Kurt Wered om det urartade retrogardet och en aktuell utställning

Förmågan att se och uppskatta estetiska kvaliteter, att äga ett Öga och en Blick, är en lika gåtfull som sällsynt egenskap. I en annan och bättre tid än vår egen, kunde man förvänta sig att den vore en förutsättning för att bedriva kritikerns yrke. Dessvärre har den rådande värdenihilismen och estetiska blindheten alldeles kommit att dominera det offentliga samtalet om de sköna konsterna. Grobianerna härskar på de krämarliberala dagstidningarnas kultursidor.

En mer cynisk betraktare än jag, skulle kanske hävda att detta nu inte spelar någon som helst roll, att kritikernas blindhet för estetiska kvaliteter i själva verket är en förutsättning för deras verksamhet eftersom samtidskonsten, på det stora hela, befinner sig på en lika bedrövligt låg nivå.

Tag till exempel det så kallade retrogardet, dessa målarkluddar som med sina tafatta försök att återskapa något av svunna tiders storhet endast bekräftar vad som borde stå fullkomligt klart, dessa klumpiga efterklangspoeter och pastischmakare. Vi lever i en nedgångstid, en period av dekadens och förfall där såväl estetiskt omdöme som teknisk förmåga alldeles försvunnit. Deras gerontofila projekt är lika ledsamt som en bildterapigrupp på en institution för senildementa eller de ratade inträdesproven till en skrivarkurs för sjukpensionärer.

Så långt synes alltså denna, i sig ganska obetydliga, grupp vara något patetiskt men på det hela taget oförargligt. Ett av många exempel på den andliga röta som angripit själva tidsandan. Varför ödsla sin tid på retrogardet, undrar kanske någon.

För den som inte nöjer sig med att i slapp liknöjdhet åse de sköna konsternas, kulturens och samhällets förfall, framstår retrogardismen som något betydligt allvarligare. Dess förslappade estetik och somnambula gester utgör nämligen en smitta som tycks sprida sig pandemiskt i den tacksamma milö som utgörs av det svenska kulturlivets försumpade dypöl. Den har redan angripit större och därmed farligare värddjur, som till exempel den bedrövliga, pseudokonservativa tidskriften Axess (som vi kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle).

Tankesmedjan Wereds vådligheter kommer under våren att arrangera en utställning på Gasverket i Linköping med namnet "Urartat!" Några av de mest groteska och skrämmande exemplen på degenererad retrogardistisk konst och litteratur kommer där att presenteras och sättas in i ett sammanhang. I samband med utställning utkommer också en rikt illustrerad katalog, redigerad av Karin Barbalander och med bidrag från några av våra mest respekterade konstkritiker.
 
På grund av dess skakande och djupt anstötliga innehåll kommer utställningen att ha en 18-årsgräns. Ungdomar äldre än 15 år är dock välkomna i vuxens sällskap, liksom skolklasser under överseende av lärare.