Erica Sagn om Lars Remm

Ett av de starkaste minnena från mina tonår är från en spelning med Lars Remm. Jag bodde utanför Linköping då och hade åkt in till stan med någras kompisar en fredagskväll. Vi hade hamnat på en sunkig pizzeria någonstans i stadens centrum där vi visste att man inte alltid frågade om leg när några svartklädda gymnasister beställde en flaska rödvin. Plötsligt stod han där i ett hörn, ensam med sin gitarr. En kutryggig och lite härjad kille i 30-årsåldern med otvättat hår. Ingen av oss där vid bordet hade hört talas om Lars Remm och jag skulle just säga något hånfullt om den i förtid åldrade gubben som inte fattat att 70-talet faktiskt tagit slut femton år tidigare.


Så började han spela. Ingenting jag någonsin hört i musikväg hade gripit mig på det sättet. Det var omtumlande, särskilt som den musik jag hörde inte hade några som helst likheter med sådant som jag brukade (och fortfarande brukar) lyssna på. Ändå lät det bekant. Lars Remm spelade just den sortens sentimentala progg som jag fortfarande avskyr. Och ändå, ändå var detta något helt annat. På något sätt fyllde han de trötta klichéerna med någonting alldeles eget.

På senare år har Lars Remm  kallats "den svenske Dylan", "folkhemmets Leonard Cohen" och liknande. Det kanske är riktigt men sådana etiketter säger säger mig inget. Jag är uppvuxen med ett helt annat slags diet. Ändå har jag fortsatt att lyssna på Lars' musik. Lika hänförd idag som då, den där oktoberkvällen 1995. Den där timmen förändrade hela min uppfattning om vad musik är och kan vara och sedan dess har jag aldrig kunnat lyssna på banal popmusik.

Under många år pratade med alla jag kände om den här fantastiske Lars Remm som jag hade upptäckt. Ingen hade hört hans namn. Så småningom fick jag veta att det faktiskt fanns en inspelning, en LP utgiven någon gång i början av 80-talet. Som en annan graalsriddare ägnade jag flera år åt att söka efter den på Stockholms skivbörsar. Under tiden började minnet av spelningen i Linköping blekna. Jag visste att jag varit med om någonting stort och livsavgörande men detaljerna försvann i glömskans dis.

Flera år senare fick jag ändå en möjlighet att se och höra Lars Remm igen. Sommaren 1998 åkte jag tillsammans med några vänner till en musikfestival. Vi satt längst framme vid scenkanten den där regninga junikvällen. Det var en intim konsert; känslan var som att befinna sig i någons vardagsrum. Lars verkade ännu mer sliten och härjad och gud vet vad han hade stoppat i sig för preparat inan han klev upp på scenen. Det egendomliga är ändå att det var just denna kväll, när Lars själv hade svårt att minnas sina mångordiga texter, som det gick upp för mig att han faktiskt är en av våra allra största rockpoeter. Kanske en av de största lyriska begåvningar som har komit fram i det här prosaiska landet överhuvudtaget.

December 2005. Det verkade som om Lars kanske stod inför ett genombrott. En bok:  Dikter från bakgården hade kommit ut på våren. Han hade börjat spela in en CD också och nu var det dags att för första gången testa det nya materialet. Jag var där och det var en magisk kväll som jag ännu bär med mig i mitt hjärta. Vi var inte många i publiken men för dem som hade förmågan att se och höra måste det ha stått klart att vi alla deltog i någonting alldeles enastående. Det är ett ovädersägligt faktum: Det var Lars Remm som stod där framme och sjöng och spelade för oss den här kvällen.

Jag återvände till USA kort tid efteråt och, efter vad jag hörde, verkade det som om Lars helt gått ned sig i ett träsk av sprit och piller. Jag vet inte vad som hände med den planerade CD:n och diktsamlingen väckte ingen större uppmärksamhet. Uträknad. "Den svenske Dylan", ja. För denne efterföljare till Bolle och Japhy Ryder, för denne evigt luffande vagabond, fanns det förstås ingen plats på det svenska, blåsiga förortstorget. Ändå är det ju just där han har sina rötter: I folkhemmets vittrande betong. Lars är ett förgiftat maskrosbarn och inte skulle det gå att plantera om honom i ett annat klimat.

Kanske är det ett uttryck för konstens obändiga kraft att Lars Remm nu återkommer, starkare och mer självlysande än någonsin. Den konst som valt just denna kropp som sitt instrument. Under sommaren och hösten har jag arbetat som både redaktör och producent åt Lars och Anark förlag kommer inom kort att ge ut en ny, utökad upplaga av Dikter från bakgården tillsammans med en CD med titeln Sånger från bakgården.

Under den här tiden har jag ofta fått höra att Anark förlag och jag själv är de mest osannolika partners för en traditionell singer/songwriter av Lars Remms typ. Jag förstår frågan och kan bara säga att det är lika obegripligt för mig. Men jag vet att det här är det bästa som hänt mig. Lars Remm är mannen som förstörde mitt liv och för det är jag honom evigt tacksam.