Jimmy Hogg: Polhems kronometer

Den sjunde serafen blev Jimmy Hoggs stora genombrottsroman. Hans nya bok, Polhems kronometer tar vid exakt ett år efter de dramatiska händelser som beskrevs i Den sjunde serafen och avslutar därmed den ockulta trilogi som inleddes med Den galiciska gåtan.

Polhems kronometer är en vindlande och svindlande berättelse i flera tidsplan som utspelas mot en apokalyptisk fond av profetior, hotfulla järtecken och bävan inför det datum, 21 december 2012, då de nio undervärldarnas evolution kommer att fullbordas och själva tiden upphöra. Hösten detta år tycks Mayakalenderns förutsägelser bekräftas av en serie naturkatastrofer och när synkrona singulariteter i Riemannrummet upphäver den tid-rumsliga kontinuiteten är paniken nära.

Om allt detta är "Jimmy Hogg" omedveten. Sedan ett år tillbaka hålls han inspärrad på en hemlig avdelning på Serafimerlasarettet i Stockholm där han står under överseende av den gåtfulle Dr Eberhard, överläkare och kommendör av den reformerade Serafimerorden.  Omtöcknad av ECT-behandlingar och neuroleptika kämpar Hogg för att återfå kontrollen över sitt eget medvetande och förstå det sammanhang i vilket han blivit insnärjd. En dag får Hogg möjlighet att fly och en andlös katt-och-råtta-lek i det gamla sjukhusets kulvertsystem tar sin början.

1694 invigs Christopher Polhems blankstötsspel i Falu koppargruva. Det vattendrivna uppfordringsverket revolutionerade malmhanteringen och skänkte sin upphovsman ära, berömmelse och, så småningom, någon rikedom. Vad få anade var att det väldiga maskineriet egentligen tjänade ett annat och allvarligare syfte. Bakom ingenjörens lite torra fasad var nämligen Christopher Polhem en av den svenska barockens främsta alkemister och blankstötsspelet var egentligen en skickligt maskerad magisk kronometer som gjorde det möjligt att manipulera tidens hastighet.

Sex år senare uppsöks Polhem av den unge Karl XII, högste beskyddare av de svenska hermetiska sällskapen och väl underrättad om den underbara kronometern. Kungen beställer en kopia av uppfordringsverket att användas i det stundande kriget. Maskinen kommer första gången till användning vid Narva och bidrar senare till segern vid Gemäuerthof. Den svårt alkoholiserade krimtatariska servis som ansvarade för blankstötsspelet i fält, råkade dock sätta maskinen i lågor under inledningen till slaget vid Poltava, med förödande resultat.

Polhems ritningar ansågs länge förlorade men vid 1930-talets början återfanns de i ett svenskt herrgårdsbibliotek. Flygaren och friherren Fredrik Ihre insåg deras betydelse och sålde snart dokumenten till Axel Wenner-Gren.

Redan 1937 började ingenjörerna vid SAAB-fabriken i Trollhättan, i nära samarbete med det tyska Luftwaffe en serie experiment med ett nytillverkat blankstötsspel. Vid andra världskrigets slut knöt det svenska flygvapnet, i samarbete med den amerikanska underrättelsetjänsten OSS, en betydelsefull kontakt med den tyske flygingenjören Kurt Lutweiler. Det topphemliga "Pilotprojekt Öst" som legat på is sedan Stalingrad kunde nu sätta fart och efter flera års intensivt arbete lyckades man bestycka en DC3 med en fungerande replik av Polhems blankstötsspel.

Genom Stig Wennerströms försorg hade dock GRU haft full insyn i "Pilotprojekt Öst" alltsedan 1945 och redan under sin jungfrufärd i juni 1952 sköts den kronometriska DC3:an ned. Omräknat i dagens penningvärde hade projektet då kostat den svenska staten närmare 100 miljarder kronor. Efter våldsamma interna diskussioner beslöt sig den socialdemokratiska regeringen att lägga ned hela "Pilotprojekt Öst" och istället satsa på en svensk atombomb. Vid ett inbrott i Riksarkivet valnatten 1976 försvann Christopher Polhems ritningar. Knappt tio år senare avrättades Olof Palme…

Polhems kronometer är en narrativ fuga vars huvudtema utgörs av tiden själv. Romanen kan bäst beskrivas som en kronofobisk thriller, där de olika tidsplanen (den svenska stormaktsiden, den mörka sidan av Per-Albins folkhem och en samtid präglad av undergångsstämningar) speglar varandra på ett raffinerat sätt och bär fram en berättelse om tidens stillastående flod som förenar och skiljer människor, platser och epoker.


Jimy Hogg
Polhems kronometer
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Omfång: 798 sidor
Pris: 395:-

Jimmy Hogg: Den nionde serafen

Efter stängningsdags en dimmig novemberkväll 2009 låter folkhögskoleläraren "Jimmy Hogg" låsa in sig i Serafimersalen på Stockholms slott. I denna lugubra miljö begrundar han vad som fört honom dit och vad som kan ha hänt med hans vän och kollega, Peter Gröönblad, docent i idé och lärdomshistoria vid Stockholms universitet. Under flera år har de tillsammans studerat ett nätverk av ockulta sällskap. Vad som från början var ett enkelt tidsfördriv har nu blivit blodigaste allvar. Eller har kanske Hogg gått vilse i ett nät av paranoida vanföreställningar? Spänningen i denna psykologiska thriller stegras till det uthärdligas gräns innan dagen äntligen gryr och sanningen avslöjas.

Det hela började två år tidigare med att ett lik hittas i en vattenfylld sarkofag i Riddarholmskyrkan. Locket är undanvräkt och sarkofagens insida är täckt av gotiska inskriptioner. Runt den dödes hals har något virat Serafimerordens ordenskedja flera varv. Den vaktmästare som gör det makabra fyndet finner också något annat - en svårt vattenskadad foliant som han undanhåller polisen. Han kontaktar istället docent Gröönblad som är expert på götiska konspirationer.

Stegvis avslöjar de båda vännerna ett skrämmande mönster där en mängd till synes disparata pusselbitar ingår: De atlantinska profetiorna, legenden om hur Jarlen av Orkney flyttade Kensingtonstenen från Stonehenge till den amerikanska Mellanvästern och hur hans flotta sögs ner i Bermudatriangelns djup, pyramidernas gåta och de förlorade Dödahavsrullarna... allt blir ledtrådar till en plan på världsherravälde. Spåren leder vidare mot mandalans centrum och Serafimerordens stormästare - Kung Carl XVI Gustaf som efter mordet på Olof Palme och den följande upprensningsaktionen bland Sveriges tempelriddare har skaffat sig nära nog oinskränkt makt och nu tänker sätta den Stora Planen i verket.

Med Den nionde serafen befäster Jimmy Hogg sin ställning som den svenska metafysiska thrillerns okrönte kung.

Jimmy Hogg
Den nionde serafen
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-

Det anarkogöticistiska upproret

Anarkogöticism är namnet på ett projekt som vuxit fram ur mötet mellan den östgötska identitära rörelsen och de neogöticistiska strömningar som vunnit allt fler anhängare på senare tid. Projektets filosofiska grund utgörs i första hand av anarkisk jihadism, östgotisk identitarianism samt den idealiska misogynin. Man har också tagit emot viktiga impulser från den så kallade Östgötaskolan som bidrar till en historisk förankring.

Inom anarkogöticismen finns också en uttalad strävan efter att förena en arkaisk, göticistisk hållning med futuristisk och modern teknologi. Den är ett möte mellan Olof Rudbeck och Rasputin, Theoderic och Marinetti, Nietzsche och Bakunin. Den äger rum just nu.

Anarkogöticismen kan ses som en emancipatorisk reaktion mot det moderna projektets alla urartade ideologier såsom liberalism, feminism och postmodernism. Som ett alternativ framhålls det ur-gotiska samhällets stabilitet och naturliga hierarki. Rörelsens mål är ett samhälle som frigjort sig från självhat, defaitism och modernitet.

Det anarkogöticistiska upproret är en svidande uppgörelse med en tid där stora mängder människor gjorts överflödiga, där den småborgerliga statens kontrollmekanismer gör oss alla till varor på en marknad.

Utgångspunkten för Det anarkogötcistiska upproret är revolten, från vardagens mikronivå till storskaliga masskonfrontationer. Bakom vår tids konflikter, kravaller och upplopp upptäcks en dold värld av nya relationer, gemenskaper och förhållanden som ger upproret kraft. Revolten är alltså både en handling och effekterna av en handling, orsak och verkan, utgångspunkt och slutsats.

Det anarkogöticistiska upproret lyckas vara både becksvart dystopi och hoppfullt manifest, både en filosofisk text och en revolutionär manual, både hyllad av östgötska intellektuella och terrorklassat av den svenska staten. Men oavsett vilken del av texten vi väljer att ta till oss står ett budskap klart: Vi behöver inte vänta på upproret – upproret har redan börjat.

Det anarkogöticistiska upproret ställer, slutligen, den enda verkligt viktiga frågan:

Tänker du hoppa på tåget eller stå kvar på perrongen?



Den osynliga fylkingen
Det anarkogöticistiska upproret
En originalpocket från Anark förlag
Omfång: 128 sidor
Pris: 65:-

Bengt Fram om Dwain Obermeyer, den moderna frenologin och goternas urhem

Tidigare idag kom posten med den senaste American Journal of Contextual Phrenology. Det är inte en tidskrift som jag brukar läsa, men jag visste att det här numret skulle innehålla en nyskriven artikel av min vän Dwayne Obermeyer, professor i physical anthropology vid Erehwon University i Texas med den lockande titeln "Ostrogoths or Östgötar. How Phrenology Solved an Old Dispute".

Jag hade nöjet att prata en stund med professor Obermeyer på ett av European Archaeological Societys första möten, i Düsseldorf, i mitten på nittiotalet. En storvuxen, dynamisk, svartskäggig akademiker som vid den tiden börjat intressera sig för frenologins betydelse för forskningen om folkvandringstiden. Sedan dess har vi blivit goda vänner och Obermeyer har kommit att bli en av världens ledande experter på det östgotiska folket. Ehuru kontroversiell i sitt oupphörliga försvar för frenologins relevans för vår tids frågeställningar är han också en allmänt respekterad forskare.

Jag ska inte försöka sammanfatta professor Obermeyers stimulerande artikel här men låt mig säga att den borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av den gotiska frågan. Alltför länge har den senare dominerats av diverse bysnillen och "crackpots" (se till exemple här och här) vilket dragit ett löjes skimmer över den seriösa ) forskningen. När Obermeyer och hans medarbetare häromåret, utrustade med den moderna frenologins ytterst sofistikerade teknik och analysmetoder tog sig an ett omfattande empiriskt material som samlats in iHagebyhöga och Ringarums socknar, markerade det inledningen på en ny fas i forskningen om östgötarnas äldsta historia och det östgotiska urhemmet.

Laura Larefalk om Niftor Odontologens "Grymhetens poetik"

Vem är egentligen Niftor Odontologen? Vem är personen som gömmer sig bakom den besynnerliga pseudonymen, latexkostymerna och de ständigt skiftande gasmaskerna? Sådana frågor är lika ofrånkomliga som ointressanta. De spektakulära maskeringarna och provocerande utspelen väcker vår naturliga nyfikenhet men svaren tillfredsställer inte mer än ett gammalt avsnitt av TV:s Babel.

En intressantare fråga är, givetvis, "Vad är Niftor Odontologen?"

Poet, romanförfattare, dramatiker, performanceartist... Det är så vi lärt känna Niftor under åren och det är så han brukar klassificeras av kulturens filatelistsjälar. För oss som på nära håll följt hans karriär står det också klart att han på ett unikt sätt lyckats smälta samman dessa identiteter till en helhet som är oerhört mycket större än dessa delar.

Niftor har också, på ett nästan skrämmande sätt, lyckats förkroppsliga sin litterära vision och sin poetiska persona. Gasmasken tycks ha vuxit fast på kraniet på samma sätt som dikterna är inristade på hans hud, förevigade av tatuerarens nål.

Som ingen annan i den svenska litteraturen lever Niftor Odontologen sin egen poetiska verksamhet. Hans vanor och gester, tonfall och åtbörder utgör därmed ett slags poetik. Jag har lärt mig mer om skrivandets och konstens hantverk av att se hur Niftor Odontologen tänder en cigarrill än två års kurser i creative writing.

Odontologen fick sitt första genombrott som estradpoet och när sedan den konventionella formen för "spoken word" blev honom alltför trång, befäste han sin ställning som en av våra främsta performanceartister. Och det var där, i strålkastarljuset, som Odontologens gestalt och gestik finslipades.

Till skillnad från många andra, har Niftor Odontologen hela tiden kunnat röra sig obehindrat mellan de mörka klubbscenerna och det vita papperet. Han har visat sig behärska det skrivna ordets estetik lika väl som det extatiska och kroppsliga uttryckets. Orsaken till denna förunderliga lätthet ligger givetvis i det faktum att båda uttrycksformerna hos Odontologen springer ur en gemensam poetik, som överskrider den primitiva tudelningen i kroppsligt och cerebralt.

Under ganska många år har vi  kunnat se denna poetik manifesterad i Odontologens utmärglade, tatuerade och latexklädda kropp. Det är helt följdriktigt att han nu ger ut en bok med titeln Grymhetens poetik. Och lika självklart handlar det om en ytterst cerebral, diskursiv behandling av kroppens ordlösa språk och den spänningsfyllda dialog mellan människa och maskin som får sin förlösning i Odontologens posthumanistiska, osentimentala cyborg-estetik.

Grymhetens poetik är en hyllning till den fulländning som går bortom det (alltför) mänskliga. I den inledande essän spekulerar Odontologen om nanoteknologins poetiska möjligheter. Kommer vi att i framtiden kunna injicera dikter, kommer en materialiserad skönhet att kunna passera blod-hjärnbarriären? I det självbiografiska fragmentet Autolobotomi berättar han om experimentet att med hjälp av eter och lacknafta "utplåna varje spår av emotioner från min psykofysiska organism" och hur det resulterade i en "ny, denaturerad stil, opersonlig som ett linoleumgolv". I det avslutande kapitlet, Oskrivet blad får vi följa den serie plastikoperationer, tatueringar, inplantat och pigmentbehandlingar som förvandlat Odontologens kropp till ett ett metalliskt skimrande, spöklikt rasslande ting.

Grymhetens poetik är alltså inte bara en poetik, en lyrikers självmedvetna formulerande av en personlig estetik. Det rör sig om något mycket rikare och tätare och mer njutbart än så. Från dessa 148 glest satta sidor strömmar ett förunderligt, svart ljus. Inför läsarens blick förvandlas boksidorna till ett slags mörk materia. Och ändå, från djupet av denna ytterliga förtätning som tycks dra till sig allt syre i rummet, allt ljus och alla andra förutsättningar för organiskt liv, når oss en röst från mänsklighetens yttersta gräns. Är det den sista människan, eller den första diktande maskinen vi hör?
 
När allt kommer omkring, är det ur just den frågan som fascinationen för Niftor Odontologen springer.
 
 
Niftor Odontologen
Grymhetens poetik
Bandtyp: Gummiband med inre denteller i form av tatueringar. Skyddsomslag i färgetsat latex.
Omfång: 148 sidor + 95 utvikbara planscher
Pris: På begäran
 
Observera att Grymhetens poetik endast utkommer i en upplaga om 125 signerade och numrerade exemplar.

Jimmy Hogg: Den galiciska gåtan

I trettiotalets Michigan möter den unge antropologen Bill Merodach en åldrig medicinman från Ojibwastammen. Det till synes slumpartade mötet utvecklas under de följande åren till en djupnande relation och Anderson blir med tiden en hängiven lärjunge som anförtros några av Ojibwas viktigaste hemligheter.

Fyrtio år senare är Merodach ledare för ett esoteriskt sällskap med centrum i södra Kalifornien. Hit kommer en utbytesstudent från Sverige, Helena Fransson. Hon inleder snart en passionerad relation med den karismatiske, före detta antropologen och hoppas få ta del av hans hemligheter.

Ojibwas kunskap är också hett åtrådd av en fanatisk orden med förgreningar över hela Europa. Ordens frontfigur, den galiciske diamanthandlaren Francisco de Castros öde vävs snart samman med Bills och Helenas i en jakt som för dem genom Europa, till Istanbul och Alexandria och tillbaka. En hisnande resa som får ett tragiskt slut vid den rämnande Berlinmuren 1989.

Tjugo år senare flätas fler öden in i historien då "Jimmy Hogg", lärare i skapande svenska på Fridhems folkhögskola i Arlöv, får ett besynnerligt manuskript i sin hand, skrivet av hans elev, den mörkögda och gåtfulla Elena Frankowitch. Kort tid därefter försvinner Elena spårlöst samtidigt som någon gör inbrott i Hoggs lägenhet.

Med hjälp av sin svåger, docent Gröönblad vid Stockholms universitet, genomför Hogg en intensiv närläsning av manuskriptet som är hans enda ledtråd till den försvunna kvinnan. Det rör sig om en historisk roman som skildrar hur kung Magnus Eriksson skickar lagmannen Paul Knutsson til Grönland på 1350-talet. Men texten visar sig också vara ett slags palimpsest; genom ett ytterst intrikat spel med fria signifikanter framträder så småningom en annan, gåtfull och skrämmande historia - den sanna berättelsen om Kensingtonstenen som den traderats inom den reformerade Tempelriddarorden.

Hoggs jakt på Elena har nu också blivit en jakt på Graal. Tillsammans med Grönroos ger han sig av, först till det dimmiga Selkirkshire och sedan till det soldränkta Galicien och den rafflande uppgörelse där alla roller kommer att kastas om innan den chockerande sanningen avslöjas i en final som saknar motstycke i den samtida, fantastiska litteraturen.

Jimmy Hogg
Den galiciska gåtan
Bandyp: Linneklotband
Omfång: 608 sidor
Pris: 375:-

Margareta F Johansson: Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta.

Ur inledningen


En varm sommardag 1948 gjorde lantbrukaren Sten Johansson ett märkligt fynd på sina ägor. Under arbetet med att röja sly på en strandäng vid sjön Roxen fann han en egendomligt formad stenhäll, ungefär 120 cm hög och 70 cm bred. När han borstade av stenen upptäckte han att dess ena sida var täckt med egendomligt formade bokstäver. I tron om att det rörde sig om en runsten, forslade Johansson hem sitt fynd och tillkallade ortens länsman, Carl Segerlund. När de båda männen gjorde en närmare undersökning av stenen, fann de på baksidan ytterligare inskriptioner samt ett erotiskt motiv.

Stenen hamnade snart på Historiska museet i Stockholm, där professor Markus Bruun kunde fastslå att inskriptionen utgjorde ett tidigt exempel på östgotiska av septimanisk typ. Beatrice Lange, sin tids främsta kännare av östgotisk konst, kunde vid ett besök i Sverige bekräfta ett antal slående likheter mellan den erotiska framställningen och byzantinsk graffiti daterad till 700- och 800-talen. Både Bruun och Lange var dock tveksamma vad gällde frågan om stenens autenticitet och den placerades i museets källare. En ung konsthistoriker, Patrik Hildebrand, fick vad som länge föreföll var det sista ordet då han i en artikel, An Ostroth Hoax (Acta Archeologica 1958: vol xliv, 128-132), med bestämdhet hävdade att den så kallade Motalastenen var ett falsarium som troligtvis tillverkats vid 1900-talets början.

Därmed hade historien varit slut - om det inte varit för Carl Segerlund som vid sidan av sitt yrke som länsman också var en passionerad amatörarkeolog. 1958 återbördades nämligen Motalastenen till Sten Johansson som gav den till Cederlund som gåva på dennes 50-årsdag 1961. Fram till sin död 1987 ägnade han stenen och det östgotiska folkets historia sin odelade uppmärksamhet, övertygad om den förras äkthet.

1977 lät Cederlund, som då kommit att räknas som en av Östgötaskolans främsta företrädare, ge ut en studie med titeln Östgoternas resor i Norden, där han hävdade att stenen rests av besökande östgoter någon gång vid 700-talets mitt. Den möttes av kompakt tystnad från den akademiska världen och är idag nästan omöjlig att komma över.

Tipset om Motalastenen och Cederlunds skrift fick jag under andra hälften av 1990-talet av en medlem i Svenska Akademien. Vi hade stött på varandra i en av alla de vetenskapliga diskussionsgrupper som finns på nätet och kom att få närmare kontakt såväl via mail som snailmail. Han hade i sin ungdom innan han var klar med sin akademiska examen skrivit några uppsatser och småartiklar om såväl Goter som Östergötlands äldsta historia. Han och våra gemensamma vänner vet vem han är för övriga saknar det betydelse men jag är honom evigt tacksam för de otal för oss östgötar okända källor som han tipsade mig om. Bland annat alltså Cederlunds arbete. Det är blott alltför typiskt att denne högt respekterade akademiker inte tordes offentliggöra sitt intresse för Östgötaskolans rön.

Sedan dess har jag ägnat en stor del av min tid åt den gåtfulla Motalastenen och det är med stor tillfredsställelse jag nu kan presentera frukterna av mitt arbete för en större läsekrets. Ehuru mina slutsatser på avgörande punkter skiljer sig från Cederlunds, hyser jag den djupaste respekt för den hängivenhet som denne visionär visade den östgotiska saken. Utan hans banbrytande och trägna arbete hade mitt eget varit omöjligt.
 
Margareta F Johansson
Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 228 sidor
Pris: 249:-

Margareta F Johansson & Camilla Johansson-Dorje: Det gotiska Atlantis

Atlantis och atlantinernas öden har sedan antiken fascinerat och lockat lärda män och filosofer, bysnillen och dårar. Historiker, språkvetare och andra har presenterat än den ena, än den andra mest fantastiska hypotesen om hur de levde, under vilka förhållanden och, naturligtvis, vart de tog vägen. Länge trodde många att det var den utbredda homoerotiken som orsakade atlantinernas försvinnande. Detta är bara en av många orimliga teorier som gjort att den atlantinska forskningen länge dragits med ett välförtjänt dåligt rykte.


Så länge man förlitar sig på det magra källmaterial som utgörs av Platons Timaios och Kritias, kommer den atlantiska forskningen att befinna sig i en återvändsgränd. Situationen förvärras ytterligare av att alltför många av dem som skrivit om Atlantis förlitat sig på bristfälliga översättningar. Går man till originaltexten, finner man till exempel att Platon inte entydigt förlägger Atlantis till en plats utanför Herakles' stoder.

Forskare har under lång tid också antagit att det inte finns mer kunskap om Atlantis än den som vi kan hämta från Platons dialoger. Detta är dock ett misstag. Under sina besök i Syriska och Kappadokiska kloster under 1990-talet kunde Margareta F Johansson studera ett antal arabiska och bysantinska reseberättelser som beskriver lämningar längs vattenvägarna till Roxen som inte gärna kan tolkas som annat än atlantinska ruiner.

Sedan har vi naturligtvis den apokryfiska Östgötakrönikan som bygger på muntliga traditioner och berättelser. Dessa nedtecknades från 1100-talet och framåt och med tanke på att de skevs på plats, nära källan för den muntliga traditionen, måste de betraktas som tillförlitliga. Dessutom tycks det som att daterbara gravplatser och husgrunder kring Roxen talar till Östgötakrönikans fördel.

Det är därför ett inte alltför djärvt antagande att myterna och legenderna om Atlantis har sitt ursprung i en östgötsk, proto-gotisk högkultur med centrum på en ö någonstans i Roxen. Vad som hände med det östgötska Atlantis förblir samtidigt ett mysterium; kanske var det en naturkatastrof som tvang atlantiderna att grunda nya kolonier längs Stångån. Kopplingarna till Rudbecks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro torde i vilket fall vara uppenbara för den som är förtrogen med den svenska barocken.

Frilansforskaren Margareta F Johansson (Östgotiska stavmoskéer kring Roxen) har tillsammans med docent Camilla Johansson-Dorje (Östgötska diftonger i tibetanskan. Ett lingvistiskt bidrag till debatten om östgoternas vandringar) sammanställt mer än 20 års lingvistisk, arkeologisk och historisk forskning i Det gotiska Atlantis. Boken är samtidigt en presentation av det aktuella forskningsläget och en introduktion till Östgötaskolans tänkande. Som sådan är den omistlig läsning för den som vill nå en djupare förståelse av vårt gemensamma förflutna och det östgötska kulturarvet.

Margareta F Johansson
Camilla Johansson-Dorje
Det gotiska Atlantis
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 402 sidor
Pris: 395:-

Margareta F Johansson: Östgotiska stavmoskéer kring Roxen

Den östgotiska högkultur som blomstrade kring Roxens stränder mellan romersk järnålder och tidig vikingatid är ett fascinerande kapitel i den skandinaviska förhistorien men också ett av de minst kända. Orsakerna till detta är flera men en stor del av ansvaret faller på den av politisk korrekthet atrofierade akademiska forskningen vid våra historiska och arkeologiska institutioner. Sedan slutet av 1960-talet har man vid de svenska universiteten på ett systematiskt sätt ignorerat den så kallade Östgötaskolans rön och unga forskare som velat ägna sig åt de östgötska goterna har snabbt blivit utfrysta och berövade forskningsmedel.

Margareta F Johanssons monumentala Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ett exempel på detta slags repression. Boken har sitt ursprung i en B-uppsats som lades fram vid Linköpings universitet 2003, Östgötsk islam i äldre tid. Trots att den baserades på solid forskning och en ovanlig, empatisk förståelse för det östgotiska folkets tidlösa föreställningsvärld, underkändes uppsatsen på ett lika kränkande som djupt ovetenskapligt sätt. Sedan dess har Margareta F Johansson genomfört en detaljerad inventering av det fascinerande källmaterialet och samtidigt finslipat sina argument. Resultatet presenteras nu i en monografi som får den östgötsk forntid att framstå i ett helt nytt ljus.

Det är omöjligt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt Johanssons lika sinnrika som intrikata argumentation. Men efter att ha läst Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är jag övertygad om att hon, i allt väsentligt, har rätt i sina slutsatser: Den östgotiska högkulturen på Östgötaslätten genomgick en period av intensiv islamisering från slutet av 600-talet och denna nådde en höjdpunkt under shejk Thalaric som någon gång under 750-talet utropade ett självständigt, gotiskt kalifat vid Stångån. Som bevis anför hon bland annat de arkeologiska fynd som gjordes av Bengt Fram vid slutet av 1960-talet och som här tolkas på ett nytt och, i mina ögon, ytterst övertygande sätt.

Det mest fascinerande med Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ändå berättelsen om det återfunna "Alexandriamanuskriptet". I kapitlet om Ahmad ibn Fadlan ibn al-Abbas ibn Rashid ibn Muhammed och Johannes Sofronios resa från Antiochia till Östergötland år 785, lägger Johansson av sin oklanderligt akademiska språkdräkt och ger sig hän den renaste berättarglädje. Det gör hon alldeles rätt i. Berättelsen om hur hon kom över manuskriptet på ett arianskt kloster i östra Syrien är lika fantastisk som historien om hur en arabisk upptäcksresande och en vinddriven byzantinsk munk besöker kungsgården i Hjulsbro. Man läser avsnittet som vore det en thriller.

Utklädd till munk (med lösskägg och allt) får Johansson tillträde till ökenklostrets bibliotek där hon under en vecka kan studera det legendariska manuskriptet. I denna resejournal berättar den åldrade Johannes Sofronios hur han år 785 lämnade Antiochia tillsammans med sin arabiske vapendragare och dryckesbroder. Efter en vindlande resa hamnar man så småningom vid Roxens stränder där man stöter på de östgotiska muselmanerna:

"Vi såg hos dem en grupp på 10000 personer: kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-gotia. Man hade uppfört ståtliga moskéer längs det vattendrag som kallas Stångån."

Johansson, som länge vägletts av sin historiska intuition, grips av ett slags akademisk extas där i det mörka och dammiga klosterbiblioteket. I dessa tusenåriga pergamentsblad finner hon äntligen den definitiva bekräftelsen på vad hon länge anat. Tusentals iakttagelser och fragment faller inom loppet av några minuter på plats; den sista biten i det stora östgotiska pusslet hamnar på plats. Hon bestämmer sig för att smuggla ut den väldiga codexen. Jag ska inte avslöja hur äventyret slutar, det vore en oförlåtlig spoiler.

Jag har naturligtvis en del smärre invändningar. Så till exempel förblir jag skeptisk till Johanssons tolkning av inskriptionerna på Motalastenen. Jag är inte heller övertygad om att en del dialektala egenheter i södra Kalifornien "bevisar" ett östgotiskt inflytande. Kanske är denna, stundom otyglat spekulativa tendens ofrånkomlig hos en visionär forskare av Johanssons (alltför sällsynta) typ. Det är något jag i så fall är mer än villig att överse med, särskilt som bokens bärande argument läggs fram med kristallklar logik, sällsynt skarpsinne och oklanderlig akribi.

Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är inte bara en upprättelse för Margareta F Johansson och en spark i ändan på det akademiska etablissemanget. Denna mäktiga monografi bekräftar också Östgötaskolans ställning som en utomakademisk rörelse att räkna med. Samtidigt, och detta är kanske det märkligaste av allt, framståt Margareta F Johansson som en av våra verkligt stora historieberättare.

Fil. kand. Didrik Ögnelood


Margareta F Johansson
Östgotiska stavmoskéer kring Roxen
Bandtyp: Trädhäftad
Omfång: 578 sidor
Pris: 395:-

Crister Enebär om VEM ÄR RÄDD FÖR ERICA SAGN

Erica Sagn är inte bara en av våra mest oförutsägbara och provokativa debattörer, utan också en av de mest produktiva skriftställare det här landet har frambringat på år och dag. Om hennes lika frejdiga som vässade ton är ett resultat av hennes år vid amerikanska universitet vill jag låta vara osagt men nog är det något befriande osvenskt över Erica Sagn. Och, vad man än tycker om hennes ibland bisarra ståndpunkter och beryktade nolltolerans inför bristande bildning, politisk korrekthet och ren dumhet, måste man erkänna att hon är en stilist av Guds nåde.

Sedan hon återvänt till Sverige för några år sedan gjorde sig Sagn snabbt ett namn som vasstungad polemiker med hjärtat till höger. Som "kvinna, queer, kristen och konservativ" var hon något av en främmande fågel i det svenska debattklimatet och precis som man kunde vänta sig hade man svårt att placera denna främmande fågel. Som en "ståldildo i pseudokonservatismens ömmande röv" slog hon Sagn ned i den folkhemskt ljumma konservatismens ovädrade rum och hon lämnade ingen av dess ömmande hemorrojder orörd. Föga förvånande hittade hon snart en stadig hemvist på Tankesmedjan Wereds vådligheter och blev en drivande kraft inom Nätverket Hedonistisk höger.

Med den gripande självbiografin Mellan Sodom och Mecka. En västerländsk kvinnas erfarenhet av den anarkiska jihadismen visade Erica Sagn med överraskande öppenhjärtighet en annan sida av sin personlighet. I det generösa urval artiklar och essäer från de senaste åren med titeln Vem är rädd för Erica Sagn som nu kommer på Anark förlag är det åter den kreativa spänningen mellan det djupt andliga och skabröst hedonistiska som står i förgrunden.

Jag har tidigare lovordat Erica Sagn och ska inte upprepa mig här. Hon framstår alltmer som en nödvändig, destabiliserande kraft i diskussionen om samtidens mest brännande frågor. Som en genuint anarkisk jihadist finns det inget som är orent för henne. Läsningen är stundom en smärtsam konfrontation med gränserna för ens egen tolerans - men vad kunde vara mer angeläget än detta slags provokation? Och om det ofta är en bitter medicin Erica Sagn bjuder på, gör den kritsallklara prosans skönhet att den slinker ned som den sötaste nektar. Och för den som vill förstå något av den radikalkonservativa rörelse som nu sveper över Europa är det absolut nödvändigt att läsa Erica Sagn. Jag kan inte tänka mig någon bättre introduktion än denna bok.
 
Erica Sagn
Vem är rädd för Erica Sagn. Artiklar i urval 2003-2010
Bandtyp: Pappband
Omfång: 142 sidor
Pris: 298:-

Kurt Wered: Solitära tankar

Massmänniskan förnekar sig inte. Hon är sorgligt förutsägbar i sitt flockbeteende. Hon följer strömmen och sin ledare, låter sig kanske distraheras av blodvittring. Det är denna, knappt mänskliga (av)art som dominerar det så kallade kulturlivet i vårt arma land.


I dussintals böcker, i oräkneliga essayer, blogg- och debattinlägg har jag behandlat de svåraste och mest pressande av samtidens ödesfrågor. I tusentals dagskommentarer och aforismer på Facebook har jag visat hur mina ståndpunkter och ideologiska grundvalar är relevanta för att förstå dagens händelser, stora som små.

Hur har detta arbete tagits emot? Med trams och flams, med hatiska kommentarer och pöbelaktiga angrepp. Man har till och med ifrågasatt min existens. Man har hånat och spottat på mina medarbetare och utsatt dem för liknande angrepp. Om man föreställer sig hur en Erica Sagn eller en Karin Barbalander skulle ha behandlats i ett civiliserat samhälle, framstår tillståndet i den svenska dypölen i förskräckande klarhet.

Antalet självständiga läsare, sådana som besitter förmågan att tänka en självständig tanke och forma en egen åsikt, är ytterligt få. Jag tror heller icke att det är en tillfällighet att slående många av av medlemmarna i Kurt Wered-samfundet och det närstående Nätverket Hedonistisk höger, är svenskar i exil.

Att Niftor Odontologen skriver på svenska och inte på något av de stora världspråken är en förlust för världslitteraturen. Nej, jag överdriver inte men jag är också plågsamt medveten om att jag talar för döva öron. Jag tvivlar nämligen på att det finns mer än en handfull kvalificerade läsare som har omdöme och smak nog att inse Odontologens storhet.

Nu har jag fått nog av det förslummade, försumpade och förflackade kulturklimatet i detta nivellerade, av politisk korrekthet och krämarliberalism lamslagna land. Jag flyttar härifrån. Bloggen och förlagsverksamheten får vila tills jag kommer tillbaka.

Om jag kommer tillbaka. Tills vidare låter jag tystnaden tala.

KW om kosmopolitanism och gotisk identitet

Min östgötska identitet är så självklar att jag för det mesta tar den för given. Det är bara när omständigheterna så kräver, när någon vill ha en "kommentar" av det ena eller andra slaget eller hävdar den nivellerade kosmopolitanismens överlägsenhet, som jag säger: "Ja, jag är östgötsk identitär".

För vem vore jag utan det östgotiska arvet? Tanken svindlar. Utan denna förankring i Östgötaslättens mylla, utan denna länk som förbinder mig, genom generationerna och tusentals år tillbaka - vad vore jag då? Ännu ett globaliserat rö, vajande i vinden från krämarsamhällets underhållningsindustri, vibrerande i dånet från popmusikens basgångar. Ännu en automatiserad konsument.

Det är i hävdandet av den gotiska identiteten som vi östgötar kan finna den nära nog övermänskliga kraft som är en förutsättning för att bjuda tivolikulturen motstånd. Det är i värnandet om det östgotiska blodet och den östgotiska myllan som vi finner meningen med våra liv. Det gotiska arvet, nedlagt i våra gener och vårt språk, är det starkaste motgift mot den alltmer groteskt urartade samtiden.

Man måste förstå att medvetenhet om det etniska arvet, värnandet om blodets och sädens renhet, inte är detsamma som inskränkt provinsialism. Själv har jag rest en hel del i världen även om jag idag högst ogärna lämnar huset vid Roxen och våndas flera dagar innan varje besök i Linköping.

Som östgöte - östgot har jag också rötter på många håll. Mina förfäder, vars blod nu pulserar i mina vener, har lämnat spår mellan Hjulsbro och Ravenna. I Istanbul och ända bort i Centralasien. Så jag kan resa över dessa väldiga områden, utan att lämna min gotiska hembygd. Och aldrig har väl resandets glädje varit större, än när jag på wienska heurigen, i en basar eller på piazzan mött en omisskännlig goterättling. Den högresta hållningen, stegens säregna svikt och den vaksamma blicken avslöjar honom...

Det är detta slags etniska identitet som krämarliberalismens lakejer gör sitt bästa för att förlöjliga, misstänkliggöra och dra i smutsen. Det är denna gotiska särart som ständigt hotas av den pösiga nationalismen. Det är som den gotiska kulturens fanbärare vi marscherar mot en östgötsk framtid.

Avanti!

Bengt Fram diskuterar statsfeminismen

Bengt Fram är utan tvekan en av den svenska radikalkonservatismens skarpaste och mest vältaliga debattörer. Han är också en mycket skicklig pedagog, som kan tydliggöra  komplexa samband så att också en osofistikerad publik kan förstå dem utan svårigheter.

Se till exempel hur Fram sammanfattar det sedan länge dolda sambandet mellan pensionärernas lott och statsfeminismens härjningar:

Åtskilliga svenska män skulle leva både längre och lyckligare liv – om de finge tillbringa sina sista år utan att behöva oroa sig för sin privatekonomi. Som det ser ut idag, är det till stor del landets pensionärer som står för klirret i kassan hos statsfeminismen genom det absurda skattetrycket. Feminismen handlar lika mycket om ålders- som om könsförtryck.

”Snabba bilar och blodiga biffar” – Ha! Det där är inget annat än ett HÅN mot oss pensionärer som dignar under den här allians-socialdemokratiska FEMINIST-regeringens ohemula skattetryck. Det här handlar minst lika mycket om hat mot pensionärer som hat mot män. Hatet är själva grunden i den feministiska ideologin – mot vem det sedan riktar sig är sekundärt.

Här ser vi en mästare i arbete och jag är glad och stolt över att kunna meddela att Bengt Fram kommer att medverka som återkommande gästbloggare här på Wereds vådligheter under hösten.

Crister Enebär om Ricky Langenstams "Garden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Ricky Langenstams debutroman, Garden. Den är självbiografisk och redogör för hur den välkände redaktören råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och får märka att meriten att vara en av sin generations mest kända journalister och herrtidningsredaktörer inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som svartbetald sparringpartner på en sjaskig boxningsklubb i Göteborg.

För Langenstam innebär det en återkomst. Här har han arbetat för länge sedan, innan journalistkarriären startade. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Langenstam vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monoton sparring, blåtirorna och de utslagna tänderna, tinnitus och allt taskigare njurfunktion... Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd.

Nedstigningen får Langenstam att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som skymtat i de stora reportage som under en period gjorde Aktuell Rapport och Veckans Stopp till egendomligt läsvärda publikationer, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en levnadsglad slarver till far som ensam försörjde en stor barnskara, om en mor som flydde in i Frälsningsarmén, om ständiga slitningar och flykter undan obetalda räkningar. Och för Ricky Langenstams egen del om ungdomsalkoholism, narkotikabruk, kriminalitet och langning.

Men också om hans osannolika upptäckt av journalistiken, om herrtidningsvärlden och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka manuskript till "Läsarnas egna sexbrev", som småningom ger resultat. Inför fadern, som tidigare skildrats som en kramgod pilsnergubbe känner Langenstam nu förundran, inför 70- och 80-talens oskuldsfulla svenska pornografi något som liknar nostalgi.

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i och utanför boxningsringen fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar på sig allvarliga skador, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje rond kan vara den sista. Kronofogden, rättsväsendet och brudarna, som alltid haft en viktig roll i Langenstams prosa, är avlägsna här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Garden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Ricky Langenstam lämnar boxningsringen efter att ha utsatts för ett ojust slag för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som korrekturläsare på Åhlén och Åkerlund. Men de mörka gestalterna där uppe i ringen stannar kvar i läsarens minne, långt efter att gong-gongen förklingat.
 
Ricky Langenstam
Garden
Omfång: 148 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 278:-

Farväl till Facebook

In i det längsta har jag försökt hålla god min och i snart två år har jag använt mig av Facebook och andra "sociala medier" som ett sätt att sprida information om Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess verksamhet. Men nu har jag helt enkelt fått nog av råheten och vulgariteten på Facebook, denna tummelplats för halvlitterata kretiner och gnällsjuka käringar.

Min tid är naturligtvis alltför dyrbar för att slösas på sådant strunt. Jag har dessutom märkt, att något av den aggressiva, plumpa och tarvliga ton som råder på Facebook har en tendens att fastna i kläderna som gammal piprök eller stanken av surströmming. Något av den tarvlighet jag alltför ofta utsatt mig för när jag loggat in där, tycks klibba vid mina egna ord och åtbörder.  För den författare som under decennier ägnat sig åt att förfina sina verktyg och sin sensibilitet, innebär det naturligtvis en risk att befatta sig med de sociala mediernas pöbelprosa.

Den som vill kontakta mig kan använda den här bloggens kommentarsfunktion. Lägg dock märke till att otidigheter och trams kommer att raderas. Wereds vådligheter är tänkt att vara en oas för den som törstar i det elektroniska nätets babyloniska öken.

Östgotiska Förbundet

Den östgotiska identitära rörelsen är ingen sluten dogmatisk ideologi som kan fångas i den parlamentariska politikens nivellerande tudelning i höger och vänster. Den har istället sin ideologiska utgångspunkt i det östgötska folkets identitet, kultur, tradition och etnicitet. Det östgotiska arvet har givetvis en särställning och inkluderar den anarkiska jihadism som är lika gammal som östgötaslättens stavmoskéer, men som systematiskt trängts undan av kristendom och socialdemokrati under hundratals år.

Den östgotiske identitären rustar för strid på tre fronter: en politisk kamp som syftar till ett autonomt och etniskt homogent Östergötland, ett organiskt samhälle baserat på den gotiska folkgemenskapen; en kulturkamp vars mål är befrielse från det samtida krämarssamhällets avarter och återupprättandet av gotiska traditioner; en anarkisk jihadism som genom idealisk misogyni och homoerotisk communitas syftar till den personlighetens fullkomning som garanterar att rörelsen bevarar sin integritet och icke stagnerar i tom ritualism och effeminerade gester.

Den östgotiska identitära rörelsen har länge bestått av ett antal mindre celler. Eftersom tiden nu tycks mogen för en öppen kamp för de gotiska idealen har dessa nu gått samman i Östgotiska Förbundet som genom sina identitära manifest och metapolitiska strategi har utvecklat ett program för framtidens tredelade kamp på alla fronter.

Östgotiska förbundet har avböjt allt samröre med Reaktion Östergötland och liknande, pseudokonservativa, kryptoliberala grupperingar.

Crister Enebär om Carl Elgenskiölds "Börden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Börden, Carl Elgenskiölds "framtidsberättelse på självbiografisk grund" . Den beskriver hur författaren råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och tvingas lämna hus och hem. Han får snart märka att meriten att vara en av sin generations mest namnkunniga fideikommisarier inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som timanställd butler i ett Stockholm under socialdemokratiskt styre.

För Elgenskiöld innebär det något av en återkomst. Han växte upp under det socialdemokratiska terrorväldet och minns hur den korporativistiska statsapparaten och dess fackföreningsrörelse ständigt satte käppar i hjulen för lantadeln. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Elgenskiöld vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monotont arbete, uppassandet på själsligt döda pendlare i rusningstrafik, snögloppet på ödsliga förortsperronger, arbetstagarnas totala rättslöshet där varje påstått eller sant missgrepp tar försörjningen ifrån dem för längre eller kortare tid, den avgrundsdjupa tröttheten som beror bland annat på att lönen är så låg och osäker att de flesta tvingas dubbelarbeta. Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd. Elgenskiölds helvetsvandring är samtidigt en dystopi och en hyperrealistisk skildring av socialdemokratins verkliga ansikte.

Nedstigningen får Elgenskiöld att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som tidigare skymtat i egensinniga dikter, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en uppoffrande, ensamförsörjande far med fem barn och dussintals anställda, om ständiga flyttningar mellan hotell i Schweiz, Lichtenstein och Andorra, obetalda räkningar och bördens förbannelse. Och för Carl Elgenskiölds egen del om ungdomsalkoholism, kokainbruk, kriminalitet och sodomi.

Men också om hans osannolika upptäckt av litteraturen, om biblioteken och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka diktmanuskript till förlagen, som småningom ger resultat. Inför fadern, Rutger Elgenskiöld, som tidigare skildrats närmast demoniskt, känner författaren nu förundran: vad är det för en människa som skickar sina barn till de bästa public schools och betalar ett rundligt apanage, på villkor att de inte visar sig på släktens gods?

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i tunnelbanan fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar ner ackorden, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Föraktet för klassresenären likaså. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje arbetsdag för varje arbetstagare kan vara den sista. Statsapparatens övervakningskameror och informatörer finns överallt. Mefistofeles, som brukar ha en viktig roll i Elgenskiölds poesi, är avlägsen här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Börden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets absoluta elit kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Carl Elgenskiöld lämnar tunnelbanan efter att ha utsatts för ett trakasseri för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som ledarskribent på landsortstidningen Barometern. Men de mörka gestalterna där ute i rusningstrafiken stannar kvar i läsarens minne.
 
Carl Elgenskiöld
Börden
Omfång: 112 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-
 
Utkommer 15 oktober

Höstkväll. Thore Ehrling och västerlandets stundande undergång

Mänskligheten är i sanning överskattad. Eller, rättare sagt, de vilseledda, automatiserade horder som irrar omkring i tivolisamhället förtjänar inte att kallas "mänskliga".


Varje dag och varje natt har jag denna pöbel omkring mig. De dundrande basgångarna, stavgångarnas klapprande, tjattret i mobiltelefoner, debila kommentarer i de "sociala medierna"...

Hur, frågar jag mig, kan man undkomma alltsammans? Finns det någon möjlighet till ett människovärdigt liv i denna tid, på denna plats?

Jag är mer pessimistisk än någonsin och märker hur jag närmar mig misantropiens nollpunkt. Det stormens öga där jag kan invänta den apokalyps som nu framstår som oundviklig.

Under tiden hetsar massmänniskorna upp sig inför det stundande valet - ett spektakel som jag vägrar delta i. Som om det spelade någon som helst roll vilket slags torgkärringar som sitter på taburetterna. Sådana dumheter! Vår kulturkrets närmar sig den absoluta avgrunden. Den har spelat ut sin historiska roll och man kan bara hoppas att en annan och bättre, en hårdare och manligare tid väntar.

Men ishockey och curling skänker en stunds lättnad. Stilla kvällar med ett glas 25-årig Solita och Thore Ehrling på grammofonen likaså. Nu stänger jag ute det infernaliska larmet, låser dörrarna och skruvar för luckorna.

Kurt Wered: Om normkritiken

Tar mig motvilligt in till Linköping för ett av de återkommande besöken hos urologen. På bussen läser jag ännu en "normkritisk" artikel i en av dessa förskräckliga, pissliberala dagstidningar.

Det är så man vill kräkas.

Väl inne i staden ser jag inget annat än hållningslösa, automatiserade massmänniskor som dras än hit och än dit av de tarvliga begär som planterats av krämarsamhällets villiga hantlangare. Vad dessa halvämänniskor behöver, mer än något annat, är naturligtvis fasta normer samt själslig och kroppslig disciplin.

Endast på en stadig grund av självförsakelse och uppgående i något större än de egna små dussinbegären, kan en sant anarkisk karaktär växa.

Vad är denna "normkritik" annat än en käringideologi för tivolisamhället? Vad är det för EPA-hedonism för massmänniskor som predikas här?

Jag har sagt det förr: Jag vägrar att delta i spektaklet. Mig kommer ni inte att se utanför någon vallokal denna månad.

Contra mundum: Motstånd mot masskulturen

Att ta del av de "sociala medierna" - denna masskommunikation för massmänniskor, denna förströelse för intill döden förströdda automater - ger en del skrämmande insikter i hur långt nivelleringen och förflackningen gått i krämarsamhället.


Ingenstans är det tydligare hur massmänniskan inte vill annat än matas med uppdaterad underhållning. Varje försök till seriös diskussion om samtidens ödesfrågor tolkas som "underhållning" eller möts av den skränande pöbelns hånfulla kommentarer.

Inget är så skrämmande för underhållningskonsumenten som en allvarlig röst. Därav den våldsamma reaktionen på alla försök att återupprätta det förtroliga, eftertänksamma samtalet. Därav föraktet mot allt som har mer substans än putslustiga "statusuppdateringar".

Jag har sett hur saltet förvandlas till konstgjort sötningsmedel i tivolikulturen. Det står mig upp i halsen. Men hellre smaken av galla än krämarliberal mjukglass. Hellre despotins stenar i munnen än demokratins vattvälling.

En sak kan jag lova mina läsare: på den här bloggen kommer aldrig att erbjudas någon "underhållning". Här är varje ord en motståndshandling, en djupt subversiv aktion, riktad mot krämarliberalismens bastioner. De skribenter som här funnit en fristad är alla partisaner, inbegripna i en kamp på liv och död mot samtidens alla nedbrytande krafter.

Kurtisanernas konst och den vedervärdiga demokratin

Ett karakteristiskt drag hos alla utvecklade civilisationer är en viss sensibilitet och förfining vad gäller formerna för den organiserade prostitutionen. I sanning, kvaliteten på ett lands bordeller säger åtskilligt om dess kulturella nivå.


Konstaterar att alla sjuklöverns representanter, frimicklare och feminister, populister och demokrater i skön förening, vill förbjuda oss pensionärer att köpa en stunds köttslig fröjd för de slantar som de låter oss behålla.

Det är så man kan kräkas. Själv kommer jag naturligtvis att avstå från att rösta nästa månad. Jag tänker inte ingå i hjorden av valboskap och jag har endast förakt till övers för den som frivilligt låter sig dras med i den populistiska långdansen.
 

Kurt Wered: Solitärens semester

Den som vägrar att anpassa sig till pk-hegemonien och krämarsamhällets krav på ständigt uppdaterad underhållning, den som avstår från den narraktiga rollen som "intellektuell" för att i stället ta sig an samtidens ödesfrågor på ett kulturideellt plan och vägrar infantilisera sig, kommer naturligtvis att utsättas för nedrigheter och hot av olika slag.


Den senaste tidens alltmer förryckta påståenden om min person och min verksamhet, det slags dynga som just nu sprids via Axess-bloggen men som också dyker upp lite varsomhelst i den alltmer förråade, alltmer pöbelaktiga "bloggvärlden", har gjort det tydligt hur meningslöst det är att nyttja internet som ett vehikel för en seriös debatt om samtidens stora ödesfrågor.

Vore det inte för dagliga kontakten med en liten krets läsare som lyckats bevara sin kultur och mänskliga värdighet på denna tivolikulturens marknadsplats, hade jag för länge sedan vänt alltsammans ryggen. Ty jag är aldrig lyckligare, aldrig i större samklang med den stora Traditionen, än de stunder jag tillbringar i ensamhet och stillhet vid Roxens strand. Hur många gånger har jag inte förbannat den uppgift som ålagts mig: att tala för dem som inte vill höra, att peka ut sanningen för dem som inte vill se.

Stavgångarnas klapprande och det debila pladdrandet i mobiltelefoner kommer jag inte undan, ens här på mitt eget Övralid, men i jämförelse med den illvilja och dumslughet som är så karakteristisk för den pöbelhop som härjar på Axess-bloggen är sådana störningsmoment endast obetydligt smolk.

Jag tänker inte svika min uppgift. I denna massmänniskans tid, då all uppmärksamhet ägnas själlös, mekanisk "underhållning" och där den reflektion som inte ikläder sig den politiska korrekthetens vadderade tvångströja omedelbart tystas av krämarliberalismens politruker och kommisarier, vägrar jag att inordna mig.

När jag nu inleder en vackas semester, är det alltså icke fråga om något slags reträtt. Jag har med mig mitt arkiv, de nödvändiga böckerna och fem kilo Lessebo-papper. Men jag tänker hålla mig undan dagsdebattens petitesser, de pockande, ändlösa kraven på "deltagande" och "engagemang" i alla samtidens frågor, stora som små. Nu står jag ensam, men på Traditionens grund, inför det väsentliga.

Crister Enebär om Kenneth Baughs "Pilotprojekt Nord"

Inget är vad det synes vara i Kennet Baughs emotsedda debutbok, en osannolik kombination av dokumentärroman, memoar och internationell thriller. Ändå lägger man den ifrån sig med känslan av att, äntligen, fått höra sanningen om den svenska militära underrättelsetjänstens allra hemligaste operation, det katastrofala "Pilotprojekt Nord", där man lönnmördat debattörer på högerkanten samt placerat specialtränade provokatörer på strategiska positioner i den svenska idédebatten.

Crister Enebär har träffat den avhoppade kronfänriken och attackdykaren Kenneth Baugh, författare till Pilotprojekt Nord, en rasande, 500-sidig uppgörelse med det svenska kontraspionaget som snart utkommer på Traditio förlag.

Baugh är officeren som kommit över skakande information om "Pilotprojekt Nord", ett topphemligt försök att infiltrera ett antal svenska tankesmedjor och tidskriftsredaktioner som slutade med en kallblodig avrättning av ett antal svenska lobbyister - en händelse som tills nu varit effektivt nedtystad.
Nu har Kenneth Baugh skrivit en spionthriller. Den tar avstamp i att en grupp skribenter och aktivister likvideras av svensk militär under Almedalsveckan sommaren 2005.

– Där borta, säger han och pekar bort mot Lilla Karlsö.
Kenneth Baugh står utanför Wisby Hotel. Framför honom öppnar sig havet mot himlen och horisonten.

– Det var där ute det hände, säger Kenneth Baugh och sveper med armen.

Där, inte långt från det vanligen så fridfulla Almedalen, utspelar sig den dramatiska öppningsscenen i hans debutthriller Pilotprojekt Nord. En sommarkväll 2005 avrättas kallblodigt ett tiotal svenska debattörer på order av en svensk marinofficer. Kropparna forslas sedan ut på internationellt vatten och sänks i djupet. Några år senare börjar dykaren Harry Hall gräva i händelsen, som tystats ner. Det dröjer inte länge innan han blir hotad och indragen i en serie våldsamma händelser.

Enligt Kenneth Baugh bygger en stor del av boken på verkliga händelser. Och verkliga personer.

– Mycket är sant. Folk som kan det här tycker att den är otäckt realistisk, säger han.

– Jag har försökt vara väldigt autentisk, sedan har jag lagt till saker för att det ska bli roligt och spännande.

Huvudpersonen Harry Hall bygger delvis på honom själv.

– Som jag var när jag var yngre, hur jag tänkte då. Jag var mer oslipad på den tiden.

Kaptenlöjtnant Henrik Gustafsson är en annan förebild till bokens Harry Hall. En officer som deltog i förberedelsearbetet inför "incidenten" på Lilla Karlsö när deltagarna i Almedalsseminariet kallblodigt avrättades.. Henrik Gustafsson har jobbat inom den militära underrättelsetjänsten i 37 år och var där ute vid en säljakt för många år sedan. Det är den händelsen som ligger till grund för scenen i boken.

Både han och Kenneth Baugh är övertygade om att de konservativa debattörerna verkligen klubbade ihjäl den där natten.

– Jag har hört historien från flera håll, säger Kenneth Baugh.

– Och jag har tänkt avslöja hela sanningen om den här smutsiga affären, fortsätter han. "Vad som föregick avrättningarna och vad som hände sedan. Den här historien är långt ifrån över."

Han har gjort uppmärksammade avslöjanden tidigare. För tio år sedan gav han ut Nu får det vara nog. Ett jag-var-där-reportage från MUST tillsammans med sin bror, Göran Baugh, välkänd journalist på Barometern Oskarshamns-Tidningen."

– Jag hade bara hört talas om det svenska kontraspionagets "våta jobb" och deltog aldrig själv i några operationer på fältet. Men jag nystade i de här historierna och blev känslomässigt engagerad. Jag kände att jag måste avslöja sanningen.

Det gjorde han också, efter fem års arbete. Under arbetets gång fick han känslan av att det fanns krafter som inte ville att sanningen skulle komma fram.

– Det var något slags mörkläggning. Jag började fundera på varför man inte ville hitta det, vad som låg bakom.

Han blev intresserad av den turbulenta, förvirrade tid som följt på det kalla kriget. Underrättelsetjänst. Främmande makter. Hemligheter. Spioneri. Och inte minst kontraspionagets växande betydelse inom underrättelsetjänsten.

Han bestämde sig för att skriva en bok om dagens kontraspionage i Sverige och började göra research.

– Men jag ångrade mig, det var lite för känsligt. Jag fick höra att det skulle åsamka mig obehag.

Mer vill han inte säga. Däremot berättar han att han själv har träffat personer med hemlig identitet och gjort research i hemliga arkiv. De egna dagboksanteckningarna från tiden som kronfänrik har också utgjort ett betydelsefullt råmaterial.

Tankarna på en faktabok lades på is, men skrivplanerna togs upp igen när han fick idén att skriva en roman.

I "Pilotprojekt Nord" samarbetar Harry Hall med Säpos hemligaste enhet. Motståndet kommer från den militära underrättelsetjänsten SSI, med chefen Chris Loklint i spetsen. En kylig maktspelare, som använder vilka metoder som helst för att stoppa Harry Hall och hans medarbetare.

En stor del av historien utspelar sig i Finnspång, där Harry Hall har ett fritidshus, och där han och hans vänner hänger på den fiktiva krogen Bullfighter’s Inn.

Kenneth Baugh har själv vistats i Finnspång sedan han var liten. Föräldrarna hade sommarställe, själv bodde han permanent på orten under några år på 1990-talet. Nu har han och hans familj ett fritidshus, där han skriver sina böcker.

– Jag har använt de här miljöerna i boken. Där har du dykförrådet, säger han och pekar mot sjöboden nere vid vattnet.

På väggen hänger ett par kajaker.

– De ska användas i nästa bok.

Del två om Harry Hall och hans jakt på sanningen om det svenska kontraspionagets krig mot den radikalkonservativa rörelsen är färdigskriven och ges ut nästa år.

– Där fortsätter han kriget mot denna stat i staten och gräver upp fler och ännu värre mörkläggningar.

En tredje bok är också på väg, där Kenneth Baugh knyter ihop trådarna. En av dem handlar om Estoniakatastrofen, andra löper mot Palmemordet och Weredaffären.

Är det inte lite väl många konspirationer?

– Jag tycker inte det. Vi pratar om en period på 60 år och fyra-fem konspirationer. Man får näsa för mörkläggningar när man gräver i det.

Du har en gedigen erfarenhet av underrättelseverksamhet?

– Ja.. Jag har jobbat för Sverige, men det var i min ungdom.

Där tar det stopp. Kenneth Baugh vill inte berätta mer om den tiden.

”Pilotprojekt Nord” kan komma att bli film i framtiden.

– Vi diskuterar filmrättigheter. Ett krav från mig är att den ska spelas in här ute, säger Kenneth Baugh. ”Autenticiteten i detaljerna är A och O för att skapa trovärdighet i en sådan här berättelse.”

Han tycker om Karlsöarna, trots allt.

Ett löjets skimmer över vårt arma land

Jag har lovat att inte orda mer om de bedrövliga förtalskampanjer som riktas mot Tankesmedjan Wereds vådligheter, dess medarbetare och mig personligen och det är ett löfte jag tänker hålla. När denna smutsiga byk nu vädras i det senaste numret av TLS  (som också innehåller en brett upplagd essay om Karin Barbalander, välkänd för läsare av denna blogg, signerad James Hogg) vill jag dock ta tillfället i akt att uppmärksamma detta, inte minst som det så tydligt åskådliggör den drängstugumentalitet som utmärker den svenska "kulturdebatten".

Citatet nedan är hämtat från inledningen till Steven Dutch's insiktsfulla artikel med titeln Who writes Wered's Blog and Books?

 For sheer longevity, no conspiracy theory can match the notion that Kurt Wered has not written the numerous blog posts and books that have been attributed to him. His oeuvre contains too much accurate detail about current affairs, sports, homoeroticism, and the fine arts to have been written by someone of as low social standing as Wered, a former engineer at SAAB, goes one argument. His work displays too wide a range of style, goes another. Wered is hardly educated enough and Linkoping is too backward a place to have produced an intellectual of such caliber, goes a third. And so, almost every prominent public intellectual in Sweden has been suggested at one time or another as the author of one or more of Wered's texts: Sven Lindqvist, Crister Enander, Lars Gustafsson, Nikanor Teratologen, Erik Löfvendahl, to name a few.

Enander, a somewhat controversial critic, is a favorite candidate because of his connections with some of the authors published by Wered's "Anark Forlag".Considerable effort has also been wasted trying to find hidden ciphers and allusions in the texts of Wered that would prove them to be Enander's work. Why Enander, or anyone else, would be content to ghost write a blog which until recently attracted very few readers, and remain silent while it has begun receiving acclaim is a mystery the supporters of this baroque notion do not really address properly; it certainly does not fit the personalities of most Swedish critics.

I've seen the argument that writing blogs is considered a low-class occupation in Sweden, beneath the dignity of the public intellectual, or that the author needed to remain anonymous for fear of reprisals, but surely if Wered's brand of radical conservatism were on target enough to make such measures necessary, Swedish society would have been abuzz with speculation as to who the "real" author was. As it is, this seems to be an obsession of a fairly small but influential group of crackpots.

Drevet går. Igen.

Angreppen på Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess medarbetare, Anark förlag samt den här bloggen börjar anta alltmer absurda former, vilka måhända äger en viss komisk kvalitet för den som uppskattar humor av det tramsigare slaget. Vi som arbetar ideellt med vad som kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" kan dock hålla oss för skratt.


Det är inte så att de infama personangrepp och rena lögner som används i vad som förmodligen är en systematisk förtalskampanj riktad mot Wereds vådligheter skulle bekomma oss personligen. Vi finner det däremot ytterst oroande att man i dagens Sverige kan bedriva detta slags hat-, lögn- och förtalskampanjer - och bli tagen på allvar. Att medier som gör anspråk på att bli tagna som "seriösa" befattar sig med sådan lort. Att till synes omdömesgilla personer faller offer för barocka lögner, bara de upprepas tillräckligt ofta och länge.

Tag nu som exempel det ylande, dräglande bloggdrev som härjar på den famösa Axess-bloggen där man de senaste dagarna driver den befängda tesen att Kurt Wered skulle vara en pseudonym för litteraturkritkern Crister Enander. Detta är det senaste i raden av liknande påståenden, som alla följer samma upplägg. Man påstår först att Kurt Wered är en fiktiv karaktär och hävdar sedan att den ene eller andra använder hans namn som ett nom de plume.

I det aktuella fallet hävdar man, enkelt uttryckt, med en dåres envishet att det föreligger likheter mellan Wereds och Enanders prosa som bevisar att det skulle röra sig om samme skribent. Detta är naturligtvis rent nonsens och man tar sig för pannan när man inser till vilken låg nivå det offentliga samtalet sjunkit.

Därtill framgår det ingenstans på Axess-bloggen varför man väljer att ge utrymme åt patologiska lögnare och mörkermän. Detta ger naturligtvis läsaren skäl att fundera en stund över vem eller vilka som har intresse av att på detta sätt misskreditera Wereds vådligheter, som av ledande kommentatorer kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Ska vi behöva skriva ut det med stora bokstäver eller kan vi lita på att denna bloggs läsekrets klarar av att räkna ut det själv?

Kurt Wered
Erica Sagn
Laura Larefalk
Karin Barbalander
Niftor Odontologen
Diljen Demirbag-Sagn

Lars Petersson: Work in Progress I

Lars Petersson, skriftställare, biblioteksanställd och tidigare arkivarie på SAAB i Linköping, debuterar nu på Anark förlag med Work in Progress I, en samling "aforismer och dagboksblad" som tillkommit under de senaste åren. Här nedan ett smakprov på hans lika otidsenliga som egensinniga prosakonst:

I min ungdom valde jag ett via activa och skrev samtidigt in mig i den väldiga valvbåges linje som spänner från Epikuros över en Goethe, en Eckhart, en Emerson och en Nietzsche. Det har varit en vandring över både stock och sten - men en som också rymt stunder av vila och kontemplation

Denna min hållning har aldrig tillåtits frysa i likgiltighets eller högmods dödliga famntag. Den måste alltid hållas tuktad och därigenom förmås bli lika upplysande som sanningen. Denna läxa lärde jag tidigt och genom många bittra nederlag. På denna väg ryms, i sanning, målet redan i de första stapplande yngligasteg. Saktmodet får man, så att säga, på köpet.

För den som vänder de andra ryggen bjuds njutningar av ett sällsamt slag. Vilan och tystnaden; solitärens dyrköpta harmoni och metrón. Min eremtihydda är dock ingen sportstuga. Intoleransen måste, i likhet med varje annan (mänsklig) egenskap kultiveras med trädgårsmästarens, lehrmeisterns, oändliga tålamod, för att kunna mogna i en septembers gyllene rågåker.

I det skrivna ordet satsar jag allt på ett kort. Det må bära eller brista. Ju högre insatsen är, desto bättre är oddsen. Den pregnanta formuleringens triumfartade målgång. Sedan: en hemkomst till mitt eget Ithaka. Förortsvåningen strålar i ett sällsamt ljus, förandligat. Katten Penelope spinner i mitt knä. Jag slår upp ett glas Trocadero och skålar med spegelbilden.

Schlagermusikens basgångar tränger in i den psyko-fysiologiska organismens allra finaste kapillärer. Gud vet vad de ställer till med där.

Mina valfrändskaper har varit ett troget sällskap genom åren. Nu är det dock dags att bjuda dem farväl, en efter en. I min ungdom läste jag allt jag kom över. Sedan allt mindre. Nu ryms på min hylla bara de egna manuskripten.

Resandet är en överskattad sysselsättning.

En vän tog mig med till Cloetta Center för att se en ishockeymatch. Han uppmanade mig att ge särskild akt på publikens taktfasta skanderande. Jag har återvänt till ståplatsläktaren flera gånger denna vår, alltmer förundrad över den dionysiska, poetisk-libidinösa urkraft som här väller fram ur ett okänt djup. Är denna otämjda vildhet i själva verket frukten av seklers tradition och kultivering? Är det ett arv från Pindaros som kan förnimmas i dessa skrovliga basar? Fascinerad-förundrad stämmer jag in i kören med en känsla av att ha återvänt till ett sedan länge förlorat urhem.


Kritikern
För den som funnit sin väg i ett autentiskt ursprungs-tilltal, kan kritikerns eller lektörens ord ha samma verkan som en rotfyllning. Hans (ty det rör sig nästan uteslutande om en han) angrepp har något gemensamt med den attityd med vilken slyngeln rycker benen av en hjälplös insekt. En sorglös sadism, en förströdd grymhet vars tanklöshet gör orden än mer plågsamma för den som utsätts för dem. Som glödgade spikar tränger de in i den känsliges vävnder. Denne blonde kritikerbest ger sig inte förrän diktaren sitter fastnaglad i skriftställarens kuriosakabinett. Han ser inte att det är han själv som är snedväxt, perverterad. En dödlig parasit i litteraturens örtagård.

Jag bär mina refuser som äretecken och utmärkelser. Bekräftelser på att jag ännu håller fast vid högsta ideal-stolthet. Måtte jag nu också i framgången bevara något av denna kultiverade låghet. Ödmjukhet är min äregirighets högsta mål.

Jan Myrdal: 82 på det åttiotredje. Skriftställning 20

Den bedrövliga hanteringen av det så kallade Leninpriset, som tilldelats sorgliga kappvändare som Mattias Gardell och Roy Andersson, kommer för all framtid att fläcka Jan Myrdals namn och rykte. Detta är ett lika beklagligt som ofrånkomligt faktum som dock inte bör skymma det faktum att Myrdal är en av den svenska dypölens klarast skinande ljus. Detta bevisas inte minst av det skändliga sätt på vilket det förfäade PK-etablissemanget ägnat sig åt att systematiskt förtala och på alla sätt motarbeta denne gigant.

Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag vill självklart hylla denne fiendens fiende och misskände mästare på hans födelsedag. Den 19 juli utkommer därför 82 på det åttiotredje. Skriftställning 20 där redaktörerna Laura Larefalk och Diljen Demirbag-Sagn samlat några av Myrdals bästa texter från det senaste året. Kritikern Crister Enebär bidrar med en fyllig introduktion som också är ett ömsint porträtt av en mångårig vän.

Boken innehåller dessutom en dialog mellan Myrdal och Kurt Wered, Mot liberalismen, som åskådliggör de många beröringspunkterna mellan den senares anarkiska jihadism och idealiska misogyni å ena sidan och Myrdals ståndpunkter å den andra. Det är fascinerande läsning, inte minst som man här kan ana fröet till ett nytt slags revolutionär och djupt anti-liberal hållning.

Jan Myrdal
Åttiotvå på det åttiotredje. Skriftställning 20
Omfång: 498 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 295:-

Redan ikväll kommer Jan Myrdal och Kurt Wered att finnas på plats för boksignering och mingel på Minibok AB i Vällingby. Missa inte detta tillfälle att möta två legendariska skriftställare.

Kurt Wered: Därför vägrar jag Pride

För en tid sedan blev jag ombedd att delta i en paneldebatt under den stundande Pridefestivalen. Temat var "Radikal Queer" och eftersom detta är ett ämne som ligger mig varmt om både hjärta och lem övervägde jag att acceptera inbjudan - trots att det egentligen går emot mina djupare instinkter att delta i sådana här kollektiva spektakel.

Ack, om jag haft vett att lyssna till hjärtats röst. I stället ägnade jag dyrbar tid åt att förbereda ett anförande med titeln "Återkriminalisera homoerotiken" där jag framlade några argument varför en sådan reform skulle återge den manliga sexualiteten dess subversiva kraft. De kommentarer jag fick från organisatörerna fick mig att omedelbart inse det futila i att delta i detta PK-maffians bedrövliga Kiviks marknad.

Det är beklämmande att se, hur man alldeles övergivit den manliga homoerotikens hårda, dionysiska ethos. Lika bedrövligt är det kompakta motstånd och oförståelse som möter den som ännu hyllar den genuine Mannes, naturfolkens och hockeyspelarnas sunda, fria och anarkiska sexualitet.

Betrakta de stolta krigarna på bilden. Kan ni tänka er dem delta i Stockholm Pride? Nej, jag tänkte väl det.

Man kan ha vilka åsikter man vill om Pridefestivalen. Jag har mina åsikter och jag tycker inte om Pride. Av många skäl. Och därför väljer jag att inte delta eller vifta med flaggor till stöd för dem som gör det. Det är min fria vilja att avstå från jippot precis som det är andras fria vilja att delta. För detta kräver jag respekt.

Under det dryga år jag skrivit om homoerotik har jag fått oräkneliga uppmaningar från mina läsareatt delta i Pridefestivalen. Det är en form av åsiktsstyrning och en mycket tydlig signal vad massmänniskan förväntar sig av de intellektuella i vår tid.

Jag vill inte delta i vad jag betraktar som ett dubbelmoraliskt exhibitionistjippo eller begå våld på mina egna uppfattningar när det gäller vad jag tycker är rätt och fel. Därför ställer jag inte heller upp i något Pridesammanhang. Så enkelt är det.
 
Att jag nu hånas av PK-lakejerna och deras impotenta etablissemang bekommer mig inte det ringaste. Om något, bekräftar det väl att jag ännu håller mig till den rätta Vägen.

Diljen Demirbag-Sagn: KURDISK KONFEKT - SALT & SYRLIGT

Diljen Demirbag-Sagn kom som nyfödd till Sverige 1976 och växte upp i Uppsala och Karlstad. 2003 avbröt han sina doktorandstudier i arkeologi efter en konflikt med sin handledare vid Stockholms universitet. De senaste åren har han varit bosatt i Linköping där han är verksam inom den så kallade östgötaskolan. Han har engagerat sig i frågan om det östgotiska folkets ursprung i Hjulsbrotrakten och östgötarnas etniska rötter och har publicerat flera uppmärksammade artiklar i  tidskrifter som Ostrogoth Identity och Alternative Archaeology Review.

Demirbag-Sagn har också gjort sig bekant som en stridbar och kontroversiell debattör på högerkanten. Han beskriver själv sin hållning som "livsbejakande reaktionär" och förra året sade han upp sig i protest från Barometerns ledarsida som han uppfattade som alltmer småborgerligt bigott. Sedan våren 2010 är Demirbag-Sagn knuten till Tankesmedjan Wereds vådligheter och säger sig verka för ett förandligat samhälle, befriat från krämarliberalismens nivellerande effekter och byggt på den naturliga hierarkins och idealiska misogynins grund.


Diljen Demirbag-Sagn kommer från en kurdisk familj med många barn. Hans första bok på Anark förlag, Kurdisk konfekt. Salt & Syrligt är samtidigt en självbiografi och en radikalkonservativ stridsskrift. Crister Enebär på Ystads Allehanda har läst den och nedan följer ett utdrag ur hans uppskattande recension:

Diljen Demirbag-Sagn
Kurdisk konfekt
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 198:-

Diljen Demirbag-Sagn är en knivskarp men också ganska rälig debattör vars kompromisslösa hållning och avsmak inför all slags politisk korrekthet gjort honom omöjlig inom såväl den akademiska arkeologin som den vattenkammat konservativa pressen. När han nu berättar om sin uppväxt mjuknar inte tonfallet, snarare tvärtom. Men läsaren får också en större förståelse för drivkrafterna bakom ett skriftställarskap som mycket väl kan komma att räknas till samtidens mest spännande och betydelsefulla.

När den unge Diljen Demirbag-Sagn klev upp på den yttersta högerns barrikader kämpade han länge ensam. Hans ovilja att kompromissa med sanningens krav tvingade honom att avbryta en lovande akademisk karriär. Som militant anhängare av en konservatism med misogyna förtecken gjorde han sig snabbt omöjlig i den pseudokonservativa högerns salonger och han tvingades lämna Barometerns ledarredaktion under förödmjukande former. När han sedan kom ut som anarkisk jihadist väckte hans ställningstagande avsky och förakt inom den avslagna vattvälling som utgör svensk politisk islam. Han blev alltmer isolerad och i debattsammanhang har han ofta framstått som något av en stäppvarg. Ensam, oberäknelig och farlig. Att han först nu återfinns i kretsen kring Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag är egentligen ganska besynnerligt.

När jag slår upp den delvis självbiografiska boken Kurdisk konfekt. Salt & syrligt rusar en egensinnig och ytterst begåvad människas hela komplexitet emot mig. Jag förstår att den kompromisslösa attityden varit en nödvändighet för en känslig ung man som formats av klassens och etnicitetens upprepade kränkningar, som ständigt hamnat i skuggan av sina nära släktingars framgångar i det tivolisamhälle som han själv vänt ryggen. Det här kunde ha varit en dyster bok. Så är det dock inte alls. Vad som börjar som ett slags sorgmarsch genom Västeuropas och Orientens ruinlandskap, avslutas nämligen i det klaraste C-dur. Bokens avslutande kapitel skildrar en andlig hemkomst i det avgörande mötet med Kurt Wered ("den fadersgestalt som givit form och riktning åt mitt uppror") och det polygama äktenskapet med Erica Sagn och bihustrun Laura Larefalk. ("Jag gifte mig inte enligt kurdisk tradition eller svensk utan på östgotiskt vis.")

Diljen Demirbag-Sagn är dock ingen idylliker. Han har skådat alltför djupt för att låta sig avtrubbas av sin nyfunna frid och harmoni. De artiklar och essäer från det senaste året som avslutar Kurdisk konfekt visar också att han inte tappat bettet. Genom dessa texter ljuder det karakteristiska omkvädet: "Ät min rumpa!" - riktat till underhållningsindustrins nyttiga idioter, krämarliberalerna på Dagens Nyheter, pseudokonservativa debattörer, självupptagna salongsjihadister och räddhågsna arkeologer. Ingen kommer undan och Demirbag-Sagn ger inte upp förrän den siste motståndaren ligger slagen till marken. Här ges i sanning ingen pardon.

Jag tror att Turkisk konfekt. Salt & syrligt är en bok som länge kommer att vara med och definiera vad detta är för land och tid. Viktigare ändå: I sina visionära stunder är Demirbag-Sagn också en vägvisare till något annat och bättre.