Signerat Sagn: Karolin på villovägar

För min del är det nu slutdiskuterat med mys-matchomaffian, mansläger-mullorna, smygbögsmisogynerna, kvinnomisshandlarna och alla andra motherfuckers som huserar på Pär Ströms blogg. Det kan ju vara spännande ibland att lyfta på stenar och titta efter vad som krälar där, men det är ju faktiskt inte så fascinerande att titta på likmaskar och kackerlackor mer än en liten stund. Man måste vara alldeles ovanligt morbid för att stanna kvar i sådant sällskap och inte heller vill jag att den för GenusNytt karakteristiska stanken (en blandning av fotsvett och besudlade lakan) ska fastna i kläderna.

Och framförallt finns det ju angelägnare saker att ägna sig åt.

Vi är visserligen alltfler som anser att Kurt Wered hade varit en värdigare mottagare av Jan Myrdals Leninpris än Mattias Gardell. Ändå har jag svårt att känna den minsta sympati med den gamle revisionisten och överlöparen, tillika tillträdande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Peter Englund och hans juvenila tilltag att tilldela Gardell sitt eget, nyinstiftade Pol Pot-pris. Detta av tre skäl:

Englund har bara alltför väl lyckats i sitt uppsåt att dra ett löjets skimmeröver Myrdal. (Förvisso sköter den gamle pajasen saken ganska bra själv,bland annat genom sitt samröre med den "kreative entrepenören" Lasse Diding men det är en annan sak.

Vidare ger Englunds utspel den småborgerlige salongsjihadisten Gardell en uppmärksamhet som den senare inte förtjänar.

Allvarligast är väl, slutligen, att det ironiskt avsedda Pol Pot-priset ytterst inte handlar om att skända vare sig Gardell eller Myrdal-sällskapet, utan Pol Pot. Till skillnad från åtskilliga svenska intellektuella i mina föräldrars generation har jag visserligen aldrig varit någon Pot-kramare men jag tycker ändå att det är osmakligt att se hur Englund tar till sådana här lömska metoder för att smutskasta en statsman vars minne sedan decennier varit utsatt för en systematisk, CIA-stödd förtalskampanj. En omständighet som i sig skulle göra Pol Pot förtjänt av ett omnämnande under rubriken "Misskända mästare" på den här bloggen.

Det är mot bakgrund av allt detta mycket sympatiskt att den bekante vänsterpartisten Ali Esbati upplåter utrymme åt en stimulerande debatt på sin blogg om Englunds och Svenska Akademiens verkliga agenda. Det finns ännu mycket som är oklart i den här affären men utan tvekan kommer sanningen att avslöjas. Förr eller senare. Ju förr dess bättre.