Wereds Vådligheter: Crister Enebär om en ny biografi över Håkan Lundberg

Leo Lewenhaupt

Håkan Lundberg vol. 1

Omfång: 588 sidor

Bandtyp: Trådbunden

Pris: 395:-

Det svenska åttiotalet påminde mest om en överfull, bortglömd askkopp morgonen efter festen. En stinkande sörja. Aska, ölslättar, utspottade prillor. Det tror jag alla vi som var med kan vara överens om.

Framtiden var inställd och historien bestod av en serie misslyckade uppror. Sextiotalets blomsterbarn, våra mostrar och morbröder, var nu förvandlade till hängbröstade, tandlösa vrak. De som spelat sina kort lite bättre hade inlett den långa marschen från Mao till Stenbeck. Punken hade fastnat i sin egen narcissism och var hursomhelst DOA. Margaret Thatcher... Annifrid Lyngstads satsa-på-dig-själv-kampanj... Susanne Lanefeldt… ”Tantsnusk”… Och över alltsammans den socialdemokratiska DDR-estetiken med dess doft av bonvax och vått ylle. Allt flöt ihop till en enda gröt. Man orkade helt enkelt inte bry sig längre. Om någonting.

Såhär i efterhand, med facit i hand, framstår naturligtvis det där gräsliga decenniet som rena idyllen. Det brukar ju vara så. Men, ändå, det var som om hela det sjunkande folkhemmet hade drabbats av ett slags personlighetsstörning…. En alldeles särskild, mycket svensk, kombination av uppgivenhet och grötmyndighet. Och vi som var med, vi som formades av den där konstiga tidsandan, kan nog aldrig glömma den. Men, hur underligt det än kan verka, tycks det finnas ett slags ömtålig, poetiskt genialitet som frodas i sådana omgivningar.”

Så inleder Leo Lewenhaupt den nyss utgivna, första delen av sin digra biografi över Håkan Lundberg. Och det är en dyster bild av det tidiga 1980-talets Sverige som träder fram, både i Lewenhaupts biografiska framkallningsbad och Lundbergs tidiga sångtexter och dikter. Och ändå är de ju, vet vi idag, bara en föraning om de svåra år som väntade. Samtidigt framstår Lundberg här som en ljusbringare (i ordets båda bemärkelser) som förmådde lysa upp det svenska grådasket med sin säregna, både demoniska och oskuldsfulla diktning.

Låt mig säga det med en gång, Lewenhaupts bok är ett storverk som utan tvekan kommer så nära den hemlighetsfulle Lundberg som det är möjligt. Lewenhaupt lyckas också på kuppen ge en bred rundmålning av den tid och det sammanhang där Lundberg verkade. Det är stort. Det är starkt. Det är som att återuppleva ett traumatiskt barnsomsminne.

Lundberg levde sin konst, på ett sätt som annars bara självförbrännande rockstjärnor gör i vår tid. Och kanske kom en del av inspirationen från det hållet. Redan som 12-åring scendebuterade nämligen Håkan Lundberg. Tillsammans med sin storebror startade han punkbandet ”Bondage Brothers” 1978. Året därpå uppstod en ny konstellation, ”Commando Camouflage” som faktiskt hann nå en viss ryktbarhet under de två år man spelade tillsammans. Till de många förtjänsterna med Lewenhaupts bok hör det fantastiska bildmaterialet som levandegör den här perioden, också för någon som jag själv, som var lite för gammal för att hänga på Malmös ungdomsgårdar.

Ett tredje band, ”Försöksdjur”, där en 15-årig Håkan hoppade in som basist och textförfattare, fick till och med spela in en singel som kom ut på legendariska Heartwork 1981.

Med sin kombination av primal utlevelse à la Janov (Poliskontroll) och haschdoftande symbolism (Berusad gryning) är det en skiva som är både brådmogen och tidstypisk på samma gång. Men under gymnasieåren hann Lundberg tröttna på den lokala musikscenen. Han fortsatte visserligen att skriva texter åt många Lundaband, ofta under pseudonym, men ägnade sig alltmer åt det mödosamma arbetet med sina egna dikter.

Kanske var det hoppet om framgång, eller kanske kände han sig helt enkelt trött på det ensamma slitet vid skrivbordet. 1983 samlade i alla fall Lundberg ihop några av sina gamla kompisar och startade ett nytt band med det sinistra namnet "Sicherheitsdienst". Ett arv gjorde det möjligt för gruppen att ge ut en LP: All in Vain. Om Lundberg hoppats på framgång så uteblev den; plattan lär ha sålts i sammanlagt 25 exemplar (och är, naturligtvis, en eftertraktad raritet idag).

Kanske var soundet alltför tungt, och texterna alltför introverta också under denna ”depprockens” glansperiod. När jag intervjuade Lundberg för Schlager i början på 90-talet sa beskrev han All in Vain som ”ett självmordsalbum. Mitt ’sent på jorden’”.

"Sicherheitsdienst" genomförde några spelningar, bland annat som förband åt Underjordiska Lyxorkestern, men splittrades snart. Lundberg skulle aldrig plocka upp sin bas igen.

Nu koncentrerade han sig i ställer på sin poesi. Ganska snart började också Lundbergs dikter dyka upp i fanzines och undergroundpress och under några hektiska år publicerade han åtskilliga texter i RIP, Magasin April, Ritz, Flåskpåle och allt vad de hette. Mycket av det här materialet dök sedan upp, i en betydligt mer polerad form, i Lundbergs debutsamling I hallusyrénbersån (Bakhåll 1986).

Lewenhaupt har lagt ned ett hästjobb på att plöja igenom gulnade fanzines på jakt efter de ursprungliga versionerna och jämföra dem med de dikter som publicerades i bokform. Lundberg, som annars var känd som en hopplös slarver, var oerhört noggrann, för att inte säga pedantisk, när det gällde sina egna böcker och deras formgivning – något som lär ha drivit Örjan Gerhardsson till vansinnets gräns.

När man läser om den här boken är det inte svårt att förstå uppmärksamheten och förtjusningen den till en början väckte hos några ledande kritiker. Lundberg lyckas på ett sätt som är alldeles hans eget, få minnesbilderna från den älskade farmoderns Österlen att smälta samman med de allt mörkare visionära upplevelser som han med hjälp av olika droger kultiverat under flera år. Men tidsandan sprang snabbt ifrån detta slags diktning. I takt med postmodernismens intåg på kultursidorna kom Lundberg att förpassas till en alltmer skugglik tillvaro på samhällets baksida, långt från den parnass där han, nätt och jämt, lyckats få in en fot i dörren.

Den första delen av Lewenhaupts monumentala biografi slutar med bokdebuten och Lundbergs flytt till Stockholm. Det är med ett slags skräckblandad förtjusning man väntar på att få läsa fortsättningen. Återkomsten till Skåne, det tumultariska ”samarbetet” med Malmöligan och åren i köpenhamsk exil… Den skandalrartade uppläsningsturnén i USA och deportationen. De sista åren på Hågaanstalten... Lundbergs 90-talet är av sådant stoff som man väver slitstarka myter av. Det är just friheten från snaskigheter och förmågan att sakligt och osentimentalt berätta om ett så märkligt liv som Håkan Lundbergs, utan att trivialisera hans unika karisma och skrämmande begåvning, som gör Leo Lewenhaupts bok så enastående.

Crister Enebär, Femina