Kurt Wered: DAGBOK 1

Kurt Wered
Dagbok 1
Omfång: 698 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 295:-


Ur författarens förord:


I en tid som denna, då den ohöljda narcissismen och infama polemiken upphöjts till estetisk norm, är det endast efter lång tids tvekan som jag låtit mig övertalas att ge ut ett urval av mina dagböcker. Som mina läsare känner till, har jag alltid skytt offentligheten och det självutlämnande. Jag har valt solitärens hårda och manliga väg och där finns inget rum för att delge andra intimiteter ur det egna privatlivet. När jag stöter på sådant, och den samtida litteraturen är ju fylld av detta slags effeminerade trams, drabbas jag av ett rent fysiskt illamående. Hela tarmpaketet försätts ofelbart i ett paroxysmiskt tillstånd och jag tvingas avbryta vadhelst jag har för handen för att uppsöka en toalett. Det kan ta timmar och dagar att återhämta sig efter ett sådant anfall.

Eftersom jag i mitt författarskap ändå uppehållit mig en hel del vid det så kallade inre livet, kan det ändå förefalla lämpligt att inbjuda läsaren att ta del av mitt eget vardagsliv. Det är också ganska många läsare som hört av sig med frågor om sådant, vilket bidragit till mitt beslut att offentliggöra sidor ur denna journal intime. I denna första volym finns följdaktligen åtskilliga sidor som beskriver mitt "privata" liv och det är min ödmjuka förhoppning att detta ska locka nytillkomna läsare att fortsätta till mina andra böcker.

Till syvende og sidst är dessa dagböcker ändå mer en andlig än en privat journal. Dess verkliga ämne är de idéer som sysselsätter mig: den anarkiska jihadismen och den idealiska misogynien. Här finns också mina reaktioner på händelser i det så kallade kulturlivet. Befriad från de hänsyn som jag ålagt mig på bloggen och i andra offentliga sammanhang har jag här kunnat vara mer öppenhjärtig i min kritik. Men allt är inte polemik i Dagboken; den som läst mina tidigare tankeböcker kommer också att känna igen de återkommande impressionerna från Roxen och Slätten. Det östgötska landskapet har blivit allt viktigare för mig under senare år, och detta avspeglas naturligtvis i de dagliga annotationerna.


Ur Markus Riis' inledning:

Människan som drar sig undan världen för att reflektera är ett bärande tema i litteraturen – men kan också vara en förutsättning för den. Tillflyktsorten kan vara allt ifrån slott (Montaigne) och koja (Thoreau) till en ljudisolerad våning mitt i metropolen (Proust). Eller varför inte en liten stuga vid sjön Roxen?

Kurt Wered har helt gått upp i denna tematik, införlivat den både fysiskt och textligt. Efter en lysande karriär som diplomingenjör köpte han sig ett hus på landsbygden utanför Linköping. Det ligger där nära stranden och är inrättat just så som en nutida eremittillvaro bör vara inrättad: både asketiskt och bekvämt.

Så här kommer ännu en bok med Wereds egensinniga blandning av samtidsanalys och iakttagelser av samhället, denna gång etiketterad "dagbok", som också rymmer små klart fiktiva scener och oklart reella händelser, av estetisk reflektion och religiös spekulation. I mina ögon är dessa böcker, som utkommit i rasande takt sedan Wered startade sin förlagsverksamhet, minst lika väsentliga som hans inlägg i det politiska samtalet. Det är inte säkert att alla håller med. Också inom den radikalkonservativa rörelsen finns tecken på en leda vid pessimisten Wered, men den ledan har med ett förändrat klimat att göra, den klimatförändring som Wered om och om igen penetrerar, avlyssnar och fäller förkastande omdömen om.

Dagboken är i mycket en fri undersökning av de strider i vilka Wered finner sig indragen, igångsatta på lika många fronter som antalet texter. Det kan vara iakttagelser av hur folk reagerar på den anarkiska jihadismen, eller den svindel som uppstår när ett tågfel gör att man får vänta i ovisshet på stationen. Svidande uppgörelser med det kryptoliberalistiska etablissemang som koketterar med etiketten "kulturkonservatism" och den östdanska koloniseringen av det svenska kulturlivet.

Kurt Wered verkar efter år av motståndsarbete vara öppen för att han är på väg att avskrivas av den etablerade högern. Man kan vara förbannad på samtiden, men det går inte att vara det hur länge som helst utan att bli något obsolet. Från marginalen går det att skrika och bete sig, men det förvandlas till ett skådespel. Ett underhållningsvärde uppstår i råheten, i avsägelsen, i avståndstagandet. Det gör att Wered ibland kommer riskabelt nära det område som den rumänske aforistikern Cioran – ett tag verkligen poppis i halvintellektuella kretsar världen över – gjorde till sitt eget: att triumfera med överdrifter, svartsyn, pessimism. Svartsynen blir en clownmask utan tårar, bara surande mungipor.

Eller är det kanske något annat som äger rum här? Efter att dagligen ha umgåtts med Wereds Dagböcker under några månader skulle jag hävda att så är fallet. Här finns inget koketterande, inget av den mondäna svartsyn som visat sig vara gångbar valuta på det litterära nöjesfält som Wered vänt ryggen. Att hans meningsmotståndare avfärdar hans hållning som en stelnad grimas (eller fräckt hävdar att det skulle röra sig om något slags skämt) säger mer om dem själva än om Wered, som här framstår en av samtidens stora sanningssägare. Att han också valt att ställa sig utanför den "meddelelseinkontinens" som behärskar bloggosfären synes bekräfta en sådan läsning.

Wereds Dagbok 1 är en bok som det gör ont att läsa, inte minst när ensamhetskänslorna tvinnas samman med reflektioner kring åldrandet. Men så genljuder plötsligt texterna av det stilla samtal Wered för med det förflutna: Weininger, Jünger, Evola, eller extasen inför LHC:s framgångar. Då är han inte längre ensam, utan i bästa sällskap. Där hör han hemma.