Kurt Wered: CURLINGSPELARNA

Mer från Anark förlags vårutgivning:

Kurt Wered
Curlingspelarna
Omfång: 126 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 278:-


På det pigga Linköpingsförlaget Anark utkommer i dagarna en ny bok författad av dess grundare, den oerhört produktive Kurt Wered. Det skall vi vara glada för. Maken till delikat liten historia får man leta efter. Jag kan inte erinra mig att jag läst en så tilltalande svensk kortroman någonsin tidigare. Åtminstone ingen som handlar om curling och har Charles Valentin Alkans Konsert för solopiano som ledmotiv.

Curlingspelarna är en nostalgisk bok i vilken jagberättaren tänker tillbaka på sin tid som diplomingenjör vid en av det amerikanska flygvapnets testanläggningar i Anchorage. Redan på första sidan läggs ett kristallinskt, ljusblått skimmer över miljön. Det andas sundhet, renhet och klarhet när Wered stiger upp klockan fyra på morgnarna, fyller sin ryggsäck med en curlingsten, Weiningers Geschlecht und Charakter samt en volym av Julius Evola. Han sätter sig på sin tioväxlade Italo-Vega-cykel och susar iväg till curlingbanan vid Lamar Boulevard. Banan är ganska sliten, omgärdad av hönsnät, men som gjord för tidiga morgonmatcher i skydd av mäktiga tallar. Diplomingenjören brukar hinna med att spela i en eller två timmar innan det är dags att cykla vidare till den topphemliga testanläggningen och dagens arbete.

Wered verkar vara en hel människa i Anchorage – sund till både kropp och själ. Att han är populär som inlånad expert tvivlar han inte en sekund på: "Mina presentationer var en succé. Jag vet inte hur många gånger vi måste byta till en större lokal. Den enda gång i mitt liv som jag har haft känslan av att ha stor publik, grundmurad popularitet, var under min tid som diplomingenjör i Anchorage, Alaska."

Den amerikanska ingenjörsvärld han hamnat i är inte bara sundhetens och friskhetens, utan också framtidens värld. Det intellektuella klimatet är öppet och tolerant. Gång på gång kontrasteras det gamla, splittrade, allt hämmande Europa mot det unga, hela, allt tillåtande Amerika. Här finns inga av de upplösningstendenser som har en så framträdande plats i de omdebatterade och ofta missförstådda böcker som författaren Wered givit ut på senare tid

Curlingspelarna är nog så långt ifrån 2000-talets negativa USA-bilder man kan komma. Romanfiguren Wered ser positivt på varje ny amerikansk företeelse han ställs inför. Som läsare år 2010 drar man på smilbanden när han storögt beskriver en av sjuttiotalets modeflugor: "Jag vet inte om ni känner till frisbyespelet. Det är en av framtidens idrotter. När alla våra gamla europeiska bollspel har dött ut, kommer frisbyen att dominera världen."

En stor del av Curlingspelarna ägnas åt ett problem som framkastas av en av Wereds yngre medarbetare, och som handlar om Sven Stolpes roman Feg!. Den litteraturintresserade amatörforskaren har hittat en bok som han påstår skall sätta hela stolpeforskningen i gungning. Den heter Mémoires d’un lâche  och behandlar Paris 1929, den plats där Stolpe befann sig när han skrev Feg!. Den unge ingenjören påstår att boken vederlägger att Stolpe var en fegis under studentperioden, eftersom den visar att författarens utpräglade förföljelsemani faktiskt var befogad.

Av Chris, en psykiskt instabil cybernetikstuderande som på fritiden jobbar med "computors", får ingenjör Wered den prilliga idén att optiskt koda Feg! och Mémoires till s.k. gödelnummer, för att sedan i datorns system kunna jämföra de båda böckerna matematiskt-logiskt, och på så vis få reda på om ingenjörens teori äger legitimitet eller ej. De åker därför ut till en underjordisk bunker mitt i Alaskas ändlösa skogar för att genomföra projektet.

När man läser om denna sjuttiotalets superdator befinner man sig på ett ganska sällsamt vis i det förflutnas framtid. Boken får en science fiction-prägel som är mer kul och charmig än skrämmande. Även om den labile Chris antyder att han kan utplåna hela mänskligheten från sitt kontrollbord är det svårt att tänka sig att ens sjuttiotalets läsare skulle tycka att det här var särskilt läskigt.

Mer oroande då är den gåtfulla Catherine, en annan av Wereds medarbetare som är den som introducerar honom till curlingspelet, men också till farligare lekar. Han dras allt längre in i ett erotiskt drama med oväntade följder. När han på bokens sista sidor återvänder till Sverige är Wered en förändrad man, rikare på erfarenheter, men han  ställer sig också frågan: "Var det värt sitt pris?" Om boken i långa stycken kan läsas som en humoresk, en språkligt vital bagatell, står figuren Catherine för något annat. Hon är ett kallt vinddrag i denna annars så soliga roman.

Det är emellertid på curlingbanan som bokens mest minnesvärda scener utspelar sig. Det är stor litteratur när en scen avslutas mitt i en kvastning, med stenen orörlig på isen, för att i nästa kapitel återkomma och glida in i boet. I den fulländat genomförda curlen, ser Wered den högsta konst som jorden uppvisar, i konkurrens endast av Mozarts Don Juan. Curling är mer än bara idrott, det är ett sätt att leva. Abel, en begåvad spelare som när han "var i karriären" spelade i själva Canadian Open, sammanfattar curlingens filosofi med detta solipsistiska uttalande: "En sten som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan sten än den som du just har framför dig."

Att skjutsa iväg en perfekt sten, eller lägga upp en fulländad gard, är ett ögonblick av klar insikt. I curlingspelets skönhet, och stenens fulländade form, har människan ett fönster mot det okända. Vacker curling är fullkomlig och sann, och den kan inte beskrivas med ord. Curlingens platonska idévärld är en värld bortom logiken. Den utgör en högre sanning än computorns krassa materialism och dess makabra nedbrytande av Feg! till siffror och tabeller.

I Sverige finns det en bild av Kurt Wered som mallig och lite kufisk. Många har retat sig på hans internationalism, hans beläsenhet och hans "oerhörda djupsinne". I Curlingspelarna framställer han sig dessutom som ett under av spänst och vigör.

Jag föutspår således en irriterad reaktion bland landets kritiker och jag förstår var den kommer ifrån. Jag förstår den, ty jag har också mina missunnsamma sidor, men jag KÄNNER den inte. För även om Kurt Wered själv ständigt är i fokus så är Curlingspelarna i själva verket en hyllning till något de flesta av oss kan känna igen: sorglös nostalgi. Som Kristian Lundberg påpekat i sin insiktsfulla essä i Tidningen Kulturen: "när Wered talar om sig själv – särskilt sina triumfer – talar han också om något allmänt, som man kan ha glädje av ifall man inte går i fällan och bara ser fokusering på jaget, där det i själva verket handlar om exempel."

När jag läser Curlingspelarna blir jag upprymd och glad. Också flera dagar efteråt pirrar det behagligt i magen.

- Crister Enebär, Ystads Allehanda