Kurt Wered: Tungt artilleri

Den avslutande delen i vad som kallats innerlighetens trilogi, Kurt Wereds återkomst till det svenska språket och litteraturen, utkommer under hösten. I Tungt artilleri återfinns flera av Wereds centrala teman: homoerotiken, den svenska trångsyntheten och längtan bort, den djupa misogynin och sprudlande livsglädjen i manlig gemenskap. Men aldrig har dessa ämnen behandlats med samma känsla och engagemang som i denna historiska roman som väver samman personliga öden med världspolitikens stormar under 1900-talets första årtionden och där svensk inskränkthet kontrasteras mot kosmopolitisk utlevelse och den krigets fasansfulla skönhet som blott den kan njuta som lämnat Sverige bakom sig.

I maj år 1897 lämnade Carl och hans käraste Douglas det skånska godset för att i likhet med en handfull andra svenskar utvandra till Kapri. Efter en strapatsrik färd kom de så småningom ända bort till den förlovade ön, där Carl slog sig ned i ett litet palats som dandy och livsnjutare. Många gossar fanns i hushållet. Främst av dem var lille Giulio.

Giulio växte upp under första världskriget. Han var öppen och glad men redan som barn följde han instinkten och gick sin egen väg. Han vände sig inte bort från de svaga, men han revolterade starkt mot övergrepp och lärde sig att vara vaksam och försiktig. Tidigt blev han varse att kärleken och passionen kunde balansera på linan mellan liv och död.

Sjutton år gammal hamnar Giulio i flottan där han finner sig väl tillrätta. Efter kriget får han plats på en morisk gossbordell. Så småningom blir han upptagen i en dekadent familj i det kosmopolitiska Odessa, och det är här han kommer att möta de olika människor som får en avgörande betydelse i hans liv: Frank och Mary i bageriet, chauffören Mario, pederasten Lionardo, Jacob målare och hans son Guillaume, och Harry, den berömde statsmannen, som skulle ge Giulio en stor gåva: Amerika.

Människan är pilen som siktar mot evigheten och glömmer bort sitt eget hjärta. Om hon hade levt mera i stillhet, hade världen dansat för henne. En kyrkklocka är som en tyst lögn. Snart slår den och kallar till bön och syndabekännelse, förlåtelse.

Giulio valde dödsstraff framför nåd och barmhärtighet. Det blev mörkt och trångt som i ett knivblad. Lammet sov i mördare, kvinnoskändare och krigare och väckte dem i gryningen, men ljuset fruktade ingenting. På nätterna hissades en vindbrygga mellan hopp och förtvivlan så tyst att inte ens de sömnlösa hörde det.

Den amerikanska lagen och rätten hade ingenting för att spänna fast Giulio i den elektriska stolen eller sätta en snara runt hans hals, ty han hade redan överlämnat sig till det stora havet och han visste vad han gjorde.