Vi träffas en strålande höstdag i Trädgårdsföreningen, "den enda park i Linköping som något påminner om Kew Gardens", som Ronny af Kleen-fforbes förklarar.
- Ända sedan jag såg *Brideshead Revisited* på TV som 14-åring, har jag förstått att jag inte är som andra, förklarar Ronny. "Men det tog ändå lång tid innan jag till fullo kunde inse sanningen om mig själv: att jag är engelsman född i en germansk kropp, vid fel tid och i fel samhällsklass." Och det är först nu, fortsätter han, som jag med stolthet kan bejaka denna verkliga, autentiska identitet.
Och denna djupa identifikation måste också sägas vara af Kleen-fforbes' litterära specialitet. Oavsett hur lätt eller seriöst ämnet än är, om det handlar om en krönika i Corren, ett reportage om engelska herresäten i Gods och Gårdar eller, på senare tid, en lärd essä om anglosaxisk algolagnia i SUB/VERSIV, genomsyras hans texter av anglofili. Men inte av det slag som kommit att bli förhärskande i Sverige - gapig, övertydlig, vulgär - utan något mer subtilt, och understated. Lågmäld. Lite från sidan. Ja, så nära the real thing som en sextiotalist uppvuxen i Linköpings hårdaste arbetarkvarter kan komma.
– Jag har funderat på om det kan vara något genetiskt, men mina föräldrar har båda släktforskat och jag har inte droppe engelskt i mig. Men jag minns att jag som liten pojke satt och glodde på Hem till gården på tellyn, alltså den ursprungliga serien som verkligen luktar fårskit, och att jag tyckte att det var fantastiskt. Några år senare tjatade jag på mina föräldrar att jag skulle få börja på Eton.
Ronny tystnar ett ögonblick och blir plötsligt allvarlig. "Istället skickade de mig på språkresa till Brighton." Han rättar till Harrowslipsens eleganta Duke of Windsor-knut och ler ursäktande. "Det är fortfarande svårt för mig att prata om det här, förstår du."
Men, fortsätter han efter en stund, jag ser mig i dag faktiskt som engelsman, snarare än som svensk eller östgöte. Jag är ett slags hyper-britt, på samma sätt som T.S. Eliot eller William Joyce, som jag också ägnar ett kapitel i min bok om brittiska individualister.
Och så övergår vi till att prata om de nya böckerna: Regements- och skolslipsar och Gentlemen och individualister, den senare med undertiteln biografiska miniatyrer. Det handlar om anglofilfrossa av yppersta klass, omfångsrika och stilsäkra böcker som kommer att förgylla julhelgen för åtskilliga läsare.
– Det fanns tidigare en jätteskillnad mellan kontinenterna, men det mesta är utsuddat i dag. Nu är stora delar av världen en meritokrati, England har definitivt förändrats och är i väldigt stor utsträckning amerikaniserat.
– Det är pengarna i sig som har blivit det intressanta, överallt. Vem bryr sig idag om det hantverkskunnande, de kulturvärden som finns invävda i en riktig skjorta? "Postkolonialism" ses som någonting positivt. Se bara vad som hände när vi övergav kolonierna: ett allas krig mot alla. Mutor, korruption...
Man kan tycka att så gott som allt i svenska massmedier i dag går ut på just pengar, status, flärd, fantastiskt boende, ett allmänt flörtande med allt och alla som signalerar någon form av rikedom. Paradoxalt nog är det fortfarande mycket misstänkt att intressera sig för aristokrati, och ännu värre att hitta fördelar med systemet.
– Jag kan till exempel inte för mitt liv begripa varför någon ställer upp i en dokusåpa. Däremot har jag inga som helst problem att förstå Lord Alfred Douglas, George Pitt-Rivers, Oswald Mosley eller Lord Haw Haw. Det är därför jag ägnat de här männen så många års studier. Det är ett slags... kärleksarbete, förklarar författaren och slår ner blicken.
För en anglofil född 1969 är Ronny af Kleen-fforbes märkligt ointresserad av att skriva om företrädare för mer modern brittisk kultur och böckerna saknar personer och kläder ur till exempel popkulturen. Något i hans blick antyder att det kanske inte är en omöjlighet med en bok om mer sentida britter ändå.
Solen skiner fortfarande men nordanvindarna genom Trädgårdsföreningen förebådar en svinkall höstkväll. Det är dags att vandra mot bilen, en Mini Cooper. Ratten sitter på höger sida, givetvis.
Ronny af Kleen-fforbes har sett ut som en brittisk lantsquire på inspektion över ägorna, men han har druckit italienskt kaffe och fingrat på en amerikansk telefon. Var går gränsen för hans anglomani egentligen?
– Visst köper jag de kläder och möbler jag gillar, men jag sitter inte med en brittisk designplan för mitt liv och numera händer det bara någon enstaka natt att jag kör på vänster sida av vägen. I själva verket cyklar jag en hel del, det har blivit något av en andra kärlek.
Säger inte folk åt dig: ”Flytta till England då, din fan, om det är så fantastiskt där!”
– Jo, det säger jag själv också ibland. Men så här, jag kan en sak: att försörja mig på det svenska språket. Sedan finns så mycket i dagens England som är oerhört fult. Amerikaniserat. Nivellerat. Och det är skönt att slippa se sådant, om man är en känslig själ.
När vi rullar tillbaka mot stan berättar Ronny af Kleen-fforbes att han hemma på balkongen i Johannelund har byggt ett litet vattenfall där flödet rinner ur ett stenlejons gap. När han sitter där med vattnet porlande bakom ryggen och Stångån långt framför sig drömmer han om att han har rest till – Florens.
Precis som den brittiska aristokratin brukade göra.
Ronny af Kleen-fforbes
Regements- och skolslipsar
Omfång: 198 sidor, rikt illustrerad i sv/v och färg
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 298:-
Gentlemen och individualister. Biografiska miniatyrer
Omfång: 298 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 348:-
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar