Kurt Wered om det skandalösa Leninpriset

Hur högt värdesätter jag inte denna välsignade tystnad. Ensam här ute, på mitt eget Övralid, kan jag ta långa, solitära promenader längs Roxens stränder och Stångåns slussar. Det oåterkalleliga beslutet att inte längre delta i den alltmer försumpade och vulgariserade "kulturdebatten", där endast ett tuppfjät skiljer kultursidorna och underhållningsindustrins bedrövliga dansuppvisningar, kommer jag aldrig att ångra.

Ändå kunde jag inte undgå att notera att Jan Myrdalsällskapets Leninpris i år kommer att tilldelas Maj Wechselmann, denna den repressiva toleransens maskot, denna den politiska korrekthetens primadonna. Jag har inget att tillägga till det som jag sade förra året: Man kan behålla sina smutsiga pengar. Inget skulle kunna få mig att ta emot de 100000 silverpenningar som utdelats till salongsjihadister och krämarsamhällets springpojkar. Jag är inte till salu.

Ändå må följande anföras: Jag har givit ut dussintals böcker och stridsskrifter under eget namn. Jag har grundat två förlag och har därmed kunnat lyfta fram ett antal framstående och djärva författarskap som utmanat den politiskt korrekta konsensuskultur som är så utmärkande för det här landet. Jag har också drivit vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg" och engagerat mig i flera av samtidens stora ödesfrågor.

För dessa framgångar har jag fått betala ett högt pris. Jag har beljugits och bespottats. Systematiska förtalskampanjer har riktats mot såväl den tankesmedja som bär mitt namn som mig själv. Mitt Facebookkonto har blockerats. Ingen annan svensk intellektuell har i modern tid tvingats utstå detta slags prövningar, detta besinningslösa hat.

Framförallt de som sitter i Jan Myrdalsällskapets styrelse tror jag skulle behöva ta sig ut från kammaren och ge sig in i den politiska hetluften. I stället väljer man att premiera överlöpare och femtekolonnare, småborgarrevisionister och pseudoradikaler. En sådan verksamhet måste givetvis betraktas som ett slags övergrepp. En våldtäkt på det fria ordet. Man borde ställa upp dem mot väggen. En någorkunda välutrustad exekutionspatrull skulle kunna pissa omkull Jan Myrdalsällskapets styrelse. Jag skulle kunna göra det själv. Kryp inte för detta anhang!

Bara i fjol skrev jag ett tiotal böcker, hundratals blogginlägg och oräkneliga debattinlägg på det elektroniska nätet. Jag har tusentals läsare och jag har sett mina ord spraymålade på väggarna i Linköping. Jag har själv utformat omslagen till mina böcker och under decennier arbetade jag med sputspetsteknologiska problem på SAAB. Rent mänskligt är jag mer begåvad än vad medlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är tillsammans. Avundsamma, små själar. Pseudoradikalitetens bottenskrap.

Nu väljer man alltså att belöna en person som gjorde sig ett namn med en förljugen, lögnaktig film om JA 37 Viggen, det projekt som jag själv ägnade så många års arbete. Med denna gest, denna taskspark, sällar man sig till den hjord av nätmobbare, cyberhuliganer och träskvarelser som under de senaste åren gjort sitt yttersta för att obstruera min verksamhet.

Man har tagit sig rätten att sitta och döma ut ett helt författarskap, en hel livsgärning. Man har redan bestämt sig för att jag aldrig kan komma ifråga. Det är mycket allvarligt. Det är ett renodlat, solklart fall av tjänstefel och ett svek mot hela den leninistiska traditionen.

Man tar sig för pannan.


PS
Jag kan inte nog betona följande: jag kommer aldrig att acceptera Jan Myrdalsällskapets "Leninpris". Den som vill engagera sig i den viktiga principiella frågan kan dock bli medlem i föreningen Leninpriset till Kurt Wered.