Kurt Wered: Solitärens semester

Den som vägrar att anpassa sig till pk-hegemonien och krämarsamhällets krav på ständigt uppdaterad underhållning, den som avstår från den narraktiga rollen som "intellektuell" för att i stället ta sig an samtidens ödesfrågor på ett kulturideellt plan och vägrar infantilisera sig, kommer naturligtvis att utsättas för nedrigheter och hot av olika slag.


Den senaste tidens alltmer förryckta påståenden om min person och min verksamhet, det slags dynga som just nu sprids via Axess-bloggen men som också dyker upp lite varsomhelst i den alltmer förråade, alltmer pöbelaktiga "bloggvärlden", har gjort det tydligt hur meningslöst det är att nyttja internet som ett vehikel för en seriös debatt om samtidens stora ödesfrågor.

Vore det inte för dagliga kontakten med en liten krets läsare som lyckats bevara sin kultur och mänskliga värdighet på denna tivolikulturens marknadsplats, hade jag för länge sedan vänt alltsammans ryggen. Ty jag är aldrig lyckligare, aldrig i större samklang med den stora Traditionen, än de stunder jag tillbringar i ensamhet och stillhet vid Roxens strand. Hur många gånger har jag inte förbannat den uppgift som ålagts mig: att tala för dem som inte vill höra, att peka ut sanningen för dem som inte vill se.

Stavgångarnas klapprande och det debila pladdrandet i mobiltelefoner kommer jag inte undan, ens här på mitt eget Övralid, men i jämförelse med den illvilja och dumslughet som är så karakteristisk för den pöbelhop som härjar på Axess-bloggen är sådana störningsmoment endast obetydligt smolk.

Jag tänker inte svika min uppgift. I denna massmänniskans tid, då all uppmärksamhet ägnas själlös, mekanisk "underhållning" och där den reflektion som inte ikläder sig den politiska korrekthetens vadderade tvångströja omedelbart tystas av krämarliberalismens politruker och kommisarier, vägrar jag att inordna mig.

När jag nu inleder en vackas semester, är det alltså icke fråga om något slags reträtt. Jag har med mig mitt arkiv, de nödvändiga böckerna och fem kilo Lessebo-papper. Men jag tänker hålla mig undan dagsdebattens petitesser, de pockande, ändlösa kraven på "deltagande" och "engagemang" i alla samtidens frågor, stora som små. Nu står jag ensam, men på Traditionens grund, inför det väsentliga.

Crister Enebär om Kenneth Baughs "Pilotprojekt Nord"

Inget är vad det synes vara i Kennet Baughs emotsedda debutbok, en osannolik kombination av dokumentärroman, memoar och internationell thriller. Ändå lägger man den ifrån sig med känslan av att, äntligen, fått höra sanningen om den svenska militära underrättelsetjänstens allra hemligaste operation, det katastrofala "Pilotprojekt Nord", där man lönnmördat debattörer på högerkanten samt placerat specialtränade provokatörer på strategiska positioner i den svenska idédebatten.

Crister Enebär har träffat den avhoppade kronfänriken och attackdykaren Kenneth Baugh, författare till Pilotprojekt Nord, en rasande, 500-sidig uppgörelse med det svenska kontraspionaget som snart utkommer på Traditio förlag.

Baugh är officeren som kommit över skakande information om "Pilotprojekt Nord", ett topphemligt försök att infiltrera ett antal svenska tankesmedjor och tidskriftsredaktioner som slutade med en kallblodig avrättning av ett antal svenska lobbyister - en händelse som tills nu varit effektivt nedtystad.
Nu har Kenneth Baugh skrivit en spionthriller. Den tar avstamp i att en grupp skribenter och aktivister likvideras av svensk militär under Almedalsveckan sommaren 2005.

– Där borta, säger han och pekar bort mot Lilla Karlsö.
Kenneth Baugh står utanför Wisby Hotel. Framför honom öppnar sig havet mot himlen och horisonten.

– Det var där ute det hände, säger Kenneth Baugh och sveper med armen.

Där, inte långt från det vanligen så fridfulla Almedalen, utspelar sig den dramatiska öppningsscenen i hans debutthriller Pilotprojekt Nord. En sommarkväll 2005 avrättas kallblodigt ett tiotal svenska debattörer på order av en svensk marinofficer. Kropparna forslas sedan ut på internationellt vatten och sänks i djupet. Några år senare börjar dykaren Harry Hall gräva i händelsen, som tystats ner. Det dröjer inte länge innan han blir hotad och indragen i en serie våldsamma händelser.

Enligt Kenneth Baugh bygger en stor del av boken på verkliga händelser. Och verkliga personer.

– Mycket är sant. Folk som kan det här tycker att den är otäckt realistisk, säger han.

– Jag har försökt vara väldigt autentisk, sedan har jag lagt till saker för att det ska bli roligt och spännande.

Huvudpersonen Harry Hall bygger delvis på honom själv.

– Som jag var när jag var yngre, hur jag tänkte då. Jag var mer oslipad på den tiden.

Kaptenlöjtnant Henrik Gustafsson är en annan förebild till bokens Harry Hall. En officer som deltog i förberedelsearbetet inför "incidenten" på Lilla Karlsö när deltagarna i Almedalsseminariet kallblodigt avrättades.. Henrik Gustafsson har jobbat inom den militära underrättelsetjänsten i 37 år och var där ute vid en säljakt för många år sedan. Det är den händelsen som ligger till grund för scenen i boken.

Både han och Kenneth Baugh är övertygade om att de konservativa debattörerna verkligen klubbade ihjäl den där natten.

– Jag har hört historien från flera håll, säger Kenneth Baugh.

– Och jag har tänkt avslöja hela sanningen om den här smutsiga affären, fortsätter han. "Vad som föregick avrättningarna och vad som hände sedan. Den här historien är långt ifrån över."

Han har gjort uppmärksammade avslöjanden tidigare. För tio år sedan gav han ut Nu får det vara nog. Ett jag-var-där-reportage från MUST tillsammans med sin bror, Göran Baugh, välkänd journalist på Barometern Oskarshamns-Tidningen."

– Jag hade bara hört talas om det svenska kontraspionagets "våta jobb" och deltog aldrig själv i några operationer på fältet. Men jag nystade i de här historierna och blev känslomässigt engagerad. Jag kände att jag måste avslöja sanningen.

Det gjorde han också, efter fem års arbete. Under arbetets gång fick han känslan av att det fanns krafter som inte ville att sanningen skulle komma fram.

– Det var något slags mörkläggning. Jag började fundera på varför man inte ville hitta det, vad som låg bakom.

Han blev intresserad av den turbulenta, förvirrade tid som följt på det kalla kriget. Underrättelsetjänst. Främmande makter. Hemligheter. Spioneri. Och inte minst kontraspionagets växande betydelse inom underrättelsetjänsten.

Han bestämde sig för att skriva en bok om dagens kontraspionage i Sverige och började göra research.

– Men jag ångrade mig, det var lite för känsligt. Jag fick höra att det skulle åsamka mig obehag.

Mer vill han inte säga. Däremot berättar han att han själv har träffat personer med hemlig identitet och gjort research i hemliga arkiv. De egna dagboksanteckningarna från tiden som kronfänrik har också utgjort ett betydelsefullt råmaterial.

Tankarna på en faktabok lades på is, men skrivplanerna togs upp igen när han fick idén att skriva en roman.

I "Pilotprojekt Nord" samarbetar Harry Hall med Säpos hemligaste enhet. Motståndet kommer från den militära underrättelsetjänsten SSI, med chefen Chris Loklint i spetsen. En kylig maktspelare, som använder vilka metoder som helst för att stoppa Harry Hall och hans medarbetare.

En stor del av historien utspelar sig i Finnspång, där Harry Hall har ett fritidshus, och där han och hans vänner hänger på den fiktiva krogen Bullfighter’s Inn.

Kenneth Baugh har själv vistats i Finnspång sedan han var liten. Föräldrarna hade sommarställe, själv bodde han permanent på orten under några år på 1990-talet. Nu har han och hans familj ett fritidshus, där han skriver sina böcker.

– Jag har använt de här miljöerna i boken. Där har du dykförrådet, säger han och pekar mot sjöboden nere vid vattnet.

På väggen hänger ett par kajaker.

– De ska användas i nästa bok.

Del två om Harry Hall och hans jakt på sanningen om det svenska kontraspionagets krig mot den radikalkonservativa rörelsen är färdigskriven och ges ut nästa år.

– Där fortsätter han kriget mot denna stat i staten och gräver upp fler och ännu värre mörkläggningar.

En tredje bok är också på väg, där Kenneth Baugh knyter ihop trådarna. En av dem handlar om Estoniakatastrofen, andra löper mot Palmemordet och Weredaffären.

Är det inte lite väl många konspirationer?

– Jag tycker inte det. Vi pratar om en period på 60 år och fyra-fem konspirationer. Man får näsa för mörkläggningar när man gräver i det.

Du har en gedigen erfarenhet av underrättelseverksamhet?

– Ja.. Jag har jobbat för Sverige, men det var i min ungdom.

Där tar det stopp. Kenneth Baugh vill inte berätta mer om den tiden.

”Pilotprojekt Nord” kan komma att bli film i framtiden.

– Vi diskuterar filmrättigheter. Ett krav från mig är att den ska spelas in här ute, säger Kenneth Baugh. ”Autenticiteten i detaljerna är A och O för att skapa trovärdighet i en sådan här berättelse.”

Han tycker om Karlsöarna, trots allt.

Ett löjets skimmer över vårt arma land

Jag har lovat att inte orda mer om de bedrövliga förtalskampanjer som riktas mot Tankesmedjan Wereds vådligheter, dess medarbetare och mig personligen och det är ett löfte jag tänker hålla. När denna smutsiga byk nu vädras i det senaste numret av TLS  (som också innehåller en brett upplagd essay om Karin Barbalander, välkänd för läsare av denna blogg, signerad James Hogg) vill jag dock ta tillfället i akt att uppmärksamma detta, inte minst som det så tydligt åskådliggör den drängstugumentalitet som utmärker den svenska "kulturdebatten".

Citatet nedan är hämtat från inledningen till Steven Dutch's insiktsfulla artikel med titeln Who writes Wered's Blog and Books?

 For sheer longevity, no conspiracy theory can match the notion that Kurt Wered has not written the numerous blog posts and books that have been attributed to him. His oeuvre contains too much accurate detail about current affairs, sports, homoeroticism, and the fine arts to have been written by someone of as low social standing as Wered, a former engineer at SAAB, goes one argument. His work displays too wide a range of style, goes another. Wered is hardly educated enough and Linkoping is too backward a place to have produced an intellectual of such caliber, goes a third. And so, almost every prominent public intellectual in Sweden has been suggested at one time or another as the author of one or more of Wered's texts: Sven Lindqvist, Crister Enander, Lars Gustafsson, Nikanor Teratologen, Erik Löfvendahl, to name a few.

Enander, a somewhat controversial critic, is a favorite candidate because of his connections with some of the authors published by Wered's "Anark Forlag".Considerable effort has also been wasted trying to find hidden ciphers and allusions in the texts of Wered that would prove them to be Enander's work. Why Enander, or anyone else, would be content to ghost write a blog which until recently attracted very few readers, and remain silent while it has begun receiving acclaim is a mystery the supporters of this baroque notion do not really address properly; it certainly does not fit the personalities of most Swedish critics.

I've seen the argument that writing blogs is considered a low-class occupation in Sweden, beneath the dignity of the public intellectual, or that the author needed to remain anonymous for fear of reprisals, but surely if Wered's brand of radical conservatism were on target enough to make such measures necessary, Swedish society would have been abuzz with speculation as to who the "real" author was. As it is, this seems to be an obsession of a fairly small but influential group of crackpots.

Drevet går. Igen.

Angreppen på Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess medarbetare, Anark förlag samt den här bloggen börjar anta alltmer absurda former, vilka måhända äger en viss komisk kvalitet för den som uppskattar humor av det tramsigare slaget. Vi som arbetar ideellt med vad som kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" kan dock hålla oss för skratt.


Det är inte så att de infama personangrepp och rena lögner som används i vad som förmodligen är en systematisk förtalskampanj riktad mot Wereds vådligheter skulle bekomma oss personligen. Vi finner det däremot ytterst oroande att man i dagens Sverige kan bedriva detta slags hat-, lögn- och förtalskampanjer - och bli tagen på allvar. Att medier som gör anspråk på att bli tagna som "seriösa" befattar sig med sådan lort. Att till synes omdömesgilla personer faller offer för barocka lögner, bara de upprepas tillräckligt ofta och länge.

Tag nu som exempel det ylande, dräglande bloggdrev som härjar på den famösa Axess-bloggen där man de senaste dagarna driver den befängda tesen att Kurt Wered skulle vara en pseudonym för litteraturkritkern Crister Enander. Detta är det senaste i raden av liknande påståenden, som alla följer samma upplägg. Man påstår först att Kurt Wered är en fiktiv karaktär och hävdar sedan att den ene eller andra använder hans namn som ett nom de plume.

I det aktuella fallet hävdar man, enkelt uttryckt, med en dåres envishet att det föreligger likheter mellan Wereds och Enanders prosa som bevisar att det skulle röra sig om samme skribent. Detta är naturligtvis rent nonsens och man tar sig för pannan när man inser till vilken låg nivå det offentliga samtalet sjunkit.

Därtill framgår det ingenstans på Axess-bloggen varför man väljer att ge utrymme åt patologiska lögnare och mörkermän. Detta ger naturligtvis läsaren skäl att fundera en stund över vem eller vilka som har intresse av att på detta sätt misskreditera Wereds vådligheter, som av ledande kommentatorer kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Ska vi behöva skriva ut det med stora bokstäver eller kan vi lita på att denna bloggs läsekrets klarar av att räkna ut det själv?

Kurt Wered
Erica Sagn
Laura Larefalk
Karin Barbalander
Niftor Odontologen
Diljen Demirbag-Sagn

Lars Petersson: Work in Progress I

Lars Petersson, skriftställare, biblioteksanställd och tidigare arkivarie på SAAB i Linköping, debuterar nu på Anark förlag med Work in Progress I, en samling "aforismer och dagboksblad" som tillkommit under de senaste åren. Här nedan ett smakprov på hans lika otidsenliga som egensinniga prosakonst:

I min ungdom valde jag ett via activa och skrev samtidigt in mig i den väldiga valvbåges linje som spänner från Epikuros över en Goethe, en Eckhart, en Emerson och en Nietzsche. Det har varit en vandring över både stock och sten - men en som också rymt stunder av vila och kontemplation

Denna min hållning har aldrig tillåtits frysa i likgiltighets eller högmods dödliga famntag. Den måste alltid hållas tuktad och därigenom förmås bli lika upplysande som sanningen. Denna läxa lärde jag tidigt och genom många bittra nederlag. På denna väg ryms, i sanning, målet redan i de första stapplande yngligasteg. Saktmodet får man, så att säga, på köpet.

För den som vänder de andra ryggen bjuds njutningar av ett sällsamt slag. Vilan och tystnaden; solitärens dyrköpta harmoni och metrón. Min eremtihydda är dock ingen sportstuga. Intoleransen måste, i likhet med varje annan (mänsklig) egenskap kultiveras med trädgårsmästarens, lehrmeisterns, oändliga tålamod, för att kunna mogna i en septembers gyllene rågåker.

I det skrivna ordet satsar jag allt på ett kort. Det må bära eller brista. Ju högre insatsen är, desto bättre är oddsen. Den pregnanta formuleringens triumfartade målgång. Sedan: en hemkomst till mitt eget Ithaka. Förortsvåningen strålar i ett sällsamt ljus, förandligat. Katten Penelope spinner i mitt knä. Jag slår upp ett glas Trocadero och skålar med spegelbilden.

Schlagermusikens basgångar tränger in i den psyko-fysiologiska organismens allra finaste kapillärer. Gud vet vad de ställer till med där.

Mina valfrändskaper har varit ett troget sällskap genom åren. Nu är det dock dags att bjuda dem farväl, en efter en. I min ungdom läste jag allt jag kom över. Sedan allt mindre. Nu ryms på min hylla bara de egna manuskripten.

Resandet är en överskattad sysselsättning.

En vän tog mig med till Cloetta Center för att se en ishockeymatch. Han uppmanade mig att ge särskild akt på publikens taktfasta skanderande. Jag har återvänt till ståplatsläktaren flera gånger denna vår, alltmer förundrad över den dionysiska, poetisk-libidinösa urkraft som här väller fram ur ett okänt djup. Är denna otämjda vildhet i själva verket frukten av seklers tradition och kultivering? Är det ett arv från Pindaros som kan förnimmas i dessa skrovliga basar? Fascinerad-förundrad stämmer jag in i kören med en känsla av att ha återvänt till ett sedan länge förlorat urhem.


Kritikern
För den som funnit sin väg i ett autentiskt ursprungs-tilltal, kan kritikerns eller lektörens ord ha samma verkan som en rotfyllning. Hans (ty det rör sig nästan uteslutande om en han) angrepp har något gemensamt med den attityd med vilken slyngeln rycker benen av en hjälplös insekt. En sorglös sadism, en förströdd grymhet vars tanklöshet gör orden än mer plågsamma för den som utsätts för dem. Som glödgade spikar tränger de in i den känsliges vävnder. Denne blonde kritikerbest ger sig inte förrän diktaren sitter fastnaglad i skriftställarens kuriosakabinett. Han ser inte att det är han själv som är snedväxt, perverterad. En dödlig parasit i litteraturens örtagård.

Jag bär mina refuser som äretecken och utmärkelser. Bekräftelser på att jag ännu håller fast vid högsta ideal-stolthet. Måtte jag nu också i framgången bevara något av denna kultiverade låghet. Ödmjukhet är min äregirighets högsta mål.

Jan Myrdal: 82 på det åttiotredje. Skriftställning 20

Den bedrövliga hanteringen av det så kallade Leninpriset, som tilldelats sorgliga kappvändare som Mattias Gardell och Roy Andersson, kommer för all framtid att fläcka Jan Myrdals namn och rykte. Detta är ett lika beklagligt som ofrånkomligt faktum som dock inte bör skymma det faktum att Myrdal är en av den svenska dypölens klarast skinande ljus. Detta bevisas inte minst av det skändliga sätt på vilket det förfäade PK-etablissemanget ägnat sig åt att systematiskt förtala och på alla sätt motarbeta denne gigant.

Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag vill självklart hylla denne fiendens fiende och misskände mästare på hans födelsedag. Den 19 juli utkommer därför 82 på det åttiotredje. Skriftställning 20 där redaktörerna Laura Larefalk och Diljen Demirbag-Sagn samlat några av Myrdals bästa texter från det senaste året. Kritikern Crister Enebär bidrar med en fyllig introduktion som också är ett ömsint porträtt av en mångårig vän.

Boken innehåller dessutom en dialog mellan Myrdal och Kurt Wered, Mot liberalismen, som åskådliggör de många beröringspunkterna mellan den senares anarkiska jihadism och idealiska misogyni å ena sidan och Myrdals ståndpunkter å den andra. Det är fascinerande läsning, inte minst som man här kan ana fröet till ett nytt slags revolutionär och djupt anti-liberal hållning.

Jan Myrdal
Åttiotvå på det åttiotredje. Skriftställning 20
Omfång: 498 sidor
Bandtyp: Linnetrådhäftad
Pris: 295:-

Redan ikväll kommer Jan Myrdal och Kurt Wered att finnas på plats för boksignering och mingel på Minibok AB i Vällingby. Missa inte detta tillfälle att möta två legendariska skriftställare.

Kurt Wered: Därför vägrar jag Pride

För en tid sedan blev jag ombedd att delta i en paneldebatt under den stundande Pridefestivalen. Temat var "Radikal Queer" och eftersom detta är ett ämne som ligger mig varmt om både hjärta och lem övervägde jag att acceptera inbjudan - trots att det egentligen går emot mina djupare instinkter att delta i sådana här kollektiva spektakel.

Ack, om jag haft vett att lyssna till hjärtats röst. I stället ägnade jag dyrbar tid åt att förbereda ett anförande med titeln "Återkriminalisera homoerotiken" där jag framlade några argument varför en sådan reform skulle återge den manliga sexualiteten dess subversiva kraft. De kommentarer jag fick från organisatörerna fick mig att omedelbart inse det futila i att delta i detta PK-maffians bedrövliga Kiviks marknad.

Det är beklämmande att se, hur man alldeles övergivit den manliga homoerotikens hårda, dionysiska ethos. Lika bedrövligt är det kompakta motstånd och oförståelse som möter den som ännu hyllar den genuine Mannes, naturfolkens och hockeyspelarnas sunda, fria och anarkiska sexualitet.

Betrakta de stolta krigarna på bilden. Kan ni tänka er dem delta i Stockholm Pride? Nej, jag tänkte väl det.

Man kan ha vilka åsikter man vill om Pridefestivalen. Jag har mina åsikter och jag tycker inte om Pride. Av många skäl. Och därför väljer jag att inte delta eller vifta med flaggor till stöd för dem som gör det. Det är min fria vilja att avstå från jippot precis som det är andras fria vilja att delta. För detta kräver jag respekt.

Under det dryga år jag skrivit om homoerotik har jag fått oräkneliga uppmaningar från mina läsareatt delta i Pridefestivalen. Det är en form av åsiktsstyrning och en mycket tydlig signal vad massmänniskan förväntar sig av de intellektuella i vår tid.

Jag vill inte delta i vad jag betraktar som ett dubbelmoraliskt exhibitionistjippo eller begå våld på mina egna uppfattningar när det gäller vad jag tycker är rätt och fel. Därför ställer jag inte heller upp i något Pridesammanhang. Så enkelt är det.
 
Att jag nu hånas av PK-lakejerna och deras impotenta etablissemang bekommer mig inte det ringaste. Om något, bekräftar det väl att jag ännu håller mig till den rätta Vägen.

Diljen Demirbag-Sagn: KURDISK KONFEKT - SALT & SYRLIGT

Diljen Demirbag-Sagn kom som nyfödd till Sverige 1976 och växte upp i Uppsala och Karlstad. 2003 avbröt han sina doktorandstudier i arkeologi efter en konflikt med sin handledare vid Stockholms universitet. De senaste åren har han varit bosatt i Linköping där han är verksam inom den så kallade östgötaskolan. Han har engagerat sig i frågan om det östgotiska folkets ursprung i Hjulsbrotrakten och östgötarnas etniska rötter och har publicerat flera uppmärksammade artiklar i  tidskrifter som Ostrogoth Identity och Alternative Archaeology Review.

Demirbag-Sagn har också gjort sig bekant som en stridbar och kontroversiell debattör på högerkanten. Han beskriver själv sin hållning som "livsbejakande reaktionär" och förra året sade han upp sig i protest från Barometerns ledarsida som han uppfattade som alltmer småborgerligt bigott. Sedan våren 2010 är Demirbag-Sagn knuten till Tankesmedjan Wereds vådligheter och säger sig verka för ett förandligat samhälle, befriat från krämarliberalismens nivellerande effekter och byggt på den naturliga hierarkins och idealiska misogynins grund.


Diljen Demirbag-Sagn kommer från en kurdisk familj med många barn. Hans första bok på Anark förlag, Kurdisk konfekt. Salt & Syrligt är samtidigt en självbiografi och en radikalkonservativ stridsskrift. Crister Enebär på Ystads Allehanda har läst den och nedan följer ett utdrag ur hans uppskattande recension:

Diljen Demirbag-Sagn
Kurdisk konfekt
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 198:-

Diljen Demirbag-Sagn är en knivskarp men också ganska rälig debattör vars kompromisslösa hållning och avsmak inför all slags politisk korrekthet gjort honom omöjlig inom såväl den akademiska arkeologin som den vattenkammat konservativa pressen. När han nu berättar om sin uppväxt mjuknar inte tonfallet, snarare tvärtom. Men läsaren får också en större förståelse för drivkrafterna bakom ett skriftställarskap som mycket väl kan komma att räknas till samtidens mest spännande och betydelsefulla.

När den unge Diljen Demirbag-Sagn klev upp på den yttersta högerns barrikader kämpade han länge ensam. Hans ovilja att kompromissa med sanningens krav tvingade honom att avbryta en lovande akademisk karriär. Som militant anhängare av en konservatism med misogyna förtecken gjorde han sig snabbt omöjlig i den pseudokonservativa högerns salonger och han tvingades lämna Barometerns ledarredaktion under förödmjukande former. När han sedan kom ut som anarkisk jihadist väckte hans ställningstagande avsky och förakt inom den avslagna vattvälling som utgör svensk politisk islam. Han blev alltmer isolerad och i debattsammanhang har han ofta framstått som något av en stäppvarg. Ensam, oberäknelig och farlig. Att han först nu återfinns i kretsen kring Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag är egentligen ganska besynnerligt.

När jag slår upp den delvis självbiografiska boken Kurdisk konfekt. Salt & syrligt rusar en egensinnig och ytterst begåvad människas hela komplexitet emot mig. Jag förstår att den kompromisslösa attityden varit en nödvändighet för en känslig ung man som formats av klassens och etnicitetens upprepade kränkningar, som ständigt hamnat i skuggan av sina nära släktingars framgångar i det tivolisamhälle som han själv vänt ryggen. Det här kunde ha varit en dyster bok. Så är det dock inte alls. Vad som börjar som ett slags sorgmarsch genom Västeuropas och Orientens ruinlandskap, avslutas nämligen i det klaraste C-dur. Bokens avslutande kapitel skildrar en andlig hemkomst i det avgörande mötet med Kurt Wered ("den fadersgestalt som givit form och riktning åt mitt uppror") och det polygama äktenskapet med Erica Sagn och bihustrun Laura Larefalk. ("Jag gifte mig inte enligt kurdisk tradition eller svensk utan på östgotiskt vis.")

Diljen Demirbag-Sagn är dock ingen idylliker. Han har skådat alltför djupt för att låta sig avtrubbas av sin nyfunna frid och harmoni. De artiklar och essäer från det senaste året som avslutar Kurdisk konfekt visar också att han inte tappat bettet. Genom dessa texter ljuder det karakteristiska omkvädet: "Ät min rumpa!" - riktat till underhållningsindustrins nyttiga idioter, krämarliberalerna på Dagens Nyheter, pseudokonservativa debattörer, självupptagna salongsjihadister och räddhågsna arkeologer. Ingen kommer undan och Demirbag-Sagn ger inte upp förrän den siste motståndaren ligger slagen till marken. Här ges i sanning ingen pardon.

Jag tror att Turkisk konfekt. Salt & syrligt är en bok som länge kommer att vara med och definiera vad detta är för land och tid. Viktigare ändå: I sina visionära stunder är Demirbag-Sagn också en vägvisare till något annat och bättre.

Gotiskt ideal. Ett farväl till samtiden

Medlemmar av Östgotiska Klubben (den så kallade Östgötaskolans arkeologiska gren) kommer under sommaren 2010 att fortsätta utgrävningen av den östgotiska bosättningen i Hjulsbro. Det politiskt korrekta, akademiska etablissemanget har naturligtvis inte visat något som helst intresse för de sensationella fynd som gjorts här sedan slutet av 1960-talet.. På bilden ser vi Bengt Fram och Didrik Ögnelood i färd med att undersöka en stormansgrav.

Nu låter vi samtidskritiken vila. Under sommaren ska jag delta i Bengt Frams utgrävningar av östgotiska kungsgårdar i Hjulsbrotrakten. Han har redan gjort märkliga fynd och jag darrar av upphetsning vid tanken på vad som gömmer sig i jorden.

Hur skönt är det också inte att kunna vila blicken på en av historiens höjdpunkter i stället för den degeneration och urartning som möter en så snart man öppnar dörren. I den östgotiska myllan återfinner jag mina rötter. I de gotiska fragment som tålmodigt lyfts upp ur sin 2000-åriga törnrosasömn skymtar en annan, en bättre och manligare värld: den homoerotiska högkultur som en gång blomstrade på Östgötaslätten.

Men det är också vemodigt att förstå vilken andes storhet som gick förlorad med östgoterna. Kontrasten till omgivningarnas bullrande populärmusik och tjattrande i mobiltelefoner är i sanning nedslående. Tanken på att en dag återvända till detta babyloniska pladder, till den så kallade kulturdebattens debila polemiker och den outsägliga råheten i de "sociala medierna" känns främmande. Kanske stannar jag i mina gotiska drömmar i väntan på undergången.

Signerat Wered: Motstånd mot masskommunikationen

I vintras fattade jag beslutet att definitivt flytta från Linköping. Larmet och stojet där, basgångarna och pöbelmentaliteten, krämarandan, nivelleringen och mobiltelefonerandet hade nått en nivå där det helt enkelt inte längre var möjligt att utföra något arbete - eller ens bevara sin mänsklighet. Att stanna kvar i den myllrande, krälande provinsmetropolen hade inneburit en skamlig kapitulation inför samtidens alla nedbrytande krafter.

Här, i min egen stuga vid Roxens strand, kunde jag som så många gånger förr återfinna det yttre lugn och den inre samling som är nödvändiga förutsättningar för verklig kreativitet och andligt arbete. Samtidigt har jag tvingats acceptera att detta, mitt eget Övralid, inte längre är den arkadiska tillflyktsort det en gång varit.

Horder av stavgångare drar dagligen förbi, det högljudda tjattret i mobiltelefoner hörs lång väg och dånet från massbilismen tränger igenom de mest välisolerade brädväggar, liksom det barbariska dånet från de bärbara musikanläggningar som massmänniskan använder för att fylla sin förfärande tomhet.

Värst är dock oinbjudna "gäster", de nyfikna "människorna" med sina pockande krav på min uppmärksamhet. Länge betraktade jag tillflykten vid Roxen som en ö i havet, en tungt bestyckad fortifikation, ett ointagligt fäste. Med masskommunikationens triumf och de förskräckliga "sociala medierna" har detta förvandlats till en nostalgisk dröm. Jag har skaffat mörkläggningsgardiner att dra för fönstren och telefonen slängde jag för länge sedan i sjön men sådana åtgärder räcker inte långt i denna tid.

Dagligen ansätts jag av ovälkomna kommentarer och provokationer. Objudna och impertinenta kommentarer på den här bloggen, oförskämdheter och obsceniteter på Facebook, ändlösa "friend requests" från okända människor. Anonyma påhopp och rena lögner om min person och mitt arbete sprids med ljusets hastyighet över internet, denna tummelpats för imbeciller och kretiner.

Förhållandena i denna period av förfall, fördumning och försumpning är, med andra ord, sådana att också möjligheten till inre exil snart är utplånad.

Ingen kommer undan. I själva verket är det ytterst få människor som vill komma undan det babyloniska pladdret och käringmentaliteten i dessa "sociala medier".  Den som ändå försöker upprätta ett värn mot pöbelväldet och dumhetens tyranni utsätts för en formlig flod av hatfyllda påhopp i dessa massmedier för massmänniskor.

Jag vägrar ändå att ge upp. Till det sista andetaget kommer jag att värna min motståndsficka av tystnad och eftertanke. Det är ett hårt arbete, en otacksam kamp som stjäl tid från mitt verkliga arbete och förmörkar mina dagar. Ändå: varje kväll finner jag en dyrköpt tillfredsställelse i vetskapen att jag härdat ut det outhärdliga ännu en dag.

Kurt Wered: Om den kloka kritiken och nationalkaraktären samt Minibok AB

Ännu en insiktsfull recension av min senaste bok kan man läsa här. Jag har ibland frågat mig vad är som gör att mitt arbete möts av så mycket större förståelse i vårt östra grannland än här hemma. Uppenbarligen har försumpningen av kulturlivet inte gått riktigt lika långt där.

Kanske beror det i sin tur på härdigheten och manligheten hos det fenniska kynnet. Så olikt den depraverade, effeminerade tidsanda som är så märkbar på de svenska "kultursidorna".

Misantropiens förfall kan beställas från den utmärkta boklådan Minibok AB i Vällingby. Den är för övrigt ett veritabelt eldorado för alla älskare av subversiv litteratur. Här kan man, bland annat, hitta samtliga titlar utgivna av Anark förlag och Edition Wered. Minibok förblir en av kulturens sista utposter i pöbleväldets ödeland.

Kurt Wered: Den skenbara idyllen och det totala kriget mot moderniteten

Sommar. Denna förföriska sköka som försöker locka oss ut i masskonsumtionens och pöbelkulturens larm med sitt falska leende och sina billiga parfymdofter.

Horderna av turister och stavgångare. Den överallt närvarande pop- och schlagermusikens terror. Skränande massmänniskor runt knuten. Fulheten, dumheten och medelmåttigheten firar triumfer hos dessa skamlösa exempel på människorasens onödighet.

Själv stannar jag inomhus med fönstren stängda och modemet avstängt, medveten om hur fäfänglig den är, min dröm om stillhet och frid, min solitära kamp mot samtidens nedbrytande krafter. Ty ingen, absolut ingen, kommer undan moderniteten.

Det är ändå vår plikt att bjuda den motstånd. Varje dag av tystnad är en motståndshandling, liksom varje vägran att delta i pöbelkulturens krav på omväxling och förnyelse. Jag vägrar också tekniken. TV:n och bilen har jag för länge sedan gjort mig av med. Telefonen slängde jag i sjön - en skön protest mot marknadsundersökarnas och försäljarnas terror.

Anarks historiska arkiv

Anark förlag utökar nu sin verksamhet med den nya serien Anarks historiska arkiv som kommer att presentera engagerande och politiskt inkorrekta, populärhistoriska verk med fokus på 1900-talet. Först ut är Timo Tummelins Spårvagnsförare i tredje riket och Antony Beevors Schweizergardet - Påvens lojala elitarmé.

Den tyska lokaltrafiken under andra världskriget har länge setts som en skrämmande effektiv apparat för masstransport av civilister men kunskapen om dess organisation och ledarna har länge varit relativt okänd, liksom vardagslivet bakom ratten på en berlinsk spårvagn. I Spårvagnsförare i tredje riket ger Timo Tummelin emellertid en tydlig bild av allt detta med hjälp av nyfunna dokument, filminspelningar och intervjuer med ögonvittnen.


Tummelin beskriver också initierat den mytomspunna, hemlighetsfulla sammanslutning som efter krigsslutet hjälpte framstående spårvagnsingenjörer till ett nytt liv i Argentina. Var den bara en myt eller fanns den i verkligheten?

Spårvagnsförare i tredje riket är dock främst en stark skildring av de unga och gamla män som, burna av sin fanatiska lojalitet till den preussiska lokaltrafiken och dess traditioner, framförde Berlins spårvagnar fram till slutet i maj 1945. Aldrig har vi kommit dem och deras motivation så nära som i Spårvagnsförare i tredje riket.

Timo Tummelin
Spårvagnsförare i tredje riket
Omfång: 482 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 225:-

För många av oss är Schweizergardet, Guardia Svizzera Pontificia, mest ett pittoreskt inslag under besök i Vatikanstaten. Vad få känner till, är att det också är ett militärt förband i världsklass: 110 välutbildade elitsoldater, obrottsligt trogna sin högste ledare: påven. Utrustade med den senaste militära teknologin är Schwweizergardet ett dödligt vapen i händerna på en regim som mer än någon annan kännetecknas av religiös fanatism.

Schweizergardet upprätthåller inte bara Vatikanens diktatoriska regim. Under åren har det också samlats en mängd indikationer på att gardister varit inblandade i militära aktioner i främmande land åtminstone sedan Johannes XXIII:s tid.

I sin senaste bok, Schweizergardet - Påvens lojala elitarmé skildrar den välkände historikern Antony Beevor den historiska och politiska bakgrunden till denna okända sida av Schweizergardet. Med hjälp av vittnesmål från avhoppade soldater och officerare får läsaren också en initierad bild av Schweizergardets roll i Falklandskriget 1982. och invasionen på Grenada 1983.

Antony Beevor
Schweizergardet - Påvens lojala elitarmé
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 225:-

Ny levnadsvisdom och kloka ord av Erica Sagn att se fram emot i höst

Erica Sagns morfar tyckte inte om onykterhet och oreda. Med rottingen i högsta hugg jagade den pedantiske patriarken sin avkomma runt i den lugubra våningen. Barnen gömde sig bakom flygeln i musikrummet i väntan på att hans utbrott skulle bedarra. Idag skriver Erica Sagn med humor och värme om det arv som präglat henne och hennes familj.

Den 25 augusti utkommer Det är bättre att dra en lina än att städa hela lägenheten. Där resonerar Erica Sagn kring släktskapets förbannelse och rusets möjlighet. Pedanteri och ἔκστασις. Klassresenärer och aristokrater. Vi träffar vänner från förr. Ericas pappa, den färgstarke Conny Sagn, som utbrister i pindariska oden på Cloetta Center. Gamle magistern i gymnasiet som förskräcks över tvillingsyskonen Sagns okonventionella intimitet. Lillebror som aldrig kunnat förlåta att han placerades i fosterhem. Men möt även taxichauffören som går på vatten, depraverade nunnor, ambivalenta androloger och illiterata litterarurhistoriker. Samt, naturligtvis, Kurt Wered: "mentor, fadersfigur och älskare". Alla ingår de i den värld som är Ericas.

Erica Sagn
Det är bättre att dra en lina än att städa hela lägenheten
Omfång: 128 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 198:-

Sagt om Sagn:

"Jag älskar Erica Sagn. Jag älskar alla hennes bitska, roliga, intelligenta kommentarer, förmedlade på ett oefterhärmligt, lakoniskt sätt. I den här samlingen finns en rad pärlor som fick mig att skratta högt."
Ingalill Mossberg, Aftonbladet

"Det är svårt att värja sig inför Erica Sagns böcker. Faktum är att man som läsare gör bäst i att kapitulera direkt, tända en brasa, sjunka ner i soffan med en filt och en kopp te. ... Det finns inte mycket varmt och gosigt i Erica Sagnslitteratur. Men här finns odesto mer av djupa avgrunder och nattsvart ilska. ... Det är personligt men också allmängiltigt. Alla Sagns möten och tankar vecklar ut sig som ett universum. När man ser det på pränt verkar allt så självklart. Jag tror att det är därför man mår bra av att läsa Erica Sagn. Livet blir liksom en smula mer tillgängligt efteråt."
Lina Fredriksson, Norrländska Socialdemokraten

"Och så gör jag det ändå. Faller än en gång för Erica Sagns skickliga charm ..."
Marie-Louise Birro, Expressen

"När jag läste den här boken skrattade jag så högt att tonårsdottern klagade, där hon satt vid datorn. Erica Sagn är rolig... Fina är också bilderna av Craig Morey ... Den här boken är en perfekt present."
Carita Portnoy Andersson, Kollega

"Redan i inledningsordet är jag fast. Och det är för att jag vet vad som väntar. Jag gillar Erica Sagn. Språket är enkelt, men fullt av vackra saker om livet. ... en samling korta tankeväckande texter ..."
Sofie Jansson, Värnamo Nyheter

"Humorn utgör ett starkt berättargrepp och jag kommer på mig med att le ikapp med det jag läser. Erica Sagn kan konsten att med blid ironi se det putslustiga i varje situation och i ord fångar hon tillvarons snåriga verklighet på ett sätt som imponerar. Inte minst frapperas jag av hennes bildspråk. Hon gör liknelser som väcker intresse, får en att studsa till. Det är skickligt."
Patrik Uhlman, Eskilstuna Kuriren

"Texterna är oerhört välskrivna och vare sig författarinnan skriver om sin intervju med en transvestitisk prelat, en körlektion, sin mormor eller sitt möte med radikalkonservativa profiler på Östgötaslätten, når hon alltid det djupt mänskliga och högt andliga. Craig Moreys illustrationer stämmer väl med texterna. Boken är fylld av kärlek, öppenhet, visdom och ett stort livsbejakande. Det är roligt, rörande och ger kraft. Suveränt."
Göran Baugh, Barometern

Signerat Wered: Litteraturkritik i marknadstältet

Den svenska litteraturkritiken blir allt besynnerligare. Trots att Anark förlag under det senaste året producerat en lång rad böcker utan motstycke i det svenska litteraturelände som domineras av undermåliga deckare och kokböcker, har vår utgivning konsekvent förbigåtts av de större kulturredaktionernas korrupta kritiker. Från vår distributör, den utmärkta boklådan Minibok AB, kommer ändå ständigt nya beställningar. Och att böcker av Kurt Wered, Erica Sagn, Karin Barbalander, Bengt Fram och Niftor Odontologen också blir lästa vet vi – därom vittnar de många uppskattande brev och mejl som strömmar in.

Vi är alltså inte mer beroende av krämarkulturens inkastare än av det korporativa, korrupta litteraturstödet. Det är ändå beklämmande att se, hur kritikernas kotterier gaddat sig samman på Facebook och i andra ”sociala medier” och gemensamt försöker tiga ihjäl en utgivning som kallats ”en remarkabel kulturgärning” och ”ett radikalkonservativt kanon”.

I detta mörker framstår ljuset från Tidningen Kulturen allt klarare. Man har inte bara lyft fram Niftor Odonontologens författarskap. Nyligen publicerade man också två recensioner av min senaste bok, Misantropiens förfall, signerade av Stefan Hammarén och Crister Enebär. Jag håller det inte för omöjligt att Tidningen Kulturen därmed brutit den kampanj av passivt motstånd som riktats mot Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag. Det vore sannerligen på tiden.

Lika glädjande är att Tidningen Kulturen, genom att knyta skribenter som Hammarén och Enebär till sig, nu måste räknas till de verkligt betydelsefulla kulturtidskrifterna, också i ett internationellt perspektiv. Man kan bara hoppas att en så främmande fågel ska kunna överleva på den svenska tundran. Crister Enebär torde inte behöva en närmare presentation för läsarna av denna blogg. Stefan Hammarén befäster med sin text om Misantropiens förfall sin ställning som en av våra främsta och mest egensinniga essayister.

Att Tidningen Kulturen valt att illustrera (egentligen besudla) Enebärs och Hammaréns essayer med smaklösa och obscena bilder drar förstås ned helhetsintrycket samtidigt som det bekräftar min grundläggande syn på det samtida kulturlivet som ett slags Kiviks marknad. Men också det som förefaller vara ännu ett sunkigt tält kan visa sig rymma skatter.

Panzerfaust och Jyväskylää Leathermen: SUOMI-DEUTSCHE FREUNDSCHAFT

Svenska pansarsällskapet, Tankesmedjan Wereds vådligheter och Gasverkets Fria Scen är stolta att presentera:


Panzerfaust och Jyväskylää Leathermen: SUOMI-DEUTSCHE FREUNDSCHAFT
Måndag 7 juni 2010

Det centraleuropeiska musik- och aktivistkollektivet PANZERFAUST kommer äntligen till Linköping för en spelning. Det räknas allmänt till de stora pionjärerna inom stahlwerkselectronican och den psykoaktivistiska rörelsen. JYVESKYLÄÄ LEATHERMEN har sedan 1980-talets början befunnit sig inom den alternativa, finsk-tyska mansrörelsens stenhårda avantgarde.

För första gången befinner de sig nu tillsammans på en svensk scen. En oförglömlig upplevelse garanteras. De mörkare sidorna av ostalgisk DDR-dekadens kommer att utforskas på dansgolv och i darkrooms.

795 KRONOR
3 DANSGOLV
BAR
CURLINGBANOR

Kurt Wered: ENTOMOLOGI OCH EROTIK

Som ett biologiskt pansarfordon närmar han sig sitt mål. En cyborg som manifesterar krigets homoerotiska skönhet med eldröret erigerat och redo att avlossa sin livgivande salva.

En förväntansfull skälvning, knappt förnimbar under de svartlackerade ryggplåtarna.

Allt i naturen sjunger den idealiska misogyniens sång.

Vi följer dess eggande rytm:

Tramp, tramp

Bom, bom

Vad mer finns att säga?

Text och bild kommer att ingå i Stefan Hammaréns trilogi Första skarabéerboken, Största skarabéerboken samt Tredje generation skarabéerbok, som utkommer på Bokförlaget h:ström senare i år. För vidare information se här

Kurt Wered intervjuas i Corren om trakasserier på internet

Vi träffar Kurt Wered på hans ”egna Övralid”, den riksbekanta skrivarstugan vid Roxen, strax utanför Linköping. Egentligen för att tala om diet och askes som ett sätt att skapa balans i livet. Men samtalet tar en annan vändning. Detta för att de senaste veckorna har fyllts av intensifierade kampanjer som i hög grad påverkat Kurt Wereds liv och välmående. Som debattör är han van att vara i hetluften. Att hamna i konflikter har hört till hans vardag, även om han själv inte anser att han söker några, utan att han blir insyltad för att han är en flitig och stridbar opinionsbildare. Hittills har han lyckats utvinna energi ur strider, men nuvarande konflikter med ”Facebookpöbeln” håller på att knäcka honom.

–Inombords känner jag bara kaos. Jag har inte lyckats skriva en enda sida och förlorat en hel skrivmånad. Alla mina bokplaner drunknade. Så fort jag försöker att skriva eller läsa, tänker jag på Facebook. Då och då tar jag mig samman och skriver ett blogginlägg. På grund av striden har jag tappat min koncentrationsförmåga. Jag kan varken skriva eller leva normalt. Något liknande har jag aldrig varit med om tidigare. Aldrig.

Idag ägnar han sig mest åt prickskytte. Timme efter timme övar han på husets baksida med en gammal revolver. Det är inte enbart en fråga om rekreation, betonar Wered. "Man vet aldrig när de här internetterroristerna beslutar sig för att gå från ord till handling. Den dag de visar sig här kommer jag att vara redo." Han har låtit tillverka måltavlor med fotografier av kända svenska politiker och debattörer och visar stolt kulhålen i bröst och huvud.

Av allmänheten uppfattas Kurt Wered normalt som machomannen personifierad. En ointaglig mur som ingen rår på, en debattlysten tuffing som går segrande ur alla verbala skärmytslingar. Han profilerar sig som en riktig karlakarl, jagar, cruisar och uttalar sig tvärsäkert om den idealiska misogyni som ligger honom närmast hjärtat. Sårbar har man aldrig sett honom. Men trakasserierna, nätmobbningen,som rubbat honom ur hans normaltillstånd är ytterst allvarlig, påpekar han.

–Jag blev anklagad för att vara en provokatör och sedan ett påhitt, en icke-person. Jag är inte okänslig för anklagelserna. Det är en mardrömslik Kafkavärld. De som ogrundat anklagar mig för att vara ett nättroll och påstår att min verksamhet skulle vara något slags skämt, hör till landets så kallade kulturelit och får fina priser. De skriver om mig insinuant och oförskämt.


Hur störd är du över detta?

–Inte speciellt, utom att det gäller liv eller död. Jag måste vinna mot Facebookpöbeln och andra nätmobbare.

Att gå i terapi och diskutera sin depression med en terapeut ligger dock inte för honom, framhåller han.

Författaren Kristian Lundberg, som han haft ett långt och nära samarbete med, försäkrar honom att ingen tror på de rykten som sprids via Facebook och säger åt honom att rycka upp sig. Förgäves, för det förmår han inte.


Varför lyssnar du inte på honom?

–Det är som det heter en mycket bra fråga. Det som gör att jag orkar leva är den starka och välgrundade förhoppningen att jag kommer att vinna.

Just mat och dryck erbjuder ett slags fristad. Han har alltid hyllat måltider som ett fantastiskt sätt att umgås och njuta på. Under den här tiden har helgens helgade måltider om fredags- och lördagskvällarna, fått en djupare innebörd. De har hjälpt honom att förtränga bekymren.

–Det blir som en tillfällig berusning i måttfullhetens tecken. Det hjälper natten ut. Sen är det dags att planera nästa måltid. Just i år har jag fått upp mycket fisk och jag äter mycket inkokt asp.

Tillåter vädret sitter han ute och låter näktergalens lovsång fullända upplevelsen.

–Då sprider sig en sorts behaglig avspändhet. När skymningen sänker sig och näktergalen sjunger behöver jag inget annat, inte just då. Livet består av många växlingar, fighter och bråk. Därför är de här stunderna absolut grundläggande för mig. Utan dessa stunder hade livet varit outhärdligt.

Vad skulle hända med honom om Pressens opinionsnämnd inte befattar sig med trakasserierna och ryktesspridningen på internet? För Kurt Wered, som ältat de senaste sju månaderna, är tanken motbjudande.

Han gruvar sig för den givna frågan alla journalister kommer att ställa honom då: Hur känns det?

På sitt weredska tvärsäkra sätt vet han exakt hur han skulle besvara frågan:

–Jotack, för djävligt.

Kurt Wered: MISANTROPIENS FÖRFALL

Misantropiens förfall

Omfång: 125 sidor

Bandtyp: Trådhäftad

Pris: 198:-

Utkommer juni 2010

Laura Larefalk om Karin Barbalanders Å ALLA KÄRA SYSTRAR OCH BRÖDER

Karin Barbalander
Å ALLA KÄRA SYSTRAR OCH BRÖDER
Historien om mitt 90-tal
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 298:-


Det tilldrog sig på det första internets förlovade tid. Hur många tusentals och åter tusentals mer eller mindre obskyra grupper avlades inte i det som kallades "cyberrymden"? Pentiumdatorer som hackade och tjockskärmar som med största möda baxades omkring. Knastrande och sprakande modem. Scanners som lossnade från sina fästen och rasade rakt i golvet dessa år innan digitalkamerans genombrott. Och surfandet, det oändliga surfandet, sajt för sajt.

Hela den subversiva nittiotalshögern bars fram av detta internet och de tidskrifter som skapades med desktop publishing. Där levde den en stor del av sitt liv. Där stod tankarna, digitaliserade och pixlade, som då ansågs vara det viktigaste och väsentligaste som någonsin skrivits, i ett medium som tycktes lova obegränsade möjligheter.

Tiden var sannerligen en annan. Tankarna var andra, resonemangen skildes sig radikalt från dagens; dåtidens drömmar liknade inte de drömmar som dröms idag. Subversiv sexualitet, dionysisk utlevelse och ett auktoritärt styrelseskick syntes under dessa utopiska år möjliga att förena. Och - givetvis - enligt de flesta inom det som kallades radikalhögern: Revolution! Förändring! Störtas ska det gamla snart i gruset. En reaktionär och vital vind drog genom det folkhemmets ruiner.

Något kan man förstås idag skratta åt excesserna hos denna radikala reaktion. Jag är för ung för att ha varit med om de allra stolligaste striderna mellan högergruppernas alla fraktioner och utbrytargrupper. Ändå har jag en kort tid rört mig i den yttersta högerns lika kaotiska som stimulerande miljöer, när jag flyttade hemifrån i mitten av tonåren. Året var 1999 och sedevakantism och historierevisionism stod på dagordningen. Karin Barbalander har skrivit en personlig bok om Nätverket Hedonistisk höger och sina egna minnen av den anarkokonservativa rörelsen med titeln Å alla kära systrar och bröder! och det är bara till att konstatera. Det är en viktig bok. En angelägen bok. Den väcker dessutom många minnen till liv. Och, med facit i hand, måste man också konstatera att rörelsen måste äras mer ändå.

Det är exakt som Barbalander själv konstaterar att det är de själva - de som faktiskt var med, de som bar upp och formade denna rörelse - som måste skriva sin historia, annars kommer nidbilderna av de hårdföra och kompromisslösa högeraktivisterna under nittiotalet att leva vidare och kanske förvrängas ännu mer.

Redan då, när det begav sig och solidariteten stod högt på den högerpolitiska agendan, var det många som drev med dem, som häcklade och hånade. De var för fula för att få ett rejält ligg, hette det. De var sodomiter. De var knappt mentalt tillräkneliga. Många kvinnor reagerade väl med äggstockarna, den där delen som får oss att framstå lika förfinade som neanderthalare. Många blev säkert på allvar rädda inför blotta tanken på en frigjord och stark kvinna eller man som tog för sig och krävde sin rätt i samhällslivet och privatlivet, som framförde krav på respekt för sin naturgivna aristokrati, som tog makten över sin egen kropp och begärde ändrad lagstiftning vad gällde rätten till att utöva en hedonistisk livsstil utan moraliserande, brackiga inskränkningar i privatlivets helgd.

Idag är det lätt att konstatera att Hedonistisk höger (version 1.0 - rörelsen återuppstod som bekant förra året) och deras politiskt aktivistiska linje - ofta hårdförd och direkt, i regel konkret i sina krav och aktioner - var helt avgörande för att den radikala högern lyckades så bra som den trots allt gjorde i Sverige.

I samma veva inledde jag, ung och okunnig om livets villkor, mitt första allvarliga förhållande. Han var två år äldre och var politiskt engagerad och även aktiv i kretsarna kring redaktör Falkenströms legendariska Standar och Fanfar. På så sätt kom jag att regelbundet läsa den genuina högerns egna tidskrifter under flera år. En sak, som kanske överraskar många idag, är att dessa ofta var mycket roliga; de hade många drastiska och satiriska inslag, inte sällan mycket spirituella och där odlades en effektiv humor som i regel elegant vände upp och ner på pöbelväldet och satte eliten på dess egentliga plats.

Jag läste också de högerradikala standardverken och klassikerna som Ernst Jünger, Julius Evola, Oswald Spenglers gedigna lunta Västerlandets undergång och senare även många fler.

Det var en - minst sagt - nyttig skola. Den lärde mig mycket som sedan legat som en självklar värdegrund, ett raster genom vilket världen för alltid ser annorlunda ut. Det gav ett nödvändigt perspektiv på hur det liberala förtrycket fungerar konkret och hur det även tar sig uttryck på sätt som är svåra att lägga märke till i vardagen då vi tar de flesta av dess värderinga för givna. Det är ett mångsekelgammalt förakt för tidlösa värden som genom alla år smugit sig in i medvetandet och tagit sig formen - för att tala med Antonio Gramsci (kom inte och säg att vi i högern är inskränkta i våra referenser) - som "sunt förnuft". Massmänniksans förtryck och brackiga fördomar uppträder i rollen som sanningar.

Karin Barbalander bok innehåller ett antal intervjuer med kvinnor och män som då var med. Men det är partierna där Barbalander, öppet och oförställt, berättar om sina egna erfarenheter och minnen - och även trycker utdrag ur sin dagbok - som är de mest givande och klargörande. De säger mer genom att de skildrar det påtagliga och slitsamma arbetet som utfördes. Hon berättar om glädjen, om den fantastiska känslan av gemenskap, om hur det gav mod och en medvetenhet som då var ny och inspirerande, men hon skriver också om motsättningar och konflikter.

Ett stort problem som Nätverket Hedonistisk höger drogs med - och som förvisso gällde hela högerrörelsen - var att de som engagerade sig och var aktiva i den anarkisk-hedonistiska rörelsen nästan samtliga kom från medelklassen. Avståndet var långt - ja, bråddjupt - mellan universitetsstudiernas intrikata motsättningar och en sann aristokrats vardag av frihet och obegränsad lust, befriade kropp och den avspända naturlighet som kommer av den trygga förvissningen att veta vem man är och var man kommer ifrån.

Det är motsättning som högerrörelsen aldrig riktigt kom över - även om Hedonistisk höger medvetet drev flera krav som gällde bördsaristokratins återupprättande. Kanske är det en av förklaringarna till att en del av högerrörelsen senare, under 00-talet, urartade till att mer handla om grumlig rasmystik och vurmande för fornnordiskt barbari. Småskurna brackor har alltid haft svårt att handskas med den obegränsade friheten.

Barbalander berättar en historia om en tid då den genuina högern fortfarande ägnade sig åt väsentligheter,  även om det spred sig en del stolligheter. Det skulle vara svenskt tjänstefolk i stället för polacker och ukrainare (det fungerade inte, konstaterade min pojkvän). Det var kvicksilverkurer mot den syfilis som en tid grasserade. Det anordnades taffliga rävjakter i lönndom. En överentusiastisk fideikommisarie i norra Skåne försökte återuppliva traditionen med Jus primae noctis - med katastrofalt resultat.

Å alla kära bröder och systrar! Historien om mitt nittiotal är en viktig och engagerande bok. Den är intressant och givande, och skildrar en viktig del av vår moderna historia. Det är en bok som många bör läsa, inte minst unga människor som idag tvingas kämpa emot politisk korrekthet och masskulturens förflackning och nivellering. Och är det något som vi behöver i kapitalismens kalla skugga är det hopp.

- Laura Larefalk