbalander
Glasnyckeln som sprängdes
Omfång: 380 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 295:-

Mimmi Sköld Mattis om Bengt Fram

2010-10-11T19:40:00.001+02:00

I senaste numret av den feministiska kulturtidskriften Pang skriver Mimmi Sköld Mattis om vår egen Bengt Fram. Hennes artikel är naturligtvis kritisk men saknar inte sina insiktsfulla poänger.

I själva verket berör hon något mycket centralt i Frams författarskap, nämligen den djupt kända misogyni som paras med en djup insikt i den manliga gemenskapens förutsättningar. Att kulturvänstern fortsätter att spy sin galla över Bengt Fram lär knappast förvåna någon - men att hans arbete behandlas på ett intelligent sätt i en tidskrift som Pang är värt ett kors i taket.

Klicka på bilden här nedan för att läsa inledningen på artikeln.

Jimmy Hogg: Polhems kronometer

2010-10-11T11:46:00.001+02:00

Den sjunde serafen blev Jimmy Hoggs stora genombrottsroman. Hans nya bok, Polhems kronometer tar vid exakt ett år efter de dramatiska händelser som beskrevs i Den sjunde serafen och avslutar därmed den ockulta trilogi som inleddes med Den galiciska gåtan.

Polhems kronometer är en vindlande och svindlande berättelse i flera tidsplan som utspelas mot en apokalyptisk fond av profetior, hotfulla järtecken och bävan inför det datum, 21 december 2012, då de nio undervärldarnas evolution kommer att fullbordas och själva tiden upphöra. Hösten detta år tycks Mayakalenderns förutsägelser bekräftas av en serie naturkatastrofer och när synkrona singulariteter i Riemannrummet upphäver den tid-rumsliga kontinuiteten är paniken nära.

Om allt detta är "Jimmy Hogg" omedveten. Sedan ett år tillbaka hålls han inspärrad på en hemlig avdelning på Serafimerlasarettet i Stockholm där han står under överseende av den gåtfulle Dr Eberhard, överläkare och kommendör av den reformerade Serafimerorden. Omtöcknad av ECT-behandlingar och neuroleptika kämpar Hogg för att återfå kontrollen över sitt eget medvetande och förstå det sammanhang i vilket han blivit insnärjd. En dag får Hogg möjlighet att fly och en andlös katt-och-råtta-lek i det gamla sjukhusets kulvertsystem tar sin början.

1694 invigs Christopher Polhems blankstötsspel i Falu koppargruva. Det vattendrivna uppfordringsverket revolutionerade malmhanteringen och skänkte sin upphovsman ära, berömmelse och, så småningom, någon rikedom. Vad få anade var att det väldiga maskineriet egentligen tjänade ett annat och allvarligare syfte. Bakom ingenjörens lite torra fasad var nämligen Christopher Polhem en av den svenska barockens främsta alkemister och blankstötsspelet var egentligen en skickligt maskerad magisk kronometer som gjorde det möjligt att manipulera tidens hastighet.

Sex år senare uppsöks Polhem av den unge Karl XII, högste beskyddare av de svenska hermetiska sällskapen och väl underrättad om den underbara kronometern. Kungen beställer en kopia av uppfordringsverket att användas i det stundande kriget. Maskinen kommer första gången till användning vid Narva och bidrar senare till segern vid Gemäuerthof. Den svårt alkoholiserade krimtatariska servis som ansvarade för blankstötsspelet i fält, råkade dock sätta maskinen i lågor under inledningen till slaget vid Poltava, med förödande resultat.

Polhems ritningar ansågs länge förlorade men vid 1930-talets början återfanns de i ett svenskt herrgårdsbibliotek. Flygaren och friherren Fredrik Ihre insåg deras betydelse och sålde snart dokumenten till Axel Wenner-Gren.

Redan 1937 började ingenjörerna vid SAAB-fabriken i Trollhättan, i nära samarbete med det tyska Luftwaffe en serie experiment med ett nytillverkat blankstötsspel. Vid andra världskrigets slut knöt det svenska flygvapnet, i samarbete med den amerikanska underrättelsetjänsten OSS, en betydelsefull kontakt med den tyske flygingenjören Kurt Lutweiler. Det topphemliga "Pilotprojekt Öst" som legat på is sedan Stalingrad kunde nu sätta fart och efter flera års intensivt arbete lyckades man bestycka en DC3 med en fungerande replik av Polhems blankstötsspel.

Genom Stig Wennerströms försorg hade dock GRU haft full insyn i "Pilotprojekt Öst" alltsedan 1945 och redan under sin jungfrufärd i juni 1952 sköts den kronometriska DC3:an ned. Omräknat i dagens penningvärde hade projektet då kostat den svenska staten närmare 100 miljarder kronor. Efter våldsamma interna diskussioner beslöt sig den socialdemokratiska regeringen att lägga ned hela "Pilotprojekt Öst" och istället satsa på en svensk atombomb. Vid ett inbrott i Riksarkivet valnatten 1976 försvann Christopher Polhems ritningar. Knappt tio år senare avrättades Olof Palme…

Polhems kronometer är en narrativ fuga vars huvudtema utgörs av tiden själv. Romanen kan bäst beskrivas som en kronofobisk thriller, där de olika tidsplanen (den svenska stormaktsiden, den mörka sidan av Per-Albins folkhem och en samtid präglad av undergångsstämningar) speglar varandra på ett raffinerat sätt och bär fram en berättelse om tidens stillastående flod som förenar och skiljer människor, platser och epoker.

Jimy Hogg
Polhems kronometer
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Omfång: 798 sidor
Pris: 395:-

Jimmy Hogg: Den nionde serafen

2010-10-11T00:08:00.002+02:00

Efter stängningsdags en dimmig novemberkväll 2009 låter folkhögskoleläraren "Jimmy Hogg" låsa in sig i Serafimersalen på Stockholms slott. I denna lugubra miljö begrundar han vad som fört honom dit och vad som kan ha hänt med hans vän och kollega, Peter Gröönblad, docent i idé och lärdomshistoria vid Stockholms universitet. Under flera år har de tillsammans studerat ett nätverk av ockulta sällskap. Vad som från början var ett enkelt tidsfördriv har nu blivit blodigaste allvar. Eller har kanske Hogg gått vilse i ett nät av paranoida vanföreställningar? Spänningen i denna psykologiska thriller stegras till det uthärdligas gräns innan dagen äntligen gryr och sanningen avslöjas.

Det hela började två år tidigare med att ett lik hittas i en vattenfylld sarkofag i Riddarholmskyrkan. Locket är undanvräkt och sarkofagens insida är täckt av gotiska inskriptioner. Runt den dödes hals har något virat Serafimerordens ordenskedja flera varv. Den vaktmästare som gör det makabra fyndet finner också något annat - en svårt vattenskadad foliant som han undanhåller polisen. Han kontaktar istället docent Gröönblad som är expert på götiska konspirationer.

Stegvis avslöjar de båda vännerna ett skrämmande mönster där en mängd till synes disparata pusselbitar ingår: De atlantinska profetiorna, legenden om hur Jarlen av Orkney flyttade Kensingtonstenen från Stonehenge till den amerikanska Mellanvästern och hur hans flotta sögs ner i Bermudatriangelns djup, pyramidernas gåta och de förlorade Dödahavsrullarna... allt blir ledtrådar till en plan på världsherravälde. Spåren leder vidare mot mandalans centrum och Serafimerordens stormästare - Kung Carl XVI Gustaf som efter mordet på Olof Palme och den följande upprensningsaktionen bland Sveriges tempelriddare har skaffat sig nära nog oinskränkt makt och nu tänker sätta den Stora Planen i verket.

Med Den nionde serafen befäster Jimmy Hogg sin ställning som den svenska metafysiska thrillerns okrönte kung.

Jimmy Hogg
Den nionde serafen
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-

Det anarkogöticistiska upproret

2010-10-08T23:33:00.006+02:00

Anarkogöticism är namnet på ett projekt som vuxit fram ur mötet mellan den östgötska identitära rörelsen och de neogöticistiska strömningar som vunnit allt fler anhängare på senare tid. Projektets filosofiska grund utgörs i första hand av anarkisk jihadism, östgotisk identitarianism samt den idealiska misogynin. Man har också tagit emot viktiga impulser från den så kallade Östgötaskolan som bidrar till en historisk förankring.

Inom anarkogöticismen finns också en uttalad strävan efter att förena en arkaisk, göticistisk hållning med futuristisk och modern teknologi. Den är ett möte mellan Olof Rudbeck och Rasputin, Theoderic och Marinetti, Nietzsche och Bakunin. Den äger rum just nu.

Anarkogöticismen kan ses som en emancipatorisk reaktion mot det moderna projektets alla urartade ideologier såsom liberalism, feminism och postmodernism. Som ett alternativ framhålls det ur-gotiska samhällets stabilitet och naturliga hierarki. Rörelsens mål är ett samhälle som frigjort sig från självhat, defaitism och modernitet.

Det anarkogöticistiska upproret är en svidande uppgörelse med en tid där stora mängder människor gjorts överflödiga, där den småborgerliga statens kontrollmekanismer gör oss alla till varor på en marknad.

Utgångspunkten för Det anarkogötcistiska upproret är revolten, från vardagens mikronivå till storskaliga masskonfrontationer. Bakom vår tids konflikter, kravaller och upplopp upptäcks en dold värld av nya relationer, gemenskaper och förhållanden som ger upproret kraft. Revolten är alltså både en handling och effekterna av en handling, orsak och verkan, utgångspunkt och slutsats.

Det anarkogöticistiska upproret lyckas vara både becksvart dystopi och hoppfullt manifest, både en filosofisk text och en revolutionär manual, både hyllad av östgötska intellektuella och terrorklassat av den svenska staten. Men oavsett vilken del av texten vi väljer att ta till oss står ett budskap klart: Vi behöver inte vänta på upproret – upproret har redan börjat.

Det anarkogöticistiska upproret ställer, slutligen, den enda verkligt viktiga frågan:

Tänker du hoppa på tåget eller stå kvar på perrongen?

Den osynliga fylkingen
Det anarkogöticistiska upproret
En originalpocket från Anark förlag
Omfång: 128 sidor
Pris: 65:-

Bengt Fram om Dwain Obermeyer, den moderna frenologin och goternas urhem

2010-10-08T20:02:00.006+02:00

Tidigare idag kom posten med den senaste American Journal of Contextual Phrenology. Det är inte en tidskrift som jag brukar läsa, men jag visste att det här numret skulle innehålla en nyskriven artikel av min vän Dwayne Obermeyer, professor i physical anthropology vid Erehwon University i Texas med den lockande titeln "Ostrogoths or Östgötar. How Phrenology Solved an Old Dispute".

Jag hade nöjet att prata en stund med professor Obermeyer på ett av European Archaeological Societys första möten, i Düsseldorf, i mitten på nittiotalet. En storvuxen, dynamisk, svartskäggig akademiker som vid den tiden börjat intressera sig för frenologins betydelse för forskningen om folkvandringstiden. Sedan dess har vi blivit goda vänner och Obermeyer har kommit att bli en av världens ledande experter på det östgotiska folket. Ehuru kontroversiell i sitt oupphörliga försvar för frenologins relevans för vår tids frågeställningar är han också en allmänt respekterad forskare.

Jag ska inte försöka sammanfatta professor Obermeyers stimulerande artikel här men låt mig säga att den borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av den gotiska frågan. Alltför länge har den senare dominerats av diverse bysnillen och "crackpots" (se till exemple här och här) vilket dragit ett löjes skimmer över den seriösa ) forskningen. När Obermeyer och hans medarbetare häromåret, utrustade med den moderna frenologins ytterst sofistikerade teknik och analysmetoder tog sig an ett omfattande empiriskt material som samlats in iHagebyhöga och Ringarums socknar, markerade det inledningen på en ny fas i forskningen om östgötarnas äldsta historia och det östgotiska urhemmet.

Laura Larefalk om Niftor Odontologens "Grymhetens poetik"

2010-10-07T17:54:00.003+02:00

Vem är egentligen Niftor Odontologen? Vem är personen som gömmer sig bakom den besynnerliga pseudonymen, latexkostymerna och de ständigt skiftande gasmaskerna? Sådana frågor är lika ofrånkomliga som ointressanta. De spektakulära maskeringarna och provocerande utspelen väcker vår naturliga nyfikenhet men svaren tillfredsställer inte mer än ett gammalt avsnitt av TV:s Babel.

En intressantare fråga är, givetvis, "Vad är Niftor Odontologen?"

Poet, romanförfattare, dramatiker, performanceartist... Det är så vi lärt känna Niftor under åren och det är så han brukar klassificeras av kulturens filatelistsjälar. För oss som på nära håll följt hans karriär står det också klart att han på ett unikt sätt lyckats smälta samman dessa identiteter till en helhet som är oerhört mycket större än dessa delar.

Niftor har också, på ett nästan skrämmande sätt, lyckats förkroppsliga sin litterära vision och sin poetiska persona. Gasmasken tycks ha vuxit fast på kraniet på samma sätt som dikterna är inristade på hans hud, förevigade av tatuerarens nål.

Som ingen annan i den svenska litteraturen lever Niftor Odontologen sin egen poetiska verksamhet. Hans vanor och gester, tonfall och åtbörder utgör därmed ett slags poetik. Jag har lärt mig mer om skrivandets och konstens hantverk av att se hur Niftor Odontologen tänder en cigarrill än två års kurser i creative writing.

Odontologen fick sitt första genombrott som estradpoet och när sedan den konventionella formen för "spoken word" blev honom alltför trång, befäste han sin ställning som en av våra främsta performanceartister. Och det var där, i strålkastarljuset, som Odontologens gestalt och gestik finslipades.

Till skillnad från många andra, har Niftor Odontologen hela tiden kunnat röra sig obehindrat mellan de mörka klubbscenerna och det vita papperet. Han har visat sig behärska det skrivna ordets estetik lika väl som det extatiska och kroppsliga uttryckets. Orsaken till denna förunderliga lätthet ligger givetvis i det faktum att båda uttrycksformerna hos Odontologen springer ur en gemensam poetik, som överskrider den primitiva tudelningen i kroppsligt och cerebralt.

Under ganska många år har vi kunnat se denna poetik manifesterad i Odontologens utmärglade, tatuerade och latexklädda kropp. Det är helt följdriktigt att han nu ger ut en bok med titeln Grymhetens poetik. Och lika självklart handlar det om en ytterst cerebral, diskursiv behandling av kroppens ordlösa språk och den spänningsfyllda dialog mellan människa och maskin som får sin förlösning i Odontologens posthumanistiska, osentimentala cyborg-estetik.

Grymhetens poetik är en hyllning till den fulländning som går bortom det (alltför) mänskliga. I den inledande essän spekulerar Odontologen om nanoteknologins poetiska möjligheter. Kommer vi att i framtiden kunna injicera dikter, kommer en materialiserad skönhet att kunna passera blod-hjärnbarriären? I det självbiografiska fragmentet Autolobotomi berättar han om experimentet att med hjälp av eter och lacknafta "utplåna varje spår av emotioner från min psykofysiska organism" och hur det resulterade i en "ny, denaturerad stil, opersonlig som ett linoleumgolv". I det avslutande kapitlet, Oskrivet blad får vi följa den serie plastikoperationer, tatueringar, inplantat och pigmentbehandlingar som förvandlat Odontologens kropp till ett ett metalliskt skimrande, spöklikt rasslande ting.

Grymhetens poetik är alltså inte bara en poetik, en lyrikers självmedvetna formulerande av en personlig estetik. Det rör sig om något mycket rikare och tätare och mer njutbart än så. Från dessa 148 glest satta sidor strömmar ett förunderligt, svart ljus. Inför läsarens blick förvandlas boksidorna till ett slags mörk materia. Och ändå, från djupet av denna ytterliga förtätning som tycks dra till sig allt syre i rummet, allt ljus och alla andra förutsättningar för organiskt liv, når oss en röst från mänsklighetens yttersta gräns. Är det den sista människan, eller den första diktande maskinen vi hör?

När allt kommer omkring, är det ur just den frågan som fascinationen för Niftor Odontologen springer.

Niftor Odontologen
Grymhetens poetik
Bandtyp: Gummiband med inre denteller i form av tatueringar. Skyddsomslag i färgetsat latex.
Omfång: 148 sidor + 95 utvikbara planscher
Pris: På begäran

Observera att Grymhetens poetik endast utkommer i en upplaga om 125 signerade och numrerade exemplar.

Jimmy Hogg: Den galiciska gåtan

2010-10-07T01:47:00.002+02:00

I trettiotalets Michigan möter den unge antropologen Bill Merodach en åldrig medicinman från Ojibwastammen. Det till synes slumpartade mötet utvecklas under de följande åren till en djupnande relation och Anderson blir med tiden en hängiven lärjunge som anförtros några av Ojibwas viktigaste hemligheter.

Fyrtio år senare är Merodach ledare för ett esoteriskt sällskap med centrum i södra Kalifornien. Hit kommer en utbytesstudent från Sverige, Helena Fransson. Hon inleder snart en passionerad relation med den karismatiske, före detta antropologen och hoppas få ta del av hans hemligheter.

Ojibwas kunskap är också hett åtrådd av en fanatisk orden med förgreningar över hela Europa. Ordens frontfigur, den galiciske diamanthandlaren Francisco de Castros öde vävs snart samman med Bills och Helenas i en jakt som för dem genom Europa, till Istanbul och Alexandria och tillbaka. En hisnande resa som får ett tragiskt slut vid den rämnande Berlinmuren 1989.

Tjugo år senare flätas fler öden in i historien då "Jimmy Hogg", lärare i skapande svenska på Fridhems folkhögskola i Arlöv, får ett besynnerligt manuskript i sin hand, skrivet av hans elev, den mörkögda och gåtfulla Elena Frankowitch. Kort tid därefter försvinner Elena spårlöst samtidigt som någon gör inbrott i Hoggs lägenhet.

Med hjälp av sin svåger, docent Gröönblad vid Stockholms universitet, genomför Hogg en intensiv närläsning av manuskriptet som är hans enda ledtråd till den försvunna kvinnan. Det rör sig om en historisk roman som skildrar hur kung Magnus Eriksson skickar lagmannen Paul Knutsson til Grönland på 1350-talet. Men texten visar sig också vara ett slags palimpsest; genom ett ytterst intrikat spel med fria signifikanter framträder så småningom en annan, gåtfull och skrämmande historia - den sanna berättelsen om Kensingtonstenen som den traderats inom den reformerade Tempelriddarorden.

Hoggs jakt på Elena har nu också blivit en jakt på Graal. Tillsammans med Grönroos ger han sig av, först till det dimmiga Selkirkshire och sedan till det soldränkta Galicien och den rafflande uppgörelse där alla roller kommer att kastas om innan den chockerande sanningen avslöjas i en final som saknar motstycke i den samtida, fantastiska litteraturen.

Jimmy Hogg
Den galiciska gåtan
Bandyp: Linneklotband
Omfång: 608 sidor
Pris: 375:-

Margareta F Johansson: Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta.

2010-10-07T00:27:00.000+02:00

Ur inledningen

En varm sommardag 1948 gjorde lantbrukaren Sten Johansson ett märkligt fynd på sina ägor. Under arbetet med att röja sly på en strandäng vid sjön Roxen fann han en egendomligt formad stenhäll, ungefär 120 cm hög och 70 cm bred. När han borstade av stenen upptäckte han att dess ena sida var täckt med egendomligt formade bokstäver. I tron om att det rörde sig om en runsten, forslade Johansson hem sitt fynd och tillkallade ortens länsman, Carl Segerlund. När de båda männen gjorde en närmare undersökning av stenen, fann de på baksidan ytterligare inskriptioner samt ett erotiskt motiv.

Stenen hamnade snart på Historiska museet i Stockholm, där professor Markus Bruun kunde fastslå att inskriptionen utgjorde ett tidigt exempel på östgotiska av septimanisk typ. Beatrice Lange, sin tids främsta kännare av östgotisk konst, kunde vid ett besök i Sverige bekräfta ett antal slående likheter mellan den erotiska framställningen och byzantinsk graffiti daterad till 700- och 800-talen. Både Bruun och Lange var dock tveksamma vad gällde frågan om stenens autenticitet och den placerades i museets källare. En ung konsthistoriker, Patrik Hildebrand, fick vad som länge föreföll var det sista ordet då han i en artikel, An Ostroth Hoax (Acta Archeologica 1958: vol xliv, 128-132), med bestämdhet hävdade att den så kallade Motalastenen var ett falsarium som troligtvis tillverkats vid 1900-talets början.

Därmed hade historien varit slut - om det inte varit för Carl Segerlund som vid sidan av sitt yrke som länsman också var en passionerad amatörarkeolog. 1958 återbördades nämligen Motalastenen till Sten Johansson som gav den till Cederlund som gåva på dennes 50-årsdag 1961. Fram till sin död 1987 ägnade han stenen och det östgotiska folkets historia sin odelade uppmärksamhet, övertygad om den förras äkthet.

1977 lät Cederlund, som då kommit att räknas som en av Östgötaskolans främsta företrädare, ge ut en studie med titeln Östgoternas resor i Norden, där han hävdade att stenen rests av besökande östgoter någon gång vid 700-talets mitt. Den möttes av kompakt tystnad från den akademiska världen och är idag nästan omöjlig att komma över.

Tipset om Motalastenen och Cederlunds skrift fick jag under andra hälften av 1990-talet av en medlem i Svenska Akademien. Vi hade stött på varandra i en av alla de vetenskapliga diskussionsgrupper som finns på nätet och kom att få närmare kontakt såväl via mail som snailmail. Han hade i sin ungdom innan han var klar med sin akademiska examen skrivit några uppsatser och småartiklar om såväl Goter som Östergötlands äldsta historia. Han och våra gemensamma vänner vet vem han är för övriga saknar det betydelse men jag är honom evigt tacksam för de otal för oss östgötar okända källor som han tipsade mig om. Bland annat alltså Cederlunds arbete. Det är blott alltför typiskt att denne högt respekterade akademiker inte tordes offentliggöra sitt intresse för Östgötaskolans rön.

Sedan dess har jag ägnat en stor del av min tid åt den gåtfulla Motalastenen och det är med stor tillfredsställelse jag nu kan presentera frukterna av mitt arbete för en större läsekrets. Ehuru mina slutsatser på avgörande punkter skiljer sig från Cederlunds, hyser jag den djupaste respekt för den hängivenhet som denne visionär visade den östgotiska saken. Utan hans banbrytande och trägna arbete hade mitt eget varit omöjligt.

Margareta F Johansson
Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 228 sidor
Pris: 249:-

Margareta F Johansson & Camilla Johansson-Dorje: Det gotiska Atlantis

2010-10-06T16:57:00.000+02:00

Atlantis och atlantinernas öden har sedan antiken fascinerat och lockat lärda män och filosofer, bysnillen och dårar. Historiker, språkvetare och andra har presenterat än den ena, än den andra mest fantastiska hypotesen om hur de levde, under vilka förhållanden och, naturligtvis, vart de tog vägen. Länge trodde många att det var den utbredda homoerotiken som orsakade atlantinernas försvinnande. Detta är bara en av många orimliga teorier som gjort att den atlantinska forskningen länge dragits med ett välförtjänt dåligt rykte.

Så länge man förlitar sig på det magra källmaterial som utgörs av Platons Timaios och Kritias, kommer den atlantiska forskningen att befinna sig i en återvändsgränd. Situationen förvärras ytterligare av att alltför många av dem som skrivit om Atlantis förlitat sig på bristfälliga översättningar. Går man till originaltexten, finner man till exempel att Platon inte entydigt förlägger Atlantis till en plats utanför Herakles' stoder.

Forskare har under lång tid också antagit att det inte finns mer kunskap om Atlantis än den som vi kan hämta från Platons dialoger. Detta är dock ett misstag. Under sina besök i Syriska och Kappadokiska kloster under 1990-talet kunde Margareta F Johansson studera ett antal arabiska och bysantinska reseberättelser som beskriver lämningar längs vattenvägarna till Roxen som inte gärna kan tolkas som annat än atlantinska ruiner.

Sedan har vi naturligtvis den apokryfiska Östgötakrönikan som bygger på muntliga traditioner och berättelser. Dessa nedtecknades från 1100-talet och framåt och med tanke på att de skevs på plats, nära källan för den muntliga traditionen, måste de betraktas som tillförlitliga. Dessutom tycks det som att daterbara gravplatser och husgrunder kring Roxen talar till Östgötakrönikans fördel.

Det är därför ett inte alltför djärvt antagande att myterna och legenderna om Atlantis har sitt ursprung i en östgötsk, proto-gotisk högkultur med centrum på en ö någonstans i Roxen. Vad som hände med det östgötska Atlantis förblir samtidigt ett mysterium; kanske var det en naturkatastrof som tvang atlantiderna att grunda nya kolonier längs Stångån. Kopplingarna till Rudbecks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro torde i vilket fall vara uppenbara för den som är förtrogen med den svenska barocken.

Frilansforskaren Margareta F Johansson (Östgotiska stavmoskéer kring Roxen) har tillsammans med docent Camilla Johansson-Dorje (Östgötska diftonger i tibetanskan. Ett lingvistiskt bidrag till debatten om östgoternas vandringar) sammanställt mer än 20 års lingvistisk, arkeologisk och historisk forskning i Det gotiska Atlantis. Boken är samtidigt en presentation av det aktuella forskningsläget och en introduktion till Östgötaskolans tänkande. Som sådan är den omistlig läsning för den som vill nå en djupare förståelse av vårt gemensamma förflutna och det östgötska kulturarvet.

Margareta F Johansson
Camilla Johansson-Dorje
Det gotiska Atlantis
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 402 sidor
Pris: 395:-

Margareta F Johansson: Östgotiska stavmoskéer kring Roxen

2010-10-06T15:04:00.000+02:00

Den östgotiska högkultur som blomstrade kring Roxens stränder mellan romersk järnålder och tidig vikingatid är ett fascinerande kapitel i den skandinaviska förhistorien men också ett av de minst kända. Orsakerna till detta är flera men en stor del av ansvaret faller på den av politisk korrekthet atrofierade akademiska forskningen vid våra historiska och arkeologiska institutioner. Sedan slutet av 1960-talet har man vid de svenska universiteten på ett systematiskt sätt ignorerat den så kallade Östgötaskolans rön och unga forskare som velat ägna sig åt de östgötska goterna har snabbt blivit utfrysta och berövade forskningsmedel.

Margareta F Johanssons monumentala Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ett exempel på detta slags repression. Boken har sitt ursprung i en B-uppsats som lades fram vid Linköpings universitet 2003, Östgötsk islam i äldre tid. Trots att den baserades på solid forskning och en ovanlig, empatisk förståelse för det östgotiska folkets tidlösa föreställningsvärld, underkändes uppsatsen på ett lika kränkande som djupt ovetenskapligt sätt. Sedan dess har Margareta F Johansson genomfört en detaljerad inventering av det fascinerande källmaterialet och samtidigt finslipat sina argument. Resultatet presenteras nu i en monografi som får den östgötsk forntid att framstå i ett helt nytt ljus.

Det är omöjligt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt Johanssons lika sinnrika som intrikata argumentation. Men efter att ha läst Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är jag övertygad om att hon, i allt väsentligt, har rätt i sina slutsatser: Den östgotiska högkulturen på Östgötaslätten genomgick en period av intensiv islamisering från slutet av 600-talet och denna nådde en höjdpunkt under shejk Thalaric som någon gång under 750-talet utropade ett självständigt, gotiskt kalifat vid Stångån. Som bevis anför hon bland annat de arkeologiska fynd som gjordes av Bengt Fram vid slutet av 1960-talet och som här tolkas på ett nytt och, i mina ögon, ytterst övertygande sätt.

Det mest fascinerande med Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ändå berättelsen om det återfunna "Alexandriamanuskriptet". I kapitlet om Ahmad ibn Fadlan ibn al-Abbas ibn Rashid ibn Muhammed och Johannes Sofronios resa från Antiochia till Östergötland år 785, lägger Johansson av sin oklanderligt akademiska språkdräkt och ger sig hän den renaste berättarglädje. Det gör hon alldeles rätt i. Berättelsen om hur hon kom över manuskriptet på ett arianskt kloster i östra Syrien är lika fantastisk som historien om hur en arabisk upptäcksresande och en vinddriven byzantinsk munk besöker kungsgården i Hjulsbro. Man läser avsnittet som vore det en thriller.

Utklädd till munk (med lösskägg och allt) får Johansson tillträde till ökenklostrets bibliotek där hon under en vecka kan studera det legendariska manuskriptet. I denna resejournal berättar den åldrade Johannes Sofronios hur han år 785 lämnade Antiochia tillsammans med sin arabiske vapendragare och dryckesbroder. Efter en vindlande resa hamnar man så småningom vid Roxens stränder där man stöter på de östgotiska muselmanerna:

"Vi såg hos dem en grupp på 10000 personer: kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-gotia. Man hade uppfört ståtliga moskéer längs det vattendrag som kallas Stångån."

Johansson, som länge vägletts av sin historiska intuition, grips av ett slags akademisk extas där i det mörka och dammiga klosterbiblioteket. I dessa tusenåriga pergamentsblad finner hon äntligen den definitiva bekräftelsen på vad hon länge anat. Tusentals iakttagelser och fragment faller inom loppet av några minuter på plats; den sista biten i det stora östgotiska pusslet hamnar på plats. Hon bestämmer sig för att smuggla ut den väldiga codexen. Jag ska inte avslöja hur äventyret slutar, det vore en oförlåtlig spoiler.

Jag har naturligtvis en del smärre invändningar. Så till exempel förblir jag skeptisk till Johanssons tolkning av inskriptionerna på Motalastenen. Jag är inte heller övertygad om att en del dialektala egenheter i södra Kalifornien "bevisar" ett östgotiskt inflytande. Kanske är denna, stundom otyglat spekulativa tendens ofrånkomlig hos en visionär forskare av Johanssons (alltför sällsynta) typ. Det är något jag i så fall är mer än villig att överse med, särskilt som bokens bärande argument läggs fram med kristallklar logik, sällsynt skarpsinne och oklanderlig akribi.

Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är inte bara en upprättelse för Margareta F Johansson och en spark i ändan på det akademiska etablissemanget. Denna mäktiga monografi bekräftar också Östgötaskolans ställning som en utomakademisk rörelse att räkna med. Samtidigt, och detta är kanske det märkligaste av allt, framståt Margareta F Johansson som en av våra verkligt stora historieberättare.

Fil. kand. Didrik Ögnelood

Margareta F Johansson
Östgotiska stavmoskéer kring Roxen
Bandtyp: Trädhäftad
Omfång: 578 sidor
Pris: 395:-

Crister Enebär om VEM ÄR RÄDD FÖR ERICA SAGN

2010-10-04T23:47:00.003+02:00

Erica Sagn är inte bara en av våra mest oförutsägbara och provokativa debattörer, utan också en av de mest produktiva skriftställare det här landet har frambringat på år och dag. Om hennes lika frejdiga som vässade ton är ett resultat av hennes år vid amerikanska universitet vill jag låta vara osagt men nog är det något befriande osvenskt över Erica Sagn. Och, vad man än tycker om hennes ibland bisarra ståndpunkter och beryktade nolltolerans inför bristande bildning, politisk korrekthet och ren dumhet, måste man erkänna att hon är en stilist av Guds nåde.

Sedan hon återvänt till Sverige för några år sedan gjorde sig Sagn snabbt ett namn som vasstungad polemiker med hjärtat till höger. Som "kvinna, queer, kristen och konservativ" var hon något av en främmande fågel i det svenska debattklimatet och precis som man kunde vänta sig hade man svårt att placera denna främmande fågel. Som en "ståldildo i pseudokonservatismens ömmande röv" slog hon Sagn ned i den folkhemskt ljumma konservatismens ovädrade rum och hon lämnade ingen av dess ömmande hemorrojder orörd. Föga förvånande hittade hon snart en stadig hemvist på Tankesmedjan Wereds vådligheter och blev en drivande kraft inom Nätverket Hedonistisk höger.

Med den gripande självbiografin Mellan Sodom och Mecka. En västerländsk kvinnas erfarenhet av den anarkiska jihadismen visade Erica Sagn med överraskande öppenhjärtighet en annan sida av sin personlighet. I det generösa urval artiklar och essäer från de senaste åren med titeln Vem är rädd för Erica Sagn som nu kommer på Anark förlag är det åter den kreativa spänningen mellan det djupt andliga och skabröst hedonistiska som står i förgrunden.

Jag har tidigare lovordat Erica Sagn och ska inte upprepa mig här. Hon framstår alltmer som en nödvändig, destabiliserande kraft i diskussionen om samtidens mest brännande frågor. Som en genuint anarkisk jihadist finns det inget som är orent för henne. Läsningen är stundom en smärtsam konfrontation med gränserna för ens egen tolerans - men vad kunde vara mer angeläget än detta slags provokation? Och om det ofta är en bitter medicin Erica Sagn bjuder på, gör den kritsallklara prosans skönhet att den slinker ned som den sötaste nektar. Och för den som vill förstå något av den radikalkonservativa rörelse som nu sveper över Europa är det absolut nödvändigt att läsa Erica Sagn. Jag kan inte tänka mig någon bättre introduktion än denna bok.

Erica Sagn
Vem är rädd för Erica Sagn. Artiklar i urval 2003-2010
Bandtyp: Pappband
Omfång: 142 sidor
Pris: 298:-

Kurt Wered: Solitära tankar

2010-10-04T19:32:00.000+02:00

Massmänniskan förnekar sig inte. Hon är sorgligt förutsägbar i sitt flockbeteende. Hon följer strömmen och sin ledare, låter sig kanske distraheras av blodvittring. Det är denna, knappt mänskliga (av)art som dominerar det så kallade kulturlivet i vårt arma land.

I dussintals böcker, i oräkneliga essayer, blogg- och debattinlägg har jag behandlat de svåraste och mest pressande av samtidens ödesfrågor. I tusentals dagskommentarer och aforismer på Facebook har jag visat hur mina ståndpunkter och ideologiska grundvalar är relevanta för att förstå dagens händelser, stora som små.

Hur har detta arbete tagits emot? Med trams och flams, med hatiska kommentarer och pöbelaktiga angrepp. Man har till och med ifrågasatt min existens. Man har hånat och spottat på mina medarbetare och utsatt dem för liknande angrepp. Om man föreställer sig hur en Erica Sagn eller en Karin Barbalander skulle ha behandlats i ett civiliserat samhälle, framstår tillståndet i den svenska dypölen i förskräckande klarhet.

Antalet självständiga läsare, sådana som besitter förmågan att tänka en självständig tanke och forma en egen åsikt, är ytterligt få. Jag tror heller icke att det är en tillfällighet att slående många av av medlemmarna i Kurt Wered-samfundet och det närstående Nätverket Hedonistisk höger, är svenskar i exil.

Att Niftor Odontologen skriver på svenska och inte på något av de stora världspråken är en förlust för världslitteraturen. Nej, jag överdriver inte men jag är också plågsamt medveten om att jag talar för döva öron. Jag tvivlar nämligen på att det finns mer än en handfull kvalificerade läsare som har omdöme och smak nog att inse Odontologens storhet.

Nu har jag fått nog av det förslummade, försumpade och förflackade kulturklimatet i detta nivellerade, av politisk korrekthet och krämarliberalism lamslagna land. Jag flyttar härifrån. Bloggen och förlagsverksamheten får vila tills jag kommer tillbaka.

Om jag kommer tillbaka. Tills vidare låter jag tystnaden tala.

KW om kosmopolitanism och gotisk identitet

2010-09-29T02:55:00.001+02:00

Min östgötska identitet är så självklar att jag för det mesta tar den för given. Det är bara när omständigheterna så kräver, när någon vill ha en "kommentar" av det ena eller andra slaget eller hävdar den nivellerade kosmopolitanismens överlägsenhet, som jag säger: "Ja, jag är östgötsk identitär".

För vem vore jag utan det östgotiska arvet? Tanken svindlar. Utan denna förankring i Östgötaslättens mylla, utan denna länk som förbinder mig, genom generationerna och tusentals år tillbaka - vad vore jag då? Ännu ett globaliserat rö, vajande i vinden från krämarsamhällets underhållningsindustri, vibrerande i dånet från popmusikens basgångar. Ännu en automatiserad konsument.

Det är i hävdandet av den gotiska identiteten som vi östgötar kan finna den nära nog övermänskliga kraft som är en förutsättning för att bjuda tivolikulturen motstånd. Det är i värnandet om det östgotiska blodet och den östgotiska myllan som vi finner meningen med våra liv. Det gotiska arvet, nedlagt i våra gener och vårt språk, är det starkaste motgift mot den alltmer groteskt urartade samtiden.

Man måste förstå att medvetenhet om det etniska arvet, värnandet om blodets och sädens renhet, inte är detsamma som inskränkt provinsialism. Själv har jag rest en hel del i världen även om jag idag högst ogärna lämnar huset vid Roxen och våndas flera dagar innan varje besök i Linköping.

Som östgöte - östgot har jag också rötter på många håll. Mina förfäder, vars blod nu pulserar i mina vener, har lämnat spår mellan Hjulsbro och Ravenna. I Istanbul och ända bort i Centralasien. Så jag kan resa över dessa väldiga områden, utan att lämna min gotiska hembygd. Och aldrig har väl resandets glädje varit större, än när jag på wienska heurigen, i en basar eller på piazzan mött en omisskännlig goterättling. Den högresta hållningen, stegens säregna svikt och den vaksamma blicken avslöjar honom...

Det är detta slags etniska identitet som krämarliberalismens lakejer gör sitt bästa för att förlöjliga, misstänkliggöra och dra i smutsen. Det är denna gotiska särart som ständigt hotas av den pösiga nationalismen. Det är som den gotiska kulturens fanbärare vi marscherar mot en östgötsk framtid.

Avanti!

Bengt Fram diskuterar statsfeminismen

2010-09-29T02:43:00.000+02:00

Bengt Fram är utan tvekan en av den svenska radikalkonservatismens skarpaste och mest vältaliga debattörer. Han är också en mycket skicklig pedagog, som kan tydliggöra komplexa samband så att också en osofistikerad publik kan förstå dem utan svårigheter.

Se till exempel hur Fram sammanfattar det sedan länge dolda sambandet mellan pensionärernas lott och statsfeminismens härjningar:

Åtskilliga svenska män skulle leva både längre och lyckligare liv – om de finge tillbringa sina sista år utan att behöva oroa sig för sin privatekonomi. Som det ser ut idag, är det till stor del landets pensionärer som står för klirret i kassan hos statsfeminismen genom det absurda skattetrycket. Feminismen handlar lika mycket om ålders- som om könsförtryck.

”Snabba bilar och blodiga biffar” – Ha! Det där är inget annat än ett HÅN mot oss pensionärer som dignar under den här allians-socialdemokratiska FEMINIST-regeringens ohemula skattetryck. Det här handlar minst lika mycket om hat mot pensionärer som hat mot män. Hatet är själva grunden i den feministiska ideologin – mot vem det sedan riktar sig är sekundärt.

Här ser vi en mästare i arbete och jag är glad och stolt över att kunna meddela att Bengt Fram kommer att medverka som återkommande gästbloggare här på Wereds vådligheter under hösten.

Crister Enebär om Ricky Langenstams "Garden"

2010-09-28T23:24:00.000+02:00

Det är enkelt att beskriva handlingen i Ricky Langenstams debutroman, Garden. Den är självbiografisk och redogör för hur den välkände redaktören råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och får märka att meriten att vara en av sin generations mest kända journalister och herrtidningsredaktörer inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som svartbetald sparringpartner på en sjaskig boxningsklubb i Göteborg.

För Langenstam innebär det en återkomst. Här har han arbetat för länge sedan, innan journalistkarriären startade. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Langenstam vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monoton sparring, blåtirorna och de utslagna tänderna, tinnitus och allt taskigare njurfunktion... Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd.

Nedstigningen får Langenstam att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som skymtat i de stora reportage som under en period gjorde Aktuell Rapport och Veckans Stopp till egendomligt läsvärda publikationer, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en levnadsglad slarver till far som ensam försörjde en stor barnskara, om en mor som flydde in i Frälsningsarmén, om ständiga slitningar och flykter undan obetalda räkningar. Och för Ricky Langenstams egen del om ungdomsalkoholism, narkotikabruk, kriminalitet och langning.

Men också om hans osannolika upptäckt av journalistiken, om herrtidningsvärlden och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka manuskript till "Läsarnas egna sexbrev", som småningom ger resultat. Inför fadern, som tidigare skildrats som en kramgod pilsnergubbe känner Langenstam nu förundran, inför 70- och 80-talens oskuldsfulla svenska pornografi något som liknar nostalgi.

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i och utanför boxningsringen fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar på sig allvarliga skador, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje rond kan vara den sista. Kronofogden, rättsväsendet och brudarna, som alltid haft en viktig roll i Langenstams prosa, är avlägsna här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Garden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Ricky Langenstam lämnar boxningsringen efter att ha utsatts för ett ojust slag för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som korrekturläsare på Åhlén och Åkerlund. Men de mörka gestalterna där uppe i ringen stannar kvar i läsarens minne, långt efter att gong-gongen förklingat.

Ricky Langenstam
Garden
Omfång: 148 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 278:-

Farväl till Facebook

2010-09-28T22:07:00.001+02:00

In i det längsta har jag försökt hålla god min och i snart två år har jag använt mig av Facebook och andra "sociala medier" som ett sätt att sprida information om Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess verksamhet. Men nu har jag helt enkelt fått nog av råheten och vulgariteten på Facebook, denna tummelplats för halvlitterata kretiner och gnällsjuka käringar.

Min tid är naturligtvis alltför dyrbar för att slösas på sådant strunt. Jag har dessutom märkt, att något av den aggressiva, plumpa och tarvliga ton som råder på Facebook har en tendens att fastna i kläderna som gammal piprök eller stanken av surströmming. Något av den tarvlighet jag alltför ofta utsatt mig för när jag loggat in där, tycks klibba vid mina egna ord och åtbörder. För den författare som under decennier ägnat sig åt att förfina sina verktyg och sin sensibilitet, innebär det naturligtvis en risk att befatta sig med de sociala mediernas pöbelprosa.

Den som vill kontakta mig kan använda den här bloggens kommentarsfunktion. Lägg dock märke till att otidigheter och trams kommer att raderas. Wereds vådligheter är tänkt att vara en oas för den som törstar i det elektroniska nätets babyloniska öken.