Jimmy Hogg: Den nionde serafen

Efter stängningsdags en dimmig novemberkväll 2009 låter folkhögskoleläraren "Jimmy Hogg" låsa in sig i Serafimersalen på Stockholms slott. I denna lugubra miljö begrundar han vad som fört honom dit och vad som kan ha hänt med hans vän och kollega, Peter Gröönblad, docent i idé och lärdomshistoria vid Stockholms universitet. Under flera år har de tillsammans studerat ett nätverk av ockulta sällskap. Vad som från början var ett enkelt tidsfördriv har nu blivit blodigaste allvar. Eller har kanske Hogg gått vilse i ett nät av paranoida vanföreställningar? Spänningen i denna psykologiska thriller stegras till det uthärdligas gräns innan dagen äntligen gryr och sanningen avslöjas.

Det hela började två år tidigare med att ett lik hittas i en vattenfylld sarkofag i Riddarholmskyrkan. Locket är undanvräkt och sarkofagens insida är täckt av gotiska inskriptioner. Runt den dödes hals har något virat Serafimerordens ordenskedja flera varv. Den vaktmästare som gör det makabra fyndet finner också något annat - en svårt vattenskadad foliant som han undanhåller polisen. Han kontaktar istället docent Gröönblad som är expert på götiska konspirationer.

Stegvis avslöjar de båda vännerna ett skrämmande mönster där en mängd till synes disparata pusselbitar ingår: De atlantinska profetiorna, legenden om hur Jarlen av Orkney flyttade Kensingtonstenen från Stonehenge till den amerikanska Mellanvästern och hur hans flotta sögs ner i Bermudatriangelns djup, pyramidernas gåta och de förlorade Dödahavsrullarna... allt blir ledtrådar till en plan på världsherravälde. Spåren leder vidare mot mandalans centrum och Serafimerordens stormästare - Kung Carl XVI Gustaf som efter mordet på Olof Palme och den följande upprensningsaktionen bland Sveriges tempelriddare har skaffat sig nära nog oinskränkt makt och nu tänker sätta den Stora Planen i verket.

Med Den nionde serafen befäster Jimmy Hogg sin ställning som den svenska metafysiska thrillerns okrönte kung.

Jimmy Hogg
Den nionde serafen
Omfång: 578 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-

Det anarkogöticistiska upproret

Anarkogöticism är namnet på ett projekt som vuxit fram ur mötet mellan den östgötska identitära rörelsen och de neogöticistiska strömningar som vunnit allt fler anhängare på senare tid. Projektets filosofiska grund utgörs i första hand av anarkisk jihadism, östgotisk identitarianism samt den idealiska misogynin. Man har också tagit emot viktiga impulser från den så kallade Östgötaskolan som bidrar till en historisk förankring.

Inom anarkogöticismen finns också en uttalad strävan efter att förena en arkaisk, göticistisk hållning med futuristisk och modern teknologi. Den är ett möte mellan Olof Rudbeck och Rasputin, Theoderic och Marinetti, Nietzsche och Bakunin. Den äger rum just nu.

Anarkogöticismen kan ses som en emancipatorisk reaktion mot det moderna projektets alla urartade ideologier såsom liberalism, feminism och postmodernism. Som ett alternativ framhålls det ur-gotiska samhällets stabilitet och naturliga hierarki. Rörelsens mål är ett samhälle som frigjort sig från självhat, defaitism och modernitet.

Det anarkogöticistiska upproret är en svidande uppgörelse med en tid där stora mängder människor gjorts överflödiga, där den småborgerliga statens kontrollmekanismer gör oss alla till varor på en marknad.

Utgångspunkten för Det anarkogötcistiska upproret är revolten, från vardagens mikronivå till storskaliga masskonfrontationer. Bakom vår tids konflikter, kravaller och upplopp upptäcks en dold värld av nya relationer, gemenskaper och förhållanden som ger upproret kraft. Revolten är alltså både en handling och effekterna av en handling, orsak och verkan, utgångspunkt och slutsats.

Det anarkogöticistiska upproret lyckas vara både becksvart dystopi och hoppfullt manifest, både en filosofisk text och en revolutionär manual, både hyllad av östgötska intellektuella och terrorklassat av den svenska staten. Men oavsett vilken del av texten vi väljer att ta till oss står ett budskap klart: Vi behöver inte vänta på upproret – upproret har redan börjat.

Det anarkogöticistiska upproret ställer, slutligen, den enda verkligt viktiga frågan:

Tänker du hoppa på tåget eller stå kvar på perrongen?



Den osynliga fylkingen
Det anarkogöticistiska upproret
En originalpocket från Anark förlag
Omfång: 128 sidor
Pris: 65:-

Bengt Fram om Dwain Obermeyer, den moderna frenologin och goternas urhem

Tidigare idag kom posten med den senaste American Journal of Contextual Phrenology. Det är inte en tidskrift som jag brukar läsa, men jag visste att det här numret skulle innehålla en nyskriven artikel av min vän Dwayne Obermeyer, professor i physical anthropology vid Erehwon University i Texas med den lockande titeln "Ostrogoths or Östgötar. How Phrenology Solved an Old Dispute".

Jag hade nöjet att prata en stund med professor Obermeyer på ett av European Archaeological Societys första möten, i Düsseldorf, i mitten på nittiotalet. En storvuxen, dynamisk, svartskäggig akademiker som vid den tiden börjat intressera sig för frenologins betydelse för forskningen om folkvandringstiden. Sedan dess har vi blivit goda vänner och Obermeyer har kommit att bli en av världens ledande experter på det östgotiska folket. Ehuru kontroversiell i sitt oupphörliga försvar för frenologins relevans för vår tids frågeställningar är han också en allmänt respekterad forskare.

Jag ska inte försöka sammanfatta professor Obermeyers stimulerande artikel här men låt mig säga att den borde vara obligatorisk läsning för alla som är intresserade av den gotiska frågan. Alltför länge har den senare dominerats av diverse bysnillen och "crackpots" (se till exemple här och här) vilket dragit ett löjes skimmer över den seriösa ) forskningen. När Obermeyer och hans medarbetare häromåret, utrustade med den moderna frenologins ytterst sofistikerade teknik och analysmetoder tog sig an ett omfattande empiriskt material som samlats in iHagebyhöga och Ringarums socknar, markerade det inledningen på en ny fas i forskningen om östgötarnas äldsta historia och det östgotiska urhemmet.

Laura Larefalk om Niftor Odontologens "Grymhetens poetik"

Vem är egentligen Niftor Odontologen? Vem är personen som gömmer sig bakom den besynnerliga pseudonymen, latexkostymerna och de ständigt skiftande gasmaskerna? Sådana frågor är lika ofrånkomliga som ointressanta. De spektakulära maskeringarna och provocerande utspelen väcker vår naturliga nyfikenhet men svaren tillfredsställer inte mer än ett gammalt avsnitt av TV:s Babel.

En intressantare fråga är, givetvis, "Vad är Niftor Odontologen?"

Poet, romanförfattare, dramatiker, performanceartist... Det är så vi lärt känna Niftor under åren och det är så han brukar klassificeras av kulturens filatelistsjälar. För oss som på nära håll följt hans karriär står det också klart att han på ett unikt sätt lyckats smälta samman dessa identiteter till en helhet som är oerhört mycket större än dessa delar.

Niftor har också, på ett nästan skrämmande sätt, lyckats förkroppsliga sin litterära vision och sin poetiska persona. Gasmasken tycks ha vuxit fast på kraniet på samma sätt som dikterna är inristade på hans hud, förevigade av tatuerarens nål.

Som ingen annan i den svenska litteraturen lever Niftor Odontologen sin egen poetiska verksamhet. Hans vanor och gester, tonfall och åtbörder utgör därmed ett slags poetik. Jag har lärt mig mer om skrivandets och konstens hantverk av att se hur Niftor Odontologen tänder en cigarrill än två års kurser i creative writing.

Odontologen fick sitt första genombrott som estradpoet och när sedan den konventionella formen för "spoken word" blev honom alltför trång, befäste han sin ställning som en av våra främsta performanceartister. Och det var där, i strålkastarljuset, som Odontologens gestalt och gestik finslipades.

Till skillnad från många andra, har Niftor Odontologen hela tiden kunnat röra sig obehindrat mellan de mörka klubbscenerna och det vita papperet. Han har visat sig behärska det skrivna ordets estetik lika väl som det extatiska och kroppsliga uttryckets. Orsaken till denna förunderliga lätthet ligger givetvis i det faktum att båda uttrycksformerna hos Odontologen springer ur en gemensam poetik, som överskrider den primitiva tudelningen i kroppsligt och cerebralt.

Under ganska många år har vi  kunnat se denna poetik manifesterad i Odontologens utmärglade, tatuerade och latexklädda kropp. Det är helt följdriktigt att han nu ger ut en bok med titeln Grymhetens poetik. Och lika självklart handlar det om en ytterst cerebral, diskursiv behandling av kroppens ordlösa språk och den spänningsfyllda dialog mellan människa och maskin som får sin förlösning i Odontologens posthumanistiska, osentimentala cyborg-estetik.

Grymhetens poetik är en hyllning till den fulländning som går bortom det (alltför) mänskliga. I den inledande essän spekulerar Odontologen om nanoteknologins poetiska möjligheter. Kommer vi att i framtiden kunna injicera dikter, kommer en materialiserad skönhet att kunna passera blod-hjärnbarriären? I det självbiografiska fragmentet Autolobotomi berättar han om experimentet att med hjälp av eter och lacknafta "utplåna varje spår av emotioner från min psykofysiska organism" och hur det resulterade i en "ny, denaturerad stil, opersonlig som ett linoleumgolv". I det avslutande kapitlet, Oskrivet blad får vi följa den serie plastikoperationer, tatueringar, inplantat och pigmentbehandlingar som förvandlat Odontologens kropp till ett ett metalliskt skimrande, spöklikt rasslande ting.

Grymhetens poetik är alltså inte bara en poetik, en lyrikers självmedvetna formulerande av en personlig estetik. Det rör sig om något mycket rikare och tätare och mer njutbart än så. Från dessa 148 glest satta sidor strömmar ett förunderligt, svart ljus. Inför läsarens blick förvandlas boksidorna till ett slags mörk materia. Och ändå, från djupet av denna ytterliga förtätning som tycks dra till sig allt syre i rummet, allt ljus och alla andra förutsättningar för organiskt liv, når oss en röst från mänsklighetens yttersta gräns. Är det den sista människan, eller den första diktande maskinen vi hör?
 
När allt kommer omkring, är det ur just den frågan som fascinationen för Niftor Odontologen springer.
 
 
Niftor Odontologen
Grymhetens poetik
Bandtyp: Gummiband med inre denteller i form av tatueringar. Skyddsomslag i färgetsat latex.
Omfång: 148 sidor + 95 utvikbara planscher
Pris: På begäran
 
Observera att Grymhetens poetik endast utkommer i en upplaga om 125 signerade och numrerade exemplar.

Jimmy Hogg: Den galiciska gåtan

I trettiotalets Michigan möter den unge antropologen Bill Merodach en åldrig medicinman från Ojibwastammen. Det till synes slumpartade mötet utvecklas under de följande åren till en djupnande relation och Anderson blir med tiden en hängiven lärjunge som anförtros några av Ojibwas viktigaste hemligheter.

Fyrtio år senare är Merodach ledare för ett esoteriskt sällskap med centrum i södra Kalifornien. Hit kommer en utbytesstudent från Sverige, Helena Fransson. Hon inleder snart en passionerad relation med den karismatiske, före detta antropologen och hoppas få ta del av hans hemligheter.

Ojibwas kunskap är också hett åtrådd av en fanatisk orden med förgreningar över hela Europa. Ordens frontfigur, den galiciske diamanthandlaren Francisco de Castros öde vävs snart samman med Bills och Helenas i en jakt som för dem genom Europa, till Istanbul och Alexandria och tillbaka. En hisnande resa som får ett tragiskt slut vid den rämnande Berlinmuren 1989.

Tjugo år senare flätas fler öden in i historien då "Jimmy Hogg", lärare i skapande svenska på Fridhems folkhögskola i Arlöv, får ett besynnerligt manuskript i sin hand, skrivet av hans elev, den mörkögda och gåtfulla Elena Frankowitch. Kort tid därefter försvinner Elena spårlöst samtidigt som någon gör inbrott i Hoggs lägenhet.

Med hjälp av sin svåger, docent Gröönblad vid Stockholms universitet, genomför Hogg en intensiv närläsning av manuskriptet som är hans enda ledtråd till den försvunna kvinnan. Det rör sig om en historisk roman som skildrar hur kung Magnus Eriksson skickar lagmannen Paul Knutsson til Grönland på 1350-talet. Men texten visar sig också vara ett slags palimpsest; genom ett ytterst intrikat spel med fria signifikanter framträder så småningom en annan, gåtfull och skrämmande historia - den sanna berättelsen om Kensingtonstenen som den traderats inom den reformerade Tempelriddarorden.

Hoggs jakt på Elena har nu också blivit en jakt på Graal. Tillsammans med Grönroos ger han sig av, först till det dimmiga Selkirkshire och sedan till det soldränkta Galicien och den rafflande uppgörelse där alla roller kommer att kastas om innan den chockerande sanningen avslöjas i en final som saknar motstycke i den samtida, fantastiska litteraturen.

Jimmy Hogg
Den galiciska gåtan
Bandyp: Linneklotband
Omfång: 608 sidor
Pris: 375:-

Margareta F Johansson: Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta.

Ur inledningen


En varm sommardag 1948 gjorde lantbrukaren Sten Johansson ett märkligt fynd på sina ägor. Under arbetet med att röja sly på en strandäng vid sjön Roxen fann han en egendomligt formad stenhäll, ungefär 120 cm hög och 70 cm bred. När han borstade av stenen upptäckte han att dess ena sida var täckt med egendomligt formade bokstäver. I tron om att det rörde sig om en runsten, forslade Johansson hem sitt fynd och tillkallade ortens länsman, Carl Segerlund. När de båda männen gjorde en närmare undersökning av stenen, fann de på baksidan ytterligare inskriptioner samt ett erotiskt motiv.

Stenen hamnade snart på Historiska museet i Stockholm, där professor Markus Bruun kunde fastslå att inskriptionen utgjorde ett tidigt exempel på östgotiska av septimanisk typ. Beatrice Lange, sin tids främsta kännare av östgotisk konst, kunde vid ett besök i Sverige bekräfta ett antal slående likheter mellan den erotiska framställningen och byzantinsk graffiti daterad till 700- och 800-talen. Både Bruun och Lange var dock tveksamma vad gällde frågan om stenens autenticitet och den placerades i museets källare. En ung konsthistoriker, Patrik Hildebrand, fick vad som länge föreföll var det sista ordet då han i en artikel, An Ostroth Hoax (Acta Archeologica 1958: vol xliv, 128-132), med bestämdhet hävdade att den så kallade Motalastenen var ett falsarium som troligtvis tillverkats vid 1900-talets början.

Därmed hade historien varit slut - om det inte varit för Carl Segerlund som vid sidan av sitt yrke som länsman också var en passionerad amatörarkeolog. 1958 återbördades nämligen Motalastenen till Sten Johansson som gav den till Cederlund som gåva på dennes 50-årsdag 1961. Fram till sin död 1987 ägnade han stenen och det östgotiska folkets historia sin odelade uppmärksamhet, övertygad om den förras äkthet.

1977 lät Cederlund, som då kommit att räknas som en av Östgötaskolans främsta företrädare, ge ut en studie med titeln Östgoternas resor i Norden, där han hävdade att stenen rests av besökande östgoter någon gång vid 700-talets mitt. Den möttes av kompakt tystnad från den akademiska världen och är idag nästan omöjlig att komma över.

Tipset om Motalastenen och Cederlunds skrift fick jag under andra hälften av 1990-talet av en medlem i Svenska Akademien. Vi hade stött på varandra i en av alla de vetenskapliga diskussionsgrupper som finns på nätet och kom att få närmare kontakt såväl via mail som snailmail. Han hade i sin ungdom innan han var klar med sin akademiska examen skrivit några uppsatser och småartiklar om såväl Goter som Östergötlands äldsta historia. Han och våra gemensamma vänner vet vem han är för övriga saknar det betydelse men jag är honom evigt tacksam för de otal för oss östgötar okända källor som han tipsade mig om. Bland annat alltså Cederlunds arbete. Det är blott alltför typiskt att denne högt respekterade akademiker inte tordes offentliggöra sitt intresse för Östgötaskolans rön.

Sedan dess har jag ägnat en stor del av min tid åt den gåtfulla Motalastenen och det är med stor tillfredsställelse jag nu kan presentera frukterna av mitt arbete för en större läsekrets. Ehuru mina slutsatser på avgörande punkter skiljer sig från Cederlunds, hyser jag den djupaste respekt för den hängivenhet som denne visionär visade den östgotiska saken. Utan hans banbrytande och trägna arbete hade mitt eget varit omöjligt.
 
Margareta F Johansson
Motalastenen. Nytt ljus över en gammal gåta
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 228 sidor
Pris: 249:-

Margareta F Johansson & Camilla Johansson-Dorje: Det gotiska Atlantis

Atlantis och atlantinernas öden har sedan antiken fascinerat och lockat lärda män och filosofer, bysnillen och dårar. Historiker, språkvetare och andra har presenterat än den ena, än den andra mest fantastiska hypotesen om hur de levde, under vilka förhållanden och, naturligtvis, vart de tog vägen. Länge trodde många att det var den utbredda homoerotiken som orsakade atlantinernas försvinnande. Detta är bara en av många orimliga teorier som gjort att den atlantinska forskningen länge dragits med ett välförtjänt dåligt rykte.


Så länge man förlitar sig på det magra källmaterial som utgörs av Platons Timaios och Kritias, kommer den atlantiska forskningen att befinna sig i en återvändsgränd. Situationen förvärras ytterligare av att alltför många av dem som skrivit om Atlantis förlitat sig på bristfälliga översättningar. Går man till originaltexten, finner man till exempel att Platon inte entydigt förlägger Atlantis till en plats utanför Herakles' stoder.

Forskare har under lång tid också antagit att det inte finns mer kunskap om Atlantis än den som vi kan hämta från Platons dialoger. Detta är dock ett misstag. Under sina besök i Syriska och Kappadokiska kloster under 1990-talet kunde Margareta F Johansson studera ett antal arabiska och bysantinska reseberättelser som beskriver lämningar längs vattenvägarna till Roxen som inte gärna kan tolkas som annat än atlantinska ruiner.

Sedan har vi naturligtvis den apokryfiska Östgötakrönikan som bygger på muntliga traditioner och berättelser. Dessa nedtecknades från 1100-talet och framåt och med tanke på att de skevs på plats, nära källan för den muntliga traditionen, måste de betraktas som tillförlitliga. Dessutom tycks det som att daterbara gravplatser och husgrunder kring Roxen talar till Östgötakrönikans fördel.

Det är därför ett inte alltför djärvt antagande att myterna och legenderna om Atlantis har sitt ursprung i en östgötsk, proto-gotisk högkultur med centrum på en ö någonstans i Roxen. Vad som hände med det östgötska Atlantis förblir samtidigt ett mysterium; kanske var det en naturkatastrof som tvang atlantiderna att grunda nya kolonier längs Stångån. Kopplingarna till Rudbecks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro torde i vilket fall vara uppenbara för den som är förtrogen med den svenska barocken.

Frilansforskaren Margareta F Johansson (Östgotiska stavmoskéer kring Roxen) har tillsammans med docent Camilla Johansson-Dorje (Östgötska diftonger i tibetanskan. Ett lingvistiskt bidrag till debatten om östgoternas vandringar) sammanställt mer än 20 års lingvistisk, arkeologisk och historisk forskning i Det gotiska Atlantis. Boken är samtidigt en presentation av det aktuella forskningsläget och en introduktion till Östgötaskolans tänkande. Som sådan är den omistlig läsning för den som vill nå en djupare förståelse av vårt gemensamma förflutna och det östgötska kulturarvet.

Margareta F Johansson
Camilla Johansson-Dorje
Det gotiska Atlantis
Bandtyp: Linneklotband
Omfång: 402 sidor
Pris: 395:-

Margareta F Johansson: Östgotiska stavmoskéer kring Roxen

Den östgotiska högkultur som blomstrade kring Roxens stränder mellan romersk järnålder och tidig vikingatid är ett fascinerande kapitel i den skandinaviska förhistorien men också ett av de minst kända. Orsakerna till detta är flera men en stor del av ansvaret faller på den av politisk korrekthet atrofierade akademiska forskningen vid våra historiska och arkeologiska institutioner. Sedan slutet av 1960-talet har man vid de svenska universiteten på ett systematiskt sätt ignorerat den så kallade Östgötaskolans rön och unga forskare som velat ägna sig åt de östgötska goterna har snabbt blivit utfrysta och berövade forskningsmedel.

Margareta F Johanssons monumentala Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ett exempel på detta slags repression. Boken har sitt ursprung i en B-uppsats som lades fram vid Linköpings universitet 2003, Östgötsk islam i äldre tid. Trots att den baserades på solid forskning och en ovanlig, empatisk förståelse för det östgotiska folkets tidlösa föreställningsvärld, underkändes uppsatsen på ett lika kränkande som djupt ovetenskapligt sätt. Sedan dess har Margareta F Johansson genomfört en detaljerad inventering av det fascinerande källmaterialet och samtidigt finslipat sina argument. Resultatet presenteras nu i en monografi som får den östgötsk forntid att framstå i ett helt nytt ljus.

Det är omöjligt att på ett begränsat utrymme göra rättvisa åt Johanssons lika sinnrika som intrikata argumentation. Men efter att ha läst Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är jag övertygad om att hon, i allt väsentligt, har rätt i sina slutsatser: Den östgotiska högkulturen på Östgötaslätten genomgick en period av intensiv islamisering från slutet av 600-talet och denna nådde en höjdpunkt under shejk Thalaric som någon gång under 750-talet utropade ett självständigt, gotiskt kalifat vid Stångån. Som bevis anför hon bland annat de arkeologiska fynd som gjordes av Bengt Fram vid slutet av 1960-talet och som här tolkas på ett nytt och, i mina ögon, ytterst övertygande sätt.

Det mest fascinerande med Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är ändå berättelsen om det återfunna "Alexandriamanuskriptet". I kapitlet om Ahmad ibn Fadlan ibn al-Abbas ibn Rashid ibn Muhammed och Johannes Sofronios resa från Antiochia till Östergötland år 785, lägger Johansson av sin oklanderligt akademiska språkdräkt och ger sig hän den renaste berättarglädje. Det gör hon alldeles rätt i. Berättelsen om hur hon kom över manuskriptet på ett arianskt kloster i östra Syrien är lika fantastisk som historien om hur en arabisk upptäcksresande och en vinddriven byzantinsk munk besöker kungsgården i Hjulsbro. Man läser avsnittet som vore det en thriller.

Utklädd till munk (med lösskägg och allt) får Johansson tillträde till ökenklostrets bibliotek där hon under en vecka kan studera det legendariska manuskriptet. I denna resejournal berättar den åldrade Johannes Sofronios hur han år 785 lämnade Antiochia tillsammans med sin arabiske vapendragare och dryckesbroder. Efter en vindlande resa hamnar man så småningom vid Roxens stränder där man stöter på de östgotiska muselmanerna:

"Vi såg hos dem en grupp på 10000 personer: kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-gotia. Man hade uppfört ståtliga moskéer längs det vattendrag som kallas Stångån."

Johansson, som länge vägletts av sin historiska intuition, grips av ett slags akademisk extas där i det mörka och dammiga klosterbiblioteket. I dessa tusenåriga pergamentsblad finner hon äntligen den definitiva bekräftelsen på vad hon länge anat. Tusentals iakttagelser och fragment faller inom loppet av några minuter på plats; den sista biten i det stora östgotiska pusslet hamnar på plats. Hon bestämmer sig för att smuggla ut den väldiga codexen. Jag ska inte avslöja hur äventyret slutar, det vore en oförlåtlig spoiler.

Jag har naturligtvis en del smärre invändningar. Så till exempel förblir jag skeptisk till Johanssons tolkning av inskriptionerna på Motalastenen. Jag är inte heller övertygad om att en del dialektala egenheter i södra Kalifornien "bevisar" ett östgotiskt inflytande. Kanske är denna, stundom otyglat spekulativa tendens ofrånkomlig hos en visionär forskare av Johanssons (alltför sällsynta) typ. Det är något jag i så fall är mer än villig att överse med, särskilt som bokens bärande argument läggs fram med kristallklar logik, sällsynt skarpsinne och oklanderlig akribi.

Östgotiska stavmoskéer kring Roxen är inte bara en upprättelse för Margareta F Johansson och en spark i ändan på det akademiska etablissemanget. Denna mäktiga monografi bekräftar också Östgötaskolans ställning som en utomakademisk rörelse att räkna med. Samtidigt, och detta är kanske det märkligaste av allt, framståt Margareta F Johansson som en av våra verkligt stora historieberättare.

Fil. kand. Didrik Ögnelood


Margareta F Johansson
Östgotiska stavmoskéer kring Roxen
Bandtyp: Trädhäftad
Omfång: 578 sidor
Pris: 395:-

Crister Enebär om VEM ÄR RÄDD FÖR ERICA SAGN

Erica Sagn är inte bara en av våra mest oförutsägbara och provokativa debattörer, utan också en av de mest produktiva skriftställare det här landet har frambringat på år och dag. Om hennes lika frejdiga som vässade ton är ett resultat av hennes år vid amerikanska universitet vill jag låta vara osagt men nog är det något befriande osvenskt över Erica Sagn. Och, vad man än tycker om hennes ibland bisarra ståndpunkter och beryktade nolltolerans inför bristande bildning, politisk korrekthet och ren dumhet, måste man erkänna att hon är en stilist av Guds nåde.

Sedan hon återvänt till Sverige för några år sedan gjorde sig Sagn snabbt ett namn som vasstungad polemiker med hjärtat till höger. Som "kvinna, queer, kristen och konservativ" var hon något av en främmande fågel i det svenska debattklimatet och precis som man kunde vänta sig hade man svårt att placera denna främmande fågel. Som en "ståldildo i pseudokonservatismens ömmande röv" slog hon Sagn ned i den folkhemskt ljumma konservatismens ovädrade rum och hon lämnade ingen av dess ömmande hemorrojder orörd. Föga förvånande hittade hon snart en stadig hemvist på Tankesmedjan Wereds vådligheter och blev en drivande kraft inom Nätverket Hedonistisk höger.

Med den gripande självbiografin Mellan Sodom och Mecka. En västerländsk kvinnas erfarenhet av den anarkiska jihadismen visade Erica Sagn med överraskande öppenhjärtighet en annan sida av sin personlighet. I det generösa urval artiklar och essäer från de senaste åren med titeln Vem är rädd för Erica Sagn som nu kommer på Anark förlag är det åter den kreativa spänningen mellan det djupt andliga och skabröst hedonistiska som står i förgrunden.

Jag har tidigare lovordat Erica Sagn och ska inte upprepa mig här. Hon framstår alltmer som en nödvändig, destabiliserande kraft i diskussionen om samtidens mest brännande frågor. Som en genuint anarkisk jihadist finns det inget som är orent för henne. Läsningen är stundom en smärtsam konfrontation med gränserna för ens egen tolerans - men vad kunde vara mer angeläget än detta slags provokation? Och om det ofta är en bitter medicin Erica Sagn bjuder på, gör den kritsallklara prosans skönhet att den slinker ned som den sötaste nektar. Och för den som vill förstå något av den radikalkonservativa rörelse som nu sveper över Europa är det absolut nödvändigt att läsa Erica Sagn. Jag kan inte tänka mig någon bättre introduktion än denna bok.
 
Erica Sagn
Vem är rädd för Erica Sagn. Artiklar i urval 2003-2010
Bandtyp: Pappband
Omfång: 142 sidor
Pris: 298:-

Kurt Wered: Solitära tankar

Massmänniskan förnekar sig inte. Hon är sorgligt förutsägbar i sitt flockbeteende. Hon följer strömmen och sin ledare, låter sig kanske distraheras av blodvittring. Det är denna, knappt mänskliga (av)art som dominerar det så kallade kulturlivet i vårt arma land.


I dussintals böcker, i oräkneliga essayer, blogg- och debattinlägg har jag behandlat de svåraste och mest pressande av samtidens ödesfrågor. I tusentals dagskommentarer och aforismer på Facebook har jag visat hur mina ståndpunkter och ideologiska grundvalar är relevanta för att förstå dagens händelser, stora som små.

Hur har detta arbete tagits emot? Med trams och flams, med hatiska kommentarer och pöbelaktiga angrepp. Man har till och med ifrågasatt min existens. Man har hånat och spottat på mina medarbetare och utsatt dem för liknande angrepp. Om man föreställer sig hur en Erica Sagn eller en Karin Barbalander skulle ha behandlats i ett civiliserat samhälle, framstår tillståndet i den svenska dypölen i förskräckande klarhet.

Antalet självständiga läsare, sådana som besitter förmågan att tänka en självständig tanke och forma en egen åsikt, är ytterligt få. Jag tror heller icke att det är en tillfällighet att slående många av av medlemmarna i Kurt Wered-samfundet och det närstående Nätverket Hedonistisk höger, är svenskar i exil.

Att Niftor Odontologen skriver på svenska och inte på något av de stora världspråken är en förlust för världslitteraturen. Nej, jag överdriver inte men jag är också plågsamt medveten om att jag talar för döva öron. Jag tvivlar nämligen på att det finns mer än en handfull kvalificerade läsare som har omdöme och smak nog att inse Odontologens storhet.

Nu har jag fått nog av det förslummade, försumpade och förflackade kulturklimatet i detta nivellerade, av politisk korrekthet och krämarliberalism lamslagna land. Jag flyttar härifrån. Bloggen och förlagsverksamheten får vila tills jag kommer tillbaka.

Om jag kommer tillbaka. Tills vidare låter jag tystnaden tala.

KW om kosmopolitanism och gotisk identitet

Min östgötska identitet är så självklar att jag för det mesta tar den för given. Det är bara när omständigheterna så kräver, när någon vill ha en "kommentar" av det ena eller andra slaget eller hävdar den nivellerade kosmopolitanismens överlägsenhet, som jag säger: "Ja, jag är östgötsk identitär".

För vem vore jag utan det östgotiska arvet? Tanken svindlar. Utan denna förankring i Östgötaslättens mylla, utan denna länk som förbinder mig, genom generationerna och tusentals år tillbaka - vad vore jag då? Ännu ett globaliserat rö, vajande i vinden från krämarsamhällets underhållningsindustri, vibrerande i dånet från popmusikens basgångar. Ännu en automatiserad konsument.

Det är i hävdandet av den gotiska identiteten som vi östgötar kan finna den nära nog övermänskliga kraft som är en förutsättning för att bjuda tivolikulturen motstånd. Det är i värnandet om det östgotiska blodet och den östgotiska myllan som vi finner meningen med våra liv. Det gotiska arvet, nedlagt i våra gener och vårt språk, är det starkaste motgift mot den alltmer groteskt urartade samtiden.

Man måste förstå att medvetenhet om det etniska arvet, värnandet om blodets och sädens renhet, inte är detsamma som inskränkt provinsialism. Själv har jag rest en hel del i världen även om jag idag högst ogärna lämnar huset vid Roxen och våndas flera dagar innan varje besök i Linköping.

Som östgöte - östgot har jag också rötter på många håll. Mina förfäder, vars blod nu pulserar i mina vener, har lämnat spår mellan Hjulsbro och Ravenna. I Istanbul och ända bort i Centralasien. Så jag kan resa över dessa väldiga områden, utan att lämna min gotiska hembygd. Och aldrig har väl resandets glädje varit större, än när jag på wienska heurigen, i en basar eller på piazzan mött en omisskännlig goterättling. Den högresta hållningen, stegens säregna svikt och den vaksamma blicken avslöjar honom...

Det är detta slags etniska identitet som krämarliberalismens lakejer gör sitt bästa för att förlöjliga, misstänkliggöra och dra i smutsen. Det är denna gotiska särart som ständigt hotas av den pösiga nationalismen. Det är som den gotiska kulturens fanbärare vi marscherar mot en östgötsk framtid.

Avanti!

Bengt Fram diskuterar statsfeminismen

Bengt Fram är utan tvekan en av den svenska radikalkonservatismens skarpaste och mest vältaliga debattörer. Han är också en mycket skicklig pedagog, som kan tydliggöra  komplexa samband så att också en osofistikerad publik kan förstå dem utan svårigheter.

Se till exempel hur Fram sammanfattar det sedan länge dolda sambandet mellan pensionärernas lott och statsfeminismens härjningar:

Åtskilliga svenska män skulle leva både längre och lyckligare liv – om de finge tillbringa sina sista år utan att behöva oroa sig för sin privatekonomi. Som det ser ut idag, är det till stor del landets pensionärer som står för klirret i kassan hos statsfeminismen genom det absurda skattetrycket. Feminismen handlar lika mycket om ålders- som om könsförtryck.

”Snabba bilar och blodiga biffar” – Ha! Det där är inget annat än ett HÅN mot oss pensionärer som dignar under den här allians-socialdemokratiska FEMINIST-regeringens ohemula skattetryck. Det här handlar minst lika mycket om hat mot pensionärer som hat mot män. Hatet är själva grunden i den feministiska ideologin – mot vem det sedan riktar sig är sekundärt.

Här ser vi en mästare i arbete och jag är glad och stolt över att kunna meddela att Bengt Fram kommer att medverka som återkommande gästbloggare här på Wereds vådligheter under hösten.

Crister Enebär om Ricky Langenstams "Garden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Ricky Langenstams debutroman, Garden. Den är självbiografisk och redogör för hur den välkände redaktören råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och får märka att meriten att vara en av sin generations mest kända journalister och herrtidningsredaktörer inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som svartbetald sparringpartner på en sjaskig boxningsklubb i Göteborg.

För Langenstam innebär det en återkomst. Här har han arbetat för länge sedan, innan journalistkarriären startade. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Langenstam vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monoton sparring, blåtirorna och de utslagna tänderna, tinnitus och allt taskigare njurfunktion... Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd.

Nedstigningen får Langenstam att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som skymtat i de stora reportage som under en period gjorde Aktuell Rapport och Veckans Stopp till egendomligt läsvärda publikationer, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en levnadsglad slarver till far som ensam försörjde en stor barnskara, om en mor som flydde in i Frälsningsarmén, om ständiga slitningar och flykter undan obetalda räkningar. Och för Ricky Langenstams egen del om ungdomsalkoholism, narkotikabruk, kriminalitet och langning.

Men också om hans osannolika upptäckt av journalistiken, om herrtidningsvärlden och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka manuskript till "Läsarnas egna sexbrev", som småningom ger resultat. Inför fadern, som tidigare skildrats som en kramgod pilsnergubbe känner Langenstam nu förundran, inför 70- och 80-talens oskuldsfulla svenska pornografi något som liknar nostalgi.

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i och utanför boxningsringen fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar på sig allvarliga skador, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje rond kan vara den sista. Kronofogden, rättsväsendet och brudarna, som alltid haft en viktig roll i Langenstams prosa, är avlägsna här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Garden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets botten kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Ricky Langenstam lämnar boxningsringen efter att ha utsatts för ett ojust slag för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som korrekturläsare på Åhlén och Åkerlund. Men de mörka gestalterna där uppe i ringen stannar kvar i läsarens minne, långt efter att gong-gongen förklingat.
 
Ricky Langenstam
Garden
Omfång: 148 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 278:-

Farväl till Facebook

In i det längsta har jag försökt hålla god min och i snart två år har jag använt mig av Facebook och andra "sociala medier" som ett sätt att sprida information om Tankesmedjan Wereds vådligheter och dess verksamhet. Men nu har jag helt enkelt fått nog av råheten och vulgariteten på Facebook, denna tummelplats för halvlitterata kretiner och gnällsjuka käringar.

Min tid är naturligtvis alltför dyrbar för att slösas på sådant strunt. Jag har dessutom märkt, att något av den aggressiva, plumpa och tarvliga ton som råder på Facebook har en tendens att fastna i kläderna som gammal piprök eller stanken av surströmming. Något av den tarvlighet jag alltför ofta utsatt mig för när jag loggat in där, tycks klibba vid mina egna ord och åtbörder.  För den författare som under decennier ägnat sig åt att förfina sina verktyg och sin sensibilitet, innebär det naturligtvis en risk att befatta sig med de sociala mediernas pöbelprosa.

Den som vill kontakta mig kan använda den här bloggens kommentarsfunktion. Lägg dock märke till att otidigheter och trams kommer att raderas. Wereds vådligheter är tänkt att vara en oas för den som törstar i det elektroniska nätets babyloniska öken.

Östgotiska Förbundet

Den östgotiska identitära rörelsen är ingen sluten dogmatisk ideologi som kan fångas i den parlamentariska politikens nivellerande tudelning i höger och vänster. Den har istället sin ideologiska utgångspunkt i det östgötska folkets identitet, kultur, tradition och etnicitet. Det östgotiska arvet har givetvis en särställning och inkluderar den anarkiska jihadism som är lika gammal som östgötaslättens stavmoskéer, men som systematiskt trängts undan av kristendom och socialdemokrati under hundratals år.

Den östgotiske identitären rustar för strid på tre fronter: en politisk kamp som syftar till ett autonomt och etniskt homogent Östergötland, ett organiskt samhälle baserat på den gotiska folkgemenskapen; en kulturkamp vars mål är befrielse från det samtida krämarssamhällets avarter och återupprättandet av gotiska traditioner; en anarkisk jihadism som genom idealisk misogyni och homoerotisk communitas syftar till den personlighetens fullkomning som garanterar att rörelsen bevarar sin integritet och icke stagnerar i tom ritualism och effeminerade gester.

Den östgotiska identitära rörelsen har länge bestått av ett antal mindre celler. Eftersom tiden nu tycks mogen för en öppen kamp för de gotiska idealen har dessa nu gått samman i Östgotiska Förbundet som genom sina identitära manifest och metapolitiska strategi har utvecklat ett program för framtidens tredelade kamp på alla fronter.

Östgotiska förbundet har avböjt allt samröre med Reaktion Östergötland och liknande, pseudokonservativa, kryptoliberala grupperingar.

Crister Enebär om Carl Elgenskiölds "Börden"

Det är enkelt att beskriva handlingen i Börden, Carl Elgenskiölds "framtidsberättelse på självbiografisk grund" . Den beskriver hur författaren råkar i ekonomiska svårigheter, drabbas av en restskatt han inte kan betala och tvingas lämna hus och hem. Han får snart märka att meriten att vara en av sin generations mest namnkunniga fideikommisarier inte är stort värd på arbetsmarknaden. Som en följd av detta tvingas han ta anställning på arbetslivets absoluta botten, som timanställd butler i ett Stockholm under socialdemokratiskt styre.

För Elgenskiöld innebär det något av en återkomst. Han växte upp under det socialdemokratiska terrorväldet och minns hur den korporativistiska statsapparaten och dess fackföreningsrörelse ständigt satte käppar i hjulen för lantadeln. Men hans då unga kropp är nu medelålders. Smidigheten och flexibiliteten är mindre, liksom förmågan att oreflekterat leva i nuet. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i ett iskallt inferno.

Elgenskiöld vore inte den han är om inte arbetsskildringen, trots att den bygger på en påträngande realism och detaljkännedom, växte till mytiska dimensioner. De oändliga timmarna av monotont arbete, uppassandet på själsligt döda pendlare i rusningstrafik, snögloppet på ödsliga förortsperronger, arbetstagarnas totala rättslöshet där varje påstått eller sant missgrepp tar försörjningen ifrån dem för längre eller kortare tid, den avgrundsdjupa tröttheten som beror bland annat på att lönen är så låg och osäker att de flesta tvingas dubbelarbeta. Allt detta växer så småningom, blir både dokumentation och beskrivning av ett fundamentalt existentiellt tillstånd. Elgenskiölds helvetsvandring är samtidigt en dystopi och en hyperrealistisk skildring av socialdemokratins verkliga ansikte.

Nedstigningen får Elgenskiöld att minnas sitt förflutna. Hans biografi, som tidigare skymtat i egensinniga dikter, beskrivs nu mera sammanhängande. Det är berättelsen om en uppoffrande, ensamförsörjande far med fem barn och dussintals anställda, om ständiga flyttningar mellan hotell i Schweiz, Lichtenstein och Andorra, obetalda räkningar och bördens förbannelse. Och för Carl Elgenskiölds egen del om ungdomsalkoholism, kokainbruk, kriminalitet och sodomi.

Men också om hans osannolika upptäckt av litteraturen, om biblioteken och skrivandet och den tidigt inledda vanan att skicka diktmanuskript till förlagen, som småningom ger resultat. Inför fadern, Rutger Elgenskiöld, som tidigare skildrats närmast demoniskt, känner författaren nu förundran: vad är det för en människa som skickar sina barn till de bästa public schools och betalar ett rundligt apanage, på villkor att de inte visar sig på släktens gods?

Småningom växer även en skildring av arbetsgemenskapen i tunnelbanan fram. Det är ingen idyll. Angiveri, utmobbning av dem som inte hinner med och därigenom drar ner ackorden, rasism mellan olika nationaliteter hör till vardagen. Föraktet för klassresenären likaså. Men också vänskap och solidaritet förekommer. Den är bräcklig eftersom varje arbetsdag för varje arbetstagare kan vara den sista. Statsapparatens övervakningskameror och informatörer finns överallt. Mefistofeles, som brukar ha en viktig roll i Elgenskiölds poesi, är avlägsen här på livets botten. I stället reflekterar författaren över människornas möjlighet att visa varandra godhet, att ta hand om sina bröder, och tvingas ofta konstatera att de är små.

”Börden” visar hur bräckligt skyddsnätet för en människa som kommer från samhällets absoluta elit kan vara, och den visar också under vilka omständigheter de som faller utanför arbetar och lever. Carl Elgenskiöld lämnar tunnelbanan efter att ha utsatts för ett trakasseri för mycket. Han får ett knappast mycket bättre jobb som ledarskribent på landsortstidningen Barometern. Men de mörka gestalterna där ute i rusningstrafiken stannar kvar i läsarens minne.
 
Carl Elgenskiöld
Börden
Omfång: 112 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-
 
Utkommer 15 oktober

Höstkväll. Thore Ehrling och västerlandets stundande undergång

Mänskligheten är i sanning överskattad. Eller, rättare sagt, de vilseledda, automatiserade horder som irrar omkring i tivolisamhället förtjänar inte att kallas "mänskliga".


Varje dag och varje natt har jag denna pöbel omkring mig. De dundrande basgångarna, stavgångarnas klapprande, tjattret i mobiltelefoner, debila kommentarer i de "sociala medierna"...

Hur, frågar jag mig, kan man undkomma alltsammans? Finns det någon möjlighet till ett människovärdigt liv i denna tid, på denna plats?

Jag är mer pessimistisk än någonsin och märker hur jag närmar mig misantropiens nollpunkt. Det stormens öga där jag kan invänta den apokalyps som nu framstår som oundviklig.

Under tiden hetsar massmänniskorna upp sig inför det stundande valet - ett spektakel som jag vägrar delta i. Som om det spelade någon som helst roll vilket slags torgkärringar som sitter på taburetterna. Sådana dumheter! Vår kulturkrets närmar sig den absoluta avgrunden. Den har spelat ut sin historiska roll och man kan bara hoppas att en annan och bättre, en hårdare och manligare tid väntar.

Men ishockey och curling skänker en stunds lättnad. Stilla kvällar med ett glas 25-årig Solita och Thore Ehrling på grammofonen likaså. Nu stänger jag ute det infernaliska larmet, låser dörrarna och skruvar för luckorna.

Kurt Wered: Om normkritiken

Tar mig motvilligt in till Linköping för ett av de återkommande besöken hos urologen. På bussen läser jag ännu en "normkritisk" artikel i en av dessa förskräckliga, pissliberala dagstidningar.

Det är så man vill kräkas.

Väl inne i staden ser jag inget annat än hållningslösa, automatiserade massmänniskor som dras än hit och än dit av de tarvliga begär som planterats av krämarsamhällets villiga hantlangare. Vad dessa halvämänniskor behöver, mer än något annat, är naturligtvis fasta normer samt själslig och kroppslig disciplin.

Endast på en stadig grund av självförsakelse och uppgående i något större än de egna små dussinbegären, kan en sant anarkisk karaktär växa.

Vad är denna "normkritik" annat än en käringideologi för tivolisamhället? Vad är det för EPA-hedonism för massmänniskor som predikas här?

Jag har sagt det förr: Jag vägrar att delta i spektaklet. Mig kommer ni inte att se utanför någon vallokal denna månad.

Contra mundum: Motstånd mot masskulturen

Att ta del av de "sociala medierna" - denna masskommunikation för massmänniskor, denna förströelse för intill döden förströdda automater - ger en del skrämmande insikter i hur långt nivelleringen och förflackningen gått i krämarsamhället.


Ingenstans är det tydligare hur massmänniskan inte vill annat än matas med uppdaterad underhållning. Varje försök till seriös diskussion om samtidens ödesfrågor tolkas som "underhållning" eller möts av den skränande pöbelns hånfulla kommentarer.

Inget är så skrämmande för underhållningskonsumenten som en allvarlig röst. Därav den våldsamma reaktionen på alla försök att återupprätta det förtroliga, eftertänksamma samtalet. Därav föraktet mot allt som har mer substans än putslustiga "statusuppdateringar".

Jag har sett hur saltet förvandlas till konstgjort sötningsmedel i tivolikulturen. Det står mig upp i halsen. Men hellre smaken av galla än krämarliberal mjukglass. Hellre despotins stenar i munnen än demokratins vattvälling.

En sak kan jag lova mina läsare: på den här bloggen kommer aldrig att erbjudas någon "underhållning". Här är varje ord en motståndshandling, en djupt subversiv aktion, riktad mot krämarliberalismens bastioner. De skribenter som här funnit en fristad är alla partisaner, inbegripna i en kamp på liv och död mot samtidens alla nedbrytande krafter.

Kurtisanernas konst och den vedervärdiga demokratin

Ett karakteristiskt drag hos alla utvecklade civilisationer är en viss sensibilitet och förfining vad gäller formerna för den organiserade prostitutionen. I sanning, kvaliteten på ett lands bordeller säger åtskilligt om dess kulturella nivå.


Konstaterar att alla sjuklöverns representanter, frimicklare och feminister, populister och demokrater i skön förening, vill förbjuda oss pensionärer att köpa en stunds köttslig fröjd för de slantar som de låter oss behålla.

Det är så man kan kräkas. Själv kommer jag naturligtvis att avstå från att rösta nästa månad. Jag tänker inte ingå i hjorden av valboskap och jag har endast förakt till övers för den som frivilligt låter sig dras med i den populistiska långdansen.