Kurt Wered: Hemkomst till hockey

Måndagen var en alldeles särdeles grå dag. Den började med mörker och fortsatte med grådis. Sällan har återkomsten till hemlandet varit fullt så dyster. Sedan, vid sjuhugget, exploderade allt. Tack för det Linköpings HC.

Jag har åtskilliga skäl att uttrycka min sorg, besvikelse och vrede över LHC och lagets lika inkompetenta som korrupta ledning. Men, när allt kommer omkring, det finns inget som skapar sådana fester i en stad, som sluter samman dess medborgare så effektfullt, som får dem att skrika ut all sin novembertristess så högt, som ett framgångsrikt idrottslag.

I Linköping heter det laget LHC.

På måndagskvällen fick klubben cirka 8 000 människor att sväva hem från Cloetta center i ett lyckorus. 8 414 var där, fick alla del av hockeyfesten, men HV-fansen gick knappast hem glada.

Inte efter att ha sett Tony Mårtensson och Jaroslav Hlinka lira damaskerna av HV-spelarna.

Hlinkas förarbete till Hlavacs 3-1 och Fernholms 5-2 var två tillfällen för folk att tjuta av glädje. Mårtenssons och Mikael Håkansons till Jan Hlavacs 3?1 ett annat.

Det är då, när jag ser Cloetta center i extas, som jag förstår LHC:s betydelse för Linköping som stad. Det är då jag blir varse lagets kulturbärande roll. Under dessa bråkdelar av en sekund kan jag ana en framtid för en kultur som annars förefaller dömd till snar undergång.

Att se stadens hjältar briljera som i går - inte minst då stadens egna söner Christian Engstrand och Magnus Johansson, som båda fått sin hockeyfostran i gamla Stånkan, under de numer nedtagna anskrämliga flaggorna - väcker stolthet, framtidstro och det kanske viktigaste av allt: ren och skär lusta.

De som inte bryr sig om idrott eller homoerotisk communitas har nog lika svårt att förstå dessa affekters betydelse, men för oss som bryr oss kan de inte förringas.

Det är ungefär som när Linköpingssonen Lasse Winnerbäck får samma arena att gunga. Med en väsentlig skillnad: LHC gör det gång på gång på gång, Winnerbäck högst en gång per år.

För er som vill ta del av denna fest gäller det att passa på. Idrotten är föränderlig och ingen vet hur länge LHC bjuder på sådana uppvisningar som måndagskvällens.

Hlinka, Hlavac och Mårtensson får mig ofta att känna att de är för bra för elitserien.

Men så är det inte, de är här just nu, de underhåller de som vill se, vecka efter vecka, i en hall nära dig. Här, på läktaren kan man finna gemensamhet utan gränser, möten i en lyftande strålande anda av hög, fri samklang - utan kvava bitoner från den lättvindiga, uppstyltade, förljugna harmoni, som  försumpar och förgiftar samlivet mellan hopkopplade makar.

Så om du älskar idrott - var där.

Om du älskar manlig dygd och skönhet - var där.

Om du är man - var där!

Karin Barbalander: Hedonisternas hem

Intresset för inredning och arkitektur hos en bredare allmänhet speglas av allt fler och tjockare bostadsbilagor inom dagspressen samt återkommande inrednings- och fixarprogram i teve. Något liknande kan sägas om intresset för en libertinsk livsstil och den ohämmade sexualitetens subversiva potential.

Men hur ser det ut hemma hos "proffsen"? Vilka tankar har dagens hedonister kring sitt eget boende och sexuella praktik?

Hedonisternas hem ger svaren på dessa frågor och erbjuder samtidigt en unik inblick i 28 svenska libertiners hem. Här får vi möta dryga hundratalet livsnjutare, aristokrater och köttets guerillakrigare som i öppenhjärtiga intervjuer och genom läckra färgfotografier visar ett livskraftigt alternativ till den folkhemska RFSU-nivelleringen.

Karin Barbalander (text och foto)

Hedonisternas hem

Omfång: 278 sidor

Bandtyp: Linneklotband

Pris: 498:-

Francois Charles Ragot de Grandval

Som pornograf har Francois Charles Ragot de Grandval (1710 - 84) oförtjänt kommit att hamna i skugga av sin yngre landsman Marquis de Sade. Det är kanske inte så underligt att den senares vulgära och monomana excesser haft ett så stort genomslag hos en avtrubbad publik men desto beklagligare att dessa monumentalt långtråkiga, mekaniska katalogarior kommit att skymma ett långt mer raffinerat, subtilt och djupt subversivt författarskap som de Grandvals.

de Grandvals versdrama La nouvelle Messaline översattes redan 1772 till svenska av Gustav III:s hovpräst Johan Envallsson. Först vid mitten av 1800-talet utkom en liten upplaga av denna översättning med titeln Messalina (det finns också ett faksimiltryck från slutet av 1960-talet). Kågesperiment Verlag har också givit ut en bibliofilupplaga av verket. Dessa översättningar är så gott som oläsliga och dessutom ytterst svåråtkomliga.

Med Irma Borgs och Börje Löwenadlers nyöversättning träder de Grandval för första gången ut ur den bibliofila samizdattillvaron och blir tillgänglig för en större publik. Den som förväntar sig en lättsinnig rokoko-atmosfär kommer antagligen att bli förvirrad, besviken och kanske äcklad. Tragedin Messalina är nämligen ett exempel på vad man skulle kunna kalla upplysningstidens mörka undersida. En mörk och kusligt profetisk text, ofta påfallande "modern" - ett drag som kommer till sin rätt i denna översättning. Till verkets gåtfulla och djupt subversiva lyskraft bidrar dessutom det faktum att det rör sig om ett stycke effektiv pornografi. Till skillnad från annan "klassisk" pornografi är nämligen Messalina verkligt upphetsande pornografi.

Den moderna läsaren av de Grandval kanske ändå finner atmosfären i Messalina lite tung att andas. En lämplig introduktion till författarskapet kan i stället vara långdikten Venus Tempel. Detta arbete har nedsättande kallats en "svulstig pendang" till Messalina men Borg och Löwenadlers översättning visar att det kan läsas fristående och med stor behållning.

Jag ,som är av militärstam och

av Mars lärt mig att älska knulleri

skall besöka helgedomen,

för att offra rökelse till glädjegudarna.

Jag hälsas välkommen av en skön nunna och

ber mig genast knäböja inför de behagliga buden.

-Ni kan inte motstå helgonens paroll,

såvida ni inte fruktar veneriska sjukdomar.

Pelargången är en vacker tavla,

så härligt för en krigares öga.

Några pressröster:
"Porträttet av Messalina är ett porträtt målat med friheten som mål. Trots hennes "frodiga ondska" - som någon träffande beskrev den - trots hennes sadism och amoraliska hållning, blir hon en inte alltigenom mörk motbild till alla skildringar av förkrympta och stympade kvinnor i litteraturen. Hon revolterar mot alla samhälleliga regler, alla könsbestämmande krav och förväntningar. Hämningslöst tar hon för sig av det hon vill ha - som en man."

Crister Enebär, Tidningen Kulturen

"Den stora behållningen är det ständiga växlandet mellan filosofiska diskurser och pornografiska utgjutelser, den extatiska, många gånger komiska uppräkningen av folk som sätter på varandra om och om igen. Inte undra på att det är i den sysslolösa aristokratins boudoirer som tid och utrymme finnes för alla dessa eskapader."
Hans Ravin, Göteborgs-Posten

"Messalina är klassuppkomlingen som blir miljonär genom att äta maktens skit. Hon hämnas den ojämlikhet som Naturen inrättat genom en stöldturné. I de Grandvals tappning blir revolutionen individuell – stjäl och knulla efter eget behag – och som samhällsomstörtande handlingsprogram därmed impotent.

Trots detta är Messalina ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Rom ännu inte lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för l'ancien régimes män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer."
Åse Linderbär, Aftonbladet

Francois Charles Ragot de Grandval

Messalina

Omfång: 152 sidor

Bandtyp: Linnetrådshäftad

Pris: 298:-

Venus tempel

Omfång: 78 sidor

Bandtyp: Linnetrådshäftad

Pris: 198:-

Anark erotiska klassiker

Sedan starten har Anark förlag strävat efter såväl bredd som kvalitet i sin utgivning. Eftersom förlagsverksamheten samtidigt är en integrerad del av Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi profilerat oss inom områden som politisk teori och kulturhistoria. Förlaget har introducerat betydande skribenter som Erica Sagn, Bengt Fram och, naturligtvis, Kurt Wered själv och gjort dem välkända för en läsande allmänhet.

Gensvaret på denna radikalkonservativa offensiv har inte låtit vänta på sig. Utgivningen har givit upphov till just det slags chockvågor som vi hoppats på och den "förlagskris" som kolportörerna av kommersiell struntlitteratur brukar beklaga sig över har vi inte heller märkt något av. Tvärtom har den ökade försäljningen gjort det möjligt för oss att nu starta en ny serie: ANARK EROTISKA KLASSIKER i samarbete med Nätverket hedonistisk höger. Redaktör för serien är Karin Barbalander (välkänd för läsare av denna blogg) som samtidigt utkommer med den praktverket Hedonisternas hem.

ANARK EROTISKA KLASSIKER överlåter åt andra att ombesörja distributionen av banal pornografi och salongsfähig erotika. Utgivningen kommer att fokusera på misskända mästare och verkligt subversiva författarskap. Först ut är två volymer med nyöversättningar av Francois Charles Ragot de Grandval (mer om dessa i ett separat inlägg).

För att fira denna utgivning inbjuder Anark förlag och Nätverket Hedonistisk höger till en litterär salong hos Minibok i Liljeholmen i Stockholm. Karin Barbalander kommer att inviga sin utställning med fotografier från Hedonisternas hem. Författarparet Irma Borg och Börje Löwenadler kommer att läsa ur sin översättning av Grandvals Sirop-au-cul ou L´Hereuse delivrance och när kvällen går mot natt kommer Ensemble Sagn att bjuda på något verkligt exklusivt: uruppförandet av sitt performance Elagabals barnbarn med musik av Panzerfaust.

Plats: Minibok, Liljeholmstorget

Tid: Fredag 18 december. 21.30

Biljetter: 150:-

OBS! 18-årsgräns

En litterär sensation

På måndag nästa vecka släpper det uppstudsiga förlaget Traditio & Renovatio delarna två, tre, fyra och fem av den unge författaren Matthias Cronstedt-Sachs' romansvit om adelsmannen och marinofficeren Claes Elgenskiöld: Vicekorpral Elgenskiöld, Kadett Elgenskiöld, Förste styrman Elgenskiöld samt Kronfänrik Elgenskiöld.

Böckerna är en, i bästa mening, radikalkonservativ uppgörelse med den demokratiska, anti-aristokratiska och defaitistiska hållning som genomsyrar dagens svenska försvarsmakt. Jag tror att man redan nu kan garantera att Cronstedt-Sachs' romaner kommer att betyda mycket för konservativt sinnade försvarsvänner - och att de kommer att orsaka en hel del upprördhet bland de socialdemokrater och nyliberala krämarsjälar som styrt den svenska marinen på grund. Man kan bara hoppas på att de också förmår väcka en folklig opinion.

När jag nyligen läste den första delen, Malaj Elgenskiöld, var jag mycket positiv även om jag också hade vissa invändningar. Jag hade känslan av att ha läst en flyhänt underhållningsroman, kanske ett slags "kapten Hornblower" i svensk, samtida tappning. Samtidigt var bokens litterära förtjänster uppenbara - och den politiska tendensen fann jag lika politiskt inkorrekt som beundransvärd. Efter en snabb genomläsning av de följande fyra delarna är det inte utan en viss skam jag måste erkänna att jag gjort mig skyldig till en oförlåtlig underskattning. I det perspektiv som den fortsatta läsningen ger, framstår min kritik som både förhastad och förnumstig. Jag uppmanar därför alla som tagit sig an den första romanen om Claes Elgenskiöld att skyndsammast införskaffa de följande delarna.

 
Utgivningen av dessa böcker har föregåtts av åtskilligt tisslande och tasslande i förlags- och kritikerkretsar. Utgivningsdatum har flyttats fram och tillbaka, det ryktas om att tio delar redan är färdigskrivna och det viskas om filmkontrakt värda många miljoner. På kultursidor och bloggar spekuleras också om vem eller vilka som ligger bakom pseudonymen Matthias Cronstedt-Sachs. Det är uppenbarligen en person som är lika hemmastadd på svenska gods och gårdar som i officersmässar och spygatt. Någon som känner jargongerna bland 19-åriga rekryter, på försvarshögskolan och i kanslihusets korridorer - och som dessutom kan återge dem på ett litterärt fullödigt sätt.  Hur många svenska författare passar in på den beskrivningen? Att det skulle röra sig om en ung debutant, som förlaget låter påskina, förefaller helt otroligt.

Tråkigt nog riskerar sådant personfixerat skvaller att dra uppmärksamheten från böckernas politiska budskap och litterära värde och jag ska inte bidra med bränsle till sådana spekulationer. Här har vi nämligen att göra med något så sällsynt som en helgjuten kombination av politisk idédebatt, dagsaktuell samhällskritik och nyckelroman, stöpt i en episk form av rent musilska dimensioner. Det är ett arbete som förtjänar att uppmärksammas helt på sina egna villkor och som behandlar ett ämne som är alltför viktigt att överlåtas åt kulturdebattens skvallertanter.

Om Chronstedt-Sachs lyckas med att ro sitt projekt i land (ytterligare fem delar är alltså utlovade) kommer vi att stå inför ett av samtidslitteraturens allra märkligaste verk. Skulle författaren å andra sidan inte skriva ett ord mer, kommer hans namn ändå att för överskådlig framtid höra till den europeiska litteraturhistorien. Sådan är nämligen kraften i dessa fem romaner.

Mitt risk att låta patetisk hävdar jag alltså att vi här har att göra med ett arbete som i djup, omfång och episk bredd påminner om giganter som Proust, Musil och Broch. Samtidigt, och detta är verkligen mirakulöst, lyckas Chronstedt-Sachs knyta an till en svensk tradition av folkligt berättande. Här saknas nämligen inte intertextuella blinkningar till svenska folkliga klassiker som Mobergs Raskens och Guillous Hamilton-thrillers (och kanske även Winters Garbo-trilogi). Historien om Elgenskiölds mödosamma karriär kan också ses som ett tungt inlägg i sommarens diskussion om berättandets återkomst i den svenska prosan.

- Karin Barbalander

Signerat Sagn: Wered väcker anstöt, jubel och förvirring

Den internationella lanseringen av Kurt Wereds Weredian Green. The Anarchic Jihadism of Kurt Wered har väckt berättigad uppmärksamhet i internationella nyhetsmedier. De kravaller i London som vi rapporterade om häromdagen hade knappt upphört förrän nya demonstrationer, denna gång mindre våldsamma, genomfördes på olika håll i England.

I Birmingham manifesterades ett oväntat men välkommet stöd för den weredska visionen av den anarkistiska organisationen Hookers & Dykes som drabbade samman med medlemmar ur British National Party.

Hamid Ali, en kontroversiell imam vid moskén i West Yorkshire, hävdade i sin torsdagspredikan att Kurt Wered är en "dansk heretiker och smutsig hund" samt att "Oslos ambassad nog bör se över sin säkerhet den närmsta tiden".

Här i Sverige protesterade representanter för Föreningen Heimdal mot att Uppsala Universitetsbibliotek köpt in boken genom att kvittera ut och bränna bibliotekets två exemplar utanför Carolina Rediviva. Svenska islamologer krititserar tilltaget men vill i övrigt inte ge några kommentarer om Weredian Green. Den svenske islamisten Mohamed Omar har inte heller varit tillgänglig för en kommentar.

Soren Krarup från Dansk folkeparti säger i en kommentar i Politiken att Wereds bok kan "liknas vid en pestböld på den skandinaviska samhällskroppen".

Oväntat stöd för den weredska formen av anarkisk jihadism kommer från en grupp ryska nationalbolsjeviker. Piratkopierade översättningar av Wereds skrifter har under senare år cirkulerat inom den ryska ultrahögern och har tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Här ovan ett fotografi från en demonstration i St Petersburg tidigare i höstas.

Svensk insjöfisk - Personligheter och relationer under ytan

Som var och en som ägnat saken någon reflektion vet, är en utpräglad polyfoni ett karakteristiskt drag hos all form av djupare kreativitet. Den begåvade dilettanten kan förvisso någon gång behärska ett visst medium, en särskild form av konstnärligt uttryck, så väl att hon där kan uppnå något som liknar mästerskap. Vid närmare granskning visar det sig dock alltid begränsat av en stelbent formalism. Den genuint originella skaparkraften, å andra sidan, den som står i direkt samband med kreativitetens källor, kommer dock undantagslöst att manifestera sig i ett flertal genrer.


Vid sidan av sitt filosofiska och skönlitterära författarskap har Kurt Wered under lång tid ägnat sig åt undervattensfotografi. När resultatet av detta intresse (eller snarare passion) nu presenteras i den utsökta Svensk Insjöfisk, måste man konstatera att det nog inte går att föra fiskfotografiet längre. Denna genre, som länge behandlats med en viss stymoderlighet och orättvist hamnat i skuggan av det mer insmickrande fågelfotografiet, framstår här som en totalupplevelse mer än en konventionell fotobok. Jag blev fullkomligt andlös när jag slog upp det här praktverket. Kurt Wered framstår som vår tids främste naturfotograf, alla kategorier.

Bjarne Seijbold, Fotografisk tidskrift

Kurt Wered (text och foto)
Svensk insjöfisk. Personligheter och relationer under ytan
Omfång: 368 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 698:-

Karin Barbalander om en ny roman

Jag får ibland frågan hur det kommer sig att en ”deckardrottning” kan medverka i Tankesmedjan Wereds vådligheter, vars grundare är en så skarp kritiker av det svenska ”deckareländet”. Det enkla svaret är att jag och Kurt Wered, på det hela taget, har samma inställning till den flodvåg av triviallitteratur som de senaste åren svämmat över alla breddar och dränkt det litterära landskapet under en trögflytande kökkenmödding. Det är inte utan rätt man ofta liknat deckare och thrillers vid ett slags naturkatastrofer eller farsoter som hotar all seriös litteratur.

Det krävs därför ett visst mod av en allvarligt syftande författare att låta sin huvudperson vara polis, eller militär. Debuterande Matthias Chronstedt-Sachs visar med sin debutroman att han besitter såväl ambition som det nödvändiga modet.

Huvudpersonen i  Malaj Elgenskiöld heter Claes Elgenskiöld och är en ung man i 20-årsåldern. Claes driver rastlöst runt i storstaden som en vilsekommen planet i ett mörkt solsystem. Förbittrad och passiviserad, fylld av förakt inför sin omgivning och sig själv. Att den unge mannen befinner sig i ett kristillstånd är uppenbart, men det tar ett tag – faktiskt lite för länge – innan författaren lättar på förlåten så pass att man börjar ana vad som fattas honom. ”Jag tror kanske det är sorg du har”, säger en psykiater till vilken han remitteras, och det ska visa sig stämma. Claes bär på minnet av en förlust så förödande att han aldrig lyckats hämta sig från den.

Vid slutet av 1800-talet förklarades den uppländska ätten Elgenskiöld utdöd. Efter ett omfattande släktforskningsarbete har Claes´ farbror, Hugo Elgenskiöld, vid sin död kunnat slå fast att ättens uteslutande ur adelskalendern var oriktigt. Den tonårige Claes såg en möjlighet att rehabilitera sin familj och kontaktade Riddarhusdirektionen, som dock avslog hans begäran om representation. Skälen till detta förblir dunkla men beslutet står fast.

Malaj Elgenskiöld utvecklar sig långsamt till en berättelse om hur sorg och saknad kan förbytas i vrede – men också hur det ur den rättfärdiga indignationen kan växa något nytt och livsdugligt. Någonstans på vägen, nästan omärkligt, fattar huvudpersonen ett beslut: Han måste själv skapa sin identitet när det omgivande samhället förnekar honom hans födslorätt och den unge Elgenskiöld bestämmer sig för att söka värvning i marinen och där påbörja en militär karriär. Det visar sig vara en förödmjukande process med många turer i den sönderfallande försvarsmaktens kafkaliknande irrgångar men sent omsider blir han antagen som menig och sätts att tjänstgöra på sjöstridsflottiljen i Karlskrona.

Minnet av barndomens berättelser om anfadern Arvid Elgenskiöld, befälhavare på ett linjeskepp under Gustav III:s tid, plågar hans sentida ättling. Han malträteras av kamrater och befäl, tvingas till oräkneliga förödmjukelser och överväger mer än en gång desertering eller självmord. Men drömmen om att en gång få tjänstgöra som sjöofficer på eget däck håller honom uppe. När en grupp fackligt anslutna underbefäl planerar en kupp får Elgenstierna en chans att visa vad han går för och han är inte sen att utnyttja den.

Det är framförallt i detaljerna från malajens monotona tillvaro som den här boken övertygar, i sina stämningsfyllda ögonblicksbilder och precist fångade inre tillstånd. Också beskrivningen av en försvarsmakt på dekis andas ett patos som är ovanligt i dagens unga litteratur. Som roman känns dock Malaj Elgenskiöld något ofärdig. Det är som om författaren lagt ned så mycket möda på varje enskilt avsnitt att han glömt bort att överblicka helheten.

Detta är desto allvarligare som romanen sägs vara inledningen på en hel svit om Claes Elgenskiöld. Utgivningen av del två, Vicekorpral Elgenskiöld, är redan aviserad och en tredje del, Förste styrman Elgenskiöld är planerad till nästa år. Jag hoppas att Mattias Chronstedt-Sachs vågar steget från det impressionistiskt antydande till det mer uttalat regimkritiska och satsar lika mycket på berättelsen som på språket och känslan. Att han har något att säga och att han kan skriva är redan bevisat. Med råge.

Om olägenheten i att vara folkkär

Jag minns de många åren då jag om dagarna sålde min tid till SAAB, kvällarna ägnades åt familjeliv och fackligt arbete och jag endast hade nätterna fria att ägna åt mitt författarskap. Det var ingen lätt tillvaro även om den så här i efterhand alltmer framstår i ett något romantiskt skimmer. Trots den intill utmattning gränsande tröttheten, trots de oräkneliga refuserna - i denna obemärkta tillvaro ägde jag i alla fall en andlig frihet av ett sällsamt slag. I nattens timmar slipades svärdet.

Hur annorlunda är det inte idag! Det ständiga rännandet här på Tankesmedjans kontor. Telefonen ringer oupphörligt och de senaste dagarna har det till och med stått en hop skränande demonstranter utanför våra fönster. Att få något seriöst arbete gjort under sådana omständigheter är, som var och en torde förstå, fullständigt omöjligt.

Mejlens inkorg och bloggens kommentarsfält fylls snabbare än jag och Erica Sagn hinner tömma dem. Förolämpningar och cyberklotter och hatbrev i en aldrig sinande ström. Efter den första chocken vande jag mig vid sådant. Diskussionsklimatet har förresten hårdnat överallt omkring oss. Eller kanske är ”hårdnat” alldeles fel ord; det handlar snarare om ett slags effeminerad elakhet och småaktighet som breder ut sig, så långt ifrån manlig hårdhet man kan komma. Kanske är det anonymiteten på internet som gör att det svenska folkkynnet nu framträder med en så skrämmande tydlighet.

Som Erica brukar säga: Sverige är en stinkande drängstuga där den andliga utvecklingen avstannade någon gång på medeltiden.

Men sådant bekommer mig inte längre. Hur hotfulla cyberpöbelns kommentarer än är, hur utstuderade de intill leda upprepade påståendena är, att jag själv och mina kolleger inte är annat än "troll" - värst är ändå den positiva uppmärksamhet som Tankesmedjan Wereds vådligheter drar till sig.

De trängs överallt omkring mig, skränande och pockande på min uppmärksamhet: Vad är egentligen idealisk misogyni? Vad för slags radikalkonservativ är du egentligen? Kan du skriva en gästblogg hos mig? Ett förord? Göra en översättning? Delta i ett "event"? Signera en bok? De vill ha goda råd, de vill ha bekräftelse, de vill ha min underskrift.

Hittills har jag försökt tillmötesgå alla dessa välmenande men enkla själar, men nu är det nog! Jag har faktiskt inte tid med deras strunt. Från och med nu är huvudreglerna:

1. Inga kommentarer på den här bloggen kommer att besvaras.

2. Jag kommer inte att delta i några ”events”

3. Obeställda manuskript kommer att återsändas olästa.

Jag förbehåller mig rätten att i enstaka fall bryta mot samtliga regler. Men principen står fast.

Begrips?

PS
Nu ska jag åter ge mig ut på en resa. Denna gång, tack och lov, utanför drängstugans väggar. Jag återkommer när jag har något att säga. Antagligen i morgon och senast lördag e.m. (svensk tid) I brådskande ärenden kan jag kontaktas på:
kurt.wered-snabel-a-gmail.com

-Kurt Wered

Litteraturens sprängkraft

För den som lever i den svenska dypölens stillastående bakvatten, där den så kallade kulturdebatten inskränker sig till kackel och kattrakande via korrupta kultursidor och ressentimentfyllda bloggar, kan det vara svårt att förstå att det finns andra miljöer där det skrivna ordet ännu har betydelse och där debatten är annat än förströelse för uttråkade akademiker och bysnillen.

Inför utgivningen av samlingsvolymen Weredian Green samlades igår ett stort antal demonstranter utanför bokaffärer i London. Slagord och paroller, för och emot, haglade. Stenar och bensinbomber kastades mot skyltfönster och polisen hade ett styvt jobb att hålla isär kombattanterna.

Detta mottagande bådar i sanning gott och det är med stor spänning jag i morgon lämnar Linköping för att delta i en serie seminarier, anordnade av Oxford University Press.

Nytt från Anark International

I dagarna utkommer ett urval av Kurt Wereds anarkisk-jihadistiska texter i engelsk översättning med titeln Weredian Green. The Anarchic Jihadism of Kurt Wered, sammanställt av den amerikanske litteraturvetaren Mark Aslanian. Förläggare är Anark International och boken kommer att distribueras av Oxford University Press. Det här är första gången Kurt Wereds författarskap presenteras för en engelskspråkig publik och Weredian Green innehåller en nyskriven, fyllig introduktion av Edward Masson (Libertarian Discipline and the Pleasure Principle, The Id of Identity, Phallus and Phantasm).   

Ett antal seminarier anordnas på olika platser i samband med utgivningen. Eftersom Kurt har blivit ombedd att närvara vid flera av dessa kommer inga längre inlägg att publiceras här på bloggen den närmaste tiden. Vi hoppas dock kunna presentera ett några resebrev och kortare texter under de närmaste veckorna.

Nya kravaller i Linköping

Tankesmedjan Wereds vådligheter utsattes på eftermiddagen för ett våldsamt angrepp av en grupp vänsterextremister, veganer och huliganer som låtit sig uppviglas av den hatpropaganda som sprids via internet. Trots en liknande incident för några månader sedan, visade sig ordningsmaktens beredskap vara så gott som obefintlig och först två timmar efter angreppet hade kravallpolis infunnit sig på platsen. Vid det laget hade en ansenlig mängd motdemonstranter hunnit formera sig. Polisens passivitet verkade provocerande på motdemonstranterna och stämningen kan beskrivas som hätsk.

Saknade och sårade i strid

Ur dagens Corren:

LHC-centern Patrik Zackrisson tvingades utgå axelskadad i Tre Kronors match mot Ryssland.

Weinhandl in bredvid "Foppa" Tre Kronors spelare i Karjala cup fortsätter att falla i från.
Sedan tidigare är Daniel Tjärnqvist febersjuk och Per-Johan Axelsson har lämnat truppen av privata skäl. Och i matchen mot Ryssland försvann ytterligare två spelare.
Både anfallaren Patrik Zackrisson och backen Marcus Ragnarsson tvingades lämna isen under matchen. Det är nu oklart om de kan vara med i turneringens avslutningsmatch, mot Finland på söndag.

-Det är "upper body"-skador, vi får se om de kan vara med, säger förbundskapten Bengt-Åke Gustafsson.

Om putslustiga postmodernister och deras effeminerade infamiteter

Tankesmedjan Wereds vådligheters motståndare tycks till överväldigande del bestå av det slags parasiterande mörkermän och halvfigurer som funnit sig väl tillrätta i den virtuella verklighetens skymningsland. Det rör sig om ett slags cyberrymdens illiterati: en generation uppväxt på en diet av pornografi och tarvliga förströelser med alltför mycket tid att ägna åt sina nihilistiska excesser eller fundamentalistiska stolligheter. När de konfronteras med allvar, djup, sanning och kvalitet tycks de dock rycka till i sin slummer. De känner sig hotade i sin bekväma liknöjdhet och narkotiska dvala och inriktar sin nyvunna energi på de mest tarvliga och utstuderat infama angrepp. I kampen mot det goda, det sanna och det sköna är alla medel tillåtna och vi har haft alltför många tillfällen att under det senaste halvåret se vilka avgrundsdjup som då öppnar sig. Det krävs en sällsynt karaktärens fasthet för att inte förtvivla och störtas ned i en bottenlös misantropi när man blir varse vad denna förlorade generation är i stånd till.

Bakom det senaste angreppet mot mig, mina medarbetare och vårt gemensamma projekt står en putslustig pirat och "IT-personlighet" vid namn Rasmus Fleischer, som på sin blogg sprider desinformation av ett sällsynt infernaliskt slag. Här presenteras nämligen en hyllning till Wereds vådligheter samtidigt som dess belackare avslöjas som de bigotta goddagspiltar de är. Men från utgångspunkten att jag själv, Erica Sagn, Karin Barbalander, Bengt Fram och alla andra som på kort tid skapat vad som kallats "Sveriges skarpaste blogg" inte är annat än "troll". Naturligtvis avfärdas också Anark förlag och dess utgivning som påhitt och skoj och Fleischer drar sig inte ens för att smutskasta Minibok - den enda bokhandel som visat civilkurage nog att ombesörja distributionen av våra böcker.

Frågan är dock om de putslustiga, postmodernistiska ironierna inte har skruvats ett varv för mycket denna gång. Jag tänker inte gendriva Fleischer i detalj men jag har fått nog av detta slags billiga trick. Jag har en kvalificerad publik som inte låter sig luras, hur många gånger samma lögner än upprepas Det är ändå ganska sorgligt att se hur Fleischer och hans anhang underskattar denna elit  av sanna aristokrater. Inte så att sådana här juvenila tilltag åstadkommer större skada än klottret som misspryder väggarna på huset där jag arbetar; min beklämning kommer ur övertygelsen att en företeelse som Fleischer bara är alltför symptomatisk för en snedvriden tidsanda vars mest karakteristiska drag är sådana här effeminerade infamiteter.

Aldrig har behovet av hård hockey och ideal misogyni varit större än nu.

Nytt från ANARK/AUDIOFIL

Du känner väl till ANARK/AUDIOFIL - det nystartade skivbolag som drivs av Tankesmedjan Wereds vådligheter och vars utgivning består av såväl klassiska verk som arbeten av "misskända mästare" samt nyskapad musik. Dessa två inspelningar med vokalensembeln VOX NOBILI utgör en höjdpunkt i årets skivutgivning.

Inspelningen av Tournai-mässan från förra året är ett slags kulmen på ensemblens långa och framgångsrika karriär.

Samarbetet med PANZERFAUST från i våras som dokumenteras på dubbel-CD:n PARCE MIHI DOMINE markerar å andra sidan en mycket spännande nystart. Här möts renässansmusik och industrimangel av hårdaste slag. Resultatet liknar ingenting vi hört tidigare. Eftersom man ändå håller fast vid de estetiska och performativa principer som gör musiklyssnandet till en kollektiv upplevelse som äger rum på en specifik plats vid ett särskilt tillfälle, finns här en tydlig kontinuitet från tidigare inspelningar och performativa aktioner.  Lyssnaren erbjuds ett radikalt överskridande av konventionella sätt att tillgodogöra sig musik.

VOX NOBILI

Messe de Tournai

1 CD. Texthäfte

Pris 225:-

VOX NOBILI & PANZERFAUST

Parce Mihi Domine

3 CD i box. Texthäfte.

Pris: 370:-

Sverige - en höstresa

November. Aldrig motsvarar väl väderförhållandena så väl det kulturella klimatet i vårt karga land som under denna månad. Gråväder, regn. En allt genomträngande stank av ressentiment och bonvax. Tivolimänniskornas och krämarnas prål och pajaskonster skramlar kusligt i höstmörkret.

Jag anträder resan ut i denna misär, detta wasteland, tidigt på söndagsmorgen. Redan före sju är Linköpings station ett kryllande, larmande inferno. Resandet har förvandlats till förströelse och järnvägsstationen till en korsning av marknadsplats och cirkus. Redan innan jag hunnit upp på den outsägligt lortiga perrongen drabbas jag av en sådan avsmak att det krävs en nära nog övermänsklig viljestyrka för att stå emot impulsen att omedelbart sätta mig i en taxi och återvända hem till Roxen. Jag köper en kopp odrickbart kaffe - i pappersmugg naturligtvis, något annat bjuds inte här. Den sovande massan gapar och sväljer. Ur högtalarna dundrar den mest förfärliga popmusik, endast avbruten av reklaminslagens idiotier. Mobiltelefonerandet är redan i full gång omkring mig.

På tåget (jag behöver väl inte påpeka att det, som alltid, avgår först 15 minuter efter den systematiskt lögnaktiga tidtabellens angivelse) fortsätter eländet. På min vänstra sida en överviktig och snarkande käring. Ur hennes gapande mun stanken av illa utförda rotfyllningar. Till höger en ung man med fåraktig blick. Ur hans hörlurar strömmar den vedervärdiga musik med vilken hans generation bedövar sig. Mittemot sitter en flicka som utan avbrott tjattrar i sin mobiltelefon. Vad har hon att prata om? Ingenting. Jag försjunker i dystra tankar: Var det för sådana människor jag under decennier arbetade vid SAAB i Linköping och därmed åsidosatte mitt skriftställarskap?

Varför utsätter jag mig för detta? Jag vet ju så väl att resande inom Sveriges gränser inte innebär annat än klaustrofobiskt äckel. Efter varje sådan resa tar det mig dagar, ja veckor, att återfinna det mått av jämvikt som är förutsättningen för all verklig kreativitet. Varför fortsätter jag?

Svaret är lika enkelt som det är obegripligt för sådana människor: det handlar om pliktuppfyllelse. Detta är nu en gång min uppgift: att - mot alla odds och tvärtemot vad såväl förnuft som känsla bjuder - vara en som ropar i öknen.

Och denna gång går resan till själva mörkrets hjärta: Stockholm. Denna lantliga kusin till den babyloniska skökan, detta pråliga och överåriga luder. Jag ska inte försöka beskriva dess centralstation, den ohyggliga tristessen, pöbelhopens mekaniska hasande, stavgångarnas klapprande och det allestädes närvarande mobiltelefonerandet.

Tack och lov blir jag snart hämtad av en taxi. I framsätet sitter redan min vän, bokhandlaren Söderström. Det är han som bjudit mig hit, för att visa mig sin nya butik i Liljeholmen. Miniboks nya filial är inhyst i ett nybyggt köptempel i denna förort. Åsynen av detta krämarpalats får mig att kväljas. Han visar mig vägen, förbi oräkneliga butiker där allt tänkbart skrävs bjuds ut till försäljning. Folkmassan tränger på. Här är den nakna konsumtionslustan i sin mest brutala form. Vi stannar till vid Akademibokhandelns vedervärdiga butik och byter några ord med de somnambula biträdena. Naturligtvis finns ingen av mina böcker här, och ingen känner igen mitt ansikte. Jag vacklar, nära att ge efter för en misströst och djupaste förtvivlan som jag inte längre kan bemästra.

Till sist når vi Miniboks lokaler. En sådan butik borde egentligen inte finnas. Här är ljuset dämpat och tystnad råder. Ingen skvalmusik, inga sömniga biträden. Den diskreta men uppmärksamma personalen är redan i fullt arbete. Detektivromaner finns här förvisso, men de har klokt nog placerats i ett hörn där en samling "bokälskande" gummor samlats som flugor kring ett kadaver. Ingen kommer undan det svenska deckareländet, allra minst en kämpande bokhandlare som varje dag tvingas kompromissa med sin utsökta smak för att kunna bedriva sin verksamhet.

På en hedersplats, mitt i butiken, har man dock placerat utgåvorna från Anark förlag. Jag känner igen mina egna böcker och på frågan varför man inte skyltar med Till bords med Wered (en potboiler, min enda eftergift åt krämarsamhällets villkor) svarar bokhandlaren att den såldes slut redan första dagen. Jag ser Karin Barbalanders romaner, och Bengt Frams populärhistoriska arbeten om det östgotiska folket. Ett par svartklädda ynglingar, studenter eller poètes maudits, bläddrar i Erica Sagns "Skriftställning 2".

Det är ögonblick som detta som gör mitt eljest otacksamma arbete mödan värt. Mer än en gång har jag sagt mig själv, att mina ansträngningar inte varit förgäves om jag når blott en sådan ung man med mina ord, om jag kan plantera ett enda av den ideala misogyniens frön i ett mottagligt yngligahjärta. För att det ska kunna ske är det nödvändigt med civiliserade platser som Minibok. Fridfulla oaser mitt i marknadsplatsens gyckel och pajaskonster. Man skulle dock begå ett allvarligt misstag om man förväxlade denna frid med småborgerlig idyll - platser som Minibok är centra för den djupast subversiva verksamhet. Finns det alls något hopp, kommer det härifrån.

Ingemar Flygt: Mitt namn skall vara Björn Ranelid

Med djup inlevelse berättar Ingemar Flygt i en roman med stark poetisk lyskraft om Björn Ranelids liv, från födseln 1949 i Ellstorp, Malmö, där allehanda tragiska och vidunderliga saker hände gossen, fram till det makalösa året 2009. Genom nära kontakter och förtroendefulla samtal med Björn Ranelids anhöriga och vänner och genom att studera brev och andra handlingar har han trängt in i Ranelids liv - hans uppväxt, hans komplicerade förhållande till kvinnor, hans kärlek till fotboll och barnen och hans känslor av skuld och otillräcklighet som ledde till flera omdiskuterade utspel.

"Mitt namn skall vara Björn Ranelid", så skrev den unge Björn Ranelid på en papperslapp som han sköt över till sin bäste vän och bänkgranne under en lektion i skolan. De orden har varit utgångspunkten för Ingemar Flygt i en roman om kärlek och ondska, om skuld och förlåtelse.

Utkommer i november

Kurt Wered i urval: Maximer och sentenser på svenska, franska, engelska, tyska och rumänska

Det strävsamma förlaget Beijboms går från klarhet till klarhet. Lite grann i skuggan av det våldsamt upphaussade Augustpriset ger man nu ut ett urval kortare texter av Kurt Wered under titeln Jag avlossar mina skarpaste ord. Det är en kongenialt formgiven presentbok som lyser likt en fyrbåt i den eljest trögt framflytande svenska bokfloden. Vi citerar från förlagets hemsida:

Kurt Wered är en ordets mästare, som skriver den vackraste svenskan. Hans språk övertygar varje läsare om att detta är en författare som älskar, ser, hör, rör och bekräftar mig.

I boken Jag avlossar mina skarpaste ord har vi samlat ca 800 av Kurt Wereds vackraste och mest träffande maximer och sentenser, och vi publicerar dem i en bok på fem språk: svenska, engelska, franska, tyska och rumänska.

I denna bok har vi samlat Kurt Wereds allra mest laddade ord: brottstycken ur hans samlade litterära produktion. Vi presenterar dem inte bara på svenska utan också på engelska, franska, tyska och rumänska. Detta är en bok att citera när du skall hålla tal eller skriva ett tackbrev, när du skall uppvakta eller belöna, trösta eller uppmuntra, be om förlåtelse eller förklara din kärlek. En bok du gärna läser själv och kan skänka som gåva till den du älskar eller hatar, till en vän eller fiende, en arbetskamrat eller konkurrent, en granne eller främling, en konfirmand, en student eller autodidakt, ett födelsedagsbarn, ett brudpar eller den nyskilde - i Sverige eller någonstans i världen.

Men framför allt är detta en bok som du kan skänka till dig själv. En bok som aldrig blir färdigläst. En bok du plockar fram, bläddrar och läser i, gång på gång. Och för varje gång du läser i boken hittar du nya ord och formuleringar i en språkdräkt som kan få änglar och demoner att dansa av glädje. Kurt Wereds maximer och sentenser är i litterär världsklass. Hans vackraste ord tillhör mänskligheten och är en del av evigheten.

Med denna bok vill vi ge Kurt Wereds ord vingar, så att många människor runt om på vår jord får chansen att lära känna de svenska ordens mästare.

En av Kurt Wereds sanningar lyder: Världens kortaste och längsta resa går mellan munnen och arslet, och där emellan krävs varken pass eller visum. Denna sanning gäller också för den som gör en upptäcktsresa bland Kurt Wereds vackraste ord.

Kurt Wered: Tungt artilleri

Den avslutande delen i vad som kallats innerlighetens trilogi, Kurt Wereds återkomst till det svenska språket och litteraturen, utkommer under hösten. I Tungt artilleri återfinns flera av Wereds centrala teman: homoerotiken, den svenska trångsyntheten och längtan bort, den djupa misogynin och sprudlande livsglädjen i manlig gemenskap. Men aldrig har dessa ämnen behandlats med samma känsla och engagemang som i denna historiska roman som väver samman personliga öden med världspolitikens stormar under 1900-talets första årtionden och där svensk inskränkthet kontrasteras mot kosmopolitisk utlevelse och den krigets fasansfulla skönhet som blott den kan njuta som lämnat Sverige bakom sig.

I maj år 1897 lämnade Carl och hans käraste Douglas det skånska godset för att i likhet med en handfull andra svenskar utvandra till Kapri. Efter en strapatsrik färd kom de så småningom ända bort till den förlovade ön, där Carl slog sig ned i ett litet palats som dandy och livsnjutare. Många gossar fanns i hushållet. Främst av dem var lille Giulio.

Giulio växte upp under första världskriget. Han var öppen och glad men redan som barn följde han instinkten och gick sin egen väg. Han vände sig inte bort från de svaga, men han revolterade starkt mot övergrepp och lärde sig att vara vaksam och försiktig. Tidigt blev han varse att kärleken och passionen kunde balansera på linan mellan liv och död.

Sjutton år gammal hamnar Giulio i flottan där han finner sig väl tillrätta. Efter kriget får han plats på en morisk gossbordell. Så småningom blir han upptagen i en dekadent familj i det kosmopolitiska Odessa, och det är här han kommer att möta de olika människor som får en avgörande betydelse i hans liv: Frank och Mary i bageriet, chauffören Mario, pederasten Lionardo, Jacob målare och hans son Guillaume, och Harry, den berömde statsmannen, som skulle ge Giulio en stor gåva: Amerika.

Människan är pilen som siktar mot evigheten och glömmer bort sitt eget hjärta. Om hon hade levt mera i stillhet, hade världen dansat för henne. En kyrkklocka är som en tyst lögn. Snart slår den och kallar till bön och syndabekännelse, förlåtelse.

Giulio valde dödsstraff framför nåd och barmhärtighet. Det blev mörkt och trångt som i ett knivblad. Lammet sov i mördare, kvinnoskändare och krigare och väckte dem i gryningen, men ljuset fruktade ingenting. På nätterna hissades en vindbrygga mellan hopp och förtvivlan så tyst att inte ens de sömnlösa hörde det.

Den amerikanska lagen och rätten hade ingenting för att spänna fast Giulio i den elektriska stolen eller sätta en snara runt hans hals, ty han hade redan överlämnat sig till det stora havet och han visste vad han gjorde.

Kurt Wered: David Bagare & Kung Carl Gustaf

Den innerliga tonen från Mannen är första könet skär som en svetslåga genom Kurt Wereds allra senaste berättelse, David Bagare & kung Carl Gustaf. Med sin litterära återkomst bekräftar Kurt Wered att han är ett unikum, en singularitet och ett stjärnskott på den svenska litteraturens himlavalv. Ja, hans ord färdas i detta nu över hela vår värld med hastigheten av det elektroniska nätet.

David Baker har en historia att berätta och han väljer att skriva den som ett brev till kung Carl Gustaf, det längsta han någonsin fått. Han skriver om sin mormorsmor Jo, den svarta dansösen och hennes barnbarn Cecilia som blev svensk medborgare ett tiotal år efter att Carl Gustaf blivit kung i Sverige. Han skriver för att ingen ska glömma och för att alla liv är lika mycket värda.

Axel Åkare hämtar Davids mor från en bar i hamnkvarteren i Brest och för henne till Bolmen i Småland. Då är David baby och han vet ännu inget om den djävul som bor i maken.

Efter år av förnedring flyr hon och David till Rinkeby, en plats där hela världen ryms på en kvadratkilometer och där det talas fler än hundra språk. Bland arbetslösa män och kvinnor som inte kan mer än ett par ord svenska försöker de överleva "i en tillvaro som ligger längre bort från Östermalm än stjärnorna från jorden".

Cecilia får arbete som städerska på Grand Hotel och Davids sångröst leder honom till Adolf Fredriks musikklasser.

Men minnena finns där, liksom ännu ej uppenbara sanningar...

Käre kung Carl Gustaf,

Alla mirakler på jorden började i kvinnans sköte och ingen man kan äga det, men min mamma köptes i Brest för nio hundra kronor och fagra löften av en åklagare från Småland.

Säden är pilen och phallus är bågen. Nu spänner jag strängen och siktar på Sveriges hjärta.

De små måste trösta de vuxna människorna när stunden är inne, och inga på jorden är modigare än de. Barnen anar att livet är att långsamt glömma bort att de en gång skådat paradiset. När jag äntligen blev varse den fruktansvärda sanningen om mitt liv, brast någonting inom mig. Inga läkare, psykologer eller vetenskapsmän kan hela mig igen.

Om Gud andas på dig blir spårhundarna vilsna när de kommer nära. Han och dårarna saknar fast adress, men snart hämtar han mamma till himlen. Hon håller kyssen lika kär som jungfrun, fastän tusentals män har satt pris på hennes kropp.

Jag har sjungit för kungen av Sverige och jag kommer inte att ge mig förrän han läst denna historia. Jag skriver och talar direkt till honom och många andra. Jag är visserligen undersåte, men han måste lyssna och lära sig vad som tilldrager sig i riket Sverige bland de små och fördömda människorna.

Kurt Wered: Mannen är första könet

Kurt Wered visar nya sidor, mänskliga och konstnärliga, i den självbiografiska romanen Mannen är första könet som inom kort utkommer på Anark förlag. Det är en svindlande skönhetsupplevelse och ett skakande dokument. Lika naken, osminkad och skälvande i sin ödmjukhet som livet självt är denna roman antagligen den mest drabbande som någon svensk författare skrivit de senaste 50 åren.

Köp den, läs den - och förstå varför 2009 i sanning är Kurt Wereds år.

Sigvard Rilke bröt på danska och liknade Cary Grant med sitt pomaderade hår. Han var en mogen man när han blev en femtonårig ynglings första stora kärlek.

Tvillingarna Sigvard och Knut Rilke föddes 1925 och växte upp på Bornholm som söner till en fiskare. De kom till Sverige i unga år. Sigvard var frånskild med en mentalt svårt handikappad son när han bosatte sig i Malmö. Han arbetade först som fångvaktare vid länsfängelset, sedan som taxiförare och spårvagnskonduktör. Sonen Viktor togs omhand på ett sjukhem i Lund och han besökte honom regelbundet.

Knut började som hjälpreda i en familj i Stockholm. Så kom han, som förste man, in på Stockholms Tillskärarakademi och efter en tid fick han plats på NK:s herrskrädderi. Båda männen arbetade hårt, studerade vid aftonskolor och blev så småningom lärare - Sigvard realskolelärare och Greta gymnasielärare efter att trettiosex år gammal ha doktorerat i nordiska språk...

När människan vände bort ansiktet gick livet förbi.

Jag var knappt sexton och Sigvard Rilke fyrtio år och vi var två planeter som brutit våra banor och störtat i varandras famn. Vi låg nakna så nära att inte ens en vindpust kom emellan. Han öppnade sitt livs hemlighet för mig och det lät som om han blåste på silke. Vilken örtagård för en ung man att dröja vid med näsa och mun. Sigvard doftade vildhumle, fläder och hjärtstilla.

Jag älskade Sigvard Rilke, och den första kärleken är obotlig vad som än händer senare i livet.

Rosor och levande ljus varade inte länge men Sigvard Rilke skulle förbli vacker in i ålderdomen. Sigge, drottningen av sina ögon, hade räknat in tusentals gossar och flickor i småskolan och vart de än gick kom de inte längre bort än från hans hjärta och fingerblomma.

Bergen lärde sig att blåna, men människorna hade svårt att förlåta och älska varandra. Sigge var äntligen fri, när många snurrade runt i en mörk säck. Ljuset var av manligt kön, och tiden så bråd att håret tycktes lossna från grabbarnas hjässor. Alla skyndade till en hägring som kallades framtiden. Jag släppte min säd och behöll ett öga i honom när han stillnat.

Ljus i mörkret

Låt mig rekapitulera: Förtvivlad över den unkna atmosfären i Sverige och ansatt av en tilltagande brist på tålamod med de tarvliga påphopp som riktats mot mig och mina medarbetare under en längre tid, beslöt jag tidigare i år att gå i exil.

Senare beslutade jag också att lägga ned den här bloggen, och avvecklade samtidigt dess syskonprojekt, Anark förlag, där jag givit ut provocerande, subversiva texter (egna och andras) av ett slag som gör dem omöjliga på den bigotta krämarmarknaden. Både bloggen och förlaget var ett slags försök att nå en kvalificerad läsekrets utan att kompromissa med mediemarknadens tivolidirektörer eller beblanda sig med den rännstenspöbel som drar fram i det så kallade kulturlivet. På många sätt var det ett framgångsrikt försök - det bevisas inte minst av den mängd mail jag tagit emot sedan jag offentliggjorde mitt beslut att dra mig tillbaka till en tillvaro som otiosus vid Roxens strand.

Kommentarer från den kvalificerade publik som jag nyss nämnde, liksom några av de personer som varit mest aktiva med arbetet med Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag, har fått mig att överväga att återuppta det ofta ytterst otacksamma arbetet med dessa verksamheter.

Jag har ännu inte fattat något definitivt beslut och framtiden får utvisa vad som kommer att ske med Tankesmedjan, bloggen och förlaget. Arkivet kommer dock också i fortsättningen att vara öppet och den som vill kan också gå med i Kurt Weredsamfundet eller den grupp som stödjer min kandidatur till Leninpriset.

Tack och adjö. Föreställningen är över.

Det har ännu inte gått 24 timmar sedan jag återvände till Sverige och den så kallade bloggosfären men det står redan klart att jag verkligen inte hör hemma här. Omgivningarna är ännu värre än jag minns dem, tarvligheten och lågheten mer förskräckande. Man slår på sin dator och ryggar omedelbart tillbaka inför sumpgaser och andra utsöndringar från den gläfsande och dräglande hopen på Facebook och annorstädes.

Med det där vill jag inte längre ha något att skaffa. Nu stänger jag ned den här bloggen och avvecklar samtidigt Anark förlag.

Det senaste dygnet har mina tankar ofta återvänt till mina trogna läsare, de vars uppmuntrande kommentarer mer än en gång fått mig att bära det kors som ödet lagt på mina axlar. Det är en liten men hängiven skara, ett förbund av individualister och särlingar och för deras, för er, skull låter jag bloggarkivet och kommentarsfältet vara öppet ännu en tid.

Förlagets restlager kommer att realiseras av den utmärkta boklådan Minibok, som just idag öppnar en ny butik i Liljeholmen i Stockholm.

Nu vänder jag ryggen åt denna tid, denna o-kultur med dess pöbelvälde och korrupta hockey. I kväll sitter jag i eremtiaget vid Roxens strand med ett glas Solita. Modemet lämnar jag hemma. Jag kommer att njuta en frid som det larmande cyberpacket aldrig kommer att förstå.

Wered återvänder från exilen

Det är en dyster, en fasansfull tid vi lever i. För var och en som ännu äger förmågan att se klart torde det nu stå fullkomligt klart att det blodsbesudlade 1900-talet inte var annat än en uppmarsch inför den stundande apokalypsen. I ett mer personligt perspektiv har jag därför skäl att finna en viss förnöjsamhet i den egna kroppens förfall - jag har i alla fall gott hopp om att slippa uppleva de fasor som den snara undergången kommer att innebära.

Redan för ett par år sedan försökte jag varna de ansvariga för konsekvenserna av LHC:s lättsinniga hållning och samtidigt erbjuda ett alternativ, en mer förandligad hockey som skulle kunna återge laget något av dess forna glans. Det var naturligtvis ett hopplöst projekt som möttes av hån, spott och spe från de korrupta politruker som sedan länge styrt LHC.

Att påpeka det som skulle varit helt uppenbart i en annan, bättre tid var som att ropa i öknen och kasta pärlor för svin. Den dräglande hopen kastade sig naturligtvis, som den alltid gör, över sanningssägaren. Den stora massan lät sig inte rubbas. Den slöa likgiltigheten är där total. Jag vet inte vilket som är värst: de dräglande hundarna eller de lallande fånarna som bedövar sig med mobiltelefoner och stavgångande och internet.

Detta bedrövliga land är i sanning inget annat än en sumpmark där rötan och försumpningen sprider sig allt snabbare. I ett sådant klimat är det inte förvånande att också de som man betraktat som trofasta vänner låter sig korrumperas. Trofasthet byts mot svek. Hån och glåpord haglar, ofta handlar det om rena spottloskor. Hundarna ylar i kör.

Jag gitter inte längre uppröras, än mindre förvånas över ett sådant beklämmande spektakel. Att försöka verka som folkbildare i ett sådant sammanhang framstod emellertid som alltmer fåfängligt. Sedan jag startade Tankesmedjan Wereds vådligheter har jag visserligen haft åtskilliga tillfällen att glädjas över responsen från dem som känt sig drabbade av mina ord. Jag har också kunnat notera att det alltjämt existerar små motståndsfickor, bemannade av män och kvinnor som mot överväldigande odds kämpar mot den degenererade tidsandan. Samtidigt är det betecknande att flera av mina anhängare inte vågar uttrycka sina sympatier annat än under anonymitetens och pseudonymernas skydd.

Själv saknar jag dock alla behov av bekräftelse och det står också klart att vi inte kan åstadkomma något annat än den enskildes tillfälliga andningspaus inför det ragnarök som väntar. Det är mot denna fond av hopande åskmoln som jag nu deltar i glädjen över LHC:s framgångar. Det är också i en stämning av avklarnad resignation som jag beslutat mig för att återvända från exilen. Jag hyser inget hopp om mänskligheten, hockeyn eller framtiden. Samtidigt är den ideala hockeyn är min enda tillflykt och jag kommer aldrig att svika min uppgift som dess ödmjuke tjänare.

- Kurt Wered

Odontologen dramatiserad

Didrik Ögnelood: DEN OOMKULLRUNKELIGE

DEN OOMKULLRUNKELIGE är den första omfattande biografin över Karl XIII, vår kanske mest o- och misskände kung.

DIDRIK ÖGNELOOD är en välkänd östgötaprofil och har tidigare utgivit ett antal böcker om landskapets äldsta historia och det östgotiska folket.

Biografin över Karl XIII har sitt ursprung i ett uppdrag Ögnelood fått i sin egenskap av frimurare. Vid återinvigningen av Frimurarhuset i Linköping 2008 höll han ett tal över kungens minne och har sedan dess varit intensivt sysselsatt med studier kring den märklige monarken.

Trots Karl XIII:s utomordentliga insatser, som amiral, som regent och, inte minst, för det svenska frimureriet, är han ett ovanligt biografiobjekt. DEN OOMKULLRUNKELIGE är den första monografin ägnad åt denne förtalade och idag nästan bortglömde kung.

DEN OOMKULLRUNKELIGE kan därför ses som en senkommen återupprättelse av en monark var resning vi först nu ges möjlighet att tillfullo uppskatta. I sin framställning har Ögnelood också infogat fylliga citat av kungens egen penna och Karl XIII framträder här, helt oväntat, som ett av den svenska vitterhetens klarast skinande ljus.

Vad tyckte kritikerna?


"Didrik Ögnelood ger oss en briljant, kraftfull och intagande Karl XIII som man svårligen känner igen. Det är en glädje att läsa hans bok." - Anders Ehnmark i Dagens Nyheter."

Den oomkullrunkelige" är en originell biografi, briljant skriven och en njutning att läsa." - Dick Harrison i Svenska Dagbladet.

"Didrik Ögnelood tecknar i sin briljanta biografi inte bara ett porträtt över en människa utan också över en tid." Eva Ström i Sydsvenskan.

"Den oomkullrunkelige" lyfter fram Karl XIII som en självständig och komplicerad personlighet bortom de vanliga trista spekulationerna om könstillhörighet och manlig påverkan. Det är bra gjort." Maria Bergom Larsson i Aftonbladet.

"Ögnelood har skrivit en briljant bok, intelligent och vackert skriven, en njutning att läsa." Curt Bladh i Sundsvalls Tidning.

"Magnifikt om Karl XIII." "Vilka scener! Som om Ögnelood varit där och sett allt." "Tänk att historia kan skrivas så här!" Björn Widegren i Gefle Dagblad.

"Vad vi behövde var ett modernt, välskrivet, fängslande och lättläst porträtt i helfigur vilket är just vad Ögnelood skrivit." Carina Waern i Helsingborgs Dagblad.

"En personlig och engagerande bok av stark verkan" "Denna bok har alla förutsättningar att bli läst och uppskattad för en lång tid framåt." Torgny Nevéus i Upsala Nya Tidning.

"Didirik Ögneloods "Den oomkullrunkelige" gör Karl XIII till en ovanligt sammansatt personlighet: beredd att kriga och avrätta när omständigheterna så kräver, redo att träda tillbaka när känslan manar till det. Kungen kommer nära utan att det avlägsna och främmande suddas ut." Ingrid Elam i SvT:s Kulturnyheterna.

"Hos Ögnelood framträder för den okunnige en helt ny berättelse om denna spännande tänkare och militär, en maktmänniska utan makt och slösare utan pengar. ( … ) Stilistiskt är detta en överflödande rik bok. Kungens egna pregnanta formuleringar är något av en sensation, liksom Ögneloods underbara sengustavianska metaforer." Ulrika Knutsson i P1:s Kulturnytt.

"Trots vissa reservationer måste jag medge att Ögneloods bok är ett exempel på historieskrivning av allra högsta klass. Jag borde väl inte säga det här, men jag ser fram emot att dricka ett glas med honom på Freden." Peter Englund i Tidningen Kulturen.

"Anark förlag går från klarhet till klarhet och jag är stolt över att ha samme förläggare som Didrik Ögnelood" Bengt Fram på sin blogg Östra Götalands fria vidder.

Didirik Ögnelood
DEN OOMKULLRUNKELIGE. En biografi över Karl XIII

Omfång: 378 sidor
Bandtyp: Häftad
Pris: 298:-