Karin Barbalander: MORD MED AKRIBI

Karin Barbalander
Mord med akribi
Omfång: 228 sidor
Bandtyp: Klotband
Pris: 298:-


Först hittas en akademiker i ett badkar. Den döde vite mannen är sociologiprofessor och handledare åt en ung, kvinnlig doktorand. Hennes nakna, misshandlade kropp återfinns snart i universitetsbiblioteket, inklämd mellan Oab och Oabka. Dagen efter den inställda disputationen hittas liket av den tillresta opponenten utanför en  bordell i Linköping. Prostitution och trafficking pågår uppenbarligen. Dessutom plagiarism. Översatta avhandlingsmanus återanvänds. Linköpings universitet är lamslaget. Poliserna försöker få ett sammanhang i händelserna, lista ut vem som är ansvarig.

Ungefär där tar alla likheter slut mellan Karin Barbalanders Mord med akribi och alla andra deckare. Det här är sjätte delen av en planerad dekalog om kommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka. De tidigare finns beskrivna här,  här, här och här.

Skönlitteraturens stora lögn är den konstruerade ordningen, när orsak leder till verkan, aktion till reaktion. Så är det i de flesta romaner, en linjär utveckling: vägen leder framåt, människor utvecklas och når nya insikter.

Jotack. Vi kanske behöver tro det om oss. Att det går åt rätt håll.

Detektivromanens struktur är ännu värre i det avseendet, den överdriver litteraturens oemotståndliga längtan att skönmåla. I vanlig skönlitteratur kan det i alla fall gå lite hur som helst. I deckaren ska brottet lösas, brottslingen i fängelse, skeendet klarläggas. Som om det var möjligt. Som vore vi rationella varelser.

Men grunden för deckaren är bra: den ska handla om liv och död, och vad annat är litteraturens viktigaste uppgift? Tyvärr blir det ofta en floskel som urvattnas till meningslöshetens gräns, så att liv och död blir till gäspande korsordslösning i stället för allvar. För all del: även i vanligtvis välrenommerade genrer finns det en väldig massa annat skräp. Allt är inte deckarens fel.

Man kan läsa Karin Barbalanders böcker om Konrad Werup som ett korrelat för de dåliga deckarna. Jag vet faktiskt inte hur man annars ska läsa dem, och hur man någonsin ska kunna läsa någon annan deckare igen utan att en Barbalandersk skärva dyker upp i ögat.

Hon välter hela idén: föser undan intrigen till en vrå och låter personskildringen hacka våldsamt. Tiden rör sig ömsom hastigt, ömsom inte alls, med tillbakablickar och förutsägelser som mystifierar mer än klarlägger. Viktiga skeenden får pågå utanför böckerna.

Man blir först lite galen, men Karin Barbalnder tvingar av klichéerna all skyddande förklädnad och driver fram något helt annat. Något mänskligare.

Huvudpersonen, kommisarie Werup, är en ensam alkoholist som chefar över en av deckargenrens alla små specialgrupper, den speciella insatsstyrkan. Är inte alla utredningar speciella? Är inte brottet som sådant extraordinärt, i ett samhälle där laglydighet borde vara norm? funderar Werup under sina långa, ensamma promenader som alltid leder till Stångåns strand, ödslighetens och dödens plats, där hans första utredning i "Kritikern som lekte med elden" (2005) avslutades. Där de namnlösa männen från Blå-gul Mujahedin låg. Tänk på Tarkovskijs film "Stalker" och ni ser miljön för er. Där allt är förlorat.

En alkoholist och en liten specialgrupp inom polisen, ödslighet och samhällsfunderingar - sådant som genren är full av, förstås. Men inte så här. Konrad Werups alkoholism är inte ett dugg romantisk, bara ett hopplöst, meningslöst, hjälplöst beroende. Han är inte heller en charmigt udda polis som tänker på tvärs med det konventionella, i stället fumlar han bort det ena fallet efter det andra, ringer till misstänkta när han är på fyllan och beter sig så klumpigt att hans egen grupp betraktar honom med allt mindre lojalitet.

Enligt konvenansen i genren ska Werup och hans grupp lösa vartenda fall, bli lyckligare individer, utveckla vänskapen och få någon intern kärlekshistoria att blomma upp, de ska bli det kloka mått mot vilken resten av det polisiära systemet ska mätas och befinnas för dumt, för byråkratiskt, för gammalmodigt.

Så blir det inte. Konrad och de and­ra rör sig runt varandra, ibland nära, ibland längre ifrån. ­Ibland löser de sina fall, ibland inte. Omvärlden är förvisso rätt korkad, men gruppen är inte långt efter.

I första boken, "Kritikern som lekte med elden" hade Konrad åtminstone två biktfäder, kompisen och kollegan Ramsey från Anonyma Alkoholister och den katolske prästen fader Pietro. Flera samtal pågick, mest om alkoholismen. Om det enda sättet att möta den, och kanske hela livet: att ge upp. Att möta en gud som man inte ens tror på, bara för att det inte finns några alternativ. Att gå ned på knä och böja nacken. Sedan leva med ödmjukheten i misslyckandet, i förnedringen. Långt från all självgod rättfärdighet.

Det fanns en positiv syn där någonstans i början, en förhoppning om ett bättre liv för en ensam, medel­ålders man som förlorat allt.

Vad har hänt sedan dess, nu när sex romaner har gått? Efter Kritikern..." kom Foucaults fälla, sedan Dödlig dekonstruktion och Struktur och agens samt Dödligt habitus. Och nu Mord med akribi. Ja, tror ni på allvar att livet faktiskt blir bättre och bättre?

Knappast för Konrad, i alla fall, han blir bara äldre och tunnhårigare och är lika ensam som vanligt. Han har övergett Gud, han är osams med Ramsey. Han misstolkar omvärlden helt, saknar förmåga att förstå det sociala spelet. Utanför.

Det finns en fruktansvärd logik i Werupsvitens allt tröttare ton. Om man nu är samhällskritisk, hur skulle då poliserna kunna utvecklas, bli bättre och bättre, få lyckligare liv? Karin Barbalander är obönhörligt lojal med sina människor: man avtrubbas, man blir äldre, man orkar inte. Man gör fel. Världen halkar alltmer snett. Det är inte vårt fel, vi gör så gott vi kan. Eller åtminstone är det lätt hänt.

De andra poliserna glider mer och mer i bakgrunden för varje bok. Det är Konrads egen trötthet som speglas i berättelsen, stadens trötthet. Alla förhoppningar drunknar i en allt kallare stad, där globaliseringen framför allt syns i kriminaliteten. Linköping som en knutpunkt, en omlastningsstation, dit allt levereras, stuvas om, sänds vidare. Allt går att köpa. Människoliv, knark, stöldgods, akademiska texter... Allt har ett pris, från cykel­pundarnas kopparkablar till en bättre begagnad avhandling som i alla fall duger till någon som betalar för att få disputera.

Karin Barbalanders deckare om ett Sverige, sent på jorden, ska bli tio till antalet, precis som Sjöwall-Wahlöös serie som började med Roseanne. Det Barbalander skriver är en plågad grimas åt Martin Beck och det folkhem i vilket han verkade. Livsdrömmen är här reducerad till den enda lilla drömmen om att kunna leva nykter. Bara en enda dag till. Det räcker som liv, bara det.

Karin Barbalander har beskyllts för att ha ett "polemiskt" språk, förstås, hon är ju en bemärkt samhällskritiker på högerkanten.. Men "polemiskt" kan betyda vad som helst, kan betyda hånfullt bildspråk eller lättköpta poänger. Det är inte sådant hennes språk är, det är snarare grovhugget som en brant granittrappa, där allt onödigt är bortmejslat. Det som är kvar är kallt och hårt och nödvändigt. Och så vackert så man får tårar i ögonen.

- Leo Lewenhaupt, Göteborgs-Posten