Karin Barbalander om Viola Brandts "funkisdikter"

Viola Brandt är namnet på vårens enda lyrikdebutant på Anark förlag. När jag först läste det manuskript hon skickade till förlaget i vintras visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till det. Hennes "funkisdikter" verkade vid en första genomläsning som en ren pastisch eller parodi. Att läsa dem var som att flyttas tillbaka 80 år i tiden - till Stockholmsutställnigen och Ekelöfs sent på jorden. Samtidigt fanns här, egendomligt nog, också ett slags naiv (snarare än naivistisk) innerlighet som jag svårligen kunde värja mig från. Det försatte mig i ett slags svävande osäkerhet: läste jag dikter av en poetissa som fötts 100 år för sent eller var detta en djävulskt skicklig parodi.

Medan jag grubblade på vad jag skulle göra med Violas manuskript skickade jag en kopia till Crister Enebär, litteraturkritiker på Tidningen Kulturen. Hans omdöme fick mig att se kvaliteter som jag först bara dunkelt anat och övertygade mig om funkisdikternas bärkraft och jag har inte ångrat mitt beslut att ge ut dem. Utan tvekan är Viola Brandt en anakronistisk naturbegåvning, på ungefär samma sätt som Gustaf Adolf Lysholm.

Viola Brandt
funkisdikter
Omfång: 78 sidor
Bandtyp: trådhäftad
Pris: 195:-

Här finns inte utrymme för några överförfinade, meningslösa lekar med ord och skiljetecken; här är inte platsen för något teoretiskt pusslande med sofistikerade semikolon och tomma vita fält mellan bokstäverna.


Orden bär, de är äkta. Litteraturen är allvar. Dikten är på liv och död. Pennan är lika välvässad som ett välskött knivblad.

Slagen och sparkarna mot omgivningen är ingen anemisk konstruktion fixerad vid ett seminarium i semiotisk textkritik. Blodet som pulserar i det kvinnliga berättatjaget är ingen sinnrik metafor dold bakom ord som dränerats på innehåll. Hon ligger där på golvet, i yngre medelåldern. Mannen vänder sig bort i förortslägenheten, Dikten bär titeln ”Jag bär en hemlighet”. Den är avskalad, den är rått berättande och smärtsamt saklig.

Orden — jag säger det igen — är på allvar. Dikten lever sitt liv där vi andra lever våra liv. I vardagen. I tristessen. I extasen. Allt blir synligt. Allt är plötsligt skarpt och mycket tydligt.

funkisdikter är Viola Brandts första diktsamling. Den är ett märkligt dokument, övertygande framförallt genom det som finns mellan raderna, bakom boksidan.

skuggor
som
vandrar
över
en
vägg
blir
fläckar

svarta
fläckar.

står det i dikten "skuggor på en vägg" som längre fram fortsätter:

varje
gång
jag
tänkt
att
jag
skrivit
har
skuggorna
blivit
änu
mer
skugglika.

Ibland närmar sig Viola Brandt också en ekelöfsk kritik av det svenska samhället. Stumt, hygieniskt, avskalat, ödsligt och renons på äkta och ärlig kontakt människor emellan.

Dikterna har stundtals starka stråk av talspråk. De bryter medvetet — och ofta uttalat och aggressivt — mot tidens poetiska modeströmningar. Brandt häcklar den poetiska obegripligheten. Hon hånar samtidens karriärtrånande och självbespeglande lyriker som skriver skira poem till andra invigda med dolda budskap, metatextuella blinkningar och enbart det egna namnet skrivet i skrikig neon.

funkisdikter öppnar sina ömsom svärtade, ömsom starkt solbelysta sidor mot en annan verklighet; en verklig värld där människor andas, lider och lever och längtar efter kärlek och närhet. Asfalt och betong. Hat som smakar bittert som metall i munnen. Men också extas och vitalitet som föder en obruten vilja att förändra, som vill skaka sönder den skändliga ordningen och rispa repor i de tomma ordens blanka ytor. .

Dikterna som Viola Brandt skriver är på allvar. De är här. De är nu. De är viktiga.

Crister Enebär, Tidningen Kulturen