fredag 22 februari 2013

Signerat Sagn: KONSERVATIV I KRETINERNAS TID


Idag emottog jag en utsökt bokgåva av min vän och doktorvater Kurt Wered. Otto Weininger var en av förra seklets främsta filosofer. Bengt Fram brukade också citera honom och Weiningers tankar utgjorde en viktig impuls för oss som var med och startade det som senare blev Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag.

Hur många av samtidens filosofer och politiker vågar man kalla för giganter? Jag kan inte komma på en enda. Skulle jag räkna upp pygméerna och kretinerna skulle bloggen inte räcka till. Men är det inte så att dagens mediehoror och akademiska obskurantister ter sig som fjärde klassens imitationer av något som en gång fanns?

Vad är den upphöjde Gustav  annat än en parodi på 70-talets löskokta vänsterdebattörer? Vad är gänget på Motpol annat än dimögt tillbakablickande autodidakter? Vad är "anti-feministerna" annat än kastrerade knähundar? Vad är Svenska Akademien annat än en samling allt knarrigare insändarskribenter på väg in i den slutgiltiga seniliteten? Vad är den där Teratologen annat än en halvtom tetrapack Åkesson Tafelwein? Vad är de famösa "näthatarna" annat än ett gäng skvallerkärringar och sönderrunkade gammpojkar?

Och de ständigt lika produktiva mumierna på våra universitet ska vi ju inte tala om. Nej, just det, vi säger inget mer. Vi är tysta från Lund till Umeå, från Göteborg till Korpilombolo. Det viktigaste är trots allt att vi finansierar deras skyddade verkstad och håller skamkudden för munnen när de behagar yttra sig på sin alltmer interna, alltmer innehållslösa jargong.

Men, ärligt talat, jag förstår inte dessa människors frekventa förekomst i spalterna, på den obegripligt usla televisionen, på bloggar och i sociala medier. De som går under namn som Andersson, Petterson, Lundström, Nybladh och jag vet inte vad... Vad är det för spöklikt följe av kvartsbildade, nätt och jämt skrivkunniga bysnillen, alltid lika politiskt korrekta, (om än självutnämnda "dissidenter") som linkar fram där?

Ja, jag medger att jag ofta känner mig kvävd av stanken från dessa zombies. Tack och lov finns det ännu platser där man kan möta alternativ. Linköping är en sådan. Där finns en och annan som skulle kunna göra anspråk på att vara just en gigant. Där finns verkliga dissidenter och snaphanar. Där finns en vital och sant reaktionär miljö. Där kan jag andas fritt.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka med längtan på tider som passerat. På de bortgångna som betydde så mycket, på andliga miljöer som försvunnit. Vad är vi utan en Weininger? Vad är en Žižek mot en Spengler? Vad är en Habermas mot en  Evola? Vad är Nya Moderaterna mot Ordine Nuovo?

Sentimentala tankar, visst, men tankar man måste tillåta sig i en tillvaro där den offentliga mediavärlden vräker tonvis med skräp över oss.

Nu drar jag mig undan igen. Jag stänger ute denna bedrövliga samtid med en flaska  folkkonjak. Dricker i djupa klunkar och sjunker in i Weininger.

- Erica Sagn

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar