Misskända mästare (4) Karin Barbalander

Den ideala misogyni som är utgångspunkten för mitt tänkande är förmodligen också dess mest missförstådda begrepp. Debattörer och "kritiker" som diskuterat mitt arbete har, av okunnighet eller illvilja, genomgående tolkat den ideala misogynien som ett uttryck för vulgärt kvinnohat, liksom man läst min kritik av dagens effeminerade, förvekligade zeitgeist som ett uttryck för manshat.

Jag har för länge sedan tröttnat på att bemöta okvalificerad kritik, liksom jag vägrar att delta i ett samtal dikterat av den politiska korrekthetens ängsliga spelregler. Det är ändå med stor tillfredsställelse som jag nu kan lyfta fram en kvinna i serien "Misskända mästare".

Jag hoppas mina läsare förstår att det inte är fråga om något slags inkvotering. Karin Barbalanders förtjänster talar nämligen för sig själva. Med sin Konrad Werup-dekalog, vars fjärde del utkommer i början av nästa år, har hon nämligen etablerat en helt ny standard för den moderna kriminalromanen. Betecknande för dagens igenslammade kulturklimat är den tystnad som mött denna litterära sensation. I Karin Barbalander har vi sannerligen en misskänd mästare - tillika en vältalig representant för den ideala misogynien.

Mera Barbalander

Årets läsupplevelse är utan tvekan Karin Barbalanders kriminalromaner om kommisarie Konrad Werup och hans kolleger vid Linköpings-polisens speciella insatsgrupp. Efter att ha sträckläst den första delen, Kritikern som lekte med elden, i en planerad dekalog, skaffade jag mig genast delarna två: Foucaults fälla och tre: Dödlig dekonstruktion. Jag har nu hunnit halvvägs genom den förstnämnda och jag tvekar inte att kalla Karin Barbalander den mest begåvade författaren i sin generation.

Det är givetvis symptomatiskt att ett så klart lysande ljus i det svenska deckareländet mötts av en kompakt tystnad från våra "kritiker". Som vi vet förmår ju icke dessa bloggande, putslustiga nöjesjournalister urskilja kvalitet om den så trycks ned i halsen på dem. Lustigt nog är det just i deras skumma halvvärld som Barbalanders hjältar rör sig. Kritikern som lekte med elden kan läsas som ett lustmord på de hyenor som huserar på dagspressens kultursidor och är antagligen den gruvligaste nyckelroman som skrivits på många år. I Foucaults fälla startar intrigen i den akademiska världens unkna seminarierum och incestuösa konferenskultur och flyttas sedan till San Franciscos dungeons där kommisarie Werup och hans medhjälpare jagar en seriemördare. Barbalander lyckas här med konstycket att berätta en thrillerhistoria som samtidigt är en svidande uppgörelse med den poststrukturalistiska smittan.

Jag avundas dem som ännu inte läst Karin Barbalander samtidigt som jag gläds över kommande delar i Werup-sviten.

Sommarläsning

Jag måste erkänna att jag nog varit en smula förhastad i mitt fördömande av den svenska kriminalromanen. Denna soliga dag har jag nämligen varit djupt försjunken i Karin Barbalanders debutbok, Kritikern som lekte med elden som nyligen kommit ut som pocket.

Det rör sig uppenbarligen om en nyckelroman i den samtida kriminalberättelsens blodsbesudlade mantel och det är inte utan en vällustig rysning man läser de inlevelsefulla (någon skulle säkert kalla dem "sadistiska") beskrivningarna av hur ett antal svenska "kulturpersonligheter" bokstavligen hudflängs. Men det märkliga med denna bok är hur den lyckas förvandla detta material till verkligt storartad litteratur.

Jag citerar baksidestexten:

Litteraturkritikern Jan Enebär hittas död på trappan till sitt hus. Brutalt
ihjälslagen med sin egen laptop. Poeten Lars Malm, som tagit så illa vid sig
av Enebärs infama kritik att han slutit sig i en paranoid psykos, har just rymt
från en psykiatrisk klinik och har setts i närheten av Enebärs hus i Trelleborg.

Kriminalkommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka börjar nysta i fallet, men blir redan dagen efter avbruten av ett nytt fall i hemstaden: Ett besinningslöst terrordåd begånget av en grupp som kallar sig Blå-Gul Mujahedin. Med tiden visar det sig att det finns ett besynnerligt samband mellan mordet i Trelleborg och sprängattentatet på Linköpings stadsbibliotek.

Så hittas kroppen av ännu en kritiker, och snart ännu en. Samtidigt som LSI-gruppen inleder en febril jakt på en litterär seriemördare, iscensätter Blå-Gul Mujahedin ett nytt attentat, denna gång mot Föreningen Humanisternas högkvarter.
Kommisarie Werup utkämpar en förtvivlad kamp mot tiden tillsammans med aspiranterna Lappalainen och Ramsey ända fram till den rafflande finalen då agnarna skiljs från vetet. Har man haft en mullvad i sin ledningsgrupp?

Karin Barbalanders Kritikern som lekte med elden är första delen i en planerad dekalog om Konrad Werup och Linköpingspolisens speciella insatsstyrka.

Kurt Weredsamfund på Facebook

Det nyinstiftade Kurt Weredsamfundet skiljer sig från liknande litterära sammanslutningar eftersom det är tillägnat en samtida och i högsta grad levande författare.

Samfundets främsta syften är att öka kunskapen om Wereds verk och sammanföra hans läsare - en grupp människor som Wered själv beskrivit som "särlingar, undantagsmänniskor, individualister i massmänniskans tidevarv".

Somliga känner Wered främst som en omutlig och kompromisslös samhällsdebattör. Andra har attraherats av den närmast gammaltestamentligt förkunnande rösten i de verk där han framstår som den förnämste representanten för philosophia perennis i vår tid. Åter andra har hos Wered funnit en djärv gränsöverskridare som presenterar ett homoerotiskt ethos förenat med en traditionalistisk överygelse till ett sömlöst helt.

Nyttjandet av denna form: Facebookgruppens är helt i linje med Wereds författarskap som kan ses som en kraftfull demonstration av möjligheten att med den senaste teknologins hjälp navigera i den eviga visdomens strömfåra.

I samband med instiftandet av Kurt Weredsamfundet utkommer de första två volymerna i en ny serie från Anark Förlag: Acta Werediana. "Abderitiskt i fågelperspektiv" är en samling aforismer som anknyter till flera av de teman som sysselsatt Wered under senare år. Vänboken "I traditionens tjänst" rymmer bidrag från ett fyrtiotal av Kurt Wereds närmaste vänner och medarbetare.

Reklamavbrott

Anark Förlag har glädjen att ge ett smakprov ur höstens utgivning:

LHC: TEXTER

Inom LHC:s supporterklubb White Lions har ett pyrande missnöje med hockeyklubbens skötsel och allmänna inriktning under senare år givit upphov till en subversiv motrörelse med anarkistiska förtecken. Kurt Wered, som varit en av LHC:s mest öppenhjärtiga kritiker, presenterar här ett urval centrala texter som LHC-publikationen HockeyBulletinen givetvis vägrat publicera. Intäkterna av denna bok går oavkortade till Linköpings HockeyKommando.

VID ENFALDENS GRÄNS - Om satirens reception

Fredrik Sagns avhandling diskuterar de ibland tragikomiska missförstånd som ofta möter satiriska texter och vad dessa kan lära oss om villkor och förutsättningar inom akademins och kulturdebattens fält.

SAMLADE SYRLIGHETER

Kurt Wered återkommer med en ny samling "betraktelser och polemiker". Här möter vi sufistiska charlataner, förvirrade eurojihadister, svekfulla sekreterare och förtörnade förläggare. Den litterära bloggosfären nagelfars och förtalet på Facebook utsätts för en kritisk granskning. Men när dammet på valplatsen lagt sig, framträder också en annan sida av Wereds författarskap än den stridbare samtidskritikerns. I en svit prosapoem med motiv från sjön Roxen visar sig nämligen författaren vara en av samtidens främsta lyriska naturskildrare.

Misskända mästare (3) Ayatolla Khomeini

Ayatolla Seyyed Ruhollah Mousavi Khomeini (آیت‌الله روح‌الله خمینی) torde knappast behöva någon närmare presentation för läsare av denna blogg. Inte heller bör det förvåna att vi nu väljer att inkludera honom i serien "Misskända mästare". Trots att ayatollans synsätt på vissa punkter stod i konflikt med det program som vi här framför, och trots att Kurt Wered på senare tid kommit att orientera sig bort från islam, finns det ändå så många beröringspunkter mellan dessa andliga revolutionärer och upprätthållare av Traditionen att vi inte tvekar att trotsa populismens och den politiska korrekthetens påbud.

Vi höjer våra glas och utbringar en skål!

PS
Vi har haft åtskilliga tillfällen att kritisera den bigotte debattören Mohamed Omar i denna blogg - desto större var då förvåningen och glädjen när vi läste Omars hyllning till den i vårt land misskände mästare som, för att citera Omar, var "ödmjuk, självutgivande, storsint och förlåtande... men också bestämd och kompromisslös när det gällde att försvara sanning och rättvisa."

Lojal assistent sökes till Tankesmedjan Wereds vådligheter

Den populära skribenten m.m. Erica Sagn har avskedats med omedelbar verkan från Tankesmedjan Wereds vådligheter efter att på ett skändligt sätt förtalat såväl min verksamhet som mig själv. Detta förräderi är också en kränkning av hedersmannen Conny Sagn och utgör därmed en dubbel tragedi.

Hur upprörande, kränkande och chockerande Sagns svek än är, måste arbetet gå vidare. Jag söker tröst i vissheten att spott och spe, svek och förtal är den sanne visionärens adelsmärken. Dessutom vet vi ju alla vilket öde som väntar förrädare, och det må förlåtas mig att tanken på detta inger mig något som närmast liknar vällust i denna annars så mörka stund.

Tankesmedjan lever naturligtvis vidare, trotsande den skränande hop som eggas av Erica Sagns förtalskampanj. Men ensam kan jag icke styra skutan, särskilt som mitt eget författarskap kräver allt mer av min tid. Wereds vådligheter söker därför en ärlig, lojal, pålitlig och trofast person med förståelse och sympati för Tankesmedjans värderingar. Tillträde omgående.

Erica Sagn: Skriftställning 1

Som en "dildo av järn i röven på den svenska pseudokonservatismen" har Erica Sagn snabbt etablerat sig som en lika uppfriskande som kontroversiell och - inte minst - oförutsägbar debattör på den politiska högerkanten. Hennes "dionysiska aristokrati" har väckt lika mycket avsky som beundran och provocerar alla etablissemang.

I "Skriftställning 1" har Erica Sagn samlat texter från det senaste året.

En originalpocket från Anark Förlag. Utkommer i juni.

Östgoternas urhem

Vi har tidigare uppmärksammat att den populäre krönikören Bengt Fram som många minns från Folkbladet Östgöten, startat en blogg med namnet Östra Götalands Fria Vidder. Med utgivningen av "Östgoternas urhem" har Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark Förlag nu glädjen att lyfta fram en annan sida av denne renässansman och snapphanes författarskap.

Under ett grävningsarbete på sin egendom i Hjulsbro 1969 gjorde den dåvarande gymnasieadjunkten Bengt Fram ett häpnadsväckande fynd. Under rosenrabatterna i sin trädgård fann han några egendomligt formade stenar som visade sig utgöra en husgrund från järnåldern. Efter fortsatta utgrävningar, följda av åratals studier kunde Fram slå fast att han funnit ruinerna av en östgotisk kungsgård från 200-talet, uppförd av en anfader till Theoderik den Store (454-526).

I ”Östgoternas urhem” sammanfattar Bengt Fram 40 års forskningsarbete på ett sätt som är tillgängligt också för lekmannen. Metodiskt och övertygande rekonstruerar han det östgotiska folkets uppbrott från trakterna kring Hjulsbro, dess vandringar genom det sönderfallande romerska riket, höjdpunkten under kejsar Justinianus och dess vidare öden genom århundradena.

Bengt Fram betraktas idag som den främste företrädaren för den så kallade Östgötaskolan, vars nydanande metoder, djärva teoretiserande och häpnadsväckande resultat sedan länge varit en nagel i ögat på den akademiska historieforskningen och arkeologin i vårt land.

”Östgoternas urhem” riktar sig inte bara till historiker av facket och dem som är intresserade av den tidiga medeltidens historia. Boken kastar också ett angeläget ljus på frågor om etnicitet och den svenska identitetens verkliga natur.

Östgoternas urhem

Omfång: 602 sidor. Rikt illustrerad
Band: Inbunden med skyddsomslag
Pris: 498:-

Med ”Östgoternas urhem” fortsätter Anark Förlag sin utgivning av kontroversiell och politiskt inkorrekt litteratur, något som bekräftas av de kommentarer som föregått denna utgivning:

Bengt Frams ”Östgoternas urhem” är ännu ett bevis på att den bästa och mest stimulerande historieskrivningen är den som skrivs utanför de akademiska elfenbenstornen.
- Herman Lindqvist

Hur mycket det än bär emot att medge det, framstår faktiskt många av Frams djärva hypoteser som plausibla.
- Dick Harrison

Barocka fantasier som hör hemma i ett annat århundrade!
- Peter Englund

Ockulta obskurantister, bedrägliga brackor

Jag har tidigare, bland annat på just denna blogg, skrivit uppskattande om Östra Götalands Esoteriska Sällskap vars hermetiska undervisning tilltalat mig mycket. Tyvärr måste jag nu erkänna att jag hör till alla dem som låtit sig förföras av det tarvliga taskspeleri som detta sällskap bedriver. Ja, kejsaren är i sanning naken och måtte nu detta avslöjande öppna ögonen på andra.

En samling liknande de inskränkta, småborgerliga filistrar och homofober som utgör ÖGES är nämligen svår att föreställa sig. Vad dessa herrar (och damer!) har för sig i sina loger i Linköping, Mjölby, Vadstena och Skänninge är samma slags trams som man finner i vilken Lions Club som helst. Det är sannerligen ingen Graal dessa köpmän och torgmadamer åtagit sig att vakta, på sin höjd en bag-in-box med undermåligt rödvin.

Jag ska inte närmare beskriva gårdagskvällens bedrövliga tillställning i Mjölby. Självfallet möttes min föreläsning om republiken Atlantis' styrelseskick med glåpord och hån från brackorna i publiken. Lika självfallet visade det sig också att Östra Götalands Esoteriska Sällskap inte hade det ringaste intresse av att uppta en äkta hermetiker i sin krets.

Nej, hur skulle det ha sett ut?

På väg hem till Linköping förnyade jag mitt beslut att hålla fast vid den outsiderposition som är den andlige aristokratens roll. Ingen mer beblandning med kulter, sekter och samfund. Ingen mer partipolitik för min del. Jag vänder allt sådant ryggen nu.

Den historielöse Mohamed Omar

Vi har tidigare haft anledning att kritisera Mohamed Omar på denna blogg och jag hade hoppats slippa nämna hans namn igen. Tyvärr finner jag mig nödsakad att ännu en gång ta till orda i Fallet Omar.

Ehuru jag tidigare sympatiserat med Omars projekt, vilket länge föreföll vara ett lovande samarbete mellan eurojihadiska och radikalkonservativa krafter, har jag tvingats ta avstånd från detsamma sedan man på ett synnerligen kränkande sätt avböjde ett samarbete med de homoerotiska-vitalistiska krafter som jag själv företräder. Med en sådan man vill jag sannerligen inte ha något att skaffa. Omars senaste skriverier kan dock inte få stå oemotsagda.

Omar visar nämligen samma kombination av lättsinne och arrogans när han på sin blogg nu presenterar ”sin” idé om ”fädernas tro” – historien om de muslimska vikingarna. För den som intresserat sig det minsta för frågan om vikingarnas religiösa identitet är detta naturligtvis gammal skåpmat; att våra förfäder var muselmaner som lät resa stavmoskéer runt om i Sveariket är ju en tes som länge hävdats, bland annat av framstående anhängare av den s.k. Östgötaskolan.

Så långt är det väl ”bara” fråga om plagiat, men det blir värre. För vad Omar genomgående förtiger i sin text, är att vikingarna också var polyamorösa homoerotiker.

Med ”Fädernas tro” har Mohamed Omar slutgiltigt bekräftat vad vi länge anat: Här är en historierevisionist som inte förtjänar att tas på allvar.

Addendum

För den som vill fördjupa sig i frågan om vikingatidens sexuella praktiker rekommenderas särskilt följande verk:

Fram, Bengt (1999) Bögerier i västerled. Amatörhistoriskt Arkiv XXXVII: 108-112.
Fram, Bengt (2000) Bögerier i österled. Amatörhistoriskt Arkiv XXXVIII: 29-35.
Thelin, Holmfast (2004) Cruising i Särkland. Ett exempel på förhistorisk sexturism. Lambda Nordica 1-2 2004: 71-95
Thelin, Holmfast (2005) Seafaring Sodomites: Sexual Practices of the Vikings 800-1050. Diss. Acta Universitatis Gothoburgensis 112.

Inför initiationen

Har nyss återvänt från juveleraren i Mjölby där jag hämtat ceremonisvärd, väpnarring och strålkrona som alla hör till mina nya ordensinsignier. I morgon kväll ska jag genomgå den ytterst hemliga initiationsceremonien då jag blir upptagen som Väpnare av andra graden i Östra Götalands Esoteriska Sällskap.

Fram till dess kommer jag inte att hinna blogga särskilt mycket - min uppmärksamhet är nu helt inriktad på de andliga övningar som föregår denna magiska ritual då jag ska ingå ett symboliskt, polygamt äktenskap (Sacra Fellatio) med Ordens alla patriarker och insemineras med deras samlade visdom i form av ett trögflytande elixir.

Liksom alla noviser står min själ nu vidöppen för alla slags dämoniska angrepp och största vaksamhet är av nöden. Jag stänger av mitt modem och drar ned persiennerna.

Mitt eget Övralid (5)

Låt mig inleda denna bulletin från min tillflykt vid Roxen med att parafrasera de berömda slutraderna i Strindbergs Inferno: Den läsare som tror sig veta att denna blogg är en dikt, inbjudes att se min dagbok som jag fört dag efter dag sedan 1955, och varav detta endast är ett utvidgat, och ordnat utdrag.

29.IV.2009
Avresan från Linköping liknade närmast en flykt. Men vem eller vad är det jag flyr? Bloggvärldens pöbelhop eller de egna dämonerna? Mina nerver är i vilket fall slut. Måtte några dagar vid Roxen återställa krafterna. De senaste dagarnas väldiga anspänning har fört mig till en bristningsgräns.

Ljusglimtar i mörkret… Dessa besynnerliga synkroniciteter som signalerar att de goda krafterna verkar för mig… Tog med mig Baron Hermelins översättningar av Rumi och satt försjunken i de underbara Masnavi-ye ma'navi när en grupp beslöjade kvinnor klev på bussen. Jag såg upp från den tummade volymen som följt mig på så många resor i Österlandet. Min blick mötte ett par outgrundliga, mörka ögon och för en stund kände jag, att jag befann mig i en Orientalisk metropol. Lycka följd av djupaste vemod: jag är bestämt född på fel plats, i fel tid.
…
Nyheter från Erica Sagn. Det sprids fortfarande elaka rykten om att vi skulle vara något slags påhitt. Vad är detta? Försöker man sig på en raffinerad gaslighting? Det kommer i så fall inte att lyckas. Jag känner hur mina krafter återvänder. En nattlig promenad längs sjön.

30.IV.2009
Den visionäre författaren, hans vars tid ännu icke är kommen, borde kanske avstå från att publicera sina texter. Jag ångrar redan Idealisk misogyni och homoerotisk communitas. Det är en bok som ingen kommer att förstå ännu på många år. På sitt sätt kanske de 120 refuseringsbreven alltså innehöll ett slags sanning…

Brände hela upplagan av Idealisk misogyni. Så blev det ett majbål i alla fall. Lättnad. Skriver på memoarerna.

1.V.2009
Första maj. Tänker på alla olika fanor under vilka jag marscherat: De röda under den tid jag tillhörde partiet. LHC:s trikolor med det fåniga lejonet. Regnbågsflaggorna och, den senaste tiden, anarko-jihadisternas svart-gröna duk. Hur allt detta äcklar mig nu. Här vid Roxen, i splendid isolation på mitt eget Övralid, står det klart att min väg är outsiderns. Jag måste vara trogen min aristokratiska natur.

Det kreativa rus jag nu befinner mig i, befrämjas av en kultiverad, ekelundsk hunger och jag har därför ålagt mig den strängaste askes. Datorn förblir avstängd; någon telefon äger jag inte och jag begränsar min läsning. Hos Nietzsche har jag också lärt betydelsen av en kroppslig diet. Jag svälter mig, dricker litervis med starkt kaffe och rent vatten som jag hämtar i en hink från sjön. Röker kanske någon cigarr…

Sida läggs vid sida. Jag har skrivit 100 nya aforismer. Planerar höstens utgivning. Korrekturläser de båda samlingarna med ”homoerotiska humoresker". Skrattar högt för mig själv ibland. Somliga hågkomster är sannerligen dråpliga. Skriver på memoarerna...

Om kvällen hjälper dock inte dessa besvärjelser och jag hemsöks av dämoner. Då får jag ta till
andra medel än arbete: Thore Ehrlings Orkester och Alban Bergs Violinkonsert på grammo-fonen. Öppnar ett tetrapack Castillo de Credos och en dammig butelj Solita. Bläddrar förstrött i ett av Connys kvarglömda nummer av Kriminaljournalen.

3.V.2009
Har avslutat min installationsföreläsning till Östra Götalands Esoteriska sällskap. Jag lyfter där fram nya och oomkullrunkeliga bevis för att Atlantis verkligen var en homoerotisk republik. Ett genombrott för esoteriken! I morgon ska jag prova mina nya insignier och ordnar hos juveleraren i Mjölby.

Atlantis - en homoerotisk republik. Öppen föreläsning av Kurt Wered

Vi lever nu en gång i massmänniskans tidevarv och den som vill göra sin stämma hörd har därför att anpassa sig till den rådande populismen - eller alldeles försvinna i tystnad och glömska. Det är därför föga förvånande att Östra Götalands Esoteriska Sällskap nu inlett ett samarbete med Medborgarskolan och anordnar studiecirklar i den ursprungliga visdomstradition man representerar.

Jag har länge hyst den djupaste respekt för Östra Götalands Esoteriska Sällskap och kände mig därför synnerligen hedrad när jag nyligen upptogs i denna orden som Väpnare av andra rangen. I morgon kväll (måndag 4 maj, 19.00) kommer jag att ge min installationsföreläsning, Nya bevis för att Atlantis var en homoerotisk republik, i Medborgarskolans lokaler i Mjölby. Själva invigningsceremonien är endast öppen för ordensbröder men allmänheten är välkommen till föreläsningen.

En östgötsk snapphane

Under pseudonymen ”Den östgötske snapphanen” var f.d. gymnasieadjunkten Bengt Fram i Hjulsbro under många år en uppskattad och egensinnigt motvalls krönikör i Folkbladet Östgöten. Efter tidningens nedläggning är vi många som saknat hans märgfulla kommentarer om stort och smått och det är därför med återseendets glädje som vi nu hälsar Bengt välkommen i bloggsfären. Östra Götalands fria vidder är namnet på hans nya rostrum. Vi förväntar oss många syrliga beskheter från denne fritänkare och rabulist.

Kontemplation och polemik i ny upplaga

Kurt Wereds förra bok, Kontemplation och polemik utkom hösten 2008 i en begränsad upplaga som snabbt såldes slut. De senaste veckorna har vi fått så många förfrågningar om denna bok att Tankesmedjan Wereds vådligheter beslutat att ge ut den i en ny, reviderad upplaga med ett nyskrivet förord av Wered.

Vi räknar med att kunna leverera boken före midsommar men tar redan nu emot förhandsbeställningar och erbjuder 20% rabatt till de kunder som inkommer med sin beställning innan 20 maj.

Kontemplation och polemik

Omfång: 412 sidor

Band: Inbunden med skyddsomslag

Pris: 395:-

Några pressröster:

Med samlingsvolymen Kontemplation och polemik sällar sig Kurt Wered till vad jag i ett annat sammanhang kallat de stora misantropernas skara. Men det är inte någon livstrött nihilism som möter läsaren på dessa sidor. Bakom varje frätande formulering anar man ett bultande hjärta och ett för svenska förhållanden ovanligt patos. Det är just detta som skiljer Wered från klåparna i branschen. Särskilt gripande är avbönen i den avslutande essayen: En socialdemokrats död. Man kan bara beklaga att Wered inte skriver på något av de stora världsspråken.
- Lars Gustafsson i Austin Herald

Kurt Wered skriver med en svärta som påminner om E.M. Cioran och ett ursinne som inte står Thomas Bernhard efter. Likväl har han en omisskännligt egen röst. Wered är ett unikum i den svenska samtidslitteraturen.
- Bodil Malmsten

Man tror sig läsa texter skrivna av ett kärleksbarn avlat av Vilhelm Ekelund och Linda Skugge. Wereds senaste bok liknar inget annat.
- Martina Lowden i Dagens Nyheter

En femtekolonnares brösttoner. Osund elitism och ett obehagligt flirtande med mörka krafter ur nittonhundratalets skräckkabinett.
- Göran Greider i DalaDemokraten

Jag säger välkommen till en ny medlem i Patafysiska kollegiet
- Claes Hylinger i Annales de Collège Pataphysique

Första maj

Misskända mästare (2) Tage Lindbom

I serien Misskända mästare presenterar vi nu Tage Lindbom, Sidi Zayd (1909-2001). Det är en särskild glädje att nämna denne, i sanning radikalkonservative, man i detta sammanhang. Det finns nämligen ett flertal intressanta paralleller mellan Lindboms utveckling och Kurt Wereds: Båda valde att lämna det tarvliga SAP vars massmänniskoideal visat sig oförenligt med i djupaste mening aristokratiska värderingar. Befriade från denna ideologiska tvångströja kom båda männen snabbt att orientera sig i konservativ riktning och närmade sig även islam.

För ett fördjupat porträtt av Lindbom rekommenderas Andreas Braws personligt färgade introduktion som finns här. Det i många avseenden enastående Radio Islam har också ägnat denne, i sanning misskände mästare, en fyllig presentation under rubriken "Blågul islam".

Signerat Sagn: Karolin på villovägar

För min del är det nu slutdiskuterat med mys-matchomaffian, mansläger-mullorna, smygbögsmisogynerna, kvinnomisshandlarna och alla andra motherfuckers som huserar på Pär Ströms blogg. Det kan ju vara spännande ibland att lyfta på stenar och titta efter vad som krälar där, men det är ju faktiskt inte så fascinerande att titta på likmaskar och kackerlackor mer än en liten stund. Man måste vara alldeles ovanligt morbid för att stanna kvar i sådant sällskap och inte heller vill jag att den för GenusNytt karakteristiska stanken (en blandning av fotsvett och besudlade lakan) ska fastna i kläderna.

Och framförallt finns det ju angelägnare saker att ägna sig åt.

Vi är visserligen alltfler som anser att Kurt Wered hade varit en värdigare mottagare av Jan Myrdals Leninpris än Mattias Gardell. Ändå har jag svårt att känna den minsta sympati med den gamle revisionisten och överlöparen, tillika tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Peter Englund och hans juvenila tilltag att tilldela Gardell sitt eget, nyinstiftade Pol Pot-pris. Detta av tre skäl:

Englund har bara alltför väl lyckats i sitt uppsåt att dra ett löjets skimmeröver Myrdal. (Förvisso sköter den gamle pajasen saken ganska bra själv,bland annat genom sitt samröre med den "kreative entrepenören" Lasse Diding men det är en annan sak.

Vidare ger Englunds utspel den småborgerlige salongsjihadisten Gardell en uppmärksamhet som den senare inte förtjänar.

Allvarligast är väl, slutligen, att det ironiskt avsedda Pol Pot-priset ytterst inte handlar om att skända vare sig Gardell eller Myrdal-sällskapet, utan Pol Pot. Till skillnad från åtskilliga svenska intellektuella i mina föräldrars generation har jag visserligen aldrig varit någon Pot-kramare men jag tycker ändå att det är osmakligt att se hur Englund tar till sådana här lömska metoder för att smutskasta en statsman vars minne sedan decennier varit utsatt för en systematisk, CIA-stödd förtalskampanj. En omständighet som i sig skulle göra Pol Pot förtjänt av ett omnämnande under rubriken "Misskända mästare" på den här bloggen.

Det är mot bakgrund av allt detta mycket sympatiskt att den bekante vänsterpartisten Ali Esbati upplåter utrymme åt en stimulerande debatt på sin blogg om Englunds och Svenska Akademiens verkliga agenda. Det finns ännu mycket som är oklart i den här affären men utan tvekan kommer sanningen att avslöjas. Förr eller senare. Ju förr dess bättre.

Signerat Sagn: Poesi och polemik

Vi börjar med Gunnar Ekelöf. ”Tag och skriv” i samlingen Färjesång:

Du säger ’jag’ och ’det gäller mig’
Men det gäller ett vad:
I verklighet är du ingen.
Så jaglös, naken och formlös är verkligheten!
Det var i skräck inför den du började klä dig,
Började uppföra dig och kalla dig ’jag’,
Klamra dig fast vid ett halmstrå.
I verklighet är du ingen.

De senaste dagarna har jag tvingats bemöta diverse debila påståenden om att undertecknad skulle vara något slags påhitt. Somliga cyberklottrare har också antytt att Erica Sagn inte skulle vara annat än ett nom de plume för min mentor, Kurt Wered.

Jag kan dock försäkra läsarna om att alla rykten om min icke-existens är överdrivna. De som läst den här bloggen förstår nog också att Kurt är fullt kapabel att ta till orda i sitt eget namn. Man behöver faktiskt bara gå tillbaka några dar för att hitta en bitande kritik av ”bloggsfärens maskspel och lustigkurrar”, signerad Kurt Wered.

Verkligheten med stort V må vara jaglös, naken och formlös. Men Erica Sagn har nyss lagt på ögonskugga framför badrumsspegeln, tagit på sig dagens outfit och konstaterat att hon nog borde börja arbeta med vikterna igen.

Jag har aldrig tillhört något feministiskt kotteri eller ens kallat mig själv ”feminist”. Just därför är det intressant att se hur ofta det epitetet återkommer i det slags verbala ejaculatio praecox med vilket mina motståndare bemöter mina kommentarer. ”Du är helt enkelt en könsnormativ sexist”, sa någon häromsistens och jag har även fått höra att hela min ”uppenbarelse framstår som en bizarr (sic) parodi på en extremqueerfeminist”.

Som ett slags besvärjelse mot dagens inskränkande identitetsvansinne brukar jag upprepa Walt Whitmans ord från Song of Myself:

Do I contradict myself? Very well then I contradict myself, (I am
large, I contain multitudes.)

Tyvärr måste jag erkänna att inte ens jag förmår omfamna såväl "könsnormativ sexism" och “extremqueerfeminism” på samma gång. Så grabbarna kan sova lugnt om natten:

Erica Sagn existerar visserligen i sinnevärlden och kommer att fortsätta hudflänga typer av ert slag. Men det där fruktansvärda feministmonstret ni är så rädda för, det finns bara i er fantasi.