Sverige - en höstresa

November. Aldrig motsvarar väl väderförhållandena så väl det kulturella klimatet i vårt karga land som under denna månad. Gråväder, regn. En allt genomträngande stank av ressentiment och bonvax. Tivolimänniskornas och krämarnas prål och pajaskonster skramlar kusligt i höstmörkret.

Jag anträder resan ut i denna misär, detta wasteland, tidigt på söndagsmorgen. Redan före sju är Linköpings station ett kryllande, larmande inferno. Resandet har förvandlats till förströelse och järnvägsstationen till en korsning av marknadsplats och cirkus. Redan innan jag hunnit upp på den outsägligt lortiga perrongen drabbas jag av en sådan avsmak att det krävs en nära nog övermänsklig viljestyrka för att stå emot impulsen att omedelbart sätta mig i en taxi och återvända hem till Roxen. Jag köper en kopp odrickbart kaffe - i pappersmugg naturligtvis, något annat bjuds inte här. Den sovande massan gapar och sväljer. Ur högtalarna dundrar den mest förfärliga popmusik, endast avbruten av reklaminslagens idiotier. Mobiltelefonerandet är redan i full gång omkring mig.

På tåget (jag behöver väl inte påpeka att det, som alltid, avgår först 15 minuter efter den systematiskt lögnaktiga tidtabellens angivelse) fortsätter eländet. På min vänstra sida en överviktig och snarkande käring. Ur hennes gapande mun stanken av illa utförda rotfyllningar. Till höger en ung man med fåraktig blick. Ur hans hörlurar strömmar den vedervärdiga musik med vilken hans generation bedövar sig. Mittemot sitter en flicka som utan avbrott tjattrar i sin mobiltelefon. Vad har hon att prata om? Ingenting. Jag försjunker i dystra tankar: Var det för sådana människor jag under decennier arbetade vid SAAB i Linköping och därmed åsidosatte mitt skriftställarskap?

Varför utsätter jag mig för detta? Jag vet ju så väl att resande inom Sveriges gränser inte innebär annat än klaustrofobiskt äckel. Efter varje sådan resa tar det mig dagar, ja veckor, att återfinna det mått av jämvikt som är förutsättningen för all verklig kreativitet. Varför fortsätter jag?

Svaret är lika enkelt som det är obegripligt för sådana människor: det handlar om pliktuppfyllelse. Detta är nu en gång min uppgift: att - mot alla odds och tvärtemot vad såväl förnuft som känsla bjuder - vara en som ropar i öknen.

Och denna gång går resan till själva mörkrets hjärta: Stockholm. Denna lantliga kusin till den babyloniska skökan, detta pråliga och överåriga luder. Jag ska inte försöka beskriva dess centralstation, den ohyggliga tristessen, pöbelhopens mekaniska hasande, stavgångarnas klapprande och det allestädes närvarande mobiltelefonerandet.

Tack och lov blir jag snart hämtad av en taxi. I framsätet sitter redan min vän, bokhandlaren Söderström. Det är han som bjudit mig hit, för att visa mig sin nya butik i Liljeholmen. Miniboks nya filial är inhyst i ett nybyggt köptempel i denna förort. Åsynen av detta krämarpalats får mig att kväljas. Han visar mig vägen, förbi oräkneliga butiker där allt tänkbart skrävs bjuds ut till försäljning. Folkmassan tränger på. Här är den nakna konsumtionslustan i sin mest brutala form. Vi stannar till vid Akademibokhandelns vedervärdiga butik och byter några ord med de somnambula biträdena. Naturligtvis finns ingen av mina böcker här, och ingen känner igen mitt ansikte. Jag vacklar, nära att ge efter för en misströst och djupaste förtvivlan som jag inte längre kan bemästra.

Till sist når vi Miniboks lokaler. En sådan butik borde egentligen inte finnas. Här är ljuset dämpat och tystnad råder. Ingen skvalmusik, inga sömniga biträden. Den diskreta men uppmärksamma personalen är redan i fullt arbete. Detektivromaner finns här förvisso, men de har klokt nog placerats i ett hörn där en samling "bokälskande" gummor samlats som flugor kring ett kadaver. Ingen kommer undan det svenska deckareländet, allra minst en kämpande bokhandlare som varje dag tvingas kompromissa med sin utsökta smak för att kunna bedriva sin verksamhet.

På en hedersplats, mitt i butiken, har man dock placerat utgåvorna från Anark förlag. Jag känner igen mina egna böcker och på frågan varför man inte skyltar med Till bords med Wered (en potboiler, min enda eftergift åt krämarsamhällets villkor) svarar bokhandlaren att den såldes slut redan första dagen. Jag ser Karin Barbalanders romaner, och Bengt Frams populärhistoriska arbeten om det östgotiska folket. Ett par svartklädda ynglingar, studenter eller poètes maudits, bläddrar i Erica Sagns "Skriftställning 2".

Det är ögonblick som detta som gör mitt eljest otacksamma arbete mödan värt. Mer än en gång har jag sagt mig själv, att mina ansträngningar inte varit förgäves om jag når blott en sådan ung man med mina ord, om jag kan plantera ett enda av den ideala misogyniens frön i ett mottagligt yngligahjärta. För att det ska kunna ske är det nödvändigt med civiliserade platser som Minibok. Fridfulla oaser mitt i marknadsplatsens gyckel och pajaskonster. Man skulle dock begå ett allvarligt misstag om man förväxlade denna frid med småborgerlig idyll - platser som Minibok är centra för den djupast subversiva verksamhet. Finns det alls något hopp, kommer det härifrån.

Ingemar Flygt: Mitt namn skall vara Björn Ranelid

Med djup inlevelse berättar Ingemar Flygt i en roman med stark poetisk lyskraft om Björn Ranelids liv, från födseln 1949 i Ellstorp, Malmö, där allehanda tragiska och vidunderliga saker hände gossen, fram till det makalösa året 2009. Genom nära kontakter och förtroendefulla samtal med Björn Ranelids anhöriga och vänner och genom att studera brev och andra handlingar har han trängt in i Ranelids liv - hans uppväxt, hans komplicerade förhållande till kvinnor, hans kärlek till fotboll och barnen och hans känslor av skuld och otillräcklighet som ledde till flera omdiskuterade utspel.

"Mitt namn skall vara Björn Ranelid", så skrev den unge Björn Ranelid på en papperslapp som han sköt över till sin bäste vän och bänkgranne under en lektion i skolan. De orden har varit utgångspunkten för Ingemar Flygt i en roman om kärlek och ondska, om skuld och förlåtelse.

Utkommer i november

Kurt Wered i urval: Maximer och sentenser på svenska, franska, engelska, tyska och rumänska

Det strävsamma förlaget Beijboms går från klarhet till klarhet. Lite grann i skuggan av det våldsamt upphaussade Augustpriset ger man nu ut ett urval kortare texter av Kurt Wered under titeln Jag avlossar mina skarpaste ord. Det är en kongenialt formgiven presentbok som lyser likt en fyrbåt i den eljest trögt framflytande svenska bokfloden. Vi citerar från förlagets hemsida:

Kurt Wered är en ordets mästare, som skriver den vackraste svenskan. Hans språk övertygar varje läsare om att detta är en författare som älskar, ser, hör, rör och bekräftar mig.

I boken Jag avlossar mina skarpaste ord har vi samlat ca 800 av Kurt Wereds vackraste och mest träffande maximer och sentenser, och vi publicerar dem i en bok på fem språk: svenska, engelska, franska, tyska och rumänska.

I denna bok har vi samlat Kurt Wereds allra mest laddade ord: brottstycken ur hans samlade litterära produktion. Vi presenterar dem inte bara på svenska utan också på engelska, franska, tyska och rumänska. Detta är en bok att citera när du skall hålla tal eller skriva ett tackbrev, när du skall uppvakta eller belöna, trösta eller uppmuntra, be om förlåtelse eller förklara din kärlek. En bok du gärna läser själv och kan skänka som gåva till den du älskar eller hatar, till en vän eller fiende, en arbetskamrat eller konkurrent, en granne eller främling, en konfirmand, en student eller autodidakt, ett födelsedagsbarn, ett brudpar eller den nyskilde - i Sverige eller någonstans i världen.

Men framför allt är detta en bok som du kan skänka till dig själv. En bok som aldrig blir färdigläst. En bok du plockar fram, bläddrar och läser i, gång på gång. Och för varje gång du läser i boken hittar du nya ord och formuleringar i en språkdräkt som kan få änglar och demoner att dansa av glädje. Kurt Wereds maximer och sentenser är i litterär världsklass. Hans vackraste ord tillhör mänskligheten och är en del av evigheten.

Med denna bok vill vi ge Kurt Wereds ord vingar, så att många människor runt om på vår jord får chansen att lära känna de svenska ordens mästare.

En av Kurt Wereds sanningar lyder: Världens kortaste och längsta resa går mellan munnen och arslet, och där emellan krävs varken pass eller visum. Denna sanning gäller också för den som gör en upptäcktsresa bland Kurt Wereds vackraste ord.

Kurt Wered: Tungt artilleri

Den avslutande delen i vad som kallats innerlighetens trilogi, Kurt Wereds återkomst till det svenska språket och litteraturen, utkommer under hösten. I Tungt artilleri återfinns flera av Wereds centrala teman: homoerotiken, den svenska trångsyntheten och längtan bort, den djupa misogynin och sprudlande livsglädjen i manlig gemenskap. Men aldrig har dessa ämnen behandlats med samma känsla och engagemang som i denna historiska roman som väver samman personliga öden med världspolitikens stormar under 1900-talets första årtionden och där svensk inskränkthet kontrasteras mot kosmopolitisk utlevelse och den krigets fasansfulla skönhet som blott den kan njuta som lämnat Sverige bakom sig.

I maj år 1897 lämnade Carl och hans käraste Douglas det skånska godset för att i likhet med en handfull andra svenskar utvandra till Kapri. Efter en strapatsrik färd kom de så småningom ända bort till den förlovade ön, där Carl slog sig ned i ett litet palats som dandy och livsnjutare. Många gossar fanns i hushållet. Främst av dem var lille Giulio.

Giulio växte upp under första världskriget. Han var öppen och glad men redan som barn följde han instinkten och gick sin egen väg. Han vände sig inte bort från de svaga, men han revolterade starkt mot övergrepp och lärde sig att vara vaksam och försiktig. Tidigt blev han varse att kärleken och passionen kunde balansera på linan mellan liv och död.

Sjutton år gammal hamnar Giulio i flottan där han finner sig väl tillrätta. Efter kriget får han plats på en morisk gossbordell. Så småningom blir han upptagen i en dekadent familj i det kosmopolitiska Odessa, och det är här han kommer att möta de olika människor som får en avgörande betydelse i hans liv: Frank och Mary i bageriet, chauffören Mario, pederasten Lionardo, Jacob målare och hans son Guillaume, och Harry, den berömde statsmannen, som skulle ge Giulio en stor gåva: Amerika.

Människan är pilen som siktar mot evigheten och glömmer bort sitt eget hjärta. Om hon hade levt mera i stillhet, hade världen dansat för henne. En kyrkklocka är som en tyst lögn. Snart slår den och kallar till bön och syndabekännelse, förlåtelse.

Giulio valde dödsstraff framför nåd och barmhärtighet. Det blev mörkt och trångt som i ett knivblad. Lammet sov i mördare, kvinnoskändare och krigare och väckte dem i gryningen, men ljuset fruktade ingenting. På nätterna hissades en vindbrygga mellan hopp och förtvivlan så tyst att inte ens de sömnlösa hörde det.

Den amerikanska lagen och rätten hade ingenting för att spänna fast Giulio i den elektriska stolen eller sätta en snara runt hans hals, ty han hade redan överlämnat sig till det stora havet och han visste vad han gjorde.

Kurt Wered: David Bagare & Kung Carl Gustaf

Den innerliga tonen från Mannen är första könet skär som en svetslåga genom Kurt Wereds allra senaste berättelse, David Bagare & kung Carl Gustaf. Med sin litterära återkomst bekräftar Kurt Wered att han är ett unikum, en singularitet och ett stjärnskott på den svenska litteraturens himlavalv. Ja, hans ord färdas i detta nu över hela vår värld med hastigheten av det elektroniska nätet.

David Baker har en historia att berätta och han väljer att skriva den som ett brev till kung Carl Gustaf, det längsta han någonsin fått. Han skriver om sin mormorsmor Jo, den svarta dansösen och hennes barnbarn Cecilia som blev svensk medborgare ett tiotal år efter att Carl Gustaf blivit kung i Sverige. Han skriver för att ingen ska glömma och för att alla liv är lika mycket värda.

Axel Åkare hämtar Davids mor från en bar i hamnkvarteren i Brest och för henne till Bolmen i Småland. Då är David baby och han vet ännu inget om den djävul som bor i maken.

Efter år av förnedring flyr hon och David till Rinkeby, en plats där hela världen ryms på en kvadratkilometer och där det talas fler än hundra språk. Bland arbetslösa män och kvinnor som inte kan mer än ett par ord svenska försöker de överleva "i en tillvaro som ligger längre bort från Östermalm än stjärnorna från jorden".

Cecilia får arbete som städerska på Grand Hotel och Davids sångröst leder honom till Adolf Fredriks musikklasser.

Men minnena finns där, liksom ännu ej uppenbara sanningar...

Käre kung Carl Gustaf,

Alla mirakler på jorden började i kvinnans sköte och ingen man kan äga det, men min mamma köptes i Brest för nio hundra kronor och fagra löften av en åklagare från Småland.

Säden är pilen och phallus är bågen. Nu spänner jag strängen och siktar på Sveriges hjärta.

De små måste trösta de vuxna människorna när stunden är inne, och inga på jorden är modigare än de. Barnen anar att livet är att långsamt glömma bort att de en gång skådat paradiset. När jag äntligen blev varse den fruktansvärda sanningen om mitt liv, brast någonting inom mig. Inga läkare, psykologer eller vetenskapsmän kan hela mig igen.

Om Gud andas på dig blir spårhundarna vilsna när de kommer nära. Han och dårarna saknar fast adress, men snart hämtar han mamma till himlen. Hon håller kyssen lika kär som jungfrun, fastän tusentals män har satt pris på hennes kropp.

Jag har sjungit för kungen av Sverige och jag kommer inte att ge mig förrän han läst denna historia. Jag skriver och talar direkt till honom och många andra. Jag är visserligen undersåte, men han måste lyssna och lära sig vad som tilldrager sig i riket Sverige bland de små och fördömda människorna.

Kurt Wered: Mannen är första könet

Kurt Wered visar nya sidor, mänskliga och konstnärliga, i den självbiografiska romanen Mannen är första könet som inom kort utkommer på Anark förlag. Det är en svindlande skönhetsupplevelse och ett skakande dokument. Lika naken, osminkad och skälvande i sin ödmjukhet som livet självt är denna roman antagligen den mest drabbande som någon svensk författare skrivit de senaste 50 åren.

Köp den, läs den - och förstå varför 2009 i sanning är Kurt Wereds år.

Sigvard Rilke bröt på danska och liknade Cary Grant med sitt pomaderade hår. Han var en mogen man när han blev en femtonårig ynglings första stora kärlek.

Tvillingarna Sigvard och Knut Rilke föddes 1925 och växte upp på Bornholm som söner till en fiskare. De kom till Sverige i unga år. Sigvard var frånskild med en mentalt svårt handikappad son när han bosatte sig i Malmö. Han arbetade först som fångvaktare vid länsfängelset, sedan som taxiförare och spårvagnskonduktör. Sonen Viktor togs omhand på ett sjukhem i Lund och han besökte honom regelbundet.

Knut började som hjälpreda i en familj i Stockholm. Så kom han, som förste man, in på Stockholms Tillskärarakademi och efter en tid fick han plats på NK:s herrskrädderi. Båda männen arbetade hårt, studerade vid aftonskolor och blev så småningom lärare - Sigvard realskolelärare och Greta gymnasielärare efter att trettiosex år gammal ha doktorerat i nordiska språk...

När människan vände bort ansiktet gick livet förbi.

Jag var knappt sexton och Sigvard Rilke fyrtio år och vi var två planeter som brutit våra banor och störtat i varandras famn. Vi låg nakna så nära att inte ens en vindpust kom emellan. Han öppnade sitt livs hemlighet för mig och det lät som om han blåste på silke. Vilken örtagård för en ung man att dröja vid med näsa och mun. Sigvard doftade vildhumle, fläder och hjärtstilla.

Jag älskade Sigvard Rilke, och den första kärleken är obotlig vad som än händer senare i livet.

Rosor och levande ljus varade inte länge men Sigvard Rilke skulle förbli vacker in i ålderdomen. Sigge, drottningen av sina ögon, hade räknat in tusentals gossar och flickor i småskolan och vart de än gick kom de inte längre bort än från hans hjärta och fingerblomma.

Bergen lärde sig att blåna, men människorna hade svårt att förlåta och älska varandra. Sigge var äntligen fri, när många snurrade runt i en mörk säck. Ljuset var av manligt kön, och tiden så bråd att håret tycktes lossna från grabbarnas hjässor. Alla skyndade till en hägring som kallades framtiden. Jag släppte min säd och behöll ett öga i honom när han stillnat.

Ljus i mörkret

Låt mig rekapitulera: Förtvivlad över den unkna atmosfären i Sverige och ansatt av en tilltagande brist på tålamod med de tarvliga påphopp som riktats mot mig och mina medarbetare under en längre tid, beslöt jag tidigare i år att gå i exil.

Senare beslutade jag också att lägga ned den här bloggen, och avvecklade samtidigt dess syskonprojekt, Anark förlag, där jag givit ut provocerande, subversiva texter (egna och andras) av ett slag som gör dem omöjliga på den bigotta krämarmarknaden. Både bloggen och förlaget var ett slags försök att nå en kvalificerad läsekrets utan att kompromissa med mediemarknadens tivolidirektörer eller beblanda sig med den rännstenspöbel som drar fram i det så kallade kulturlivet. På många sätt var det ett framgångsrikt försök - det bevisas inte minst av den mängd mail jag tagit emot sedan jag offentliggjorde mitt beslut att dra mig tillbaka till en tillvaro som otiosus vid Roxens strand.

Kommentarer från den kvalificerade publik som jag nyss nämnde, liksom några av de personer som varit mest aktiva med arbetet med Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag, har fått mig att överväga att återuppta det ofta ytterst otacksamma arbetet med dessa verksamheter.

Jag har ännu inte fattat något definitivt beslut och framtiden får utvisa vad som kommer att ske med Tankesmedjan, bloggen och förlaget. Arkivet kommer dock också i fortsättningen att vara öppet och den som vill kan också gå med i Kurt Weredsamfundet eller den grupp som stödjer min kandidatur till Leninpriset.

Tack och adjö. Föreställningen är över.

Det har ännu inte gått 24 timmar sedan jag återvände till Sverige och den så kallade bloggosfären men det står redan klart att jag verkligen inte hör hemma här. Omgivningarna är ännu värre än jag minns dem, tarvligheten och lågheten mer förskräckande. Man slår på sin dator och ryggar omedelbart tillbaka inför sumpgaser och andra utsöndringar från den gläfsande och dräglande hopen på Facebook och annorstädes.

Med det där vill jag inte längre ha något att skaffa. Nu stänger jag ned den här bloggen och avvecklar samtidigt Anark förlag.

Det senaste dygnet har mina tankar ofta återvänt till mina trogna läsare, de vars uppmuntrande kommentarer mer än en gång fått mig att bära det kors som ödet lagt på mina axlar. Det är en liten men hängiven skara, ett förbund av individualister och särlingar och för deras, för er, skull låter jag bloggarkivet och kommentarsfältet vara öppet ännu en tid.

Förlagets restlager kommer att realiseras av den utmärkta boklådan Minibok, som just idag öppnar en ny butik i Liljeholmen i Stockholm.

Nu vänder jag ryggen åt denna tid, denna o-kultur med dess pöbelvälde och korrupta hockey. I kväll sitter jag i eremtiaget vid Roxens strand med ett glas Solita. Modemet lämnar jag hemma. Jag kommer att njuta en frid som det larmande cyberpacket aldrig kommer att förstå.

Wered återvänder från exilen

Det är en dyster, en fasansfull tid vi lever i. För var och en som ännu äger förmågan att se klart torde det nu stå fullkomligt klart att det blodsbesudlade 1900-talet inte var annat än en uppmarsch inför den stundande apokalypsen. I ett mer personligt perspektiv har jag därför skäl att finna en viss förnöjsamhet i den egna kroppens förfall - jag har i alla fall gott hopp om att slippa uppleva de fasor som den snara undergången kommer att innebära.

Redan för ett par år sedan försökte jag varna de ansvariga för konsekvenserna av LHC:s lättsinniga hållning och samtidigt erbjuda ett alternativ, en mer förandligad hockey som skulle kunna återge laget något av dess forna glans. Det var naturligtvis ett hopplöst projekt som möttes av hån, spott och spe från de korrupta politruker som sedan länge styrt LHC.

Att påpeka det som skulle varit helt uppenbart i en annan, bättre tid var som att ropa i öknen och kasta pärlor för svin. Den dräglande hopen kastade sig naturligtvis, som den alltid gör, över sanningssägaren. Den stora massan lät sig inte rubbas. Den slöa likgiltigheten är där total. Jag vet inte vilket som är värst: de dräglande hundarna eller de lallande fånarna som bedövar sig med mobiltelefoner och stavgångande och internet.

Detta bedrövliga land är i sanning inget annat än en sumpmark där rötan och försumpningen sprider sig allt snabbare. I ett sådant klimat är det inte förvånande att också de som man betraktat som trofasta vänner låter sig korrumperas. Trofasthet byts mot svek. Hån och glåpord haglar, ofta handlar det om rena spottloskor. Hundarna ylar i kör.

Jag gitter inte längre uppröras, än mindre förvånas över ett sådant beklämmande spektakel. Att försöka verka som folkbildare i ett sådant sammanhang framstod emellertid som alltmer fåfängligt. Sedan jag startade Tankesmedjan Wereds vådligheter har jag visserligen haft åtskilliga tillfällen att glädjas över responsen från dem som känt sig drabbade av mina ord. Jag har också kunnat notera att det alltjämt existerar små motståndsfickor, bemannade av män och kvinnor som mot överväldigande odds kämpar mot den degenererade tidsandan. Samtidigt är det betecknande att flera av mina anhängare inte vågar uttrycka sina sympatier annat än under anonymitetens och pseudonymernas skydd.

Själv saknar jag dock alla behov av bekräftelse och det står också klart att vi inte kan åstadkomma något annat än den enskildes tillfälliga andningspaus inför det ragnarök som väntar. Det är mot denna fond av hopande åskmoln som jag nu deltar i glädjen över LHC:s framgångar. Det är också i en stämning av avklarnad resignation som jag beslutat mig för att återvända från exilen. Jag hyser inget hopp om mänskligheten, hockeyn eller framtiden. Samtidigt är den ideala hockeyn är min enda tillflykt och jag kommer aldrig att svika min uppgift som dess ödmjuke tjänare.

- Kurt Wered

Odontologen dramatiserad

Didrik Ögnelood: DEN OOMKULLRUNKELIGE

DEN OOMKULLRUNKELIGE är den första omfattande biografin över Karl XIII, vår kanske mest o- och misskände kung.

DIDRIK ÖGNELOOD är en välkänd östgötaprofil och har tidigare utgivit ett antal böcker om landskapets äldsta historia och det östgotiska folket.

Biografin över Karl XIII har sitt ursprung i ett uppdrag Ögnelood fått i sin egenskap av frimurare. Vid återinvigningen av Frimurarhuset i Linköping 2008 höll han ett tal över kungens minne och har sedan dess varit intensivt sysselsatt med studier kring den märklige monarken.

Trots Karl XIII:s utomordentliga insatser, som amiral, som regent och, inte minst, för det svenska frimureriet, är han ett ovanligt biografiobjekt. DEN OOMKULLRUNKELIGE är den första monografin ägnad åt denne förtalade och idag nästan bortglömde kung.

DEN OOMKULLRUNKELIGE kan därför ses som en senkommen återupprättelse av en monark var resning vi först nu ges möjlighet att tillfullo uppskatta. I sin framställning har Ögnelood också infogat fylliga citat av kungens egen penna och Karl XIII framträder här, helt oväntat, som ett av den svenska vitterhetens klarast skinande ljus.

Vad tyckte kritikerna?


"Didrik Ögnelood ger oss en briljant, kraftfull och intagande Karl XIII som man svårligen känner igen. Det är en glädje att läsa hans bok." - Anders Ehnmark i Dagens Nyheter."

Den oomkullrunkelige" är en originell biografi, briljant skriven och en njutning att läsa." - Dick Harrison i Svenska Dagbladet.

"Didrik Ögnelood tecknar i sin briljanta biografi inte bara ett porträtt över en människa utan också över en tid." Eva Ström i Sydsvenskan.

"Den oomkullrunkelige" lyfter fram Karl XIII som en självständig och komplicerad personlighet bortom de vanliga trista spekulationerna om könstillhörighet och manlig påverkan. Det är bra gjort." Maria Bergom Larsson i Aftonbladet.

"Ögnelood har skrivit en briljant bok, intelligent och vackert skriven, en njutning att läsa." Curt Bladh i Sundsvalls Tidning.

"Magnifikt om Karl XIII." "Vilka scener! Som om Ögnelood varit där och sett allt." "Tänk att historia kan skrivas så här!" Björn Widegren i Gefle Dagblad.

"Vad vi behövde var ett modernt, välskrivet, fängslande och lättläst porträtt i helfigur vilket är just vad Ögnelood skrivit." Carina Waern i Helsingborgs Dagblad.

"En personlig och engagerande bok av stark verkan" "Denna bok har alla förutsättningar att bli läst och uppskattad för en lång tid framåt." Torgny Nevéus i Upsala Nya Tidning.

"Didirik Ögneloods "Den oomkullrunkelige" gör Karl XIII till en ovanligt sammansatt personlighet: beredd att kriga och avrätta när omständigheterna så kräver, redo att träda tillbaka när känslan manar till det. Kungen kommer nära utan att det avlägsna och främmande suddas ut." Ingrid Elam i SvT:s Kulturnyheterna.

"Hos Ögnelood framträder för den okunnige en helt ny berättelse om denna spännande tänkare och militär, en maktmänniska utan makt och slösare utan pengar. ( … ) Stilistiskt är detta en överflödande rik bok. Kungens egna pregnanta formuleringar är något av en sensation, liksom Ögneloods underbara sengustavianska metaforer." Ulrika Knutsson i P1:s Kulturnytt.

"Trots vissa reservationer måste jag medge att Ögneloods bok är ett exempel på historieskrivning av allra högsta klass. Jag borde väl inte säga det här, men jag ser fram emot att dricka ett glas med honom på Freden." Peter Englund i Tidningen Kulturen.

"Anark förlag går från klarhet till klarhet och jag är stolt över att ha samme förläggare som Didrik Ögnelood" Bengt Fram på sin blogg Östra Götalands fria vidder.

Didirik Ögnelood
DEN OOMKULLRUNKELIGE. En biografi över Karl XIII

Omfång: 378 sidor
Bandtyp: Häftad
Pris: 298:-

Vykort från Göteborg

Att Anark förlag är en verkligt subversiv kraft att räkna med blev tydligt då vi nekades att delta i Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. På bilden här ovan syns Niftor Odontologen utanför mässområdet där han bemannar vår alternativa monter. Kom och besök oss!

Degenererad hockey

Hockeyn av idag är sannerligen ingen klassisk kämpalek

Knappt hade jag hämtat mig från LHC:s nesa, förrän jag nåddes av nyheten om ännu ett nederlag, denna gång mot SSK. Torsdagens match slutade 2-1 och endast genomkorrupta goddagspiltar, som de man finner i Linköpingslagets ledning, kan förneka att förluster som dessa gör en allvarlig och uppriktigt menad självkritik absolut nödvändig.

Vad är det då som fattas LHC?

Den skamlöse Lener, vars defaitism ledde till förra säsongens katastrofala avslutning, är naturligtvis en börda som LHC bort lagt av för länge sedan. Men problemet går djupare än så.

Det förefaller som om en anda av liknöjdhet och pacifism angripit laget ända till märgen. Inom LHC har länge kunnat iakttas upplösningstendenser som bland annat visat sig i ett alltmer effeminerat spel. Det är, kort sagt, ett slags pinsam fjollhockey som erbjuds åskådarna.

Att dra på sig några utvisningar duger inte. Om hockeyn ska kunna förverkliga sin potential måste det vara en kamp på liv och död. Blod och säd ska fläcka rinken. Det måste vara en grymhetens och manlighetens hockey. En hockey som i åsåkådarna kan tända en vitalitetens och homoerotikens låga som bränner bort krämarmentalitet och småborgerlig småskurenhet. En dionysisk hockey.

Att ersätta Lener är idag en nödvändig men knappast tillräcklig åtgärd om vi ska få se LHC rycka upp sig ur den parfymerade och dekadenta budoar där man tycks ha gått ner sig. Vill vi se en hockey som är hård och manlig vill det till andra och mer radikala grepp.

Denna beklagansvärda svampighet vars konsekvenser framstår med allt pinsammare tydlighet måste avlägsnas från laget. Ska upplösningstendenserna stävjas måste LHC genomgå ett stålbad - under en kompetent tränares ledning.

Måhända det är för sent. Kanske det enda "förnuftiga" vore att resignera, att inse att hockeyns tid är förbi... Att vi lever i en det yttersta sönderfallets och upplösningens tid. Att allt hopp är ute.

Ruttna krusbär (4): Defaitisten Lener

Stanken från Linköping når långt ner i Europa.

"Vi spelade fem mot tre i två minuter utan att göra mål. Då förtjänar du inte att vinna. Så enkelt är det." Så kommenterade LHC:s tränare, den beryktade defaitisten Slavomir Lener tisdagens bedrövliga match mot HV71, ett förnedrande och skamligt spektakel som slutade med siffrorna 2-6 (1-2, 0-2, 1-2).

Hur gärna ville jag inte förbigå det svenska hockeyeländet med tystnad - och hur omöjligt är det inte att tiga inför sådant. Att Lener stannat på sin post efter förra säsongens förödmjukande nederlag säger lika mycket om tränarens skamlöshet som den korruption som smittat LHC:s styrelse.

Kurt Wered intervjuas i nystartad tidskrift

I en tid då allt fler betydande konstnärer, författare och vetenskapsmän finner det för gott (om inte rentav nödvändigt) att lämna Sverige har det länge saknats ett naturligt forum för kvalificerad diskussion om svensk exilkultur. Nu har emellertid en grupp i Paris boende svenskar tagit det utmärkta initiativet att starta en tidskrift för landsmän i frivillig eller påtvingad exil. Första numret av DIASPORA MAGASIN utkommer i dagarna och innehåller bland annat en exklusiv intervju med Kurt Wered som inte skräder orden när han beskriver de förföljelser och smädelser som fick honom att lämna sitt älskade Östergötland tidigare i år.

I en ledare förklarar redaktionen också att DIASPORA inte bara riktar sig till dem som redan lämnat det sjunkande skeppet. Man hoppas att tidskriften också kan bidra till impulsen att bryta upp för svenska intellektuella som ännu inbillar sig att det "kanske inte är så illa ändå" eller "att det nog kan bli bättre".

Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter välkomnar detta initiativ och önskar DIASPORA lycka till i fortsättningen.

Postum upprättelse för Lappalainen

Ja, vad ska man annars säga om den senaste volymen i Vitterhetsakademiens serie Svenska lärde. Det är den unge filosofen Mattias Fram, som häromåret disputerade med den första avhandlingen om Esa-Pekka Lappalainen (1938-1986), som skrivit denna heltäckande biografi över en av Skandinaviens egensinnigaste tänkare. Utifrån ett rikt brev- och dokumentmaterial framträder nu för första gången ett porträtt i helfigur och man tvekar inte att redan nu förutspå att denna utgivning kommer att väcka ett nytt intresse för Lappalainens verk.

Ludisk-sadistisk performativitet i posthumanitetens tid: Claes Schildt om Niftor Odontologens nya roman

Niftor Odontologen
Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland
Anark förlag

Idén om det förkroppsligade subjektet har hos Niftor Odontologen aldrig varit annat än en heuristisk figur, ett redskap för att konkretisera vägen till en ständigt undflyende personlig identitet och det gäckande jaget. I hans senaste bok, Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland, demonteras nu definitivt alla föreställningar om kroppen som det mest konkreta genom att det köttsliga ständigt representeras av en cyborg vars oorganiska materialitet (kisel, gummi, latex) alltid är utbytbar och manifesteras i ständigt nya kombinationer. Kroppens essens är hos Odontologen lika illusorisk som dess autonomi. Den existerar endast i relation till andra, lika utbytbara kroppar som aldrig är annat än tillfälliga och slumpmässiga sammanfogningar av reservdelar. Distinktionen cyborg – robot (eller zombie) har i denna posthumanistiska tid förlorat den betydelse i vilken äldre emancipatoriska och med nödvändighet ofullgångna projekt tog avstamp.

Odontologen är lika hemmastad i denna senmodernitetens tid-rumsliga interzone som i den värmländska glesbygd där han är bosatt. Och så väl behärskar han sina uttrycksmedel att läsaren omedelbart litar till denne vägvisares metalliskt klingande röst. Maskinen var inte vad vi trodde – men inte heller annorlunda. Lika välbekant och lika främmande som den egna kroppen, det egna talet. Lika omöjlig att undkomma.

Ordet blir här inte till kött och kroppen är aldrig sin egen. Språket kan inte heller erotisera kroppen men kroppen (kroppsligheten) med sina slangar, shuntar och artificiella fissurer har makten att erotisera språket. Här finns inga normerande semantiska eller syntaktiska strukturer som ristats in i huden (som hos Odontologen ersatts av ett latexmembran). Snarare är det cyborgens virtuella kroppslighet som häftar fast vid orden och syntaxen. Kan då köttet bli till ord?

Är det en aktivt verkande nihilism i linjen från Nietzsche som erbjuds av Odontologen? Eller är denna ”roman” en ironisk grimas, en det dubbla negerandets gest som samtidigt stänger och öppnar för möjligheten till transcendens genom att obönhörligt framhäva det radikalt immanentas materialitet? Klart är i alla fall att det självtillräckliga (nästan autistiska) språkliga universum som boken utgör är ett slags kristallisering av en frånvarande skönhet som aldrig givit löfte om någon mänsklig tillfredsställelse. Lika ofrånkomlig och självklar som en saltstod står texten hursomhelst just där – och ingen annanstans. Uppfordrande och ironisk på samma gång.

I Sällsamma och egentliga berättelser från Värmland finns också ett slags lekfullhetens grymhet (eller kanske grymhetens lekfullhet) som närmar sig men aldrig ger upp inför desillusionen, som på alla sätt försöker undgå nihilismens lockelse. Kanske kan vi tala om ett slags ludisk-sadistisk dualitet här. Det handlar alltså om en polarisering snarare än en dialektik. En konflikt som undandrar sig syntes och förlösning. Men om här saknas förlösning skymtar emellanåt ändå en aning om något som kan läsas som försoning. Det är i så fall ett drag som förebådades redan i Odontologens förra bok, Agón (2001), men som först nu utvecklats till ett bärande tema.

Är den försoning som jag läser in i Sällsamma och egentliga berättelser uttryck för en misslyckandets estetik? Det är svårt att se hur en annan läsart vore möjlig; Odontologen är ingen obskurantist men inte heller hänfaller han till någon ljusmystik. Han strävar inte mot vare sig sol eller måne.

Via negativa är en återvändsgränd i Niftor Odontologens värld. Det är endast genom den tanke som uppstår i maskinen som kroppen finner sin egen identitet. Något annat finns inte, kan inte ens föreställas. Och kroppen/maskinen själv, blir till i det område där språket erotiserats till den punkt där en kreativ och orgasmisk kortslutning kan äga rum.

Den ständigt närvarande sexualiteten, användandet av fetischismens mondäna parafernalia och den hårda, obönhörliga rytmen som ofta ger associationer till industrimusik, gör det kanske allt för lätt att läsa den här boken som ett exempel på postmodern dekadens. Jag tror det vore ett misstag: Niftor talar från en annan plats, en annan tid som ännu bara existerar i embryonal skepnad. Det är inte fråga om en predikan - men kanske kan man tala om en poetisk futurologi, bortom såväl den naiva utopismen som dystopins obrukbara klichéer.

I så måtto är Sällsamma och egentliga berättelser ett stycke ren performativitet. En bok som samtidigt är en maskin eller ett laboratorium och mellan vars pärmar en oavbruten alkemisk transformation äger rum. En lubricerad text som visar (eller producerar) det som inte låter sig sägas. En autoerotisk affirmation på avgrundens rand.

Claes Schildt

Ursprungligen publicerad i Scandinavian Review of Art and Aesthetics

Ruttna krusbär (3): Regeringen, Flygvapenmuseet och den systematiska historieförfalskningen

Sten Tolgfors och Lena Adelsohn-Liljeroth låter meddela att regeringen kommer att satsa nio miljoner på Flygvapenmuseet i Linköping. Inom den så kallade "kultureliten" spekuleras det redan om detta beslut är resultatet av ministerstyre eller om det finns andra motiv bakom filisterregeringens okarakteristiskt kloka inställning till museet.

Som f.d. diplomingenjör med åtskilliga tjänsteår på SAAB i Linköping välkomnar jag naturligtvis detta beslut även om jag inte kan föreställa mig att krämarna och filistrarna i kanslihuset skulle ha drabbats av en kollektiv lidnersk knäpp. Någonting säger mig också att Flygvapenmuseet också i framtiden kommer att mörklägga det arbete som där bedrevs under sextiotalet med efterbrännkammaren till JA37. Den betydelse detta kom att få för utvecklingen under det kalla krigets sista decennier tycks dömd till glömska. Att det rör sig om ett systematiskt förtigande och en historieförfalskning som bedrivits av åtskilliga regeringar är hursomhelst lika uppenbart som beklagligt.

Att man på Flygvapenmuseet i första hand tycks vara intresserad av att - än en gång - berätta den lika sensationalistiska som triviala historien om den störtade DC3:an ser ut som en tanke. Genom att erbjuda allmänheten sådant strunt och därmed förvandla museet till ännu ett inslag i "upplevelseindustrin", i samma klass som alla dessa Sommarland och Astrid Lindgren-parker, kommer man ju på ett elegant sätt att kunna föra sina besökare bakom ljuset. Museipubliken kommer att distraheras från de verkligt viktiga aspekterna av det svenska flygvapnets historia. Alla blir glada och nöjda - samtidigt som de som vet blir allt färre.

Det är en bedrövlig tid vi lever i.

Snart är den här

Erica Sagn intervjuar Karin Barbalander

Efter några år låter nu Karin Barbalander sin hjälte baron Fredrik Ehrenhielm återkomma men någonting har förändrats. Den adlige privatdetektiven befinner sig i ett hårdare och farligare klimat än i tidigare romaner. Mörka krafter i samtiden utmanar den libertinska livsstil som han förkroppsligar och om den så kallade Ehrenhielm-trilogin anslöt sig till den traditionella kriminalromanen kan VÅR GEMENSAMMA FIENDE snarast beskrivas som en politisk idéroman förklädd till thriller. Vi citerar baksidestexten:

Det är en allmänt känd hemlighet att den anglofile Baron på Flobyhof varje år anordnar en illegal rävjakt som avslutas med en överdådig fest på slottet. Under åren har detta utvecklats till ett slags folkfest som engagerar alla på orten. Under ett dygn umgås hemtjänstbiträden och kommuntjänstemän från den sömniga småstaden i norra Uppland med tillresta gäster från Sveriges äldsta och mest bemärkta familjer i en sant egalitär anda.

Men detta år vänds allt på ända. En grupp militanta veganer obstruerar rävjakten och klockan fyra på morgonen gör säkerhetspolisen och rejvkommisionen tillslag mot Flobyhof. Ett femtiotal gäster grips och transporteras bort. De gripna får ingen vetskap om vad de är misstänkta för. Men nästa dag exploderar nyheten att "de blåblodiga djurplågarna" och "libertiner från Riddarhuset" har oskadliggjorts. Ett tiotal personer begärs häktade medan en handfull diplomater och medlemmar av kungahuset försätts på fri fot. Därefter utbryter den stora trystnaden. Ingen vet vad som står i polisutredningen.

Polisintendent Ramsey får till sin förvåning ett helt nytt jobb, att leda förhören med de misstänkta djurplågarna och sexbrottslingarna. Därmed förändras hennes liv, bland annat innebär det att vänskapen med kollegan Lappalainen utsätts för svåra slitningar. I kriget mot aristokratiska värderingar hamnar Ramsey och Lappalainen på helt olika sidor. Deras överordnade, Konrad Werup, tvingas till slut välja sida vilket får katastrofala följder för Linköpingspolisens särskilda insatsstyrka.

Friherre Fredrik Ehrenhielm hör till sin förvåning till dem som släpps fria före den skandalösa rättegång som genomförs bakom lyckta dörrar. Han är fullständigt övertygad om att han aldrig mer i livet kommer att lyfta ett finger när det gäller svensk inrikespolitik eller detektivarbete. Men det återupptagna fridfulla livet på Flobyhof varar inte länge.

Fredrik Ehrenhielm använder alla sina gamla kunskaper från Tolkskolan och hans vän Toby Longbottom mobiliserar vänner från SAS. Deras fiender tycks finna överallt: I källarmoskéer och seminarierum, i den autonoma vänsterns lokaler likaväl som Regeringskansliets korridorer. I en våldsam uppgörelse avslöjas de hemlighetsfulla förbindelser som knyter samman den korporativa maktens tjänare.

Karin Barbalander gör i sin senaste roman upp med de lagar som sägs vara avsedda att skydda demokratin och samhällets fortbestånd men som skadar det senare mer än aristokratin någonsin gjort. Här möter inrikespolitiska intriger högst privata relationer och vävs ihop till en andlöst spännande historia av det slag Karin Barbalanders läsare kommit att vänta sig av vår nya deckardrottning.

Vi bad Erica Sagn intervjua Karin Barbalander om den nya boken, som inom kort kommer att ges ut av Anark förlag.

Hur fick du idén till den här boken?
Den var helt självklar. Man kan säga att detta samtidigt är den sista boken i sviten om Fredrik Ehrenhielm och den första om Konrad Werup. Anledningen till att jag skrev böckerna om Ehrenhielm var att jag ville skildra det utbredda hatet och rädslan mot libertinska ideal i ett samhälle som styrs av en regering som gjort småborgerlighetens dygder till ideologi och överordnad norm. Efter regeringsskiftet har ju denna dystopi förverkligats. I romanerna om Konrad Werup har jag i första hand koncentrerat mig på den paralyserande politiska korrekthet som helt och hållet trängt undan individuell storhet inom de pseudointellektuella delarna av den svenska offentligheten. Med VÅR GEMENSAMMA FIENDE fick jag en möjlighet att knyta ihop dessa teman.

Titeln, Vår gemensamma fiende, syftar väl på att vår värsta fiende är den korporativa makten. Kan du utveckla...
Det är mycket enkelt. Vi har ett antal krafter som under lång tid bekämpat libertinska ideal med stor fermitet: Säpos resurser har utökats med femtio procent sedan 2001, nya lagar har stiftats, det muslimska bigotteriet och den nivellerande queer-ideologin breder ut sig i inflytelserika kretsar. Den småborgerliga liberalismen utgör dessutom en hegemoni lika stark och lika kvävande som den socialdemokratiska på sin tid. Vad folk i allmänhet inte förstår, är att allt detta utgör ett hot - inte bara mot de få som ännu håller fast vid ett aristokratiskt ideal, utan för den naturliga balansen i hela samhällskroppen.

Det är en mycket intrikat historia du berättar, som i måpnga stycken känns välbekant - hur mycket är dikt och hur mycket är verklighet?
Mycket har hänt i verkligheten även om de flesta namn och platser är påhittade. I september 2006 gjorde exempelvis säkerhetspolisen i Belgien just en sådan razzia som beskrivs i bokens inledningskapitel. Sju adelsmän häktades.

Det är ingen konst att döma medlemmar av aristokratin som gjort sig skyldiga till verkliga brott. Problemet uppstår när de är oskyldiga - det är då man måste ta till sådana här idiotier som förbud mot rävjakt och sexuella handlingar som rimligen borde höra till privatlivets sfär. Det här är självklarheter som folk har svårt att förstå, eftersom man tror att det handlar om något oerhört mystiskt, att aristokrater på något sätt är lömskare än andra.

Svenska medier får också en släng av sleven...
Ja. Jag har faktiskt roat mig med att samla på tidningsklipp som handlar om att visa läsarna hur farlig den svenska adeln är. Alltsammans rent nonsens naturligtvis.

Kan man säga att VÅR GEMENSAMMA FIENDE är ännu en i raden av svenska nyckelromaner?
Inga kommentarer.

VÅR GEMENSAMMA FIENDE utkommer 4 oktober.