En libertin i folkhemmet

Friherren och fideikommisarien Carl Johan Adlerfelt (1905-1997) har omväxlande beskrivits som en det svenska kulturlivets grå eminens och en dess abjekt, en onämnbar, bortträngd och utstött särling. Adlerfeldt kan på många sätt ses som en negativ spegelbild av det svenska folkhemmet: han var en fri ande som under de mest förnedrande omständigheter fortsatte att håna ett samhälle som inte alls visste vad det skulle göra av honom. I nästan ett halvt sekel hölls han inspärrad på olika mentalsjukhus där han utsattes för behandlingar som borde ha förvandlat honom till en lallande fåne. Ändå fortsatte han, ända fram till sin död, att skriva: romaner, pjäser, självbiografiska texter och filosofiska traktater som inte liknar någonting annat i den svenska litteraturen.

Drygt tio år efter sin död kommer nu den första heltäckande biografin över den "blodige baronen". Kanske är samtiden nu också redo för att tillgodogöra sig Adlerfeldts egna texter (endast två romaner gavs ut på eget förlag under 1940- och 50-talen). Dagens växande intresse för en libertinsk livsstil och den vitala nihilismens möjligheter skulle kunna tyda på det. Å andra sidan är kanske baronens verk än idag en allt för stark och uppfordrande läsning för en publik som gärna dansar på gränsen men sällan eller aldrig vågar sätta foten utanför den småborgerliga moraluppfattningens kritcirkel.

Samtidigt med Kenneth Barbalanders stora biografi, Dårhusbaronen, utkommer nu Carl Johan Adlerfeldts stora roman Matilde (först utgiven på eget förlag 1948, senare omarbetad och utökad) samt ett urval aforismer och fragment ur baronens litterära kvarlåtenskap.