Tony Tavast: Konspirationen mot Holmberg

Den kontrafaktiska romanen är en besvärlig genre som utövat en olycksalig lockelse på alltför många författare som underskattat dess krav och överskattat sin egen förmåga. Jag förmodar att det är de till synes obegränsade möjligheterna som är så svåra att motstå och det är därför en nedslående paradox att resultaten ofta är så hopplöst förutsägbara. I den kontrafaktiska fiktionens värld är alla trötta science fiction-klichéer legio, liksom tradiga spekulationer om vad som kunde ha hänt om Hitler segrat i det andra världskriget eller om världen dominerats av extremistisk feminism.

Det var därför med stor misstänksamhet som jag tog mig an Tony Tavasts debutroman, Konspirationen mot Holmberg. Redan efter första kapitlet visade sig dock min skepsis obefogad och jag förstod snart att jag satt tänderna i en verkligt rar fisk i den svenska bokflodens trögt framflytande stim av halvdöda thrillers och kriminalromaner.

Utgångspunkten för Tavasts tankeexperiment är nämligen högst originell:  Moderata samlingspartiet vann en knapp men för landet avgörande seger i riksdagsvalet 1968. Under den karismatiske Yngve Holmberg slog man in på en ny och frihetlig väg samtidigt som den nya regeringen med stor beslutsamhet gjorde upp med den korruption och det mörka arv som den socialdemokratiska regimen lämnat efter sig.

För att undvika att ställas inför rätta går ett stort antal ledande socialdemokrater under ledning av f.d. ecklesiastikminister Palme i landsflykt. Inom några år inleder den ”Socialdemokratiska frihetsfrontens” väpnade gren ett intimt samarbete med Moammar Khadaffi och upprättar baser och träningsläger i Libyen.

1970 inträder Sverige i Atlantpakten och snart vinner Yngve Holmberg internationell uppmärksamhet som överbefälhavare för de svenska trupper som har en avgörande betydelse för segern över kommunismen under det krig som kommer att kallas "den stora östasiatiska konflikten". Jordskredssegern i valet 1976 befäster Holmbergs ställning som älskad landsfader och internationellt respekterad statsman.

Handlingen i ”Attentatet mot Holmberg” utspelas under några laddade veckor kring nyåret 2000. Inom den svenska senaten förbereder man det supreme event som samtidigt är ett firande av millennieskiftet och den 75-årige statsministerns födelsedag. Fonden utgörs av ett kärleksfullt tecknat Stockholm. (som stadsskildrare leder för övrigt Tony Tavast tankarna till en Bo Bergman eller en Per Wästberg och om jag har någon invändning mot hans bok, skulle det vara att den lyriska impressionismen ibland går ut över thrillerns krav på ett uppdrivet tempo) och stämningen kan närmast beskrivas som idyllisk.  Tavasts kontrafaktiska Sverige
verkar faktiskt vara ett lyckligt land, på ljusårs avstånd från den moderna välfärdsstatens slavsamhälle. Arbetslöshet och huliganism är endast obehagliga minnen från ett avlägset förflutet. Kvinnornas bröst är runda och fylliga och ingen känner till begreppet pensionsbroms.

Men Tony Tavast är varken idylliker eller utopiker och vi befinner oss inte vid historiens slut. Snart nog tornar mörka moln upp sig och det visar sig att något är ruttet också i Sverige.

I centrum för den vindlande intrigen står Yngve Holmberg själv och statsministerns alltmer spända relation till Carl XVI Gustaf. Den svartsjuke kungen har aldrig kunnat tolerera Holmbergs framgångar och sätter dessa i samband med sin egen minskande popularitet. När det uppdagas att Holmberg dessutom sedan många år haft en intim relation med drottning Silvia bestämmer sig den hanrejade monarken för att skrida till handling. I det neutrala Schweiz inleder en grupp sammansvurna rojalister i största hemlighet förhandlingar med socialdemokratiska fundamentalister. Målet: att likvidera Yngve Holmberg, återupprätta kungens ställning och införa löntagarfonder.

Detta är den spektakulära bakgrunden till den rafflande och dramatisk händelseutveckling som för alltid kommer att förändra Sveriges framtid. Jag kan garantera att den som förväntar sig spänning på absolut toppnivå inte kommer att bli besviken på ”Attentatet mot Holmberg”. Själv kunde jag inte lägga den ifrån mig utan sträckläste de 450 sidorna under en dag och en natt. Ja, så skickligt hanterar Tony Tavast thrillerförfattarens hantverk att den förbländade läsaren vid en första genomläsning kan missa hans verkliga ärende. Det vore synd, för Tavast är en författare som ställer ett antal ytterst angelägna frågor.

Vad skulle ha hänt med vår moral, med sanning och lögn, i ett samhälle som inte i decennier dominerats av en korrupt socialdemokrati och en bindgalen kulturvänster? Vad var det som gick snett med den svenska konservatismen? Finns det ögonblick då nationer och individer verkligen har möjlighet att fatta avgörande beslut?

Konspirationen mot Holmberg erbjuder inga enkla svar - men Tony Tavast har både intelligens och mod att ställa några ytterst angelägna frågor. Frågor av det slag som vi alla borde ställa oss, särskilt i en tid som denna. Det är bra. Det är starkt. Det är engagerande. Och det är mycket, mycket spännande. Se till att läsa den här boken.

Göran Baugh, Barometern

Tony Tavast
Attentatet mot Holmberg
Omfång: 458 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 210:-

Signerat Wered: Resignation och pimpelfiske

Ack, jag har vandrat under SAP:s ljusröda, anarkisternas svarta och jihadisternas gröna fanor, jag har iklätt mig predikarens säck och aska liksom diplomingenjörens nylonskjora. Jag har bestigit de högsta topparna i anarkens solitära alplandskap och låtit mig uppgå i den jublande massan på LHC:s hemmamatcher. Allt visade sig vara halm och fåfänglighet. Idag finner jag den högsta menings glädje i ensamheten ute på Roxens is, med pimpelspö och en god cigarr.

Ensam på isen kan jag glömma vännernas svek och kritikernas lömskhet, samtidens förflackning och den tilltagande fördumningen. Här kan, om så bara för en kort stund, förnimmas något av den stora Traditionens anda.

På väg hem fattar jag ett avgörande beslut: att aldrig mer befatta mig med, låta mig besudlas av, denna samtids sjaskighet.

Om "Hermann och Carin. Kärlek i hakkorsets skugga"

Sveriges förhållande till Tredje riket utövar alltjämt en stark dragningskraft på såväl akademisk forskning som populärkultur i vårt land. Det finns anledning att förhålla sig skeptisk till denna fascination eftersom den inte sällan är av ett ganska osunt slag. Dessutom finns det givetvis skäl att fråga sig hur mycket mer som egentligen kan sägas om nazismen och Sverige.

Oändligt mycket, tydligen. Ty snart kommer en mastig helaftonsfilm i regi av Richard Hobert med titeln Hermann och Carin. Kärlek i hakkorsets skugga. Det ryktas dessutom att detta endast är första delen i en planerad duodekalogi om Sveriges förhållande till Tyskland under perioden 1924-1945. Bäva månde biopubliken.

Carin Kantzows öde är välkänt sedan tidigare. Hon var societetsdamen i Stockholm som 1920 föll pladask för den tyske, stilige och högt dekorerade stridsflygaren och sedermera nummer två i naziriket, Hermann Göring. För honom lämnade hon man och son (vilket gav pojken livslånga sår i själen) för att leva ett osäkert och äventyrligt liv i Europa under inte sällan svåra ekonomiska förhållanden (vilket tiggarbreven till Carins föräldrar vittnar om).

Hermann Göring var tidvis taxiflygare i Sverige och han och senare fru Göring bosatte sig på Odengatan i Stockholm – givetvis en skandal. Sedan Hermann behandlats för skador under första världskriget var han morfinist, en last som skulle komma att förvärras i Sverige, förändra hans fysik och psyke och få honom intagen på Långbro mentalsjukhus. Han blev inte ren förrän han avgiftats i fångenskap. Efter den misslyckade kuppen i München 1923 och fram till dess att man kunde återvända till Tyskland efter påtvingad exil levde makarna ständigt kringflackande.

Carin hade en medfödd hjärtsjukdom som till Hermanns väldiga förtvivlan 1931 tog hennes liv. Då hade deras ekonomi stabiliserats. Göring var riksdagsman för nazistpartiet och utökade inkomsterna genom mutor från flygbolag och flygindustri. Över Carin reste han ett groteskt monument, Karinhall, en gigantisk herrgård fylld av Carinmemorabilia och stulen konst.

Räcker detta till film på tre och en halv timme? Nja, det gör det förstås inte och Hermann och Carin dras med åtskilliga longörer och transportsträckor. Inte minst är det ett förskräckligt, planlöst flygande hit och dit i den första halvan av filmen.

Riktigt fart får den faktiskt inte förrän Carin dör, Hermann säkrat tillgången på morfin och lever upp i rollen som korrupt statsman och glad gamäng. Henrik Dorsin lyckas faktiskt förmedla något av den rundnätte mutkolvens joie de vivre och är därmed filmes största (och enda) tillgång.

Men det är så dags. I övrigt är nämligen allt ganska förfärligt. Den svenska skådespelareliten har bjudits in, till ingen nytta. Man stånkar, stönar och försöker tala tyska. Det slås i dörrar, smälls med klackar och fälls bomber men resultatet liknar mest ett urartat lajv. Lena Endres tolkning av sin karaktär är hopplöst anakronistisk. Rikard Wolff som kronprins Gustav Adolf är ett lika obegripligt val som Paolo Roberto i rollen som Joseph Goebbels. Bäst bland birollerna är Rolf Lassgård som Ernst Röhm. Och Lasse Åberg fungerar förvånansvärt bra i rollen som den träaktige Gustav V. Det hjälper dock inte för att rädda denna soppa.

Hermann och Carin är ett hopplöst pekoral där den tyska riksörnen flaxar som den värsta kalkon. Kärlekshistorien är obegriplig och gestaltningen av det historiska skeendet försvinner alldeles i den barocka operettrekvisitan. Filmens försök till apokalyptisk avslutning blir en orgie i oavsiktlig komik. Det allra sorgligaste är att det är så tydligt att Richard Hobert försökt åstadkomma ett ödesdrama om makt och korruption men när Hermann Göring till slut går under är det omöjligt att hålla sig för skratt.

Laura Larefalk

Kurt Wered om rävjakt och politik

Det är för bedrövligt.

På besök hos frisören bläddrade jag i förmiddags i Svenska Dagbladet, denna tummelplats för popsnören, nöjesjournalister och andra tivolisamhällets lakejer, när min blick föll på en kommentar på ledarsidan som skilde sig från den vanliga, politiskt korrekta smörjan.

Johan Wennström skrev där insiktsfullt om den engelska rävjakten och påpekade att denna (idag tyvärr förbjudna) institution inte bara haft ett stort socialt värde utan också kunde vara sätt att komma tillrätta med den besvärliga dvärgbandmasken .

Vad var nu detta? Det var åtskilliga år sedan någon svensk skribent tordes ta till orda i detta känsliga ämne. Det enda undantaget är väl Ronnie af Kleen-fforbes, som naturligtvis är persona non grata i den försumpade ankdammen. Skulle man kunna se Wennströms artikel som ett tecken på att det, äntligen, blåser en frisk vind över det kulturella ödelandet?

Ack, än en gång grusades mina förhoppningar.

Efter klagomål från diverse feminister och rävkramare, fann Wennström det för gott att publicera en försäkran att det hela naturligtvis varit en ironi, ett skämt och att han naturligtvis inte på allvar förespråkat rävjakt. Det hela ska i stället ses som ett utslag av "mild anarkism". 

Exit, Wennström. Jag kommer inte att läsa ett ord mer skrivet av denne ryggradslöse ögontjänare.

Det här landet har i sanning de journalister det förtjänar. Jag väntar mig ingen förbättring på den fronten, lika litet som jag tror mig få se några fler rävjakter. Vi lever i plebejernas tid, i ett land där höjden av kultur utgörs av folkhemsanglofiler som Johan Hakelius eller den outsägligt vulgära älgjakten.
 
Det är så man vill kräkas.

Kurt Wered om Bengt Fram

Bengt Frams bok om sin tid på Tankesmedjan Wereds vådligheter och vår vänskap ligger framför mig på bordet men jag har ännu inte orkat läsa den och jag tror heller inte att jag någonsin kommer att göra det. Ett sådant svek, en sådan dolkstöt i ryggen, måste förbli obegripligt.

Årtiondens vänskap, oräkneliga diskussioner om samtidens stora ödesfrågor, delade triumfer och nederlag på LHC:s matcher... Hur lätt väger inte sådant när en Judas hör klirret av silverpenningar i kassan.

Att Fram, som jag hjälpt och stöttat på så många olika sätt, skulle vara en sådan... Det är obegripligt. Nu vill jag bara lämna denna sorgliga historia bakom mig och gå vidare på min solitära väg.

Med visst intresse har jag ändå tagit del av pressens reaktioner. Särskilt insiktsfull tycks mig Kristian Runkells kritiska recension i dagens Barometern:


Närsynt blick inifrån Wereds tankesmedja

Tankesmedjan Wereds vådligheter var en ”jättelik stormarknad för radikalkonservativa åsikter”, menar Bengt Fram i sin lika illa skrivna som hett omdebatterade bok, ”Wereds vådligheter. Historien bakom sajten som förändrade Sverige”. Det är en av få pregnanta formuleringar i ett boksläpp som knappast präglats av den tankens klarhet som Wereds vådligheter menar sig stå för. En mer förvirrad partsinlaga får man faktiskt leta efter, och Bengt Fram verkar vara en nästan lika god kålsupare som den egendomlige herr Wered, även om han iscensätter sig som förnuftets röst i detta mediala ödesdrama.

Men stormarknadsmetaforen är bra. Den uppmärksammar till exempel huruvida Wereds vådligheter egentligen betraktat sig själv som reell innehållsleverantör eller simpel förmedlingsinstans av kontroversiella ideologier. Under de senaste åren har ju Wereds vådligheter dels bearbetat och aktualiserat det intellektuella arvet från 1900-talets mest radikala revoltörer och tänkare, sådana som Spengler, Weininger och Evola – och ibland rentav själva redigerat den, som i den uppmärksammade översättningen av Weiningers samlade verk – dels sett sig som ett forum för aktuell kultur- och samhällsdebatt. Wereds vådligheter är såtillvida ett exempel på en tilltagande förskjutning av de binära polerna ”information” och ”kunskap”, där termen ”data” blivit allt viktigare. De stora tänkarnas verk läser man inte i en handvändning.

Sådana resonemang hittar man nu inte i Bengt Frams bok; det är snarare en ganska träaktig och omständligt berättad historia som förlorar sig i detaljer och undviker, eller snarare inte förmår att lyfta blicken. Framställningen är djupt förankrad i de svenska pensionärernas situation under regeringen Reinfeldt, till lika delar präglad av bisarra och skrattretande konspirationsteorier som befängda planer på upprättandet av ett gerontokratiskt styrelseskick. Detta har nu aldrig varit Wereds vådligheters fundamentala uppgift. Det har aldrig handlat om pensionärernas ställning, utan tvärtom. Kurt Wereds uttalade mission har alltid varit att mobilisera ungdomen. Frams långa och vindlande diskussioner om Östgötaskolans rön och det gotiska folkets urhem i Hjulsbrotrakten förlorar sig också ständigt i knappologier och ältandet av polemiker som ingen människa längre minns.

I sina bästa stunder har Wereds vådligheter blottat en sårbarhet – eller möjlighet, beroende på perspektiv – och lyfta fram potentialen för det som de facto är genomförbart i det liberalistiska "krämarsamhällets tivolikultur". I en situation där allt fler kapitulerat inför dess förföriska toner har den här tankesmedjan handlat om ett slags radikalkonservatismens sammansvärjning och hämnd på världen; på många sätt fullständigt patetiskt, naturligtvis, och samtidigt helt central för att förstå vår egen samtid. I dag är det entrepenören, feministen och medelmåttan snarare än konstnärern, misogynen och geniet som tänjer gränserna för det möjliga.

Kanske är det därför två övergripande lärdomar man bör dra av Wereds vådligheter, eller åtminstone fundera över.

Å ena sidan handlar det om att uppmärksamma det slags mobiliserande av "de med Roten förenade, maskulina krafter" som sedan länge är sysselsatta med att lyfta fram den tidlösa, hierarkiska samhällsordningens potential, något som alltför många haft svårt att ta till sig.

Å andra sidan har Wereds vådligheter satt fingret på, och indirekt påverkat, det tilltagande förfallet och rötan i moderniteten. Med kunskap om dess snara sammanbrott kan ju vem som helst med lite programmeringskunskaper bidra till att den stora traditionen återupprättas. Möjligen kommer Wereds vådligheter såtillvida att på sikt betraktas som grundläggande för en framtida radikal reaktion 3.0.

Vem är rädd för der steppenwolf?

Erica Sagn läser en avhoppares historia om Wereds vådligheter.

I sista kapitlet, på sidan 396, skriver Bengt Fram det till slut rakt ut:

"Varje urval är censur".

Att han har högst idiosynkratiska, och ibland megalomana, åsikter om journalistik och information har man fattat långt tidigare. På sin sajt Östra Götalands fria vidder görs inte heller något urval bland de infall och hugskott som rinner upp i den argsinte, pensionerade gymnasieadjunktens hjärna. Han publicerar allt.

Och i sin nya bok, Wereds vådligheter, sajten som förändrade Sverige, hävdar Fram att den tidigare vännen och vapendragaren Kurt Wered började svika sina ideal redan när Wered, som relativt välbeställd avtalspensionär, valde att skriva om radikalkonservatism och traditionalism, ishockey och homoerotik istället för att utnyttja sin position till att debattera frågor om östgötsk identitet och den nuvarande regeringens "krig mot de äldre". Då började Tankesmedjan Wereds vådligheter, med Frams ord, handla om att "få uppmärksamhet i media".

Bengt Frams bok om vänskapen med Kurt Wered och arbetet med att etablera en plattform för den så kallade Östgötaskolans mer grumliga, identitära spekulationer är skriven som vore han en före detta sektmedlem. Fram till helt nyligen var han en av Kurt Wereds närmaste medarbetare. Sedan stängdes, eller hoppade, han av – beroende på vem man frågar.

Fram till det bittra slutet skildrar boken en fantastisk succéhistoria.

Från att ha bestått av av två till synes förvirrade pensionärer, en åldrad PC och en server som ständigt hotade att kollapsa blev Wereds vådligheter på bara två år ett begrepp som förändrade journalistiken, idédebatten och synen på radikalkonservatism i Sverige. Bokförlaget Anark är ett uppsträckt långfinger i röven på den bokbransch som ständigt ojar sig om det ena och det andra. Med detta initiativ har man visat att det går alldeles utmärkt att ge ut smal, krävande och inopportun litteratur också i ett land vars kulturdebatt för det mesta håller sig på rena sandlådenivån.
Och liknelsen börjar bli sliten, men Fram och Wered påminner verkligen om ett rockband som turnerar runt i Europa, provocerar åhörare, kallar folk för "kretiner", säljer merchandise och visar att potensen inte nödvändigtvis upphör efter pensioneringen.

De är arroganta, oorganiserade och varandras totala motsatser.

Wered skildras som en svårt autistisk slusk som lever på Solita och cigariller, klär sig i uniformspesedlar från Överskottsbolaget och försörjs av hänförda fans. Fram framstår å sin sida som ett kontrollfreak utan andra politiska åsikter än de som direkt berör den förhatliga pensionsbromsen. Han retar sig på kollegans bristande hygien och är noga med att påpeka att han själv alltid äter ekologisk mat.

I takt med att Wereds status som stjärnintellektuell ökar, förvandlas Fram till den sure basisten som tycker att bandet inte skulle vara någonting utan honom, och till slut lanserar sina soloprojekt: den östgötska identitarianismen och kravet på regeringen Reinfeldts omedelbara avgång. (Det bör tilläggas att båda fått åtskillig uppmärksamhet av Tankesmedjan Wereds vådligheter, men Fram vägrar svartsjukt att medge att andra projekt skulle vara av det minsta intresse.)

Båda anklagar varandra för personlighetsstörningar och sabotage. Till slut hävdar Bengt Fram att Wereds vådligheter och Anark förlag blivit en kult. Han hatar Wered till den grad att han är beredd att misshandla honom.

Bodelningen blir riktigt smutsig.

En av teknikerna förstör den programvara han skapat. Bengt Fram tar med sig en stor mängd manuskript och ser dessutom till att Kurt Wered blir avstängd från Facebook.

Om det stämmer är oklart. Boken är en inlaga i en pågående skilsmässa och Bengt Frams version väcker ungefär 40 000 miljarder frågor.

Men hur han än anstränger sig för att utmåla Kurt Wered som en paranoid kultledare blir det tydligt att han själv inte riktigt fattat grejen med Wereds vådligheter. Varje urval är inte censur. Tvärtom. Varje urval är försök att skapa ett meningsfullt sammanhang, att kommunicera och ge publiken verktyg att förstå.

En av Kurt Wereds stora bedrifter är att han är en aggressiv medieentreprenör. Han har redigerat, publicerat, samarbetat och gjort pr för sin form av radikalkonservatism, den idealiska misogynin och anarkiska jihadismen. Sajten Wereds vådligheter och bokförlaget Anark har skaffat sig oerhörd trovärdighet på kort tid och har samtidigt återskapat förtroendet för den kraftfulla, ultraistiska högerns revolt. Wereds mål var länge att driva ”världens mest aggressiva tankesmedja”. Det har lyckats. Han har dessutom förstått att utnyttja fascinationen kring sin märkliga person för att få ut sin kritik av liberalismen och feminismen, krämarsamhället och samtidens nivellering av alla värden.

Ironiskt nog agerar Bengt Fram nu som en skoningslös konkurrent till Wereds vådligheter. Han stjäl idéer, smutskastar motståndaren och marknadsför sig själv som det bättre alternativet.

Men oavsett om man hejar på Fram eller Wered  väcker boken allvarliga frågor om vilka som är samtidens mest avgörande ödesfrågor och formerna för att hantera dem. Och naturligtvis är det något tragiskt över denna splittring mitt i hjärtat av den svenska radikalkonservatismen. För aldrig har det väl varit mer angeläget än nu att sluta leden och hålla fanorna högt.

Vi är många som hoppas att de ärrade kämparna skall finna något slags försoning, trots Bengt Frams rasande partsinlaga.

Stig Cederholm: "Wällkommen aus Knohult"

Ur Bertil Bergqvists inledning:

Alla har vi väl då och då ägnat oss åt kontrafaktiska fantasier. Hur skulle livet ha utvecklat sig om inte om hade varit den där gången? För att inte likna vilka dag- eller mardrömmar som helst bör dock dessa fantasier – om de ska kallas kontrafaktiska – ligga så nära det möjliga osm möjligt.

Så är fallet med Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika (2004), där nazistsympatisören Charles Lindbergh väljs till president, vilket så när var på väg att ske. Men Roth driver inte fantasin längre än något år framåt – Lindbergh försvinner spårlöst, Roosevelt blir president och historien återgår i sin kända fåra.

När Hans Alfredson i Attentatet i Pålsjö skog (1996) leker med den plausibla föreställningen att också Sverige blev ockuperat av tyskarna under andra världskriget, sträcker sig scenariot aldrig bortom själva kriget. Däremot får han tillfälle att placera ett antal namngivna nazisympatisörer på de maktpositioner de rimligen skulle ha fått.

I den brett upplagda roman, Wällkommen aus Knohult, som Stig Cederlund arbetade med under många år och som förelåg i ett fullbordat manuskript vid hans frånfälle 1980, genomförs en liknande kontrafaktisk historieskrivning. Tyskland segrade i andra världskriget och när romanen börjar, några år in på 1970-talet, är Sverige anslutet till det germanska rike som omfattar stora delar av den europeiska kontinenten och det förutvarande Sovjetunionen.

Sverige har blivit en viktig del av det nya "Germanien" och Stockholm är väldets andra huvudstad. Albert Speer är rikets nya führer och är i Cederholms skildring något av en upplyst despot. Lugn och ordning råder sedan många år i det favoriserade "Nordland" och det samhälle som Cederlund beskriver är närmast utopiskt: Sveriges landslag i fotboll firar triumfer på Olympiastadion i Berlin, femårsplanernas mål överskrids med råge, kvinnorna är halmblonda, med breda höfter och högt sittande bröst. Landets skogar är fulla av vildsvin och hjort. Gäddan leker i vassen och tillgången på schnapps tycks obegränsad i detta blomstrande schlaraffenland.

I det lilla småländska samhället Knohult råder samtidigt ett slags mild anarki. Efter en karriär i Waffen-SS har Åsa-Nisse och hans trogne vapendragare Klabbarparn återvänt till fädernesbygden där de nu drygar ut sina pensioner med fiske och tjuvjakt. Den nitiske gauleitern Kampfrad har beslutat sig för att näpsa de anarkistiska bönderna och till sin hjälp har han kommendanten Vennberg. Bokens inledning har en närmast rapsodisk, farsartad karaktär där Kampfrads och Vennbergs försök att gripa Åsa-Nisse ständigt gäckas av den underfundige tjuvjägaren. Den som läst Cederholms övriga böcker om Åsa-Nisse, Eulalia, Knohultarn och alla de andra kommer snart att känna igen sig.

Bokens avslutande delar har en annan och betydligt mörkare karaktär som på ett markant sätt skiljer Wällkommen aus Knohult från Cederholms övriga böcker. Åsa-Nisse och Klabbarparn har nu tagit sig till Stockholm för att ta patent på en vätebomb, "Eulalia III",  som gubbarna byggt i ladugården. Hack i häl på dem befinner sig samtidigt Kampfrad och Vennberg och till jakten sällar sig snart Klabbarparns svärson, den ryslige kulturkommisarien Schein.

Vi får följa Åsa-Nisse och Klabbarparn på vad som snart utvecklar sig till en helvetsvandring genom den nationalsocialistiska byråkratins korridorer. Det tillsynes välordnade samhället visar sig ansatt av en svår röta bestående av korruption och sexuella utsvävningar. Gubbarna förblir heller inte oberörda av sin kontakt med denna skuggsida. Under sina försök att avyttra ritningarna till bomben tvingas Åsa-Nisse och Klabbarparn till ett avgörande beslut: ska de vara trogna sina höga ideal eller ska de ge efter för den kosmopolitiska liberalismen, representerad av den dubbelspelande och ständigt piprökande Oberstgruppenführer Sundman.

Wällkommen aus Knohult är samtidigt en utopi och en dystopi, ett muntert kontrafaktiskt äventyr och en rasande nyckelroman. Jag förmodar att bokens läsare kommer att vara lika kluvna som jag själv varit. Den ställer väsentliga frågor och många inslag visar en oroväckande likhet med vår tid, trots att satiren egentligen har sin udd riktad mot det tidiga 70-talets kulturpotentater. Men det råder aldrig någon tvekan om att författarens perspektiv är den övertygade nationalsocialistens, vilket gör att skratten lätt fastnar i halsen och romanens skurkar (särskilt den kommunistiska liga som leds av den hänsynslöse partisanhövdingen Myrdal) framstår som dess verkliga hjältar, även om Cederlund framställer dem som veritabla monster.

Wällkommen aus Knohult är också ett ojämnt verk. Här finns långa passager som bärs fram av en feberaktig, hallucinatorisk intensitet vars like få svenska författare kommit i närheten av. Porträtten av Kampfrad, Schein, Vennberg och Sundman är förmodligen de elakaste karikatyrer jag läst, åtminstone sedan satirtidningen Egget lades ned. Men här finns också longörer, inte minst i de slapstick-artade inledningskapitel där Cederberg återanvänder material från de tidigaste Åsa-Nissenovellerna. Här går humorn helt klart på tomgång.

Som helhet utgör ändå Wällkommen aus Knohult något helt unikt i Cederholms omfattande författarskap. Utan tvekan är det hans allvarligaste och högst syftande verk. Också omfånget, närmare 900 sidor, gör boken till ett unikum och som förvaltare och redaktör av Cederholms rika nachlass har jag valt att publicera den som ett eget nummer.

När nu Wällkommen aus Knohult äntligen ges ut, trettio år efter Cederholms död, torde det ändå stå fullkomligt klart att vi har att göra med en av den svenska efterkrigslitteraturens allra märkligaste romaner. Detta bekräftas inte minst av det enastående intresse som föregått utgivningen. Redan innan boken hamnat på bokhandelsdiskarna ryktas det också om en filmatisering. Vi får bara hoppas att en sådan inte kommer att trivialisera sin litterära förlaga på samma sätt som tidigare Åsa Nisse-filmer. Sina brister till trots är Wällkommen aus Knohult definitivt värd ett bättre öde.
 
Stig Cederholm
Wällkommen aus Knohult
Omfång: 895 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 295:-

Stig Cederholm: "Åsa-Nisse i Stalingrad"

Det är den heta sommaren 1942. Åsa-Nisse och Klabbarparn har tagit värvning i Waffen SS och skickats till östfronten där man förbereder den stora offensiven mot Kaukasus. Livet i fält visar sig vara något annat än vad Nisse och hans kompanjon förväntat sig och efter att ha kommit i klammeri med Geheime Feldpolizei bestämmer de sig för att ta bondpermis.

Åsa-Nisse och Klabbarparn är på hemväg till Knohult när den stabsbil de "lånat" prejas av ett ryskt pansarförband. Tillsammans med en handfull andra fångar lyckas Åsa-Nisse ta över en rysk stridsvagn och gör ett fantastiskt fynd, en hemlig depesch från Stalin som avslöjar den ryska strategien. Det är bara några veckor innan slaget vid Stalingrad. Den avgörande drabbningen stundar.

Åsa-Nisse och Klabbarparn inser att depeschen är deras sista chans att rehabiliteras och de söker sig tillbaka till de egna linjerna där de med nöd och näppe undgår att avrättas som desertörer. I stället kommenderas de att som hemliga agenter bege sig till Stalingrad...

Där avbryts den skälmroman om Åsa-Nisse som Stig Cederholm aldrig hann fullfölja. Denna utgåva som redigerats av Bertil Bergqvist avslutas med en efterskrift och två tidigare outgivna noveller om den folkkäre smålänningen, Åsa Nisse i Bad Tölz samt Scharführer Åsa Nisse.

Inspirerad av kollegan Sven Hassels stora framgångar under 1960- och 70-talen planerade Stig Cederholm en serie självbiografiska humoresker om sina upplevelser i Waffen-SS. Ingen av dessa publicerades men Cederholm efterlämnade tusentals manuskriptsidor som redigerats av Bertil Bergqvist. Senare i år kommer Anark förlag att ge ut ytterligare två delar, Åsa-Nisse på larvfötter samt Hauptsturmführer Åsa-Nisse i Brasilien  i en serie som kommer att omfatta sammanlagt tio volymer. Det är utgivarnas förhoppning att publiceringen också kan bidra till att fördjupa den lika fantasilösa som förutsägbara "debatt" som åter blossat upp kring den ständigt kontroversielle Cederholm. 

Stig Cederholm
Åsa-Nisse i Stalingrad
Omfång: 234 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 175:-

Laura Larefalk om Bertil Bergqvists "Alte Kameraden i vått och torrt"

Stig Cederholm (1905-1980) och Johnny Bode (1912-1983) är två av det svenska 1900-talets mest komplicerade, missförstådda och misskända kulturpersonligheter. Båda vann under sin livstid avsevärda framgångar och folklig popularitet men de möttes också av kritikernas och kulturetablissemangets hån och förakt. Även om oförglömliga gestalter som ”Åsa-Nisse” och ”Neger-Joe” fortfarande ingår i det folkliga medvetandet, på ungefär samma sätt som urmakare Fredman eller Majorskan på Ekeby, håller deras upphovsmän långsamt på att försvinna i den kollektiva glömskan.


Bertil Bergqvists dokumentärroman, Alte Kameraden i vått och torrt är därför något av en kulturgärning. Boken fördjupar vår förståelse av dessa ytterst sammansatta personer som, visar det sig, också upprätthöll en mångårig vänskap och formar sig dessutom till något som närmast kan beskrivas som ett försök till postum återupprättelse. Utifrån ett väldigt material bestående av Cederholms och Bodes bevarade korrespondens, dokument från nyligen öppnade arkiv i Berlin och Moskva, journalanteckningar från svenska mentalsjukhus samt intervjuer med släktingar och vänner har Bergqvist skapat ett engagerande läsäventyr och en kulturhistorisk tour de force.

Både Cederholm och Bode var färgstarka karaktärer vars upptåg ofta balanserade mellan pikaresken och den internationella spionthrillern, något som Bergqvist på ett skickligt sätt utnyttjar. Här bjuds både en storartad komik mot svart bakgrund och rafflande äventyr. Det allra märkligaste med Alte kameraden är nog ändå att boken tvingar läsaren att radikalt omvärdera både Cederholms och Bodes oeuvre. Här framstår de nämligen som i grunden allvarligt syftande men i grunden missförstådda konstnärer.

Orsakerna till det njugga mottagande som mötte Cederholm och Bode är flera. Ett visst slags lutheransk misstänksamhet mot esprit och elegans har givetvis haft stor betydelse. (Samma slags ressentimentsfyllda utstötningsmekanism  och brutala mobbing som senare drabbade till exempel Johan Kinde och Björn Ranelid alltså.) Novellisten Cederholm framträdde dessutom i en tid då den svenska litteraturen ännu dominerades av 40-talismens dysterkvistar med vilka han hade ytterst litet gemensamt. Bode kan väl närmast beskrivas som en existentialist med revyn och kupletten som medium, en så ovanlig kombination att den redan från början var dömd att misstolkas.

Cederholms och Bodes fatala samröre med nazismen har också varit förödande för deras eftermäle, även om det först är helt nyligen som den förre hängts ut som nazist. (I ett intressant kapitel kontrasterar Bergqvist de silkesvantar med vilka svenska kritiker smekte andra medlöpare som PO Sundman och Karl Vennberg med den bepansrade näve som krossade Cederholm och Bode).

Stig Cederholm deltog i spanska inbördeskriget på nationalisternas sida och tog senare värvning i Waffen SS där han tjänstgjorde både på östfronten och i det ockuperade Norge. Det var också här Cederholm första gången mötte Johnny Bode, som först deltagit som frivillig i det finska fortsättningskriget och sedan satt upp en revy åt Quislingregimen i Oslo. Ingen av de båda herrarna var dock någon exemplarisk nazist och det är en ironi värdig dessa svarta humorister, att deras första möte ägde rum i koncentrationslägret Grini där de hade spärrats in efter att ha gjort sig skyldiga till stölder, fylleri och insubordination.

Efter återkomsten till Sverige följde några kaotiska år; både Cederholm och Bode tillbringade perioder på olika mentalsjukhus och kontakten återupptogs inte förrän den senare kontrakterades att skriva musiken till den första Åsa Nisse-filmen 1949. Det blev en kort återförening och de båda kom snart att gå skilda vägar. Samtidigt som Cederholm kom att befästa sin ställning som en lika produktiv som framgångsrik författare, tvingades Bode i ett slags exil. I den brevväxling som Bergqvist generöst citerar från kan man också märka en tilltagande skepsis och misstänksamhet från Bodes sida. Särskilt Åsa Nisse-filmernas exempellösa framgångar tycks ha väckt hans avund och motvilliga beundran.

De båda vännerna fortsatte ändå att uttrycka ömsesidig respekt och beundran. Brevväxlingen fortsatte och Bode skickade 1968 ett signerat exemplar av den framgångsrika LP:n Bordelmammas visor som Cederholm lät rama in och hänga på väggen i sitt bibliotek, mellan fotografier av Hermann Göring och Lill-Babs.

Man planerade också ett sammanträffande som dock hela tiden blev förhindrat och uppskjutet. När det slutligen kommer till stånd en bit in på 70-talet är de grånade storheterna både uppladdade och förväntansfulla, fast så att säga från fel håll.

Bergqvists gestaltning av detta möte, en middag som finns omnämnd i en del biografiska notiser, är romanens absoluta höjdpunkt. Det är ett komiskt uppvisningsnummer vars bländande konversation och virtuosa ordvitsande saknar motstycke men här öppnar sig också emellanåt avgrundslika djup som skänker texten ett hemlighetsfullt sug och en kuslig, dissonant klang.

Bode är påläst, har förberett sig grundligt för att kunna föra en avancerad litterär konversation. Han har lärt sig hela passager ur Åsa Nisse-novellerna utantill och vill gärna visa det. Cederholm orkar knappt lyssna. Han är enbart intresserad av att prata snusk och utbyta slipprigheter och ordvitsar. Det är med andra ord upplagt för en allvarlig krock. De vill se en del av sig själva hos den andre. Det lyckas inte. De byter samtalsämnen, de byter stolar och skämtar en stund om att byta fruar, men de hamnar aldrig rätt och får aldrig syn på det de vill se. De är för gamla och trötta för att erkänna detta och blir bara mer och mer cementerade i den roll de bestämt sig för att spela, eller som den hatiska kritiken och masspublikens tvetydiga kärlek tvingat in dem i.

Så slutar Bertil Berqvists märkliga dokumentärroman med ett slags gestaltad meditation över det pris den får betala som översköljs av både framgångens sliskiga sötma och den oförstående kritikens bittra galla. Alte Kameraden i vått och torrt är samtidigt en komisk tragedi och en tragisk komedi – och vad kunde vara en lämpligare form för den märkliga berättelsen om Stig Cederholm och Jonny Bode?

Bertil Bergqvist
Alte Kameraden i vått och torrt. En dokumentär fiktion
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Ronnie Aschberg: Leninstölden och den svenska terrorismen

I oktober 2009 stals Vladimir Lenins balsamerade kropp från sin glassarkofag i mausoléet vid Röda torget i Moskva. Ett brott som väckte chock och fördömanden inte bara i Ryssland, utan också inom den svenska vänstern. "Ett skamligt övergrepp på en försvarslös", skrev till exempel Clarté.

Mumien är cirka 165 cm lång och väger inte mer än 40 kilo. Att smuggla ut den från mausoléet behöver inte ha varit särskilt svårt, "men man måste veta hur man bär sig åt", sade en talesman för den ryska motsvarigheten till Riksantikvarieämbetet.

— Det här är fruktansvärt. Jag hoppas att polisen hittar Lenin snart och att han inte har delats i bitar, sade en representant för det ryska regeringspartiet till CNN dagen efter den spektakulära rififi-kuppen. Att samma parti sedan länge velat stänga mausoléet och begrava Lenins kropp, tycktes inte spela någon roll. "Det här är en obegriplig aggressionshandling riktad mot den ryska nationen och folket", sade premiärministern Vladimir Putin i sitt nyårstal ett par månader efter stölden.

Även i Sverige väckte alltså det stulna liket starka känslor. En upprörd Jenny Lindahl Persson kommenterade det inträffade i TV:s Rapport:"Jag chockades i morse när jag hörde om stölden av Lenin. Även om vi inte
vet exakt vem som stal honom så är stölden av ett så symboliskt föremål en attack mot minnet av socialismens historia."

Gränsbevakningen stärktes omedelbart och den ryska regeringen utfärdade en belöning på en miljon rubel till den som kunde lämna avgörande uppgifter om stölden. Både Interpol och Europol kopplades in på fallet och  i mitten av januari 2010 meddelade polisen i St Petersburg att man gripit fem män som beskrevs som huliganer och kosmopoliter. Motivet till stölden tycks ha varit ekonomiskt och inte politiskt. Efter hårda förhör medgav de anklagade att man agerat på uppdrag av en "utländsk affärsman" och att man tagit emot en större summa pengar för att utföra stölden och smuggla ut Lenins mumie ur landet.

När den balasamerade kroppen återfanns hade den styckats i fyra delar, vilket väckte en ny våg av bestörtning och avsky. Vad som kommer att ske med revolutionsledarens kvarlevor är ännu osäkert. Beställaren av det makabra brottet har förblivit okänd.

Tills nu.

I sin nya bok, Leninstölden och den svenska terrorismen, avslöjar journalisten Ronnie Aschberg att det var en riksbekant, numera avhoppad medlem av det svenska Vänsterpartiet som var hjärnan bakom stölden. Tanken var att sälja kroppen vidare till utländska vänsterrörelser villiga att betala dyrt för Lenin. Pengarna skulle sedan finansiera den autonoma vänsterns terrorverksamhet i Sverige.

I boken, som kan komma att visa sig vara årtiondets avslöjande reportage, hävdar Ronnie Aschberg att de kommunistiska aktionsgrupperna i Sverige redan har tillgång till automatvapen, sprängämnen och äldre, men funktionsdugliga, raketgevär från Ryssland som man planerat att använda mot "revisionisterna" under Vänsterpartiets kongress. Den före detta poliskommissarien Tommy Lindström intygar också att pengarna för försäljningen av Lenin skulle ha finansierat terrorverksamhet i Sverige med syfte att återföra Vänsterpartiet till en uttalat marxist-leninistisk linje.

Ronnie Aschberg är författare och journalist. Han har arbetat för bland andra Aktuell Rapport,  Veckans Brott och Kriminaljournalen.  Hans debutbok, den självbiografiska Familjens röda får, kritikerrosades och har även givits ut i Danmark och Norge. Han har också rest i och skrivit om Thailand, Moldavien och de baltiska staterna.

"Med Leninstölden befäster Ronnie Aschberg sin ställning som en av våra djupast grävande journalister. Boken är spännande som den bästa thriller men ger också en skakande bild av den utomparlamentariska vänstern i Sverige."
- Kristian Runkell, Barometern


Ronnie Aschberg
Leninstölden och den svenska terrorismen
En originalpocket från Anark förlag
Pris: 50:-
Utkommer i april 2011

Jimmy Hogg läser Karin Barbalanders "Paragrafryttarna"

Den internationella framgångsvågen för skandinaviska kriminalromaner visar inga tecken på att avta – tvärtom har Stieg Larsson-effekten skapat ett så mäktigt sug att till och med en medelmåtta som Camilla Läckberg kan surfa ut i världen på bara eftersvallet och håva in en års­inkomst på 21 miljoner.

Samtidigt är det väl högst tveksamt om Karin Barbalander någonsin kommer att bli mångmiljonär. Att hon är en av ytterst få som förtjänar det inflationsdrabbade epitetet "deckardrottning" torde ändå stå klart. Med den ytterst märkliga sviten om Konrad Werup har hon kvalificerat sig som en av de främsta svenska prosaiserna, alla kategorier. Som deckarförfattare har hon visat att genren kan lyftas nivåer som en Läckberg, en Larsson eller en Kepler aldrig haft en aning om.

Men litterär framgång motsvaras som bekant inte av pekuniär dito. Barbalanders romaner är dessutom lika mycket idéromaner som deckare och med sin uttalat radikalkonservativa och libertinska hållning torde hon vara dömd till utanförskap - åtminstone i Sverige. Ty samtidigt som Barbalander uppmärksammas alltmer i den anglosaxiska världen har hon förblivit något av en "doldis" i Sverige. Det är priset man får betala för att gå emot strömmen i den politiskt korrekta ankdammen. Att Barbalander skulle dagtinga med sin konstnärliga integritet är naturligtvis omöjligt att tänka sig. Hon är helt enkelt för stor för det här landet.
I sin senaste roman, Paragrafryttarna återvänder Barbalander till den universitetsmiljö som hon tidigare skildrade så övertygande i Dödligt habitus och Mord med akribi. När den nya berättelsen tar sin bloddrypande början har det har gått ett par år och atmosfären är, om möjligt, ännu mörkare. Akademin framstår här som ett slagfält och en värld utan nåd.

Claës Valerius är 32-årig doktorand i civilrätt på Stockholms universitets Juridicum, en ambitiös man med ett dunkelt förflutet. Han blir förföljd av en yrkesmördare genom hela romanen. Lydia Roslin är en 25-årig kommisarie på Säpos enhet för kontraterrorism, ättling i rakt nedstigande led till Alexander Roslin vars modell, "Damen med slöjan", hon är en levande kopia av. Hon är en också en jävel på japanskt bågskytte och kinbaku.
I henne har svensk kriminallitteratur fått en hjätinna som inte backar för vare sig polisreglemente eller erotiska eskapader och dessutom gör typecastingen för en kommande filmversion till en ren skönhetstävling. Att hitta motsvarigheter i den samtida kriminallitteraturen låter sig egentligen inte göras men av Arne Dahl – snarare än av Dan Brown – har författaren kanske ”lånat” greppet med ett kultur­historiskt element i intrigflätningen, av Roslund & Hellström den etiska problemställningen, förutom det traumatiska sår som plågar kommissarien i huvudrollen, låt vara att hennes Roslin är en långt mer sammansatt och intressant gestalt än någon annan i det svenska deckarträsket.

Som romanförfattare har man rätt att göra det lätt för sig. Virtuosen gör det dock aldrig. Barbalander tar sålunda på ett spektakulärt sätt livet av flera medlemmar av Juridicums institutionsstyrelse, som här framstår som en maktfaktor i samma klass som Serafimerorden. Just detta egendomliga sällskap tycks för övrigt ha åtskilligt med morden att skaffa, liksom föreningen Nationalmusei vänner. Lydia Roslins efterforskningar uppdagar också kopplingar till den svenska konspirationsrörelsen kring sajten vaken.se vars spekulationer om 11 september, klimatförändringar och internationella sammansvärjningar här tjänar som en dimridå för att dölja ett annat, och mycket mer sinistert spel. Ett spel som når sin dramatiska höjdpunkt i kulvertarna ute på Frescati efter en andlös jakt genom maktens korridorer.

Jag köper konstruktionen – intrigen är trots allt kriminalromanens nervcentrum. Och Barbalanders utnämning av en konstvetare till prefekt på Juridiska institutionen ger henne möjlighet att knyta in både sina konsthistoriska kunskaper och sin förtrogenhet med det forskningspolitiska intrignätet. Vackert så. I romanen förekommer också en luguber radioamatör vid namn Paganini. Det är vad läsaren får betala. Det är ändå ett ganska lindrigt pris för att låta sig sugas in i Karin Barbalanders oändligt fascinerande universum.
 
Karin Barbalander
Paragrafryttarna
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Om kloakjournalister och provokatörer

Det är ingen överdrift att hävda att Tankesmedjan Wereds vådligheter vitaliserat den svenska radikakonservatismen. Den här bloggen, bokförlaget Anark och tidskriften SUB/VERSIV har mobiliserat några av landets skarpaste pennor och djärvaste visionärer. Skribenter och teoretiker som Erica Sagn, Karin Barbalander och Kurt Wered själv har introducerat rörelser som den anarkiska jihadismen och idealiska misogynien och därmed fört fram den radikala högerns frontlinjer. Författare som Niftor Odontologen och Jimmy Hogg, båda djupt rotade i dessa idétradtitioner och dessutom nära knutna till TWV, har med sina texter vidgat det estetiska rummet och med konsekvent allvar utmanat den politiska korrekthetens terror. Historiker och arkelologer som Bengt Fram och Didrik Ögnelood har också gjort Östgötaskolan till en kraft att räkna med och utgör idag en intellektuell bas för den östgötska identitära rörelsen samtidigt som man för ett guerillakrig mot den akademiska historieforskningen.

Med andra ord: luften har blivit lite lättare att andas i det här landet. Vi har släppt in lite luft i den svenska drängstugan och vädrat ut något av krämarliberalismens och feminismens kvävande utdunstningar.

Att detta slags kulturkamp möts av ett ofta förbittrat motstånd är självklart. I en tid när sådant som argumentens skärpa, rättfärdighetens klang och stilistisk elegans förlorat all betydelse, är det heller inte förvånande att man tar till de allra grövsta medel.

Påfallande ofta använder sig våra meningsmotståndare av rena komintern-metoder. De löjeväckande påståendena att TWV skulle vara något slags skämt, liksom att Kurt Wered själv skulle vara en fiktiv person, är lika vanliga som de är löjeväckande och förtjänar inte att bemötas än en gång.

Likväl noterar vi att den öldrickande fältbiologen och popmusikern Martin Aagård, tillika hemmahörande i det menageri som härjar på Aftonbladets kultursidor, idag sällar sig till den ylande hopen. Vi har haft att göra med provokatörer och träskvarelser av hans slag tidigare och förvånas därför inte, lika lite som att han använder en slasktratt som Aftonbladet som megafon för sina förryckta påståenden.

Aagårds tilltag förtjänar ändå att uppmärksammas eftersom det med all önskvärd tydlighet visar vilka medel dessa krämarliberalismens handgångna är beredda att ta till när de känner marken gunga under fötterna. Vi på Tankesmedjan Wereds vådligheter är beredda på fler tilltag av detta slag, taffliga attentatsförsök mot det fria ordet, och låter oss varken nedlslås, hotas eller tystas.När argumenten tryter tar man till lögnaktigheter och spottloskor och detta slags patetiska fäktande som visar vilken trängd situation våra meningsmotståndare befinner sig i.

”Feministisk envåldshärskare styr Barometern." Intervju med Mats Duvebo

Chefredaktör Gunilla Sax är en brutal envålds­härskare som hanterar sina medarbetare lika nonchalant som sanningen. Barometerns ägare, koncernen Gota Media AB, är affärsmässigt ”oduglig” och domineras av krafter med en feministisk agenda. Omdömena är hårda i den nya boken Sanningen om Barometern som utkommer på Anark förlag senare i vår. Redan nu fruktar författaren Mats Duvebo tidningskoncernens hämnd. Laura Larefalk har träffat honom för en exklusiv intervju.

Att Mats Duvebo är en riktig Barometern-insider står helt klart. Under sina 20 år på tidningen har han varit allt från volontär till redaktionssekreterare samt, inte minst, personlig assistent åt tidigare och nuvarande chefredaktörer.

Nu bryter han mot en av Gota Medias kardinaldygder: att aldrig prata offentligt om vad som försiggår i tidningarnas innersta rum. Det kan få konsekvenser.

– Det finns en oskriven regel när man jobbar i de högre hierarkierna på Barometern Oskarshamns-tidningen. Det är att man ska vara lojal med koncernen, tidningen och dess chefer in i döden. Nu har jag begått det värsta brott man kan enligt deras synsätt. Jag är en vanlig singelpappa med räntor och amorteringar. Mot mig har jag nu ett av Sveriges mest hänsynslösa företag. Det är klart det finns risker, säger Mats Duvebo.

Han lämnade sitt jobb som redaktionssekreterare vid årsskiftet efter en konflikt bland annat med Barometern Oskarshamns-tidningens ansvariga utgivare. Han är dock nöjd med den uppgörelse han fick när tidningen ”köpte ut honom”. Han hävdar att han varken skrivit boken för att hämnas eller tjäna pengar.

Motivet är istället att få igång en debatt om vilka värderingar som styr Gota Media, som han kallar ”ett av världens mest slutna företag” och en "feministisk krutdurk".

– Det är ett debattinlägg om Gota Medias, och särskilt Barometerns roll i samhället. Men det är också en kärleksförklaring till Gunilla Sax som är ett av vår tids stora genier. Det är tråkigt om den aspekten kommer bort, säger Mats Duvebo.

Ett huvudtema i boken handlar om hur tidningens skribenter noggrant odlar myten om sig själva som en snåla alkoholister med dyslexi. Självförminskningen är mycket medveten, menar Duvebo.

– Det är enklare för tidningen att attrahera läsare och prångla på dem sitt budskap om journalisterna beskriver sig själva som typiska småländska tanter och lite smådumma, säger han.

– Det är en riktig kärringultur. Den positiva utveckling som man såg ett tag med manliga redaktörer har totalt avstannat sedan kvinnorna kom in för en tid sedan. De har också stoppat den ganska solida och konservativa hållning som Barometern en gång stod för, säger Duvebo.

Det kanske största misstaget är att koncernledningen så hårt drivit på för att kvinnliga påläggskalvar ska ta över, enligt Duvebo. Enligt honom har ingen av dem de visioner och den ledarskapsförmåga som krävs för att leda en landsortstidning.

– När de sista gubbarna faller ifrån får du in tre kvinnor som saknar förmåga att utöva sin nya makt på ett klokt sätt. Med åren kommer det här att bli väldigt tydligt för läsarna som redan nu systematiskt förs bakom ljuset med hårt vinklat material.

Du säger att du inte vill gå in på personliga detaljer om dina tidigare chefer, ändå är du hård och personlig, inte minst i beskrivningen av Barometerns nuvarande chefredaktör. Varför?

– Det var det svåraste kapitlet att skriva. Jag vill inte kommentera det just nu, särskilt med tanke på min personliga säkerhet.

Warhol och jag

Vintern 1972 deltog jag i en internationell kongress i New York anordnad av USAAF. Jag var där som representant för SAABS flygfabriker och dagarna fylldes av stimulerande presentationer och med värme minns jag de många informella samtalen med andra flygingenjörer från världens alla hörn över en whisky eller två. Resans höjdpunkt var ändå ett slumpartat möte med Andy Warhol på en bar dit jag gått tillsammans med Arne Häggqvist som presenterade mig för den legendariske konstnären. Innan vi skildes åt frampå småtimmarna fick jag infallet att be Warhol rita något på baksidan av en SAAB-affisch jag råkade ha med mig. Resultatet ser ni här ovanför.

Under många år hade jag Warholteckningen hängande på väggen och det känns onekligen lite vemodigt att skiljas från den. Men sanningen är att de senaste årens bokutgivning kostat alla mina besparingar och jag har inget annat val än att sälja den. Nästa vecka auktioneras affischen ut på Sotheby's i London och jag kan i alla fall se fram emot en dräglig ålderdom.

Någon gång i början av 90-talet lånade jag faktiskt ut min Warhol till Pontus Hultén som ville ha med den på en utställning. Under många år hände det sedan att samlare hörde av sig och ville köpa den. Som man kunde vänta sig har det också dykt upp skickligt utförda förfalskningar på marknaden, en av dem ska visst finnas på Moderna museet i Stockholm. Ack ja, så kan det gå.

Kristian Runkell läser Kurt Wereds "Bokslut"

I dagarna utkommer Bokslut, ett generöst urval av Kurt Wereds essäer, betraktelser och aforismer från senare år. Som alltid utspelas det weredska dramat på en hårt spänd lina mellan samtidens ödesfrågor och den stora Traditionens urberg. Högt över dagsdebattens trivialiteter och de "sociala mediernas" pladder finner vi detta egensinniga och bångstyriga författarskap, balanserande på den raffinerade stilens och det nätt och jämt tämjda raseriets knivsegg. För den som är van vid den defaitism och nivellering , det impotenta gestikulerande och slappa antiintellektualism som är så utmärkande för det samtida samtalet om kultur och samhälle, är det en lika sällsam som uppfriskande upplevelse att träda in i den weredska världen.

Utmärkande för Kurt Wereds författarskap och förläggargärning är dess kontinuitet och genstörtiga ovilja till kompromisser. De många läsarna av bloggen "Wereds vådligheter" kommer omedelbart att känna igen sig och Bokslut tar upp och fördjupar många teman som behandlats i tidigare böcker. Med närmast gammaltestamentlig stränghet fortsätter Wered att strö salt i samtidens sår, gissla dess dumhet och avslöja massamhällets tomhet och hyckleri. En och annan kritiker har klagat över att atmosfären på senare tid blivit en smula tung att andas, till exempel i den rasande Misantropiens förfall. Andra har påpekat att Wered behandlar samma grundproblematik i bok efter bok, till synes utan att erbjuda någon lättnad, något hopp.

Själv imponeras jag av modet att, befriad från alla illusioner, ställa en alltmer förfinad diagnos på en kultur som tycks dömd till sin snara undergång. Att Wereds förslag till en andlig och social terapi, i form av idealisk misogyni, homoerotisk communitas och anarkisk jihadism, är en bitter brygd som inte faller  intellektuella lättingar i smaken är lika självklart som det faktum att hans verk av nödvändighet riktar sig till en elit vars tid kanske ännu inte är inne.

Detta slags kritik bortser också från Kurt Wereds nyfikenhet och aptit på såväl sinnliga som andliga njutningar, en hunger som märks på den smittande entusiasm som alltid är märkbar i hans författarskap och som gör Wereds essäistik till en sådan fest. Lärdomsgiganten vid Roxen äger dessutom en virilitet av sällsamt slag och dess heta puls är märkbar vare sig han skriver om homoerotikens betydelse för konstnärer, atleter och revolutionärer eller det solitära livet långt bort från stadens larm. Den tränade ichtyofilens öga skänker också en säregen charm åt skildringarna av sjön Roxen och jag vet ingen som skrivit med sådan spänst om curlingsportens mysterier eller ishockey som könslig och social disciplinering.

I Bokslut närmar sig Wered sina stora teman med en vitalitet och variationsrikedom som gör att läsningen aldrig blir monoton eller nedtyngd av det oerhörda allvar som också finns här. Ja, svärtan är om möjligt ännu djupare än i föregående böcker. Men just häri ligger kanske den märkliga effekt som Wereds bästa texter har på sina läsare: ur den djupaste misantropi, och trots bristen på all inställsamhet, kommer en klar och ren ton som skänker styrka och ett slags desillusionerat hopp.

Ändå är det med åtskilligt vemod jag lägger ifrån mig Bokslut" I en nyskriven Epilog förklarar nämligen Kurt Wered att han inte kommer att publicera något mer i bokform och att han också tröttnat på sin uppskattade blogg. "Man orkar inte ropa i öknen hur länge som helst", skriver han och jag får lust att svara: Men märker du inte alla oss som lyssnar till dina ord? Vi som hänger på låset hos Minibok varje gång det kommer en ny bok från Anark förlag eller Edition Wered, vi som troget följer "Wereds vådligheter" och som nu saknar de dagliga aforismerna på Facebook.

Vi hoppas, förstås, att Kurt Wered ska ändra sig och fortsätta sitt arbete. Knappt sjuttio år ung har han ännu mycket att ge. Men skulle det vara så att denne östgötske siare nu faktiskt väljer tystnaden och kontemplationen framför det "samtal som i en tid som denna ter sig som en alltmer orealistisk dröm", är vi dock många som kommer att läsa, och läsa om, det märkliga testamente som är Kurt Wereds Bokslut.

Kristian Runkell är kulturredaktör på Barometern


Kurt Wered
Bokslut
Omfång: 598 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 395:-

Bokslut utkommer 25 februari

Kurt Wered om pressreaktioner på "Weredfejden"

Jag har visserligen försäkrat att jag sagt mitt vad gäller den bedrövliga historien om Jan Myrdals "Leninpris", denna skammens jetong och dessa lortiga silverpenningar som blivit ett slags belöning för lång och trogen tjänst, utdelad åt några av våra mest notoriska salongsradikaler och knähundar. Och jag tänker stå vid mitt ord; jag finner det i själva verket under min värdighet att vidare kommentera denna patetiska soppa. Att man väljer att skända såväl Lenins som Myrdals namn på detta vis är helt och hållet Jan Myrdalsällskapets ansvar. Själv väljer jag att se framåt - och att fortsätta min samhällskritiska skriftställning utifrån den underdogposition som tillfaller den som väljer att stå utanför alla sekteristiska kotterier. Att en samling medelmåttor dömer ut mitt författarskap och min samhällskritik rör mig inte i ryggen.

Samtidigt tillstår jag gärna att jag stundom rörts av den indignation och vrede som den så kallade Weredfejden väckt runt om i landet under den senaste veckan. Nedanstående text är saxad ur dagens SDS:

Efter ett hårt år i bloggosfären och på Facebook kom svårt bakslag för Kurt Wered

I veckan hånades Kurt Wered av Jan Myrdalsällskapet som tillkännagav att årets Leninpris kommer att tillfalla filmaren Maj Wechselmann.

– Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig, säger Wered.

Det har varit en tung vecka för Kurt Wered, 68. Uppmaningarna från lobbygruppen "Leninpriset till Kurt Wered" och Jan Myrdalsällskapets icke-respons ledde till ett infekterat och offentligt bråk mellan honom och Jan Myrdalsällskapet.

– Jag har haft en extremt hård vecka och tagit åt mig väldigt starkt, säger Kurt Wered.

Glädjen byttes till sorg

Samtidigt som Wered fortsätter arbeta med "Sveriges skarpaste politiska blogg" lägger han också sista handen vid en ny samling essäer och betraktelser över samtidens ödesfrågor med titeln "Slutord".

– Jag kände en enorm glädje under de första dagarna efter att jag startat "Tankesmedjan Wereds vådligheter", säger han. Men jag erfar inte alls samma arbetslust idag. Jag vore en hycklare om jag inte medgav att det har med Jan Myrdalsällskapets agerande att göra - och den cyberpöbel som alltid är redo att kasta sig över sitt offer när den fått upp vittring på blod.

Skrivglädjen byttes snabbt till sorg.

– Några megabytes bort är det någon på Facebook eller i kommentarsfältet här på min blogg som hånskrattar. Det är alltså någon som lägger ned tid och energi bara för att få mig ur balans.

”Inte frisk”

Kurt Wered är märkbart nedstämd över de okända cyberklottrarnas hån.

– De här människorna är inte friska. De har ju inte ens läst vad jag skrivit. Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig.

Om Kurt Wered inte hade befunnit sig mitt uppe i en intensiv skrivperiod, hade han personligen sökt upp de hånskrattande facebookarna.

– Jag hade talat med dem, men jag ska inte säga vad jag skulle ha sagt. Hade jag vetat vilka de var, hade jag sett till så att de blev avstängda. Det är samma slags huliganer som finns vid ishockeyrinken. De ska avstängas på livstid. I en annan tid än vår hade de fått kännbara straff.

Kurt Wered menar att internet är fel forum för hånattacker.

– Kultur- och samhällsdebatter ska handla om glädje och sund kamplust. Inte ett ställe där allehanda okvalificerade psykopater går in och hånar människor.

Hans skrivtakt påverkades av hånskratten och han tappade fokus, men samtidigt tycker Kurt Wered att han förtjänar Leninpriset.

Har fått mycket stöd

– Ja, jag tycker att jag borde ha fått Leninpriset redan 2009. Gardell och den där reklamfilmaren är ju knappast särskilt revolutionära i jämföreslse med mig. Och Maj Wechselmann... Tja... det är svårt att se valet av henne som annat än en hånfull gest riktad mot mig personligen.

Efter bråket med Jan Myrdalsällskapet har Kurt Wered fått stöd från allmänheten och sina radikalkonservativa bloggkolleger.

– Jag har fått stöd både via mejl, sms och från folk som stoppar mig på gatan. Det har betytt oerhört mycket. Annars hade jag inte orkat.

Den identitäre bloggaren Adolf Ahmadinejad tycker till exempel att årets Leninpris var ett slag under bältet.

– Jag tycker synd om Wered. Han har påverkats av det här på grund av den emotionella nivå han ligger på, säger han.


Och Maja Ögnelood följer upp med några tankeväckande ord i  dagens Aftonbladet:

Maj Wechselmann drog årets längstra strå när årets mottagare av Leninpriset presenterades.

Men ledsnast var Kurt Wered – vars totala mentala reträtt onekligen lade sordin på stämningen.

Först, några lösa tankar kring årets Leninpris och de spekulationer som föregått valet av Maj Wechselmann som 2011 års mottagare..

Som att...

... det förstås borde ha varit Kurt Wered – som utsetts till vinnare. Östgöten har legat i toppen polemiskt två år på raken, och har bidragit till att höja temperaturen på landets redaktioner och tankesmedjor som få andra.

... nya jurymedlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är orimligt snåla med betygen.

Men nu – över till det som verkligen färgat reaktionerna på det som av många anses vara en veritabel kulturchock:

Alltså Kurt Wereds okarakteristiska och fullständiga tillintet­görande av sig själv. Ett egenhändigt raderande av både självförtroende och karisma som säkert kan ha en del att göra med att han uppfattade sig som ”psykad” av cyberpöbelns hånfulla reaktioner på det uteblivna Leninpriset – men som i själva verket kanske snarare var ett resultat av de sociala mediernas inneboende konfliktlogik, med tillhörande utspel och skriverier.

Den forne glade debattören hade i alla fall – oavsett vad det berodde på – ingen som helst stuns i stegen, inget flyt alls i sin vanligtvis så färgstarka svada när han skulle svara på frågor, och ingen glädje i ögonen då han i en intervju förklarade att han inte har några kommentarer till det som kommit att kallas "Weredfejden".

Det var inte klädsamt. Bara ledsamt. Det gjorde rent av lite ont i själen. Och så kan det bara inte få fortsätta. Kurt Wered som vi känner honom måste komma tillbaka!

Han är ju en av de senaste årens mest storartade och färgstarka debattörer – och den svenska konservatismen behöver honom i sedvanlig större-än-livet-form.

Weredfejden fortsätter: Kurt Wered intervjuas av Barometern

Saxat ur lördagens Barometern:

- Jag har haft en extremt hård vecka och tagit åt mig väldigt starkt, säger Kurt Wered till Barometern om bråket mellan honom och Jan Myrdalsällskapet.


För tredje året i rad har Jan Myrdalsällskapet förbigått Kurt Wered när man delar ut sitt (ö)kända Leninpris. Detta trots att det sedan 2009 finns en aktiv lobbygrupp med namnet "Leninpriset till Kurt Wered", där några av våra mest namnkunniga och inflytelserika intellektuella ingår. Hur kan det komma sig?

- Jag vet inte, säger den östgötske lärdomsgiganten och radikalkonservative debattören Kurt Wered, "det är fullkomligt obegripligt men det står i alla fall klart att Jan Myrdalsällskapet utvecklats till en sluten sekt utan någon som helst verklighetskontakt. Jag menar, det finns ingen svensk kulturpersonlighet som vågar gå mot strömmen på samma sätt som jag, ingen som utmanat den krämarliberalistiska tidsandan på ett så obönhörligt vis. Jag är den ende intellektuelle i Sverige som förstår att det inte går att föra idédebatt utan att knäcka ägg. Och så ger de priset till salongsradikaler och medlöpare. Det är en skandal."

- Nu är jag led på alltsammans och vill egentligen inte kommentera affären vidare, fortsätter Wered. "Jag är inte knäckt", säger han men tillägger: "Den senaste veckan har varit oerhört pressande med all mediebevakning och mobbning i elektroniska medier. Det allra värsta är  hur man nu försöker tiga ihjäl problemet med Jan Myrdalsällskapets agerande och min egen betydelse för den svenska kulturdebatten."

Barometern har förgäves sökt representanter för Jan Myrdalsällskapet för en kommentar.

Kurt Wered intervjuad i Corren om Leninpriset

Jan Myrdalsamfundets besynnerliga agerande kring Leninpriset och den s.k. Weredfejden uppmärksammas nu också i dagspressen. Idag intervjuas Kurt Wered i Corren.

Wered ångrar sig - är redo att ta emot Leninpris


Jan Myrdalsällskapets beslut att tilldela Maj Wechselmann 2011 års Leninpris har tagit hårt på Kurt Wered, den bekante Linköpingsförfattaren och stridbare debattören som många anser vara en självklar kandidat för Leninpriset. Wered har haft löpande mejlkontakt både med sällskapet och Jan Myrdal själv sedan förra veckan "men", säger Wered, "de vägrar att be om ursäkt eller ens ge en rimlig förklaring till varför jag förbigås år efter år".

Kurt Wered lämnade igår inte sin stuga vid Roxen annat än för ett par timmars pistolskytte på gården.

- Jag vill börja med att säga att jag aldrig haft för avsikt att skada Jan Myrdalsällskapet eller Myrdal själv när jag sa att de borde ge sig ut i den politiska hetluften, säger han till Corren.

Kurt Wered och Jan Myrdal har efter bråket haft mejlkontakt. Vad de skrivit till varandra vill Kurt Wered inte avslöja, men understryker att det inte uttalats några ursäkter från Jan Myrdals sida. Något som Kurt Wered kräver av Jan Myrdalsällskapets frontfigur.

– Han är en offentlig person och företrädare för det sällskap som bär hans namn. Deras vägran att tilldela mig sitt pris betyder ju att man vill att jag ska sluta skriva. Klart jag blir oerhört kränkt och ledsen, upprörd och chockerad när man behandlar mig på det här sättet. Jag kräver en ursäkt.

Kurt Wered menar att sig vara förfördelad och förföljd både som författare och person.

– Jag har aldrig påbörjat en strid mot de här människorna som går till angrepp mot mig. Jag tror ingen svensk författare har fått utstå det jag har fått utstå. Sedan flera år har jag förföljts av olika internethuliganer men att Jan Myrdalsällskapet skulle sälla sig den ylande hopen hade jag aldrig väntat mig.

När bråket blossade upp talade Kurt Wered om att han aldrig tänker ta emot Jan Myrdalsällskapets Leninpris. Men det verkar inte längre vara aktuellt.

– Jag var både arg och ledsen och jag känner teoretiskt sätt att jag borde avböja ett framtida Leninpris. Men Myrdal är inte representant för hela sällskapet och hur de andra känner inför mina böcker. Nu tycker jag att det vore en värdig avslutning på det här bråket om jag accepterade ett Leninpris.

Kurt Wered om det skandalösa Leninpriset

Hur högt värdesätter jag inte denna välsignade tystnad. Ensam här ute, på mitt eget Övralid, kan jag ta långa, solitära promenader längs Roxens stränder och Stångåns slussar. Det oåterkalleliga beslutet att inte längre delta i den alltmer försumpade och vulgariserade "kulturdebatten", där endast ett tuppfjät skiljer kultursidorna och underhållningsindustrins bedrövliga dansuppvisningar, kommer jag aldrig att ångra.

Ändå kunde jag inte undgå att notera att Jan Myrdalsällskapets Leninpris i år kommer att tilldelas Maj Wechselmann, denna den repressiva toleransens maskot, denna den politiska korrekthetens primadonna. Jag har inget att tillägga till det som jag sade förra året: Man kan behålla sina smutsiga pengar. Inget skulle kunna få mig att ta emot de 100000 silverpenningar som utdelats till salongsjihadister och krämarsamhällets springpojkar. Jag är inte till salu.

Ändå må följande anföras: Jag har givit ut dussintals böcker och stridsskrifter under eget namn. Jag har grundat två förlag och har därmed kunnat lyfta fram ett antal framstående och djärva författarskap som utmanat den politiskt korrekta konsensuskultur som är så utmärkande för det här landet. Jag har också drivit vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" och engagerat mig i flera av samtidens stora ödesfrågor.

För dessa framgångar har jag fått betala ett högt pris. Jag har beljugits och bespottats. Systematiska förtalskampanjer har riktats mot såväl den tankesmedja som bär mitt namn som mig själv. Mitt Facebookkonto har blockerats. Ingen annan svensk intellektuell har i modern tid tvingats utstå detta slags prövningar, detta besinningslösa hat.

Framförallt de som sitter i Jan Myrdalsällskapets styrelse tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och ge sig in i den politiska hetluften. I stället väljer man att premiera överlöpare och femtekolonnare, småborgarrevisionister och pseudoradikaler. En sådan verksamhet måste givetvis betraktas som ett slags övergrepp. En våldtäkt på det fria ordet. Man borde ställa upp dem mot väggen. En någorkunda välutrustad exekutionspatrull skulle kunna pissa omkull Jan Myrdalsällskapets styrelse. Jag skulle kunna göra det själv. Kryp inte för detta anhang!

Bara i fjol skrev jag ett tiotal böcker, hundratals blogginlägg och oräkneliga debattinlägg på det elektroniska nätet. Jag har tusentals läsare och jag har sett mina ord spraymålade på väggarna i Linköping. Jag har själv utformat omslagen till mina böcker och under decennier arbetade jag med sputspetsteknologiska problem på SAAB. Rent mänskligt är jag mer begåvad än vad medlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är tillsammans. Avundsamma, små själar. Pseudoradikalitetens bottenskrap.

Nu väljer man alltså att belöna en person som gjorde sig ett namn med en förljugen, lögnaktig film om JA 37 Viggen, det projekt som jag själv ägnade så många års arbete. Med denna gest, denna taskspark, sällar man sig till den hjord av nätmobbare, cyberhuliganer och träskvarelser som under de senaste åren gjort sitt yttersta för att obstruera min verksamhet.

Man har tagit sig rätten att sitta och döma ut ett helt författarskap, en hel livsgärning. Man har redan bestämt sig för att jag aldrig kan komma ifråga. Det är mycket allvarligt. Det är ett renodlat, solklart fall av tjänstefel och ett svek mot hela den leninistiska traditionen.

Man tar sig för pannan.


PS
Jag kan inte nog betona följande: jag kommer aldrig att acceptera Jan Myrdalsällskapets "Leninpris". Den som vill engagera sig i den viktiga principiella frågan kan dock bli medlem i föreningen Leninpriset till Kurt Wered.

Gästblogg: Göran Baugh

Vi, östgötarna, drar på oss hat genom vår, föralldel begränsade, lokalpatriotism men också genom att vara precis det vi är: inte speciellt religiösa men toleranta, hyfsat rationella och generellt sett hyggliga. Vi var bra på krig östgoternas tid, men det gäller inte längre (dessbättre).

Dessbättre, säger jag, men kom ihåg att självförsvar alls inte är detsamma som anfallskrig. Vi tafsar oss fram mot förståelse - något som alla fanatiker föraktar - med hjälp av krav på undervisning om den gotiska historien i skolan men har vikt oss i frågan om stavmoskéernas skötsel. (Det dummaste jag hört). Ja, herrejävlar, ibland får man ett obehagligt intryck av att många östgöar på något underligt sätt vill avskaffa sig själva.

Faktum är att vi, ja, östgötarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss själva, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Östra Götaland har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till purgoter. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. De utsocknes, numera omkring 20 procent, av vilka 50 000 är 08:or, sydsvenskar, östdanskar och muselmaner, föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det icke-gotiska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Östergötland liksom alla andra fästen för stark etnisk, det vill säga gotisk, identitet. Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt. Våra motståndare utgörs av rotlösa, kringdrivande horder av kosmopoliter och globalister, liberaler och socialister, dagdrivare och pedofiler, muselmaner och feminister. 

Det finns naturligtvis ingen risk att de kommet att lyckas i sin avsikt: att globalisera Östergötland (och tvinga kvinnorna att sörpla cafè latte som bevis på sin totala och omänskliga underkastelse inför den globala trivialliberalismen). Det bedrövliga universitetet måste visserligen ses som fientligt territorium - en propagandacentral i vilken samtidskulturens allra giftigaste och mest destruktiva idéer smids - men dess inflytande är, tack och lov, helt marginellt.

Nej, omvända blir vi inte. Däremot är det troligt att vi får uppleva fler och värre terroristdåd. Alla östgötar är inte lika klantiga som han som sprängde biblioteket i Linköping. Blod kommer att flyta.

Eländet har bara börjat. Tid att vakna, att förstå att Östergötland är sårbart - och väl värt att försvara...