Kenneth Barbalander om Carl Johan Adlerfeldt

För att undvika att kopplas samman med den beryktade Carl Johan Adlerfeldt ändrade ättens fåtaliga män under 1950-talet sina namn. Friherren själv hade då lagts in på Långbro sjukhus i Stockholm där han kom att stanna fram till sin död 1997. En brorson, Kenneth Barbalander, övertog då Adlerfeldts kvarlåtenskap som omfattade tiotusentals manuskriptsidor. De senaste tio åren har Barbalander varit sysslesatt med att ordna det väldiga materialet och har också skrivit den första biografin över sin farbror. Anark förlag ger samtidigt ut Dårhusbaronen - en bok om Carl Johan Adlerfeldt, romanen Matilde (ursprungligen publicerad 1948) och ett urval Aforismer och fragment, sammanställda av Kenneth Barbalander.

Tankesmedjan Wereds vådligheter bad  Barbalander om en kommentar inför utgivningen:

Det är på något sätt ganska typiskt för den korporativistiska slavstat vi lever i, att man så totalt lyckats utplåna minnet av en av 1900-talets mest färgstarka kulturpersonligheter. Jag ser därför arbetet med biografin över min farbror och utgivningen av hans samlade verk som en politisk motståndshandling, lika mycket som något slags "kulturell verksamhet"... Jag är tacksam över att ha mött en förläggare som Kurt Wered. Utan hans extraordinära mod och integritet hade jag aldrig kunnat avsluta det här projektet...

Vad som motiverat mig är lika mycket hat mot det svenska samhället som en växande respekt för den farbror vars namn aldrig nämndes under min uppväxt och som jag knappt visste existerade förrän efter hans död.

Jag vet inte om det är en äreräddning jag arbetat med och boken om min farbror är definitivt ingen hagiografi. Det finns naturligtvis sidor hos Carl Johan Adlerfeldt som jag inte kan förlika mig med men jag har i alla fall försökt ge en så heltäckande bild som möjligt av honom, utan att väja för det som är främmande, frånstötande och skrämmande...

Kanske är det så friheten måste se ut när den av någon obegriplig anledning får möjlighet att växa i ett så repressivt klimat som det vi alla lever i... I vilket fall är jag inte i en position där jag kan fördöma något av det min farbror gjorde.

Carl-Johan Adlerfelt föddes 1905 och växte upp på familjens gods, Snogestorp, i norra Skåne. Efter avbrutna studier, först i Lund och senare vid Stockholms högskola, återvände han dit vid mitten av 30-talet. Redan vid denna tid florerade rykten om friherrens utsvävande och libertinska livsstil. Han ska ha misshandlat flera prostituerade i Lund och dessutom förgripit sig på en barnflicka och några stallpojkar någon gång vid mitten av 20-talet men undgick åtal. Förmodligen stack han till föräldrarna några tior för att de skulle hålla tyst. Kanske utnyttjade hans pappa sitt inflytande också.

Men det tisslades i bygden och för att komma undan ryktesspridning och en alltmer påträngande uppmärksamhet från den lokala polisen bosatte sig Adlerfelt 1938 åter i Stockholm. Han åtalades följande år efter en incident på en av stadens bordeller, och dömdes till ett års fängelse. Han hade tydligen bränt in familjens vapen i låret på flera demimonder.  Sedan han släppts från Långholmen återvände han till Snogestorp.

1940 stod Adlerfeldt åter inför rätta, denna gång åtalad för att svårt ha misshandlat två prostituerade och minderåriga flickor som med nöd och näppe flytt från fideikommiset. Vid samma tid försökte också hans styvmor få honom omyndigförklarad och Adlerfeldt fann sig indragen i två processer. Rätten fann honom skyldig på alla åtalspunkter men innan domen föll, hann Adlerfeldt fly till Köpenhamn där han stannade fram till krigsslutet. På våren 1941 stod han åter åtalad, denna gång för att ha förgiftat en prostituerad och för att ha haft en homosexuell relation med sin 14-årige "sekreterare", Jens Pedersen. Han frikändes av den danska domstolen gång men stod under de följande åren under polisbevakning.

Adlerfeldts förbindelser med den tyska ockupationsmakten är fortfarande höljda i dunkel. Vi vet att han betraktades med stor misstro av den danska polisen men han tycks också ha upprätthållit nära förbindelser med såväl Gestapo som SS. Hösten 1944 arresterades han dock efter en razzia på en pojkbordell och deporterades till ett nordtyskt koncentrationsläger. Vid krigsslutet återvände han till Köpenhamn där han dock anklagades för kollaboration och spärrades in på mentalsjukhus från vilket han rymde vintern 1945.

Under de följande åren drev Adlerfeldt omkring i det kaotiska Europa. Han tycks ha vistats långa perioder i München, Wien och Rom men det har varit mycket svårt att få fram några detaljer om vad han sysslade med. En del uppgifter som kom fram efter att de Östtyska arkiven öppnades under 90-talet tyder på att han anlitades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. 1947 greps han av amerikansk militärpolis, misstänkt för spioneri och stöld av morfin från ett österrikiskt sjukhus men släpptes efter några veckor.

1948 bodde Adlerfeldt i alla fall i Rom. På hösten det året avled hans styvmor och eftersom Adlerfeldt antog att det  åtalet från 1939 nu var preskriberat återvände han till Sverige. Efter några månader i Lund bosatte han sig på nytt på Snogestorp tillsammans med sin syster, Beata Gyllenskiöld. Under de följande åren var Adlerfeldt intensivt sysselsatt med det författarskap som varit hans huvudsakliga sysselsättning sedan trettiotalets mitt. Efter att han publicerat två självbiografiska och ytterst frispråkiga romaner på eget förlag, hemställde Adlerfeldts kusin om att få honom omyndigförklarad. Efter en uppslitande process befanns Adlefeldt tillräknelig, varefter han tillsammans med systern isolerade sig på Snogestorp. Vid den här tiden tycks all kontakt med släkten ha upphört. För levnadstecknaren är det tidiga femtitalet en räcka "förlorade år". Såvitt jag förstår skvallrades det en hel del om vad som försigick på godset men det inträffade i alla fall inga skandaler.

Efter systerns självmord under oklara omständigheter fem år senare, framträdde dock ett större antal prostituerade med skrämmande historier om övergrepp, tortyr och "obeskrivliga hemskheter" som ska ha ägt rum på Snogestorp mellan 1948 och 1955. På våren genomförde polisen en husrannsakan då man bland annat hittade tre kroppar nedgrävda i köksträdgården. Det var vid den här tiden vår pappa tog det borgerliga namnet Barbalander.

Adlerfeldt ställdes inför rätta, befanns sinnessjuk och överfördes till S:t Lars. Där inledde snart ett förhållande med ett 13-årigt biträde och efter att ha inlett ett uppror bland sina medintagna på Stormavdelningen flyttades han 1952 över till Långbro sjukhus i Stockholm där han alltså hölls kvar fram till sin död vid 97 års ålder.

Det verkar som om den åldrande friherren behöll en del av sin karisma långt upp i 70-årsåldern. De bristfälligt förda och fragmentariska journalerna berättar nämligen om åtskilliga intima relationer med såväl medpatienter som skötare. Jag har också förstått om att han var mån om sitt yttre och krävde att få ta långa promenader i sjukhusparken varje dag. Vi vet också att Adlerfeldt fortsatte att skriva men det finns bara enstaka blad bevarade från perioden fram till 1961.

Vid den tiden tog en överläkare Eberhard över ansvaret för Adlerfeldt och det verkar som om denne hyste såväl ett vetenskapligt intresse för den "blodige baronen" som något slags mänsklig sympati. Han uppmuntrade sin patient att forstätta med sitt skrivande, försåg honom med en skrivmaskin och såg till att de växande manusbuntarna bevarades. Jag fick ta över tiotusentals sidor, det mesta odaterat och i en väldig röra och jag räknar med att ägna resten av mitt liv åt att redigera och ge ut det här materialet."