André Björnsen
Skymningsdikter på vers och prosa
Omfång: 128 sidor
Bandtyp: Rikt dekorerat klotband med förgyllda snitt
Pris: 298:-
Utgivningen av André Björnsens Skymningsdikter på prosa är inget annat än en litterär sensation. Här framträder nämligen en "genuin" retrogardist, en skald som utan att förfalla till pastischens ytliga formövningar lyckats göra det förra sekelskiftets dekadenta stämningar och raffinerade formspråk till sitt. På ett nästan kusligt sätt framstår hans poetiska jugendslingor och bordellinteriörer, absintrus och spleen som helt samtida. I beskrivningen av metropoler som Paris, München och Berlin, är det svårt att avgöra om tiden är 1900 eller 2010. Björnsen är en så rar företeelse som en livskraftig dekadent. Och det allra egendomligaste är att denne ytterst mogne och medvetne lyrikdebutant är en tonåring, född 1993. Man undrar över priset för en sådan egenartad begåvning och fasar över de mefistofeliska avtal författaren måste ha slutit för att komma i besittning av en sådan siargåva.
Erotiken i Skymningsdikter är så flyktig, så abstraherad, att man frestas kalla den platonsk. Detta vore dock att göra Björnsens intentioner orätt. Visserligen talas det avvisande om den enkla sexualiteten, »denna ömkliga glupska låga av all kärleks lycksalighet», och ett par av historierna har till uppgift att visa, att såväl den sekundsnabba, ordlösa erotiken utan kroppslig beröring, som det litterära gestaltandet har många gånger mer att ge än den »banala parningsakten». Men även i sina mest sublimerade former är erotiken för André Björnsen en psykofysiologisk angelägenhet, som han på sitt märkligt distanserade vis betraktar mot driftens bakgrund; bortom det mänskliga lurar det animala, och därifrån kommer kraften. Den erotik som André Björnsen hyllar är inte sublim, som hos Platon, utan sublimerad. Kanske kunde man också kalla den "posthumanistisk". Här finns onekligen kopplingar till den äldre Niftor Odontologen.
Det ser ut som en tanke att Skymningsdikter på vers och prosa utkommer på förlaget Anark som nått en viss ryktbarhet för sin utgivning av radikalkonservativ litteratur. För i Björnsens hyperestetiserande universum finns också ett tydligt förakt för den nivellerade och förfulade samtiden. Men här finns också en avgörande skillnad: där andra författare i kretsen kring Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag rasar mot den förfäade liberalismen och manar till en reaktionär revolt, är Björnsens hållning mycket annorlunda. Han kastar en förströdd, möjligen milt äcklad, blick över samtidens landskap innan han för en parfymerad näsduk mot ansiktet och vänder sig bort, mot gyllene skepp med purpurfärgade segel eller barndomens blomsterängar. Frågan är, om detta inte denna esteticism är en ännu mer radikal revolt.
-Crister Enebär, Sydsvenska Dagbladet
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Hej Kurt, det är jag igen. Ralf Brandt, som jag tidigare misstog mig, att du Kurt skulle var han. Efter lite efterforskningar på blandbannat KB, har jag hittat en öppning: Han var med i " I tjurens tecken, och hade en liten biroll, dessvärre så är det lite svårt att hitta honom, men jag har detaljstuderat varje ruta, och tids nog så hittar jag rätt. Det sägs även att han dykt upp i tyska porrfilmer runt 1975, men det skall jag vara osagt, han gav ju ut ett epos till filmen på tyska, om jag fritt översätter: " Då jag vaknade till, hade hon bundit ett band av siden runt min lem, och dragigt åt hårt så att lemmen aldrig varit så hård" Tänker man då på att han med största säkerhet vistas i Tyskland, så kan han också varit verksam i porrindustrin. Ett annat av hans stora verk är: " Det skelande ögat", som också kom ut på ett tiotal språk, det som står i förordet, har också lämnat ett frågetecken i min själ, citat" Tack för att du finns Sofie, och dina röda läppar", och detta skulle kunna vara den så framgångsrika tyska skådespelerskan Sofie Werner-Hiller, född Åkesson, som gifte sig med den legendariske regissören Mannfred Werner-Hiller, som gjorde många sk. vuxenfilmer på 60 och 70 talet. Mannfred Werner-Hiller, har sagt att han gjorde filmer med Ralf Brandt, men att Brandt aldrig har erkännt att gjorde dessa filmer, som den klassiska, Flickan som tog honom vid hornen. Innehåller, nu läser jag fritt från Tyskan: 2 kvinnor, 1 man, fyra höns och en get. Jag har inte lyckats att få tag i ett exemplar, men med lite tur och med internets hjälp, så kanske.
SvaraRaderaDet känns som att jag kom bort lite från ämnet, förlåt mig Kurt, men med en sån stor stjärna som ändå Ralhf Brant är, är det lätt att fastna i historien. Tack Kurt för att du tog dig tid att lyssna. :)