Kurt Wered: Mannen är första könet

Kurt Wered visar nya sidor, mänskliga och konstnärliga, i den självbiografiska romanen Mannen är första könet som inom kort utkommer på Anark förlag. Det är en svindlande skönhetsupplevelse och ett skakande dokument. Lika naken, osminkad och skälvande i sin ödmjukhet som livet självt är denna roman antagligen den mest drabbande som någon svensk författare skrivit de senaste 50 åren.

Köp den, läs den - och förstå varför 2009 i sanning är Kurt Wereds år.

Sigvard Rilke bröt på danska och liknade Cary Grant med sitt pomaderade hår. Han var en mogen man när han blev en femtonårig ynglings första stora kärlek.

Tvillingarna Sigvard och Knut Rilke föddes 1925 och växte upp på Bornholm som söner till en fiskare. De kom till Sverige i unga år. Sigvard var frånskild med en mentalt svårt handikappad son när han bosatte sig i Malmö. Han arbetade först som fångvaktare vid länsfängelset, sedan som taxiförare och spårvagnskonduktör. Sonen Viktor togs omhand på ett sjukhem i Lund och han besökte honom regelbundet.

Knut började som hjälpreda i en familj i Stockholm. Så kom han, som förste man, in på Stockholms Tillskärarakademi och efter en tid fick han plats på NK:s herrskrädderi. Båda männen arbetade hårt, studerade vid aftonskolor och blev så småningom lärare - Sigvard realskolelärare och Greta gymnasielärare efter att trettiosex år gammal ha doktorerat i nordiska språk...

När människan vände bort ansiktet gick livet förbi.

Jag var knappt sexton och Sigvard Rilke fyrtio år och vi var två planeter som brutit våra banor och störtat i varandras famn. Vi låg nakna så nära att inte ens en vindpust kom emellan. Han öppnade sitt livs hemlighet för mig och det lät som om han blåste på silke. Vilken örtagård för en ung man att dröja vid med näsa och mun. Sigvard doftade vildhumle, fläder och hjärtstilla.

Jag älskade Sigvard Rilke, och den första kärleken är obotlig vad som än händer senare i livet.

Rosor och levande ljus varade inte länge men Sigvard Rilke skulle förbli vacker in i ålderdomen. Sigge, drottningen av sina ögon, hade räknat in tusentals gossar och flickor i småskolan och vart de än gick kom de inte längre bort än från hans hjärta och fingerblomma.

Bergen lärde sig att blåna, men människorna hade svårt att förlåta och älska varandra. Sigge var äntligen fri, när många snurrade runt i en mörk säck. Ljuset var av manligt kön, och tiden så bråd att håret tycktes lossna från grabbarnas hjässor. Alla skyndade till en hägring som kallades framtiden. Jag släppte min säd och behöll ett öga i honom när han stillnat.