Kurt Wered: GUBBSJUK

Kurt Wered
Gubbsjuk
Omfång: 218 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 275:-

"Det är väl typiskt att det vedervärdiga begreppet "gubbsjuk" är så vanligt i Sverige, detta land fyllt av ressentimentsfylld missunnsamhet och ängsligt, småborgerligt moraliserande."


Så inleder den snart sjuttioårige Kurt Wered sin senaste bok (den tjugofemte i ordningen, om jag inte räknat fel - vilket i så fall må vara ursäktligt när det gäller en så produktiv skriftställare som Wered). Gubbsjuk är också titeln på denna pendang till den mäktiga memoar-tetralogi som utkom tidigare i år. Också här gör författaren tillbakablickar och frågar, inte utan självkritik, vad han egentligen åstadkommit. Han berättar om kärlek, lycka, sorger och sjukdomar. Men det är inte en inåtvänd åldrings grubblerier vi inbjuds att ta del av. Som alltid är Kurt Wered vaksam på vad som rör sig i den samtid som han, till synes paradoxalt, säger sig vara så hjärtinnerligt led vid. Med något som ibland liknar vällust analyserar han skoningslöst det svenska kulturlivet. Företeelser som retrogardism och medioker ishockey lustmördas med samma lätt burna lärdom, esprit och goda humör som man väntar sig från Wered, den muntre eremiten och lärdomsgiganten vid Roxen.

Vad man saknar är kanske kommentarer till hans egna politiska ställningstaganden, som av många hett kritiserats och som det kunde vara intressanta att höra honom själv närmare utvärdera. Wereds väg från gråsosseri till anarkisk radikalkonservatism med starka militanta och homoerotiska inslag är en utvecklingsgång av det ovanligare slaget.

Men hur är det då med gubbsjukan? Att Wered avskyr begreppet står klart redan från början. "Att en vital avtalspensionär inte kan ge utlopp för sin naturliga libido är en naturvidrig styggelse, ännu ett exempel på hur långt samtiden avlägsnat sig från Roten."

Ett särskilt känslosamt inslag utgör Wereds skildring av den älskade lärjungen Tadde och hans död. Mellan mästare och gesäll uppstod en speciell kontakt, som Wered säger sig inte haft med någon annan varelse. "Tyvärr tillåter inte vår bigotta tidsanda att jag går in närmare på detaljerna i vår relation", skriver han. "Den var av klassist slag. Jag älskade min elev på attiskt vis." Man förstår ändå att det som vi nu anar bakom delikata antydningar är en av vår tids verkligt stora kärlekssagor.

Wered och Tadde kunde kommunicera på ett tydligt sätt och till och med gräla med varandra. Det antyds att den femtonårige pojken sökt döden genom att ställa sig på järnvägsspåret och lugnt stirrande in i lokförarens ögon inväntat slutet. Wered släpar hem det 60 kilo tunga liket i snön, försöker göra sig kall och hoppas att han inte ska dö av hjärtinfarkt på grund av ansträngningen. När han sedan direkt efteråt skriver om det skedda faller tårar över datorns tangenter. "Jag ser det inte längre som ett uttryck för otacksamhet", skriver Wered om Taddes död, med den klarhet som år av obönhörlig, självkritisk reflektion skänkt honom. "Jag förstår nu att det var hans öde. Han var för god för denna värld."

Självmord återkommer som tema. Det Wered fruktar är det själsliga och även kroppsliga förfall som hotar äldre människor. Hellre dö än hamna på långvården eller bli sittande framför teven, drogad av lyckopiller. ”Men om själva kraften upphör i mig och runt mig; om könet falnar… och arbetet slocknar då vill jag inte leva längre”.

Att föra ett samtal med Kurt Wered är något av ett äventyr; hans associationer, livliga intellekt, intensitet och stora bildning är en utmaning. Han medger själv att hans muntliga tal kan ha en aggressiv ton men han menar att hans skriftliga språk inte har det det. Gubbsjuk kan förefalla vara väl polemisk ibland, men den röda, varma tonen finns där:  Det är oftast gripande läsning skriven av en stor svensk personlighet med betydande internationell ryktbarhet. Man kan bara hoppas att Wered snart får det erkännande han så väl förtjänar också här hemma.

Boken är, slutligen, ett mycket viktigt inslag i de aktuella frågorna om vår syn på äldre människor, deras sexualitet och skaparförmåga.

Claes Schildt, Hufvudstadsbladet