Bengt Fram: En sanningssägares bekännelser

Bengt Fram, pensionerad gymnasieadjunkt, arkeolog, samhällsdebattör och kulturskribent, var känd som en av Sveriges mest egensinniga och stridbara debattörer. Hans radikalkonservativa, i ordets bästa mening ultrareaktionära, hållning gjorde honom till paria i våra politikst korrekta medier. Genom sin blogg och en serie böcker utgivna på Linköpingsförlaget Anark lyckades han ändå göra sin märgfulla stämma hörd i samtidens skränande och plattitydbemängda debatter. Med åren kom han att, tillsammans med sin vän och vapendragare Kurt Wered, framstå som något av en grå eminens inom den svenska intelligentian. Ja, inom olika högermiljöer kom han närmast att älskas ihjäl och det är mot den bakgrunden man måste förstå hans apostas.

Under våren 2012 publicerade Bengt Fram en serie miniessäer på Facebook, där han uppgav att besök i Demokratiska folkrepubliken Korea gjort honom till anhängare av juche, den marxist-leninistiska riktining som utformats av landets vördade ledare, den evige presidenten Kim Il Sung. Detta blev början på en lång intellektuell snedtändning hos Bengt Frams publik som inom kort förvandlade honom från en radikalhögerns gunstling till en paria i hela det underjordiska kultursverige. Hans motvilja att kompromissa med sina ideal gjorde honom kort därefter till persona non grata också inom den svenska vänstern; efter en intensiv förtalskampanj i s.k. sociala medier uteslöts Bengt Fram ur Kommunistiska Partiet.

I den djupt personliga bekännelseskrift med titeln En sanningssägares bekännelser som nu utkommer gör Bengt Fram definitivt upp med både den radikalkonservativa miljön och den svenska marxism-leninismen samt redogör för de underliggande orsakerna till sitt avfall. Han argumenterar övertygande för att båda dessa rörelser genomsyras av "kryptofeminism, krämarliberal defaitism och gerontofobi". I ett gripande avsnitt berättar också Fram om sin bakgrund och sina övertygelser, om det pris han fått betala i form av ekonomisk skuldsättning, utbrändhet och vägen till socialkontoret.

Det mest värdefulla med boken är ändå skildringen av hur ett konsekvent fasthållande vid några grundläggande idéer: anti-feminsim, östgötsk identitetarianism och gerontokratiska ideal, kan leda till vad som för en utomstående kan förefalla oförenliga ställningstaganden. Efter att ha läst En sanningssägares bekännelser är det omöjligt att avfärda Bengt Frams politiska väg, med dess olika stationer som en opportunists strategiska allianser. Snarare är det en luttrad idealist som här tar till orda.

Bengt Fram
En sanningssägares bekännelser
Omfång: 45 sidor
Bandtyp: Trådhäftad
Pris: 50:-

Bengt Fram om den svenska debatten - i rysk TV

Det svenska politiska debatten har atrofierat och dött sotdöden. Den som ännu tar den på allvar bekräftar därmed sin egen oförmåga till självständigt tänkande. I en situation där de etablerade åttklöverpartierna har liknande åsikter i alla viktiga politiska frågor, framstår bilden av en konflikt mellan ”höger” och ”vänster” som en illusion med ideologisk funktion.


Situationen är likartad i ett flertal europeiska länder, och det är med tanke på en internationell publik som Bengt Fram, välkänd för alla läsare av denna blogg,  dissekerar den svenska debatten. Att intervjun har utförts av Russia Today snarare än av någon västerländsk TV-kanal, bekräftar för övrigt många av Frams påståenden. 


Fram beskriver hur europeisk höger och vänster närmat sig varandra, och anammat det han kallar en dominerande ideologi. Denna ideologi bygger på "krämarliberalism, galopperande feminism och ett demokratikramande som gått i taket". Den bygger också på tron på öppna gränser, minskad nationell suveränitet och det positiva med utplåningen av lokala etniska konklaver, som till exempel den östgötska-gotiska. För att dölja att de etablerade partierna enats om en dominerande ideologi tjänar alltså den påstådda konflikten mellan ”höger” och ”vänster” en ideologisk funktion. Och därmed är vi framme vid Frams vision av en ofrånkomlig och stegrad spänning mellan geronter och yngre pretendenter. En konflikt som, i Bengt Frams historiefilosofi, alltid genomsyrat det västerländska projektet men som först nu blivit den enda och helt avgörande kraft som vrider förändringens hjul, de senaste decennierna i ett alltmer besinningslöst tempo. 


Dagens frontlinje går inte mellan raser, klasser eller nationer - det handlar om ett generationernas krig. 
En viktig iakttagelse Fram gör är att dagens opposition, i form av geronternas motstånd,  existerar helt och hållet utanför systemet. Partier som Östgötska Befrielsefronten (R) hotas av förbud och oliktänkande (till exempel representanter för Östgötaskolan) tillåts idag inte verka inom akademin och media på ett sätt som gårdagens kommunister och fascister kunde, och dagens feminister på ett skickligt sätt utnyttjar. 


Fram noterar också att detta är en subtil form av totalitarism; man erbjuder väljarna två alternativ men i grunden finns det inga skillnader mellan Vänstersossar och Högersossar. Han visar också hur den dominerande ideologin bygger på en negativ inställning till folkets förmåga att avgöra politiken genom folkomröstningar.Liknande manipulering identifierar han i media, där folkligt missnöje i Syrien ges betydligt större utrymme än missnöje på Östgötaslätten, eller de seniorer som dagligen samlas för att manifestera sitt missnöje med pensionsbromsen. 


Sammantaget är det en imponerande intervju, där Fram är lika koncis och retoriskt effektiv som alltid. Den rekommenderas varmt.

Mot tystnad och frihet

Krämarliberaler, feminister av alla de slag, demokratikramare... Nej, jag orkar inte längre tala inför den förfäade, fördummade och förfulade samtiden. Nu drar jag mig tillbaka till tystnaden och friden vid Roxens strand, en gång för alla. I sällskap med Weininger, Spengler och andra otidsenliga valfrändskaper ska jag tillbringa mina sista år. Jag har sagt upp prenumerationerna och abonnemangen. Modemet ska jag låta gå i sjön. Att vända sin samtid ryggen är i sanning den högsta livskonst. Jag har väntat alltför länge med att praktisera den.

Solitära tankar 4: Musikens tröst i en förfäad tid

Schopenhauer visste sannerligen vad han talade om. I denna dystra tid söker jag det nödvändiga livsmodet i musiken. Där, och endast där, finner jag en stunds respit från den förfulade, fördummade och förfäade samtiden.

Solitära tankar 3: En ichtyofils acedia

Nej, detta år började sannerligen inte bra. Omgivningens dumhet och misstänksamhet tycks tillta för varje år. Vad tjänar det till att skriva i en tid som denna? Varför skrika sig hes i krämarliberalismens öken, detta effeminerade ödeland?

Jag gitter inte skriva, inte ägna mig åt pistolskytte eller ens fiske. Jag är sålunda i samklang med denna bedrövliga samtid, ansatt av föruttnelse och upplösning, håglöshet och avsmak.

Ändå noterar jag att antalet hängivna läsare av denna blogg ständigt ökar. För dem bjuder jag idag på ett utdrag ur min bok En morgonpigg ichtyofils betraktelser Denna förskräckliga januari är det obegripligt att det faktiskt var jag som formulerade dessa rader.

Denna besynnerliga vinter har isen ännu inte lagt sig på Roxen. Jag ser det som ett illavarslande järtecken, en påminnelse om vad den stora Traditionen alltid vetat om de dekadenta, undergångsdömda kulturernas sista dagar. Men skam den som ger tappt för defitismens perversa lockelse.

I morse drog jag därför på sjöstövlarna och vadade ut ett stycke. Som jag ser det, är nämligen aspljustring den mest fascinerande syssla man kan tänka sig. Tvärtemot vad mången landkrabba fått för sig, är nämligen aspen en mycket intelligent fisk och ljustrarens kamp med en gammelasp, som kan pågå flera timmar, har inslag av såväl gladiatorspel som schack.

Just detta kombinerade krav på styrka, uthållighet, mod och intelligens gör ljustringen till en verkligt maskulin syssla. I denna effeminerade tid är det därför inte underligt att detta slags fiske lockar så många män som fått nog av av krämarliberalismens parfymerade förströelser och feminismens rasande erinnyer. Lägg därtill den outtalade men omisskänligt homoerotiska atmosfär som vilar över ljustringen och man förstår dess attraktion.

Lögn och förbannad dikt. Crister Enebär läser Stefan Storcks "Verkmästarens son"

Ordet "bokflod" har alltid förefallit mig en smula larvigt när man talar om den svenska bokutgivningen. Om man nu nödvändigtvis måste använda maritima liknelser handlar det väl snarare om en trögflytande rännil i ett avloppsrör eller en knappt märkbar ristning i den i övrigt stillastående dypöl som utgör det svenska "kulturlivet",

Men något har hänt och med en obehaglig regelbundenhet har den läsande allmänheten på senare år drabbats av veritabla tsunami av "uppgörelselitteratur". De direkta offren för denna osmakliga kombination av narcissism, illvilja och skrivklåda är inte sällan kända och etablerade författare som Kerstin Thorvall, Stig Claesson och Anna Wahlgren, för att ta några namn ur högen. Per Wästberg sägs stå på tur och man borde väl därför inte förvånas över att Kurt Wered nu drabbas av en (styv)sons vrede.

Läsningen av Stefan Storcks Verkmästarens son var ändå något av en chock. Sällan eller aldrig har jag läst en bok fylld av ett sådant oresonligt och gränslöst hat mot en förälder. Det är inte fråga om en offentlig avrättning, utan om ett utdraget lustmord med tydliga sadistiska övertoner. Jag finner det därför nästan omöjligt att diskutera boken som ett litterärt specimen och kommer istället att tala klarspråk om dess innehåll och (o)moral.

För så här är det ju: om endast en tiondel av det som sägs i Verkmästarens son var sant, så innebar det att Kurt Wered är slut. Han skulle förlora all trovärdighet på samtliga områden där han gjort sig ett namn. Som romanförfattare och debattör, som tänkare och fotograf, som förläggare och fri intellektuell. De påstådda lögnerna, idéstölderna och plagiaten är alltför grova. Ansvarslösheten och lättsinnet alltför stort. Därtill beskrivs privatpersonen Kurt Wered som en närmast patologisk lögnare, en högfärdig och alkoholiserad autodidakt som på ett närmast mirakulöst sätt lyckas få allting om bakfoten, en patetisk småfifflare som sedan han blev uppsagd från sin blygsamma tjänst på SAAB tillbringade den mesta tiden på LHC:s hemmamatcher eller den lokala pizzerian i Hjulsbro. En gift man som i åratal generar sin familj med påstådda homoerotiska bravader och som, när den obegripligt tålmodiga hustrun till slut får nog, helt tycks försvinna in i en dimmig värld av grandiosa fantasier.

Lyckligtvis är inget av detta sant.

Jag är part i målet, visst. Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag håller Kurt Wered för en av våra främsta intellektuella, därtill en man med ovanlig personlig resning och andlig integritet. En sådan främmande fågel har naturligtvis fått utstå åtskilligt spott och spe av tuppkycklingarna i ankdammen och jag har aldrig tvekat att stå upp för hans sak. Till mina käraste minnen hör vänligheten och den närmaste försynta framtoningen hos den man som otaliga gånger tagit emot mig i diktarstugan vid Roxen.

Det är inte utan att man undrar vilka dunkla krafter som drivit Stefan Storck till att skriva Verkmästarens son. Dessvärre är det också en bok som i sin närmast patologiska cynism och grymma fingertoppskänslighet spelar på några av samtidens allra snaskigaste och snuskigaste tendenser.

Rent stilistiskt håller boken betydligt högre klass än det mesta av det spekulativa skvaller som i dag prånglas ut av bokmarknadens sutenörer. Den är förvisso fragmentarisk och just så osammanhängande och sårig som ett autentiskt dokument skulle vara. Vore det inte för det lömska anspråket på autenticitet skulle Verkmästarens son till och med kunna läsas som en skickligt skriven roman.

Men vad det handlar om är alltså inget annat än förtal. Grymt och infamt. Lyckligtvis är anklagelserna alltför befängda och nidbilden alltför grotesk för att kunna överyga någon. När den första chocken lagt sig återstår därför bara en mild sorg och en fråga. Vad driver något till att begå ett sådant vansinnesdåd som Verkmästarens son?

Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj

Spänningen var på topp bland det hundratal medlemmar som samlats till Kurt Weredsamfundets årsmöte på Livgrenadjärmässens festvåning i Linköping denna trettondagsafton. Efter den sedvanligt överdådiga lunchen, serverad av kosacker från Terek, stillnade sorlet och allas blickar vändes mot honnörsbordet. På slaget 15.00 klingade så prisnämndens ordförande, litteraturkritikern Crister Enebär, i sitt monogramprydda glas och tillkännagav helt kort:

"Årets mottagare av Kurt Weredsamfundets stora medalj är Stefan Hammarén."

Efter ett ögonblicks tystnad bröt så det stora jublet ut. Det tog åtskilliga minuter innan Enebär kunde fortsätta med att läsa upp prisnämndens motivering, först på svenska, sedan franska, engelska, tyska och, som en hyllning till årets pristagare, malmfylld finlandssvenska:

"Stefan Hammarén tilldelas Kurt Weredsamfundets stora medalj för år 2012 jämte en prissumma om 25.000 kronor för ett författarskap som på ett föredömligt och kompromisslöst sätt exemplifierar den anarkiska jihadismens och idealiska misogyniens högsta principer genom prosans klarhet och poesiens förtätning. Han är också en uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare; en utforskare av mänsklig storhet i en period av kulturellt och samhälleligt förfall, som i talrika och sinnrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet. I hans författarskap möts det finlandsvenska och det östgotiska i en sällsam syntes. I sin samtidskritik frilägger han avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum som han med skepsis, hetta och visionär kraft gjort till sitt speciella motiv i en splittrad civilisation."

Det är svårt att tänka sig en värdigare mottagare av detta ganska nyinstiftade men redan ytterst prestigefyllda pris. I hela sitt författarskap har Hammarén givit uttryck för ett slags idealisk misogyni avant la lettre och även på andra sätt verkat i Kurt Wereds anda.

Leninpriset: krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna

Lenin framstår idag som en av de främsta symbolerna för en kraftfull och, i ordets allra bästa mening, odemokratisk politik. Hans balsamerade gestalt förkroppsligar en hållning som idag förhånas, förlöjligas och förtrycks av pöbelväldets, krämarliberalismens och feminismens snöpta, politiskt korrekta kommisarier.

Och om Lenins namn inte smutskastas och baktalas av den ohöljda nyliberalismens pajaser så missbrukas det istället av krämarsamhällets pseudoradikala hovnarrar. Jag tänker naturligtvis på kotteriet runt Jan Myrdal och det föraktliga "Leninpris" som årligen delas ut till någon pseudoradikal halvfigur ur den svenska intelligentsians B-lag.

Nu senast är det alltså Sven Lindqvist som tilldelas priset för att han "på ett unikt uthålligt och okuvligt självständigt sätt utforskat livet och världen utifrån en solid grund av allvar och vetande".

Man tar sig för pannan!

Ty faktiskt finns det i detta land intellektuella som slående väl motsvarar den omdömeslösa juryns beskrivning. Men dit hör givetvis inte Lindqvist och än en gång har alltså det så kallade Leninpriset visat sig vara en krämarlakejernas fest vid de nyliberala köttgrytorna.

Här på Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi tidigare skrivit om Leninpriset (till exempel här, här, här och här). När jag träffade Kurt Wered själv för en tid sedan ville han inte kommentera årets pristagare och förklarade att han också sagt sitt vad gäller Leninpriset. Det är alltså bortom allt tvivel att Kurt Wered skulle acceptera det pris för vilket han borde vara en självskriven kandidat. Samtidigt påpekade han dock att den livaktiga föreningen "Leninpriset till Kurt Wered" fortsätter med sitt principiellt viktiga arbete.

Man kan bara hoppas att fler av dem som tar kulturen och politiken på allvar, som inte nöjer sig med att vara krämarliberalismens knähundar och den repressiva toleransens gisslan, som vägrar att delta i tivolisamhällets kollektiva ringdans runt McDonalds triumfbåge och som förstår värdet av en hård och skoningslös kulturkamp, väljer att sluta upp under den anarkiska jihadismens svart-gröna fanor.

- Niftor Odontologen

Leo Lewenhaupt: FOLKHEMSPSYKONAUTERNA. DEN SANNA BERÄTTELSEN OM HOLKFOLKET

Inom kort utkommer Folkhemspsykonauterna, Leo Lewenhaupts stora monografi om den lika legendariska som långlivade rockensemblen Holkfolket. Crister Enebär har läst den.


"Det här måste vara helvetet", tänker jag och drar ett sista bloss innan jag sätter mig på pågatåget med destination Teckomatorp. Det kunde lika gärna vara Hades. Ty gråare och tristare än denna Skånedag kan världen knappast vara. Utestängd från mänsklig värme stirrar jag ut genom det illa putsade fönstret. Samhället därute är kallt och hårt, prisgivet åt dessa sista dagars gulaschbaroner och knoddiga krämarliberaler. Bredvid mig sitter en ung flicka, kanske femton år. Munnen halvöppen, ögonen tomma som pensionärernas plånböcker. Från hennes hörlurar strömmar något slags intelligensbefriad popmusik. Basgångarna skakar sönder de sista resterna av sinnesfrid. Sedan länge är det förbjudet att röka på tågen. Kaffet i pappersmuggen smakar som en våt yllesocka i en skyttegrav. Jag känner en förlamande sorg.

För att komma undan denna lika onödiga som bedrövliga samtid öppnar jag den gamla portfölj som följt mig på så många resor och tar fram en nyutgiven bok: Leo Lewenhaupts Folkhemspsykonauterna. Redan efter några sidor är jag fullkomligt absorberad och jag kommer inte till sans förrän tåget är framme i Helsingborg. Det spelar ingen roll; jag har redan glömt vad jag skulle i Teckomatorp att göra. Jag kliver av tåget och tänder en cigarrett. Solen tränger fram genom molnbyarna som en triumferande trumpet i en symfoni från revolutionsåret 1848, förkunnande ett annat liv, ett alternativ till Hadestillvaron.

Så skulle denna recension kunna inledas. Men låt oss börja från början. Jag tänder ännu en cigarrett och prövar en annan ingång.

För oss som är födda i skarven mellan femti- och sextital framstår ofta den svenska proggen som något motsägelsefullt. Å ena sidan kan den betraktas som uttryck för en frihetslängtan och ett politiskt engagemang som står i bjärt kontrast till dagens kalla, cyniska likgiltighet. Ett eko från den guldålder vars frukter vi knappt han smaka innan nyliberalismens fimbulvinter satte in. Å andra sidan är proggen också ett mossbelupet monument över verklighetsfrämmande drömmerier, personligt förfall och politisk rigor mortis. Sålunda tål givetvis proggen att skrattas åt - men frågan är om den inte förtjänar att hedras mer ändå, särskilt i en tid som domineras av hänsynslös spekulation och roffarmentalitet, hegemonisk krämarmentalitet, iskall egoism och de mest oförblommerade och skamlösa excesser i naken narcissism.

Men död är proggen i alla fall. Sörjd av ett fåtal och bortglömd av desto fler.Jag tänker på flickan på pågatåget. Hon skulle inte förstått mig om jag berättat om Mecki Mark Men, Hawkey Franzén eller Nebulosa. Uppväxt på en diet av fildelad mp3-musik skulle hon inte ens förstå hur en LP-skiva fungerar. Jag tänder ännu en cigarrett och betraktar de blå rökslingorna som stiger mot taket. För första gången känner jag mig gammal.

En av de många förtjänsterna med Leo Lewenhaupts stora bok om Holkfolket är att den visar att proggen faktiskt inte är död. Ty uppe i det djupaste Östergötland kan man ännu i dag höra mungigor och bordun, elbas och överstyrda gitarrer i vad som kanske är en av det utopiska 60-talets sista motståndsfickor. I jordbrukskollektivet Holken, beläget strax utanför Källstad vid Tåkerns norra strand, ligger haschröken lika tät som en gång korditdoften över Flanderns slagfält. Här har utopin hållts till liv samtidigt som den förvandlats till livskraftig praktik. Där man i resten av samhället lydigt och lyckligt frambär sina offer till Mammon och Hollywood, samlas man här ännu för att hylla Den Stora Modern och Dionysos. I denna exklusiva utopi har tiden stannat och sommaren 1967 förvandlats till ett evigt nu. En refug för oss som som vägrar att finna oss tillrätta i varutempel och TV-soffor.

Lewenhaupts bok om dessa bekymmersfria skogsmän är ett till omfånget imponerande och värdigt monument över Holkfolket, något så sällsynt som en angelägen, engagerande och viktig bok om rockmusik. Jag sträckläser de närmare tusen sidorna med en uppmärksamhet som jag trodde gått förlorad efter alltför många års slavgöra i litteraturkritikens grottekvarn. I vargtimmen lägger jag ifrån mig boken, tänder en cigarrett och letar fram LP:n Sativa Sensitiva från 1989.

I det 25 minuter långa titelspåret finns ett avsnitt som i sig förenar några av Holkfolkets mest karakteristiska egenskaper. Bertel Palmstruchs tvärflöjt och Gustaf Nathorst-Böös' elförstärkta och något överstyrda sitar, intimt sammanslingrade med varandra, utför, mot bakgrunden av slagverk och en här lugnt ackordskapande gitarr, en dialog. Temat består egentligen av två uppåtstigande terser, sammankopplade i två legatobågar (inte olika valven i ett bysantiskt kapell i Anatolien). Det uppåtstigande hindrar inte att de har en vemodig klang: det är som ett landskap efter regn eller ett långsamt uppvaknande på ett pågatåg i onådens tid.

Det finns ett utomordentligt rumsligt, nästan figurativt drag i denna figur, som blir desto mer häpnadsväckande som det samtidigt är elegiskt och utopiskt, uttryck för kontemplation och uppmaning till handling. Jag låter musiken strömma genom min kropp och tänder ännu en cigarrett. Innesluten i denna famn finns det ännu en möjlighet att leva ett värdigt liv, oåtkomlig för den gottköpsmentalitet och avgrundsdjupa cynism som metastaserar genom samhällets fiberoptiska blodomlopp. Leo Lewnhaupt är den bästa tänkbara vägvisaren till denna folkhemska underjord. Folkhemspsykonauterna är en viktig bok. En angelägen bok. Nödvändig. Stark. Läs den!

Leo Lewenhaupt
Folkhemspsykonauterna. Den sanna berättelsen om Holkfolket
Omfång: 978 sidor. Rikt illustrerad i färg och s/v.
Bandtyp: Klotband
Pris: 375:-

Solitära tankar 2: Dagspressen, Carema och konsumtionssamhället

Trots min föresats att en gång för alla vända den vedervärdiga samtiden ryggen, händer det att jag kastar en blick i någon av våra bedrövliga dagstidningar. Varför gör jag detta? Är det något slags perversion som driver mig till denna självbesudling? Är det kanske en defekt i själva personligheten, en själslig svaghet, som gör att jag emellanåt utsätter mig för den plåga det innebär att ta del av den politiskt korrekta gallimatias, de banaliteter, den ohöljda dumhet och avgrundslika låghet som fyller varje sida i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet?

Nå, påminner jag mig när jag ansätts av sådant tvivel, jag har nu en gång valt att verka i denna samtid. Det är min plikt att hålla vakt på tivolisamhällets allra skränigaste och tarvligaste marknadsplatser för att kunna vittna om samtidens låghet. Att dra sig tillbaka i splendid isolation vore därför ett slags fanflykt. I det lägsta och tarvligaste finner jag min värdighet. Det är där jag är satt att verka.

Men när jag som i morse slår upp Dagens Nyheter resulterar det oundvikligen i en stark fysisk reaktion, inte olik det äckel som kan drabba den som står inför en nyss öppnad grav. Åsynen och stanken av det ruttnande kadaver som är den svenska "debatten" är i sanning kväljande - men samtidigt en outtömlig källa för den som vill fiska efter samtidens bråte i den grumliga, stillastående göl som är vårt land.

Så fälls det nu krokodiltårar över företaget Caremas otidsenliga sparnit. Man antyder att de åldringar som befinner sig på  av skattemedel finansierade inrättningar inte får tillräckligt med mat och blöjor. Emellertid: läser man mellan raderna framstår det blott alltför tydligt att det är den galopperande konsumismen som här sticker fram sitt tryne. Inte ens våra senila åldringar kommer undan kravet på ständigt ökande konsumtion. När de själva inte längre orkar skrika efter mer och nyare prylar, upplåter PK-pressen gärna sina spalter åt krämarsamhällets megafoner. Mer blöjor! Mer välling! Fler och dyrare gummihandskar åt personalen!

Sannerligen, ingen kommer undan konsumtionssamhället och lrämarmentaliteten. Det är så man kunde kräkas.

Solitära tankar 1: Midvinter

Jag hör hur "människorna" omkring mig tjattrar om vintersolståndet och att vi nu "går mot ljusare tider". Är detta, frågar jag mig, något annat än massans sätt att distrahera sig från det som vi alla är skyldiga att inse: hur vi i allt snabbare takt närmar oss avgrunden?

Är det inte just detta slags livsfeghet som banat vägen för krämarliberalismens framfart och den pöbelaktiga tivolikulturens utbredning?

Själv har jag dragit mig tillbaka till stugan vid Roxens strand. Skramlet och tjattrandet når mig här endast som en svagt brus. Jag slår upp ett glas Solita och läser några sidor Spengler. I spisen förkolnar de egna manuskripten; det senaste årets erfarenhet har fått mig att inse hur fåfängligt det är att skriva för en publik som är lika oförstående som den är otacksam.

Kan man komma närmare lyckan? Jag tror inte det.

De dillande dumbommarnas deliriska dans. En kommentar om dagskritikens tillstånd

Som avtalspensionär och fri intellektuell har jag under åtskilliga år levt under mycket blygsamma förhållanden. Mina böckers läsare är få - vilket speglar det andliga tillståndet i den igenslammade ankdam som är det svenska "kulturlivet". Min tillvaro här vid Roxens strand är med nödvändighet ett slags inre exil. Om mitt arbete nämns i den förfäade pressen, eller på det elektroniska nätet, är det i regel i skeptiska eller, oftare, rent hånfulla ordalag.

Det förvånar mig nu icke och det vore dåraktigt att vänta sig något annat. Det här landet har den "litteraturkritik" det förtjänar. Medveten om detta sakernas tillstånd vägrar jag också att ikläda mig narrhuvan och delta i de politiskt korrekta pajaskonsterna. Aldrig kommer jag att sitta i en TV-soffa eller delta i någon offentlig debatt. Och jag håller mig för god att delta i medelmåttornas triumftåg, detta de dillande dumbommarnas deliriska dans.

Något som däremot fortfarande förvånar mig är den tankens lättja och karaktärens hållninsglöshet hos de kritiker som helt sonika vägrar att ta sig an mitt arbete. Detta slags slapphet - för att inte säga ansvarslöshet och feghet - drar ett löjets skimmer över dessa etablissemangets handgångna män. Deras tystnad om mitt arbete säger mer än hundra av de maniskt pladdrande krior som man ägnar andra- och tredje rangens författarskap.

Bakgrunden är enkel. Jag har under flera år skickat recensionsexemplar av böcker utgivna på Anark förlag till en namnkunnig sydsvensk kritiker, vars namn jag inte tänker nämna. Avsikten var inte att dra uppmärksamhet till mitt eget arbete, och än mindre min person. Jag tyckte bara synd om en kritiker som uppenbarligen saknar angelägna ämnen att skriva om. Dessa ansträngningar har dock mötts av en kompakt tystnad. Icke en artikel, icke en recension, icke ens ett hastigt omnämnande i våra "sociala medier".

Med en kritik av detta slag vägrar jag nu att befatta mig. Inga fler recensionsexemplar kommer att skickas ut.

- Kurt Wered

Bengt-Erik Heijll: KURT WERED OCH BENGT FRAM. TVÅ ÖSTGÖTAR, EN SAMTID

Göran Baugh har läst Bengt-Erik Heijlls nyutkomna dubbelbiografi över den östgötska radikakonservatismens grand old men.

Bengt-Erik Heijll var under flera år en både uppskattad och kontroversiell professor i historia vid Linköpings universitet. Bland hans böcker märks Det östgotiska Atlantis. Om Östergötlands äldsta historia (2005) samt Östgötska anarker. Kurt Wered och hans krets (2009). Heijlls radikalkonservativa engagemang och arbete inom den så kallade östgötaskolan ledde till att han häromåret under kuppartade former tvingades lämna sin tjänst. Nu kommer hans nya bok Kurt Wered och Bengt Fram - Två östgötar, en samtid som på riktigt introducerar den mindre kände Bengt Fram. Medan Kurt Wereds författarskap åtnjutit avsevärd uppmärksamhet under senare år har hans mångårige vän och kollega Bengt Fram förblivit något av en bakgrundsfigur inom den östgötska radikalkonservatism som i grunden förändrat det politiska landskapet i Sverige. Heijlls bok slår ett slag för dem båda och förhoppningsvis kommer intresset att öka även för Bengt Fram med denna bok. Samtidigt bekräftar den Heijlls egen ställning som en intellektuell outsider i det av politisk korrekthet lamslagna Sverige.

Titeln skvallrar om en biografi över Wered och Fram men det skulle vara fel att kalla boken för en strikt biografi. Snarare har Heijll skapat ett verk som utifrån ett antal idéer försöker sammanfatta de viktigaste tankarna inom östgötaskolan och den anarkiska jihadismen. Bokens första kapitel är en kortare redogörelse för Wereds och Frams uppväxt och liv samt författarskap. Efterföljande kapitel kretsar kring idéerna som är grundläggande för dem båda, och försöker att fånga essensen av deras livshållning. Heijll utgår från de centrala verken hos respektive författare och placerar de ideologiska och konstnärliga hållningarna i en historisk kontext, rättare sagt i vår egen samtid.

Hur ska man förhålla sig till världen och det moderna samhället? Kurt Wered formulerade först den idealiska misogynien, en radikal uppgörelse med såväl feminism som själva det kvinnligas princip. En positiv motpol finner han i hård hockey, en ludisk och homoerotisk ritual där "blod och säd fläckar rinkens vita is". Och här finner vi både bakgrunden till det mångåriga engagemanget i LHC:s supporterklubb "White Lions", som för Wered fungerade som en "plantskola för morgondagens aktivister" och hans uppmärksammade avfall när det stod klart att "den effeminerade rötan angripit såväl spelare som supportrar". Dagens bleka "defaitistiska heterohockey" duger inte som refug från det "effeminerade massamhället" och Wered vänder därför blicken inåt-bakåt i en serie introspektiva meditationer över den stora traditionen och det östgötska arvet.

Bengt Frams avsmak inför samtiden grundlades under åren som gymnasieadjunkt. Under 1970-talet vände han sig bort från den tilltagande slapphet och infantilisering som gjort lärarverksamheten till ett "fåfängligt utfordrande av pärlor för svin". Fram vände istället blicken bakåt, mot det östgotiska urhemmet i trakterna kring Hjulsbro. På senare år lät den allt mer drivne amatörarkeologen lägga fram sina rön i skrifter som Från Hjulsbro till Ravenna, I östgoters fotspår och Östgoternas urhem. Den kompromisslösa och allt fränare samtidskritiken formulerades i böcker som Inre exil och på bloggen Östra Götalands fria vidder. På ett förtjänstfullt sätt blottlägger Heijll de parallella spår på vilka Wereds och Frams ideologiska utveckling färfats genom samtidens vittrande ruiner samtidigt som han lyfter fram de avgörande skillnaderna. Där Wered gärna kopplar ett grepp på de stora utvecklingslinjerna och kombinerar sin förståelse för den tidlösa Traditionen med en apokalyptisk-visionär syn på framtiden har Fram framförallt gjort sig känd som en enveten debattör av samtidens problem utifrån ett konsekvent antigerontofobiskt perspektiv.

Heijll har gjort ett storartat jobb. Det här är en fantastisk bok för Kurt Wereds många läsare och jag är övertygad om att jag nu kan läsa hans skrifter med nya ögon. Positivt är också att vännen Bengt Fram ägnas lika mycket utrymme, om inte mer, som Kurt Wered. På senare tid har vi hört allt mindre från dessa genstörtiga och gallsprängda, men alltid intressanta, i ordets bästa mening ultrareaktionära författare. Vågar man hoppas på deras återkomst i den samtida idédebatten inom en snar framtid?

Bengt-Erik Heijll
Kurt Wered och Bengt Fram. Två östgötar, en samtid
Omfång: 285 sidor
Bandtyp: Danskt band
Pris: 225:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (4)

Broder Kurt,


Det är en tidig morgon i Hjulsbro. Nu är klockan snart halvfyra och jag vaknar med en känsla av fullkomlig lycka. Ty min värld är inte deras värld. Den har inget att göra med det tingeltanglande taskspel som alldeles tagit över Linköpings gator. Min värld går att gräva och sila fram ur förfäders rika mylla. Den är enkel och vacker som ett gotiskt svärdfäste.

Varje morgon vaknar jag nu med denna intensiva lyckokänsla brusande omkring mig. Det sjunger ur jorden. Jag ser generationer av östgoter därnere i den rika lerjorden. Ansikte efter ansikte. Skugga efter skugga. Vi gräver fram våra rötter och vår vardag. Världen är bara ett ord och arkeologin är en port. Det som jag vidrör dessa morgnar i juli laddas upp med ett speciellt slags lyster. Det mörka och fördolda blir ljust som silver. Det klingar. Nu är det tidig morgon och jag är lycklig, fri och stark. Jag ska berätta.

Varje morgon vaknar jag med den här stålblankt klingande intensiteten, dödshavet brusar i mig och när jag gräver så når jag fram till fasta land. Det sjunger nere i jorden. Jag ser leden slutas bakom mig. Det finns brytpunkter i varje människas liv. Det finns ögonblick när allt står på spel. Det finns fyndplatser som måste grävas ut. Det finns folkslag som måste skapa utrymme i världen. Det finns också dagar när det nedärvda arvet måste inkarneras, i handling. Det är inte ett motsatsförhållande. Tvärtom. Solidaritet är inte ett avskilt rum som man kan stänga dörren till när man blir upptagen av annat. Det är möjligt att det är därför vi så ofta återvänder till de första östgötarna, till de första stegen i folkvandringarna. Under de första morgontimmarna är det så enkelt, för att inte säga kristallklart, som vatten. Det är vi mot dem. Östgoter mot svear, nollåttor och östdanskar.

Men det finns andra slags dagar. Mörka och dystra, då sången tystnar och den östgotiska tanken verkar lika död som de ben jag gräver upp ur jorden. Det finns dagar då Linköpings gator är rent förskräckande i sin själlösa, kosmopolitiska, nivellerade likriktning. Allra värst sådana dagar är kanske vetskapen om att det bland de konsumtionsmaskiner som befolkar denna avskyvärda plats ännu finns människor i vars ådror flyter åtminstone ett snapsglas äkta, östgotiskt blod. Sex centiliter destillerad etnicitet som de, utan att tveka, skulle byta ut mot en mobiltelefon eller platt TV-apparat. Så långt har det gått. Jag gör mig inga illusioner.

Men det är för att rädda dem, för att återuppväcka deras förlorade stolthet jag bedriver mina arkeologiska utgrävningar, dag ut och dag in. När det gäller den samtida gotiska aktivismen handlar det eljest om markörer utan substans. Det har vi redan talat om. Men här, med händerna djupt ned i myllan, har jag kontakt med det levande arvet från en snart bortglömd storhetstid. De döda goterna finns kvar! Det jag efterlyser? Ett större allvar, en konsekvens, en blick som sträcker sig bortom Götgatan i Stockholm och konsumtionspalatsen i Linköping.

Den östgötska arkeologin befinner sig sedan länge i ett förskräckligt tillstånd. Socialister, feminister, demokratikramare av alla schatteringar styr och ställer med fädernas jord. De lydigaste och mest oppurtunistiska akademiska knähundarna sitter vid stipendiefondernas dukade bord och låter sig väl smaka av det som faller ned från köttgrytorna. Själv har jag alltid sett till att hålla mig borta från alla sådana sammanhang. Jag bekostar själv mina utgrävningar och ombesörjer publiceringen av mina resultat. Det är så man bevarar sin frihet i det här tjyvsamhället. Det är så man upprätthåller sin gotiska heder. Och det är därför jag varje morgon vaknar med en sång, trots allt.

Bengt

Karin Barbalander: DEN TRETTONDE STOLEN

Ända sedan han som pojke drömt om att iförd frack få hålla ett minnestal över sin företrädare i Börshuset, har den språkmaterialistiske poeten Horatio Petterson vetat att han en dag måste bli invald i Svenska Akademien. När den åldrige lingvisten Sture Anckargrund äntligen går ur tiden, får han chansen. När Akademiens ständiga sekreterare, Lydia Engdahl, erbjuder Horatio stol nummer tretton vet han att åratal av poesi och polemik, kritiska och erotiska favörer äntligen givit den utdelning han så hett eftertraktat. Men under ytan av snille och smakt ruvar dock sinistra hemligheter och snart dras Petterson in i ett sofistikerat spel med internationell vapenhandel, vitryska prostituerade och en passionerad käreksrelation med den åldrande akademisekreteraren. I potten ligger förstås Nobelpriset.


Konserthuset och Blå hallen, Gamla stan och Börshuset bildar kuliss till denna kultiverade kriminalroman där det aldrig sinande kokainet, fatala poetissor och läckra anrättningar är givna ingredienser. Med Den trettonde stolen bekräftar Karin Barbalander än en gång sin position som den svenska deckarparnassens furstinna.

Karin Barbalander
Den trettonde stolen
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (3)

Hell broder,

Den förbannade värmen håller östra Götaland i ett förlamande, rödglödgat järngrepp. Svetten droppar ned på datorns tangentbord där jag sitter och ser ut över den gulnande Östgötaslätten. Marken är torr och årets höskörd är dålig.

Det känns symptomatiskt. Har inte också vårt så kallade kulturliv drabbats av en liknande torka och sterilitet? Jag vantrivs lika mycket i den rikssvenska okulturen  som i denna hetta och båda är lika oroväckande naturvidriga.

Du skriver om kampen för en östgötsk identitet. Du berättar om bristen på existentiellt engagemang hos den låtsasradikalism som hånar och förtalar sådana som oss. Du beskriver det spott och spe som drabbar den som står rakryggad i en tid som denna.

Jag vet blott alltför väl vad du talar om. Men min mångåriga kulturkamp har också varit härdande erfarenhet. Angreppen och förtalet bekommer mig inte längre.Kanske är detta ett stålbad som vi alla måste igenom. Det är ett klimat som detta som gör det möjligt att skilja agnarna från vetet.

Men östgötarna förblir osynliggjorda. Och vem bryr sig ett skit om spillrorna av detta en gång så stolta folk? Och vem för dess talan? Jag blir svaret skyldig. Det finns förvisso undantag, sådana som Didrik Ögnelood och du själv. Och några få till. Margareta F Johansson  har gjort viktiga insatser vad gäller den akademiska forskningen genom att påvisa historiska kopplingar mellan östgötsk andlighet och den anarkiska jihadism jag själv förespråkar.

Men vad dessa fribrytare har gemensamt är utanförskap och marginalisering. Våra insatser förtigs av de demokratikramande och feministiska åsiktskommisarier som dominerar pk-medierna och åttklöverpolitiken. Och precis som du har jag insett att den så kallade "radikalhögern" inte är något annat än ett skämt.

"Finns det ett alternativ till pessimismen?" frågar du.

Jag vet sannerligen inte men nog ser det dystert ut. Ändå vägrar jag att ge upp. Innan det östgotiska folket fått sin upprättelse tänker jag inte kliva ned från barrikaderna. Och i mörka stunder tröstar jag mig med tanken på att dagens tivolisamhälle snart nog kommer att störtas i grus och aska.

I väntan på detta ragnarök öppnar jag ännu en källarsval Runöl och blickar ut över Slätten, som våra förfäder gjort sedan Theoderiks dagar. Ur detta kulturarv suger jag min näring.

Hockey och hård homoerotik erbjuder också alternativ till den krämarsamhällets undermåliga underhållning vars banala basgångar i denna stund får marken under mig att vibrera. Sådant är mitt alternativ till den pessimism och defaitism som det till varje pris gäller att bjuda motstånd.
W

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (2)

Broder Kurt,

Det hela är väl rätt enkelt? Du pratar om brist på existentiellt engagemang hos dagens höger. Jag har vant mig. Den så kallade bombkastarhögern betraktar mig som apolitisk stofil.

Jag ägnar som du vet mina dagar åt arkeologiska undersökningar av fädernas jord och studier i den yngre östgotiskan. De professionella arkeologerna, snöpta akademiska typer allesammans, ser mig som rabiat östgötsk separatist.

Det är precis som jag vill ha det.

Jag vet att du fått utstå en liknande behandling. Det är lite äckligt till en börjam Glåporden klibbar fast. Såna som vi passar inte in i en kultur som domineras av feminism och akademism och en korrupt politikerkår som inte ser längre än till nästa ryck i pensionsbromsen.

Och vad gäller den "svenska radikalkonservatismen" består den uteslutande av senila stofiler och finniga mammas pojkar. Så har det allti varit och så kommer det att förbli.

De verkliga orättvisorna, samtidens ödesfrågor som vi har framför ögonen varje dag, dem blundar man för. Pensionsbromsen. Förnekandet av det östgotiska folkets historia. Den feminism som hotar att lägga under sig hela Occidenten...

Vad som behövs är en verklig kulturkamp men vem som ska leda den vet jag inte. Om tio år är både du och jag för gamla för att stå på barrikaderna. Jag ser ingen som kan ta över.

Finns det ett alternativ till pessimismen?

Bengt

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (1)

Årets sommarföljetong här på bloggen består av en aktuell brevväxling mellan Kurt Wered och Bengt Fram. Den första episteln är avsänd från Wereds eget Övralid, diktarstugan och eremitaget vid Roxens strand.

Bäste Broder,

Åter en tidig morgon vid Roxens strand. Nätterna är ljusa, högsommarens lite pråliga skönhet förförisk. I fjärran hörs larmet från den medelklass som håller igång krämarsamhället och tivolikulturen.

Hur annorlunda är inte livet här på mitt eget Övralid. Eremitboningen, min sista tillflykt. Jag skriver varje dag. Varje dag är en arbetsdag. Den som inte kämpar emot liberalismen och feminismen och åttklöverns förtryck är en död människa. Den som inte bjuder motstånd genom sitt arbete har förverkat rätten till sitt liv.

Jag lever, alltså kämpar jag.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden som gästföreläsare hos en politisk organisation som kallade sig "militant identitär". Jag lärde mig mycket. Jag förstod: det som skilde mig från dem var en fråga om existentiell nödvändighet. En stackars aktivist berättade för mig om sin vånda. Vad skulle han kunna göra för att rädda den gotiska identiteten i en tid som denna. Jag kunde inte låta bli att säga: Skit i politiken då. Du kanske inte har stake nog att sticka en H&M-butik i brand eller  avrätta en polis. Efter det blev jag inte inbjuden fler gånger.

Det är tidig morgon nu. Linköping. Hemstaden. Som jag en gång älskade. Som jag sett förvandlas till en tummelplats för samtidens alla nedbrytande krafter. Man får inte försumma sitt uppdrag. Det är den existentiella nödvändigheten jag saknar i den samtida radikalkonservatismen, i de pseudoreaktionära rörelserna, hos de östgötska identitärerna. Idel ängsliga positioneringar och käringaktiga piruetter.

Det är så man kunde kräkas.

W

Städhjälp, ἄσκησις och frihet

I morse kom den gamle vännen Bengt Fram  över med några konserver och en packe dagstidningar, som han brukar om söndagarna.  Jag förvarar tidningarna ute på dass, där de kommer till bäst användning. Att läsa dem kommer naturligtvis aldrig ifråga.

Jag lever ett enkelt liv här vid Roxens strand, långt från alla de nöjen och förströelser på vilka den moderna massmänniskan förslösar sin tid. Mina egna glädjeämnen är av ett långt anspråkslösare och (törs jag säga det?) raffinerat slag. Så bereder det mig till exempel ett dagligt nöje att torka mig där bak med dagstidningarnas kultursidor.

Efter förmiddagens tarmtömning råkade dock min blick dröja lite för länge vid det hopknölade tidningspappret, något jag genast fick ångra. Här, på mitt eget avträde, tvingades jag ta del av den lika själsfina som lättjefyllda liberalfeministiska parnassens patetiskt ynkliga problem.

Det är så man kan kräkas.

Men denna ofrivilliga insyn i en "kulturarbetares" lika välstädade som själstomma liv fick mig att se på de egna omgivningarna med en ny blick.

Sedan länge hålls jag här ute i den fallfärdiga stuga som jag, halvt på skämt, brukar kalla mitt eget Övralid. Här har jag skrivit de flesta av det trettiotal (eller har det hunnit bli ett fyrtiotal?) böcker som bär mitt namn. Härifrån har jag skött två förlag och drivit en tankesmedja samt vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Naturligtvis sköter jag min städning själv. Här finns inga dammsugare eller hushållsmaskiner, inte ens en kaffebryggare. Vatten hämtar jag i sjön. Där finns också en brygga så någon dusch har jag aldrig behövt installera. Den förste i varje månad tar jag fram klappträet och tvättar mina kläder.

Städhjälp, TV, radio, telefon, datorer, Facebook och Twitter... Jag sätter en ära i att stå fri från allt sådant. Jag har slängt mitt körkort och håller mig inte längre ens med cykel.

Nu förstår jag, bättre än någonsin, att denna självpåtagna enkelhet, denna ἄσκησις, är själva förutsättningen inte bara för min egen frihet utan  för all intellektuell och andlig verksamhet av betydelse.

Kurt Wered om nationaldag och östgotiskt kulturarv

"Nationaldag". Ett sådant trams, ett sådant lappri. Jag är inte svensk! Den enda identitet jag vill kännas vid är den östgotiska och det, mina vänner, är något helt annat. I århundraden har vi goter hunsats och utnyttjats av de alltmer kosmopolitiska och effeminerade svearna. Vår älskade Östgötaslätt, det gotiska folkets urhem, har skövlats och plundrats otaliga gånger. Och så har de velat göra oss till "svenskar". Det är så man vill kräkas. Det finns givetvis ingen "svensk" personlighet - blott en hållningslös, insmickrande knoddighet som slickar överhetens arsle med sin sträva tunga och ger sig den ohämmade konsumismen i våld.

Jag har sedan länge sagt upp bekantskapen med allt sådant. Jag har rest i Orient och Occident på flykt från den förbannade svenskheten. Men vart än jag i världen befunnit mig har det aldrig funnits någon tvekan, något tvivel. Mitt hem är östra Götaland. Goternas land i min själ. En man som förlorat banden med sitt ursprung, som kapat rötterna till den livgivande myllan, förtjänar knappast att längre kallas man. Han är ett hjälplöst offer för konsumism, kosmopolitanism, feminism - eller vilka som helst andra "ismer". Han är dömd att gå under.

Jag tänker inte på svenska (detta slavspråk). Alla mina texter är ett slags översättningar från den östgotiska som pulserar i mitt blod. Ja, jag är östgot - och som sådan tänker jag inte delta i det bedrövliga firandet denna dag. Sjung ni era sånger, hylla ni er kung. Själv knyter jag näven i fickan och bidar min tid, medveten om att den gotiska återkomsten är lika ofrånkomlig som det omgivande cirkussamhällets sammanbrott.