Pietro Calvinol SJ och Kurt Wered:DEN FÖRFÄADE SAMTIDEN. BREV 1969-2007

Mellan 1969 och 2007 brevväxlade Kurt Wered med den kontroversielle jesuitpatern Pietro Calvinol. Ett urval av deras korrespondens publiceras i denna bok. Breven handlar om litteratur, politik, konst och religion. Den italienske prästen kom att ha ett djupgående inflytande på sin yngre lärjunge som sammanställt detta urval samt skrivit en introduktion till breven.


Pietro Calvinol SJ
Kurt Wered
Den förfäade samtiden. Brev 1969-2007
Omfång: 498 sidor
Bandyp: Linneklotband
Pris: 580:-

När Kurt Wereds brevväxling med den italienske jesuitpatern Pietro Calvinol nu utkommer finns det skäl att misstänka att ett väldigt kackalorum kommer att utbryta. Många läsare kommer säkert att finna den här egensinniga och motvalls skriften uppfriskande som en tyrolerbäck men lika säkert är att de kritiker som huserar på våra liberala kultursidor kommer att reagera med skräck och avsky.

För det är inte bara två representanter för den europeiska radikalkonservatismen som här utbyter tankar och reflektioner om religionens roll i det moderna samhället. Här ges nämligen också prov på det slags esprit och otålighet inför den tilltagande fördumningen som kan reta en halvbildad kulturtyckare till vansinne.

De båda herrarna hänvisar till böcker som få har läst, de för långa teoretiska resonemang och ger ordentliga källhänvisningar. De läsare som uppskattar tradition och fason har mycket att hämta här. Men, och här finns ett men. Och detta men gäller framför allt Calvinol i en brevväxling där Wered onekligen framstår som den mer modeste av de två. Calvinol har en förmåga, många gånger demonstrerad i denna bok, att reta folk genom att slänga ut kunskaper som om de vore självklarheter för alla. Jodå, han menar att varje läsare har skyldighet att gå till läggen eller slå upp, som om det vore en självklarhet att alla, liksom han själv, har tillgång till väldiga bibliotek.

Utan vidare spisning hänvisar således Calvinol till exempelvis det som hände i Frankrike 2 februari 1142 eller till en obskyr passage i en artikel av Julius Evola, publicerad i Salò-republikens dagstidning. Själv råkar jag veta vad det handlar om, men är det självklart att varje läsare har sådana referenser? Och Calvinol har ju gjort detta till en metod och litet komiskt blir det när han gång på gång tillhåller Wered att läsa ditten och datten av ganska abstrus litteratur - om inte Wered nu "läst om" dessa verk på sistone. Och på sidan 148 är vi där igen - Calvinol talar om en Madame Troeiers godtrogenhet, utan att nämna vad det hela handlar om och med förutsättning att alla läsare känner till det.

Det är nog föga folkbildande. Och så är det Calvinols ofta förnumstiga chronschough-ton till sin brevvän. Hör bara: "Det blir din praktik i de radikalt reaktionära fronterna, i solidaritetsarbetet för eliten, i upprätthållandet av den stora Traditionens kastsystem och den politik som dessa föreställningar kommit att underbygga. I detta nödvändiga arbete kan du ha god hjälp av två centrala verk i Evolas arbete ..." etcetera.

Och löjligt blir det utan tvivel när Calvinol skall beskriva det arbetande folk som han liksom annan reaktionär katolsk överklasshöger enbart sett på bild: "Jag glömmer det aldrig. För i deras tonfall fanns det en jättelik förändring. De talade inte längre kantigt, de satt inte längre fast i den litet infantila, ofullständiga syntax som man väntar sig av en jobbare. De hade lagt av hela den rollen. De stod där och talade. Och de talade som vuxna män."

Vilket jävla blaj! Jag undrar vad min morfar, snörmakare och bokmal, skulle ha tyckt om den recensionen. Själv har jag svårt för sådant glorifierande av de lägre klasserna. Somt är således påfrestande men det mesta talar mer till intellektet än till löjet. Gott så.

Boken finns nu i alla fall, utgiven av Wereds eget förlag, Anark. Och även om jag förhåller mig kritisk till åtskilliga av de åsikter som framförs av dessa båda ärkereaktionärer, vill jag framhålla att det handlar om absolut oundgänglig läsning.

Calvinol har några återkommande teman som han bollar mot Wered. Calvinol är sedevakantist, Wered anarkisk jihadist. Centralt för Calvinol är alltså vägran att godkänna det andra Vatikankonciliet och erkänna påvarna från och med Johannes XXIII. Wered, vars anarkiska jihadism ibland förefaller balansera över nihilismens avgrund, finner sedevakantismen med rätta bisarr. Själv har jag aldrig förstått dess attraktionskraft även om den bortgångne och lärde heretikern Bo Larsson i min ungdom försökte förklara finesserna.


Wered förhåller sig tveksam till vännens ställningstagande som han menar bara orsakat  en massa bekymmer, till sist exkommunicering. Sina teologiska och doktrinära olikheter till trots, förenas de båda männen i sin tillit till den Stora Traditionen. Samtiden, menar de, kan sägas vara förfäad eftersom vi har just denna Tradition att jämföra med.
Det finns ändå åtskilliga poänger i de bådas dogmatiska resonemang som också en inbiten agnostiker kan imponeras av. Både Calvinol och Wered uppvisar också en estetisk sensibilitet av ett slag som man inte är bortskämd med i vårt land. Tvärs igenom det lärda och spirituella samtalet, som nu pågått under fem decennier, kan man samtidigt ana en allt djupare sorg över sakernas tillstånd.

Kanske är samtiden verkligen förfäad. Kanske hade en segrande Salòrepublik lyckats skapa en bättre och lyckligare värld, som Calvinol verkar anse. Jag måste tillstå att jag tvivlar starkt. Kanske kommer den anarkiska jihadismen att bringa "undergång och död men också pånyttfödelse" åt en förslappad Occident, som Wered skriver i ett apokalyptiskt brev, daterat augusti 2001. Jag måste tillstå att en del av mig hoppas att han har fel.

- Johan Sundbaum-Schildt, Barometern