Bengt-Erik Heijll: KURT WERED OCH BENGT FRAM. TVÅ ÖSTGÖTAR, EN SAMTID

Göran Baugh har läst Bengt-Erik Heijlls nyutkomna dubbelbiografi över den östgötska radikakonservatismens grand old men.

Bengt-Erik Heijll var under flera år en både uppskattad och kontroversiell professor i historia vid Linköpings universitet. Bland hans böcker märks Det östgotiska Atlantis. Om Östergötlands äldsta historia (2005) samt Östgötska anarker. Kurt Wered och hans krets (2009). Heijlls radikalkonservativa engagemang och arbete inom den så kallade östgötaskolan ledde till att han häromåret under kuppartade former tvingades lämna sin tjänst. Nu kommer hans nya bok Kurt Wered och Bengt Fram - Två östgötar, en samtid som på riktigt introducerar den mindre kände Bengt Fram. Medan Kurt Wereds författarskap åtnjutit avsevärd uppmärksamhet under senare år har hans mångårige vän och kollega Bengt Fram förblivit något av en bakgrundsfigur inom den östgötska radikalkonservatism som i grunden förändrat det politiska landskapet i Sverige. Heijlls bok slår ett slag för dem båda och förhoppningsvis kommer intresset att öka även för Bengt Fram med denna bok. Samtidigt bekräftar den Heijlls egen ställning som en intellektuell outsider i det av politisk korrekthet lamslagna Sverige.

Titeln skvallrar om en biografi över Wered och Fram men det skulle vara fel att kalla boken för en strikt biografi. Snarare har Heijll skapat ett verk som utifrån ett antal idéer försöker sammanfatta de viktigaste tankarna inom östgötaskolan och den anarkiska jihadismen. Bokens första kapitel är en kortare redogörelse för Wereds och Frams uppväxt och liv samt författarskap. Efterföljande kapitel kretsar kring idéerna som är grundläggande för dem båda, och försöker att fånga essensen av deras livshållning. Heijll utgår från de centrala verken hos respektive författare och placerar de ideologiska och konstnärliga hållningarna i en historisk kontext, rättare sagt i vår egen samtid.

Hur ska man förhålla sig till världen och det moderna samhället? Kurt Wered formulerade först den idealiska misogynien, en radikal uppgörelse med såväl feminism som själva det kvinnligas princip. En positiv motpol finner han i hård hockey, en ludisk och homoerotisk ritual där "blod och säd fläckar rinkens vita is". Och här finner vi både bakgrunden till det mångåriga engagemanget i LHC:s supporterklubb "White Lions", som för Wered fungerade som en "plantskola för morgondagens aktivister" och hans uppmärksammade avfall när det stod klart att "den effeminerade rötan angripit såväl spelare som supportrar". Dagens bleka "defaitistiska heterohockey" duger inte som refug från det "effeminerade massamhället" och Wered vänder därför blicken inåt-bakåt i en serie introspektiva meditationer över den stora traditionen och det östgötska arvet.

Bengt Frams avsmak inför samtiden grundlades under åren som gymnasieadjunkt. Under 1970-talet vände han sig bort från den tilltagande slapphet och infantilisering som gjort lärarverksamheten till ett "fåfängligt utfordrande av pärlor för svin". Fram vände istället blicken bakåt, mot det östgotiska urhemmet i trakterna kring Hjulsbro. På senare år lät den allt mer drivne amatörarkeologen lägga fram sina rön i skrifter som Från Hjulsbro till Ravenna, I östgoters fotspår och Östgoternas urhem. Den kompromisslösa och allt fränare samtidskritiken formulerades i böcker som Inre exil och på bloggen Östra Götalands fria vidder. På ett förtjänstfullt sätt blottlägger Heijll de parallella spår på vilka Wereds och Frams ideologiska utveckling färfats genom samtidens vittrande ruiner samtidigt som han lyfter fram de avgörande skillnaderna. Där Wered gärna kopplar ett grepp på de stora utvecklingslinjerna och kombinerar sin förståelse för den tidlösa Traditionen med en apokalyptisk-visionär syn på framtiden har Fram framförallt gjort sig känd som en enveten debattör av samtidens problem utifrån ett konsekvent antigerontofobiskt perspektiv.

Heijll har gjort ett storartat jobb. Det här är en fantastisk bok för Kurt Wereds många läsare och jag är övertygad om att jag nu kan läsa hans skrifter med nya ögon. Positivt är också att vännen Bengt Fram ägnas lika mycket utrymme, om inte mer, som Kurt Wered. På senare tid har vi hört allt mindre från dessa genstörtiga och gallsprängda, men alltid intressanta, i ordets bästa mening ultrareaktionära författare. Vågar man hoppas på deras återkomst i den samtida idédebatten inom en snar framtid?

Bengt-Erik Heijll
Kurt Wered och Bengt Fram. Två östgötar, en samtid
Omfång: 285 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 225:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (4)

Broder Kurt,


Det är en tidig morgon i Hjulsbro. Nu är klockan snart halvfyra och jag vaknar med en känsla av fullkomlig lycka. Ty min värld är inte deras värld. Den har inget att göra med det tingeltanglande taskspel som alldeles tagit över Linköpings gator. Min värld går att gräva och sila fram ur förfäders rika mylla. Den är enkel och vacker som ett gotiskt svärdfäste.

Varje morgon vaknar jag nu med denna intensiva lyckokänsla brusande omkring mig. Det sjunger ur jorden. Jag ser generationer av östgoter därnere i den rika lerjorden. Ansikte efter ansikte. Skugga efter skugga. Vi gräver fram våra rötter och vår vardag. Världen är bara ett ord och arkeologin är en port. Det som jag vidrör dessa morgnar i juli laddas upp med ett speciellt slags lyster. Det mörka och fördolda blir ljust som silver. Det klingar. Nu är det tidig morgon och jag är lycklig, fri och stark. Jag ska berätta.

Varje morgon vaknar jag med den här stålblankt klingande intensiteten, dödshavet brusar i mig och när jag gräver så når jag fram till fasta land. Det sjunger nere i jorden. Jag ser leden slutas bakom mig. Det finns brytpunkter i varje människas liv. Det finns ögonblick när allt står på spel. Det finns fyndplatser som måste grävas ut. Det finns folkslag som måste skapa utrymme i världen. Det finns också dagar när det nedärvda arvet måste inkarneras, i handling. Det är inte ett motsatsförhållande. Tvärtom. Solidaritet är inte ett avskilt rum som man kan stänga dörren till när man blir upptagen av annat. Det är möjligt att det är därför vi så ofta återvänder till de första östgötarna, till de första stegen i folkvandringarna. Under de första morgontimmarna är det så enkelt, för att inte säga kristallklart, som vatten. Det är vi mot dem. Östgoter mot svear, nollåttor och östdanskar.

Men det finns andra slags dagar. Mörka och dystra, då sången tystnar och den östgotiska tanken verkar lika död som de ben jag gräver upp ur jorden. Det finns dagar då Linköpings gator är rent förskräckande i sin själlösa, kosmopolitiska, nivellerade likriktning. Allra värst sådana dagar är kanske vetskapen om att det bland de konsumtionsmaskiner som befolkar denna avskyvärda plats ännu finns människor i vars ådror flyter åtminstone ett snapsglas äkta, östgotiskt blod. Sex centiliter destillerad etnicitet som de, utan att tveka, skulle byta ut mot en mobiltelefon eller platt TV-apparat. Så långt har det gått. Jag gör mig inga illusioner.

Men det är för att rädda dem, för att återuppväcka deras förlorade stolthet jag bedriver mina arkeologiska utgrävningar, dag ut och dag in. När det gäller den samtida gotiska aktivismen handlar det eljest om markörer utan substans. Det har vi redan talat om. Men här, med händerna djupt ned i myllan, har jag kontakt med det levande arvet från en snart bortglömd storhetstid. De döda goterna finns kvar! Det jag efterlyser? Ett större allvar, en konsekvens, en blick som sträcker sig bortom Götgatan i Stockholm och konsumtionspalatsen i Linköping.

Den östgötska arkeologin befinner sig sedan länge i ett förskräckligt tillstånd. Socialister, feminister, demokratikramare av alla schatteringar styr och ställer med fädernas jord. De lydigaste och mest oppurtunistiska akademiska knähundarna sitter vid stipendiefondernas dukade bord och låter sig väl smaka av det som faller ned från köttgrytorna. Själv har jag alltid sett till att hålla mig borta från alla sådana sammanhang. Jag bekostar själv mina utgrävningar och ombesörjer publiceringen av mina resultat. Det är så man bevarar sin frihet i det här tjyvsamhället. Det är så man upprätthåller sin gotiska heder. Och det är därför jag varje morgon vaknar med en sång, trots allt.

Bengt

Karin Barbalander: DEN TRETTONDE STOLEN

Ända sedan han som pojke drömt om att iförd frack få hålla ett minnestal över sin företrädare i Börshuset, har den språkmaterialistiske poeten Horatio Petterson vetat att han en dag måste bli invald i Svenska Akademien. När den åldrige lingvisten Sture Anckargrund äntligen går ur tiden, får han chansen. När Akademiens ständiga sekreterare, Lydia Engdahl, erbjuder Horatio stol nummer tretton vet han att åratal av poesi och polemik, kritiska och erotiska favörer äntligen givit den utdelning han så hett eftertraktat. Men under ytan av snille och smakt ruvar dock sinistra hemligheter och snart dras Petterson in i ett sofistikerat spel med internationell vapenhandel, vitryska prostituerade och en passionerad käreksrelation med den åldrande akademisekreteraren. I potten ligger förstås Nobelpriset.


Konserthuset och Blå hallen, Gamla stan och Börshuset bildar kuliss till denna kultiverade kriminalroman där det aldrig sinande kokainet, fatala poetissor och läckra anrättningar är givna ingredienser. Med Den trettonde stolen bekräftar Karin Barbalander än en gång sin position som den svenska deckarparnassens furstinna.

Karin Barbalander
Den trettonde stolen
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (3)

Hell broder,

Den förbannade värmen håller östra Götaland i ett förlamande, rödglödgat järngrepp. Svetten droppar ned på datorns tangentbord där jag sitter och ser ut över den gulnande Östgötaslätten. Marken är torr och årets höskörd är dålig.

Det känns symptomatiskt. Har inte också vårt så kallade kulturliv drabbats av en liknande torka och sterilitet? Jag vantrivs lika mycket i den rikssvenska okulturen  som i denna hetta och båda är lika oroväckande naturvidriga.

Du skriver om kampen för en östgötsk identitet. Du berättar om bristen på existentiellt engagemang hos den låtsasradikalism som hånar och förtalar sådana som oss. Du beskriver det spott och spe som drabbar den som står rakryggad i en tid som denna.

Jag vet blott alltför väl vad du talar om. Men min mångåriga kulturkamp har också varit härdande erfarenhet. Angreppen och förtalet bekommer mig inte längre.Kanske är detta ett stålbad som vi alla måste igenom. Det är ett klimat som detta som gör det möjligt att skilja agnarna från vetet.

Men östgötarna förblir osynliggjorda. Och vem bryr sig ett skit om spillrorna av detta en gång så stolta folk? Och vem för dess talan? Jag blir svaret skyldig. Det finns förvisso undantag, sådana som Didrik Ögnelood och du själv. Och några få till. Margareta F Johansson  har gjort viktiga insatser vad gäller den akademiska forskningen genom att påvisa historiska kopplingar mellan östgötsk andlighet och den anarkiska jihadism jag själv förespråkar.

Men vad dessa fribrytare har gemensamt är utanförskap och marginalisering. Våra insatser förtigs av de demokratikramande och feministiska åsiktskommisarier som dominerar pk-medierna och åttklöverpolitiken. Och precis som du har jag insett att den så kallade "radikalhögern" inte är något annat än ett skämt.

"Finns det ett alternativ till pessimismen?" frågar du.

Jag vet sannerligen inte men nog ser det dystert ut. Ändå vägrar jag att ge upp. Innan det östgotiska folket fått sin upprättelse tänker jag inte kliva ned från barrikaderna. Och i mörka stunder tröstar jag mig med tanken på att dagens tivolisamhälle snart nog kommer att störtas i grus och aska.

I väntan på detta ragnarök öppnar jag ännu en källarsval Runöl och blickar ut över Slätten, som våra förfäder gjort sedan Theoderiks dagar. Ur detta kulturarv suger jag min näring.

Hockey och hård homoerotik erbjuder också alternativ till den krämarsamhällets undermåliga underhållning vars banala basgångar i denna stund får marken under mig att vibrera. Sådant är mitt alternativ till den pessimism och defaitism som det till varje pris gäller att bjuda motstånd.
W

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (2)

Broder Kurt,

Det hela är väl rätt enkelt? Du pratar om brist på existentiellt engagemang hos dagens höger. Jag har vant mig. Den så kallade bombkastarhögern betraktar mig som apolitisk stofil.

Jag ägnar som du vet mina dagar åt arkeologiska undersökningar av fädernas jord och studier i den yngre östgotiskan. De professionella arkeologerna, snöpta akademiska typer allesammans, ser mig som rabiat östgötsk separatist.

Det är precis som jag vill ha det.

Jag vet att du fått utstå en liknande behandling. Det är lite äckligt till en börjam Glåporden klibbar fast. Såna som vi passar inte in i en kultur som domineras av feminism och akademism och en korrupt politikerkår som inte ser längre än till nästa ryck i pensionsbromsen.

Och vad gäller den "svenska radikalkonservatismen" består den uteslutande av senila stofiler och finniga mammas pojkar. Så har det allti varit och så kommer det att förbli.

De verkliga orättvisorna, samtidens ödesfrågor som vi har framför ögonen varje dag, dem blundar man för. Pensionsbromsen. Förnekandet av det östgotiska folkets historia. Den feminism som hotar att lägga under sig hela Occidenten...

Vad som behövs är en verklig kulturkamp men vem som ska leda den vet jag inte. Om tio år är både du och jag för gamla för att stå på barrikaderna. Jag ser ingen som kan ta över.

Finns det ett alternativ till pessimismen?

Bengt

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (1)

Årets sommarföljetong här på bloggen består av en aktuell brevväxling mellan Kurt Wered och Bengt Fram. Den första episteln är avsänd från Wereds eget Övralid, diktarstugan och eremitaget vid Roxens strand.

Bäste Broder,

Åter en tidig morgon vid Roxens strand. Nätterna är ljusa, högsommarens lite pråliga skönhet förförisk. I fjärran hörs larmet från den medelklass som håller igång krämarsamhället och tivolikulturen.

Hur annorlunda är inte livet här på mitt eget Övralid. Eremitboningen, min sista tillflykt. Jag skriver varje dag. Varje dag är en arbetsdag. Den som inte kämpar emot liberalismen och feminismen och åttklöverns förtryck är en död människa. Den som inte bjuder motstånd genom sitt arbete har förverkat rätten till sitt liv.

Jag lever, alltså kämpar jag.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden som gästföreläsare hos en politisk organisation som kallade sig "militant identitär". Jag lärde mig mycket. Jag förstod: det som skilde mig från dem var en fråga om existentiell nödvändighet. En stackars aktivist berättade för mig om sin vånda. Vad skulle han kunna göra för att rädda den gotiska identiteten i en tid som denna. Jag kunde inte låta bli att säga: Skit i politiken då. Du kanske inte har stake nog att sticka en H&M-butik i brand eller  avrätta en polis. Efter det blev jag inte inbjuden fler gånger.

Det är tidig morgon nu. Linköping. Hemstaden. Som jag en gång älskade. Som jag sett förvandlas till en tummelplats för samtidens alla nedbrytande krafter. Man får inte försumma sitt uppdrag. Det är den existentiella nödvändigheten jag saknar i den samtida radikalkonservatismen, i de pseudoreaktionära rörelserna, hos de östgötska identitärerna. Idel ängsliga positioneringar och käringaktiga piruetter.

Det är så man kunde kräkas.

W

Städhjälp, ἄσκησις och frihet

I morse kom den gamle vännen Bengt Fram  över med några konserver och en packe dagstidningar, som han brukar om söndagarna.  Jag förvarar tidningarna ute på dass, där de kommer till bäst användning. Att läsa dem kommer naturligtvis aldrig ifråga.

Jag lever ett enkelt liv här vid Roxens strand, långt från alla de nöjen och förströelser på vilka den moderna massmänniskan förslösar sin tid. Mina egna glädjeämnen är av ett långt anspråkslösare och (törs jag säga det?) raffinerat slag. Så bereder det mig till exempel ett dagligt nöje att torka mig där bak med dagstidningarnas kultursidor.

Efter förmiddagens tarmtömning råkade dock min blick dröja lite för länge vid det hopknölade tidningspappret, något jag genast fick ångra. Här, på mitt eget avträde, tvingades jag ta del av den lika själsfina som lättjefyllda liberalfeministiska parnassens patetiskt ynkliga problem.

Det är så man kan kräkas.

Men denna ofrivilliga insyn i en "kulturarbetares" lika välstädade som själstomma liv fick mig att se på de egna omgivningarna med en ny blick.

Sedan länge hålls jag här ute i den fallfärdiga stuga som jag, halvt på skämt, brukar kalla mitt eget Övralid. Här har jag skrivit de flesta av det trettiotal (eller har det hunnit bli ett fyrtiotal?) böcker som bär mitt namn. Härifrån har jag skött två förlag och drivit en tankesmedja samt vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Naturligtvis sköter jag min städning själv. Här finns inga dammsugare eller hushållsmaskiner, inte ens en kaffebryggare. Vatten hämtar jag i sjön. Där finns också en brygga så någon dusch har jag aldrig behövt installera. Den förste i varje månad tar jag fram klappträet och tvättar mina kläder.

Städhjälp, TV, radio, telefon, datorer, Facebook och Twitter... Jag sätter en ära i att stå fri från allt sådant. Jag har slängt mitt körkort och håller mig inte längre ens med cykel.

Nu förstår jag, bättre än någonsin, att denna självpåtagna enkelhet, denna ἄσκησις, är själva förutsättningen inte bara för min egen frihet utan  för all intellektuell och andlig verksamhet av betydelse.

Kurt Wered om nationaldag och östgotiskt kulturarv

"Nationaldag". Ett sådant trams, ett sådant lappri. Jag är inte svensk! Den enda identitet jag vill kännas vid är den östgotiska och det, mina vänner, är något helt annat. I århundraden har vi goter hunsats och utnyttjats av de alltmer kosmopolitiska och effeminerade svearna. Vår älskade Östgötaslätt, det gotiska folkets urhem, har skövlats och plundrats otaliga gånger. Och så har de velat göra oss till "svenskar". Det är så man vill kräkas. Det finns givetvis ingen "svensk" personlighet - blott en hållningslös, insmickrande knoddighet som slickar överhetens arsle med sin sträva tunga och ger sig den ohämmade konsumismen i våld.

Jag har sedan länge sagt upp bekantskapen med allt sådant. Jag har rest i Orient och Occident på flykt från den förbannade svenskheten. Men vart än jag i världen befunnit mig har det aldrig funnits någon tvekan, något tvivel. Mitt hem är östra Götaland. Goternas land i min själ. En man som förlorat banden med sitt ursprung, som kapat rötterna till den livgivande myllan, förtjänar knappast att längre kallas man. Han är ett hjälplöst offer för konsumism, kosmopolitanism, feminism - eller vilka som helst andra "ismer". Han är dömd att gå under.

Jag tänker inte på svenska (detta slavspråk). Alla mina texter är ett slags översättningar från den östgotiska som pulserar i mitt blod. Ja, jag är östgot - och som sådan tänker jag inte delta i det bedrövliga firandet denna dag. Sjung ni era sånger, hylla ni er kung. Själv knyter jag näven i fickan och bidar min tid, medveten om att den gotiska återkomsten är lika ofrånkomlig som det omgivande cirkussamhällets sammanbrott.

Anark förlag presenterar SÅNGBOK FÖR STORA OCH SMÅ

Anarks Sångbok för stora och små samlar den råaste, blodigaste, mest desperata och passionerade radikalkonservativa sångdiktning som hörts i detta land. Men här finns också hjärtskärande homoerotiska kärleksdikter, attacker mot krämarsamhället, hockeyramsor och jublande utopier.

Och trodde du att anarkisk jihadism var trist...  Sjung med i C.A. Johanssons En gammal turkisk stridssång, lika eggande idag som när den första gången trycktes för mer än 80 år sedan. Efter några rader kommer du garanterat ändra mening.

Framå, du jägarskara god,
Och seger köp med eget blod,
Ty falla kan den tappre blott,
men vika köpta trälens lott.
Slut till din barm halvmånen kär,
I döden din svepning är.
Framåt, min Allah så har sagt,
mot ovän var på ständigh vakt.
Ty fred finns ej på jordens ring
Och avund lurar runtomkring
Från minsta mask till kronan klar,
som Män'ska är och upplyst var.
Men drar du segern dit du går,
Din bragd av Muhammed belöning får.

En kortare, stencilerad version av Sångbok för stora och små har sedan en tid cirkulerat i ett slags samizdattillvaro. Om den skrev en  krönikör i Axess Magasin: "Kurt Wered och hans redaktörer tycker det är rimligt att piska upp hatiska stämningar med hjälp av eggande sånger, att håna den demokrati som garanterar dem rätten att sprida sin vidriga propaganda och att återuppliva mordet som argument. Att sångboken tycks avsedd för en yngre publik gör deras attityd extra vidrig."

Våra folkhemsislamister tyckte å sin sida att det saknades renlärighet och ett tydligt politiskt program i urvalet jihadistiska kampsånger. Krämarliberaler och salongsjihadister hatar Anark förlag. Det är helt i sin ordning.

Sångbok för stora och små
Omfång: 198 sidor
Bandtyp: Kartonnage
Pris: 125:-

Söndag. Skogspromenad, tankar om tidens lögner.

Varför, frågar jag mig, skulle jag vårda "miljön" - detta vanskötta, förfulade landskap, denna ruinhög, detta minnesmärke över en undergångsdömd och misslyckad civilisation. Sådant trams! Miljödilleriet är sannerligen det 21:a århundradets stora myt. Massmänniskan köper sig en stunds billig sinnesfrid med sitt oblekta papper och sina överdimensionerade, grotekst fula "återvinningsstationer".


Ett av åttklöverpartierna har byggt hela sitt varumärke på det sentimentala daltandet med "miljön". Och den så kallade extremhögern har alldeles gått ned sig i ett sentimentalt gullande med "naturen". Det är för bedrövligt.

Crister Enebär: KURT WERED. ANTIMODERNISMENS RÖST

I serien Litterära profiler som utges av förlaget h:ström - Text & Kultur utkommer inom kort Crister Enebärs inspirerande biografi om Kurt Wered. Det är ett inträngande porträtt av en av samtidens mest omdebatterade och gåtfulla författare och i förhandsinformationen lovar Enebär dessutom att nu "en gång för alla"  vederlägga samtliga "mer eller mindre förryckta påståenden och insinuationer" som länge cirkulerat om Kurt Wereds identitet. Detta får sägas vara en angelägen uppgift eftersom de grundlösa rykten och rena förtalskampanjer som länge vidhäftat Wereds namn kommit att skymma ett författarskap som rymmer både svindlande avgrunder och hisnande höjder.

Tusenkonstnären Kurt Wereds karriär liknar ingen annans. Några år efter pensioneringen slog plötsligt den f.d. diplomingenjören ned som en splitterbomb på den svenska parnassen. Som förespråkare för en närmast militant radikalkonservatism med starka homoerotiska och jihadistiska förtecken blev han naturligtvis snabbt persona non grata i den till litterär salong maskerade drängstuga i vilken vår kråkvinkels så kallade kulturliv utspelar sig. Sällan har någon utsatts för så mycket spott och spe och så låga angrepp som Wered och den krets unga briljanta partisaner som trots detta samlades vid mästarens fötter. Ty Wered blev snabbt något av en fixstjärna på den underjordiska himmel som är synlig för den som har ögon att se och förmågan att höra den märgfyllda (och stundom, det ska medges, gallsprängda) klangen i en uppriktig röst. 

Wereds Barnkrubba

Som så många andra har vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter förfärats över den bedrövliga "underhållning" och politiskt korrekta "pedagogik" som barnen i detta krämarsamhälle tvångsmatas med från spädaste ålder. I ett försök att motverka denna indoktrinering kommer vi under rubriken "Wereds barnkrubba" regelbundet erbjuda meningsfull och lärorik förströelse  för de yngsta. 

Laura Larefalk: ETT SKOTT I NACKEN. TEXTER OM "TERROR"

Med sin nya essäsamling, Ett skott i nacken. Texter om terror, vill Laura Larefalk "väcka intresse för och skapa lust till djärvare politiska aktioner än samtidens impotenta gester". Gärna börjar hon i ett nu med laddad stämning och osäkrade vapen, som i titelessän: "Höstmörkret är kompakt som i en kolsäck. Ett ilsket kallt regn piskar obarmhärtigt gatorna. Det har på fler än ett sätt varit en blöt natt. Gordon Kalh har varit på lokal." Det handlar om organisationen Posse Comitatus och dess kamp mot Förenta staternas oppressiva skattetryck.

Det är ju eftertryckligt så det förslår. Men Larefalk har vidare syften än att presentera dramatiska vinjetter. Redan i förordets första mening skriver hon: "Merparten av de 'terrorister' som för ett kort ögonblick åter väcks till liv mellan pärmarna i den här boken är idag bortglömda eller nästan glömda". Och man kan nog påstå att vad hon åstadkommer med Ett skott i nacken inte är något mindre än att upprätta ett (höger)terrorsimens kanon.

Egentligen handlar boken inte så mycket om terror, i alla fall mer om terrorister, deras levnadsöden och personligheter. Vi får veta att flera av de skildrade ligger glömda i omärkta gravar. Återkommande är inkrökt småborgerlighet och trångsynta värderingar, förstockade professorer, ogin tidsanda. Socialism, feminism.  En röst från Nuclei Armati Rivoluzionari tycker att Rom är en ”stor skvallerhåla”,  Timothy McVeigh beskriver  Buffalo som ”sladderspeglarnas och latrinvagnarnas stad”.

Ibland utgår Larefalk från något dokument, polisprotokoll om McVeigh, vårdattest om Ted Kaczynski. Vådligare är det rena inkännandet, som när hon vet precis vad Gavrilo Princip  erfor innerst inne en viss junidag i Sarajevo. Lojaliteten med någons perspektiv kan, åtminstone i mina ögon, också stundom bli besvärande. Kanske är jag mer ansatt än jag trodde av den "samtidens politiskt korrekta hegemoni" som Larefalk så ofta rasar emot.

För här hymlas sannerligen icke. Larefalk är känslomässigt tydlig med att gilla den högerradikala aktivismen varhelst den visar sig och ogilla socialismen, liberalismen, feminismen och, kanske mest av allt, "isterbukarnas pseudokonservatism". Vad som sägs om radikalkonservatismen förblir, dessvärre, mer oklart.

Denna ideologiska otydlighet kompenseras dock med råge av Larefalks språk, fullt av pregnanta formuleringar och minnesvärda bilder. Om Vincenzo Vinciguerra, medlem i Avanguardia Nazionale, sägs till exempel: ”De avgörande spikarna som för gott befäste en radikal ideologis teser i det italienska landskapet och som blev hans viktigaste medel var inte längre de älskade högerradikala klassikerna och arkaiska maskingevären, utan  upptäckten av C4, samtidens kraftfullaste sprängmedel."

Samtidigt kan det kan bli en smula kladdigt, som när Julius Evola sägs komma på nattliga besök till essäförfattaren, ”tar av sig den stiliga gula kashmirrocken”, tänder en cigarrett, har ”tömda och halvdöda ögon”. Evola ser att miljön saknar elegans men nickar erkännsamt mot spritbuteljerna i ett skåp och pratar på.

Larefalk talar psykologiserande om Ernst Röhm och säger sedan: ”Idag är det nog få som minns tiden då  Röhm var en av Europas mest omstridda makthavare.” Definitivt hör inte Laura Larefalk till dem som minns, för hon är född 1983. Ändå utbrister hon: ”Idag är det tomt i gatuparlamentarismen efter honom”.

Vad vi än må tycka om de avporträtterade kämparna i  Ett skott i nacken och den besynnerligt inkännande ton med vilken Larefalk beskriver dem är det en oavlåtligt fascinerande och tankeväckande läsning som här bjuds. Och accepterar man det ytterst radikala i denna fascination inför det transgressiva våldet,  som inte ber om ursäkt eller gömmer sig bakom förbehåll eller akademisk notapparat, kan man av hjärtats fröjd glädja sig åt Larefalks engagemang och förtjusning i sitt ämne.

- Crister Enebär, Tidningen Kulturen

Laura Larefalk
Ett skott i nacken. Texter om "terror"
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 225:-

Att medlen helgar ändamålen, visar Laura Larefalk övertygande i sin bok om irreguljära soldater.
- Jan Guillou i SVT:s Kobra

Bengt Bäverklo: TRÄSKRIFT

Ett meddelande skärs in i en trästav och lämnar runsnidarens händer. En mottagare anropas på detta sätt. Den sista hälsningen från en annan tid. Många år senare tas det emot av en läsare, Runorna dechiffreras. De vittnar om ett östgotiskt landskap och om resor i fjärran länder, en svunnen tid som återkallas i den nuvarande och samtidigt vittnar  de om en möjlig framtid. En röst eller flera som samsas om att berätta. Sjungande, bedjande, mässande. Allvarlig och högstämd som forna tiders män.

Träskrift är Bengt Bäverkloos tjugonde verk, ett prosapoetiskt experiment som både i tematik och form knyter an till tidigare verk som Gotisk budkavle och Lyss till stenarnas sång. På trettio löpmeter runstav löper den nya berättelsens enda mening, specialskriven för ett parti östgötskt alvirke. Verket är framställt i två handsnidade och numrerade exemplar.

Den 25 maj är releasedag för Träskrift. En datoranimerad version kommer då att visas på Gasverkets fria scen i Linköping. Visningen tar sextiotvå minuter och inleds med ett kort anförande av litteraturvetaren och kritikern Laura Larefalk. Fri entré men platsbokning rekommenderas (www.lauralarefalk@gmail.com).

Bengt Bäverkloo
Träskrift
Prisuppgift på begäran

Ingela Blind om Karl Lidéns upplyftande thanatofili

Den östgötske konstnären Karl Lidén har gjort internationell kometkarriär och visas nu på Gasverket i Linköping. Tankesmedjans nya medarbetare Ingela Blind besöker den triumfartade hemkomsten och grips av en samtida aktionist som undergräver det offentliga rum på vars hedersplats han funnit sig tillrätta.

Karl Lidén är något så sällsynt som en social aktionist med aristokratisk sensibilitet. Hans utställning på Gasverket kretsar kring aktioner som han utfört i olika städer – attacker mot den växande råkommersialismen och modernismens nivellering.

Han kissar, klumpigt, där man inte får kissa och dokumenterar det på film. Han tömmer sin tarm,  pressar ihop exkrementerna till ett collage på golvet och ifrågasätter därmed begrepp som ”skit” och "kropp".  Är dessa obeskrivbara, namnlösa ting bara "skit", eller är de också en abstrakt längtan som tagit sig denna (formlösa) form?

Han skapar tomrum, lönngångar och fistlar på Gasverket liksom på konsthallar och gallerier i London, Paris, Berlin. Detta för att göra åskådaren frågande och deltagande, krypande och undersökande. Delaktig i ett utforskande som samtidigt är ett undergrävande.

Karl Lidéns aktionism skiljer sig från föregångarnas. Han jävlas med det offentliga rummet. Han boar in sig i hålrum och bygger nästen av skrot där man inte bör hålla hus. Han ockuperar gods och herrgårdar. Framförallt: han är våldsam i en högst påtaglig bemärkelse som skiljer sig från 60-talets estetiserande åtbörder.

Lidéns konst har naturligtvis en estetisk likväl som en politisk dimension.  Han konstruerar arkitektur även när han letar fram - eller skapar tomrum . Som en social skulptur framstår till exempel de nedbrända hus som dokumenterats i en svit gripande fotografier.

Det offentliga konstlivet skriker idag efter Lidéns förstörelseaktioner, liksom den internationella konstmarknaden. Detta ska naturligtvis inte hållas honom till last - och framgångarna tycks snarast ha hetsat honom till en alltmer kompromisslös förstörelselusta. Ändå stör mig ibland hans formalistiska anpasslighet. Har jag inte sett det förr? De nedbrända husen, de korsfästa kattorna, de sorgfälligt dokumenterade nekrofila excesserna?

Men på Gasverket kapitulerar jag slutligen inför den obändiga styrkan hos de senare. Jag blir djupt gripen av Lidéns "nekrogram", en serie fotografier och videos som alla har Yuo Tube-format och är  mycket musikaliska. Här dansar han vardagen främmande med en obetalbar och medveten fumlighet. Han går framåt bakåt, han slår och slår sönder ett stackars kadaver, han strippar och dansar som en galning i en tunnelbanevagn. Svepningar faller av, förmultnade lemmar lossnar från kropparna. Alltsammans med en rytmisk precision som ger varje rörelse en djup existentiell innebörd som leder tankarna till Stagnelius och Till Förruttnlesen, John Duncans Blind Date och japansk ero guro.

Och paradoxalt är det just i denna traditionstyngda, nekrofila tradition som Lidéns egenart som konstnär ligger. För trots de ibland alltför allmänna uttrycken har han tidskänslan i fingertopparna. En absolut träffsäkerhet. Och hans konst gör - ofta nog i bokstavlig mening -  explosivt motstånd.

Christina Kvant: MÖGKUNGENS RIKE

Denna berättelse inleds onådens år 1861, mitt under den kallaste vintern i mannaminne. Varg och björn stryker kring knutarna på dårkistan i Hyby. På självaste juldagsmorgonen framkrystar där den olycksaliga, blott sjuttonåriga Hor-Stina under stora besvär ännu ett gossebarn. Hon är en svagsint varelse, tandlös och ful men likväl en som liksom på trots envisas med att frambringa liv på samma sätt som  tistlar skjuter opp i gödselstacken. Men denna gång är förlossningen svår, jordegumman vet inget råd och innan kyrkklockorna hunnit ringa in det nya året har Hor-Stina hamnat mellan fyra bräder.

Hennes unge är vanskapt och klen och på annandagen förrättas nöddop av den gåtfulle och helgonlike Dår-Johan. Gossen får namnet Jöns och stor är förvåningen bland de andra hjonen när den olycklige överlever ett årsvarv med fimbulvinter och torka, missväxt och kolera jämte många andra plågor.

Vid knutmässomarknad det år Jöns fyller tio, bortauktioneras pojken till lägstbjudande och hemförs av Mögkungen, gödselhandlaren i Brågarp. Varför denne mäktige och fruktade man utvalt den enögde och låghalte, av fallandesot plågade idioten, förstår ingen. Som lilldräng på det väldiga gödselbruket får Jöns slita hårt. Födan består mestadels av nattstånden bänkvälling och Mögkungens fruktade karbas fläker djupa sår på hans rygg. Så formas en undersåte i Mögkungens rike.

Christina Kvant är född 1961. Mögkungens rike är hennes skönlitterära debut.


Christina Kvant
Mögkungens rike
Omfång: 102 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 225:-


"Mögkungens rike" är kanske den grymmaste, och därmed sannaste, barndomsskildring jag läst. Det utgår ett sällsamt, mörkt ljus från romanens knappt hundra, glest satta sidor... Mer än en kort stund står jag inte ut att vistas i detta skånska inferno men likväl återvänder jag till boken, kväll efter kväll.
- Laura Larefalk

Kristina Kvants debutroman är en nedstigning i den skånska myllans gödselbemängda avgrund, en helvetsvandring och en skildring av en värld utan nåd. Som tidlös gestaltning av människans villkor kommer "Mögkungens rike" att räknas till de oundgängliga verken.
- Göran Baugh

Misskända mästare, 7

You can't win, Yankee. If you strike me down, I shall become more powerful than you could possibly imagine.

Kurt Wered: Dymmelveckan, krämare och martyrer

För massmänniskorna och löneslavarna är väl påsken inget är annat än ytterligare ett tillfälle till att byta  mer eller mindre meningslösa arbetsuppgifter mot några dagars överkonsumtion och avtrubbande underhållning. Att detta skulle kunna vara en tid för reflektion och botgöring lär inte falla någon in i detta arma land, förött av protestantism, krämarliberalism och feminism. Själv bär jag ensam mitt tunga kors genom denna dystra vår. Ett kors hopsatt av samtidens ödesfrågor och den egna kroppens tilltagande skröplighet. 


Sedan jag tillkännagav beslutet att lägga ned Anark förlag har jag tagit emot åtskilliga uppmaningar att fortsätta ännu en tid. Man skulle kunna tro att här faktiskt finns ett slags hunger efter verklig litteratur, texter som vågar gå mot strömmen och utmana den kompakta pk-hegemoni som lamslår det här landets så kallade kulturliv.


Jag låter mig dock inte luras av sådan "uppmuntran", som väl ofta inte är annat än tomt smicker. Ty är det inte småborgarens fnittriga förtjusning inför allvaret vi har att göra med här? Ett slags till intet förpliktigande flirt med den genuina radikalkonservatismen. En våt dröm för den blaserade knoddighetens företrädare. Allvaret som accessoar. 


En sak vet jag säkert. Från min penna har aldrig kommit några inställsamheter och min förläggarverksamhet har aldrig handlat om att sälja "underhållning". Vägran att kompromissa med krämarnas villkor har sitt pris och det har jag betalat - till sista öret och med ränta. Jag påminner mig själv om detta - och kan fortsätta min vandring med rak rygg. 

Signerat Wered: Skändningen av Stångån

Tivolikulturen och krämarsamhället förnekar sig sannerligen inte. Nu ska våra folkvalda horhuslakejer påbörja "elva olika projekt somn ska lyfta Stångåstranden och göra stans vattenstråk tillgängligare, trevligare och mer välbesökt", enligt Corren. Med solbryggor, kiosker, charterbåtar, toaletter och annat tingeltangel ska man locka massmänniskorna till den vandaliserade idyllen.

Det är så man vill kräkas.

"Det är viktigt att Linköpingsborna märker att det börjar hända saker längs ån", säger en ansvarig politiker. Man tar sig för pannan! Vi har redan märkt att det händer saker;  Linköping är en stad som sedan länge befinner sig i fritt fall.

Det är för bedrövligt.

Så kommer alltså Stångån, som jag alltid betraktat som en fredad zon helgad både stunder av välsignad ensamhet och homoerotisk fröjd, att förvandlas till ännu ett nöjesfält, en plats för själlös konsumism.

Charterbåtar ersätter cruising, solbryggor i stället för solitära roddturer. Tanken på exil ter sig alltmer lockande.

Krämarliberalismens eldoffer

Denna dystra vårdag nås jag av beskedet att Minibok AB kommer att lägga ned sin verksamhet.

Det är naturligtvis en skandal att det i detta land inte finns plats för en sådan kulurbärande institution - men också en ofrånkomlig konsekvens av den galopperande krämarliberalismens brutala framfart och samtidens andliga misär. I själva verket är det något av ett mirakel att Minibok AB kunnat hålla ut så länge och butikens verksamhet bör ses som en motståndshandling vars symbolvärde inte ska underskattas. Från sina blygsamma lokaler i själva hjärtat av storstadens babyloniska inferno av underhållningsindustri och schlagertrams har man under flera år distribuerat subversiv och omstörtande litteratur. Här finns ett exempel från vilket kommande revoltrörelser kan hämta mod och inspiration - samtidigt som fallet Minibok också visar vilket öde den kan vänta sig, som sätter sig upp mot samtidens nedbrytande krafter.

Hade det inte varit för Miniboks distribution hade knappast Anark förlag kunnat nå en sådan spektakulär framgång. När svenska pk-medier vägrade att skriva om författare som Erica Sagn, Karin Barbalander och Niftor Odontologen såg man på Minibok AB också till att starta skickliga marknadsföringskampanjer som gjorde att sådana originella författarskap nådde en kvalificerad läsekrets. Med tiden kom det at utvecklas ett nära nog symbiotiskt förhållande mellan boklådan i Stockholm och Linköpingsförlaget. Vad som nu kommer att ske med det senare förblir en öppen fråga.

Det är i sanning en dyster vår. Själv finner jag en smula lindring i Runöl och långa promenader längs Stångån, hela tiden medveten om att det vi ser idag inte är annat än ouvertyren till en undergång i eld och rök, grus och aska.