lördag 5 december 2009

Niftor Odontologen intervjuar Kurt Wered


Kulturtidskriften SUB/VERSIV utkommer inom kort med sitt andra nummer. Till de intressantaste inslagen i detta sedvanligt välmatade magasin hör en lång intervju med Kurt Wered, signerad Niftor Odontologen (välbekant för läsare av denna blogg), ur vilken vi redan nu kan presentera ett utdrag.

Den gåtfulle och ständigt kontroversielle Kurt Wered har alltmer kommit att framstå som Sveriges överlägset mest alternative "kulturpersonlighet". Mannen bakom Tankesmedjan Wereds vådligheter bedriver en verksamhet som kännetecknas av lika delar nyfikenhet, radikalitet och oräddhet. Bloggen ”Wereds vådligheter” har på kort blivit känd som ett forum för en djupt subversiv och i ordets bästa mening radikalkonservativ idé- och kulturdebatt. Samma anda av kreativt motstånd mot samtidens nivellerade slätstrukenhet framträder lika tydligt när man bläddrar i katalogen från Wereds förlag, Anark, där vi finner namnen på några av samtidens skarpaste och mest engagerande debattörer: Erica Sagn, Karin Barbalander, Bengt Fram och Didrik Ögnelood men också klassiker som C J Adlerfeldt, Ivar Conradson, Ragot de Grandval och Otto Weininger.

Skivbolaget AnarkAufiofil har gjort en aparsmakad men betydande kulturgärning, bland annat genom att introducera det i Sverige relativt okända musikkollektivet PANZERFAUST.

Fram till pensioneringen för några år sedan var Kurt Wered verksam som ingenjör inom flygindustrin. Under många år var han också verksam inom SAP och fackföreningsrörelsen innan han, med sina egna ord, "såg igenom den korporativistiska medelmåttighetens förtryck" och kom ut som förespråkare för en subversiv radikalkonservatism på idealisk misogyn grund. Just denna bakgrund tycks ha givit honom den välbehövliga och frigörande distans från det övriga svenska kulturlivet som möjliggjort den orädd kamp mot statsmaktens och det pseudoradikala etablissemanget som är så utmärkande för allt som kommer från Wereds vådligheter.

Wered längtar inte efter det gränsöverskridande - han personifierar det. Med tanke på det hån, de veritabla förtalskampanjer och massiva bombmattor av desinformation som spridits av hans meningsmotståndare ligger det nära till hands att se honom som marginaliserad. Men detta är en etikett som Wered själv avvisar med bestämdhet. "Trams", säger han. "Det är sånt som statsunderstödda kulturkärringar (av båda könen) älskar att säga om sig själva och sina kompisar. När jag hör ordet 'marginaliserad' stänger jag av hörapparaten." Det är en hållning värd att beundra, men det måste också framhållas att Wered kommit att bli en helt central referenspunkt för alla som känner leda och vantrivsel i den ankdamm som är alltför grund för människoanden. Han befinner sig inte i marginalen av det svenska kulturlivet och dess kotterier: Han har helt vänt det ryggen.

Något mindre känd är Kurt Wered för sitt skönlitterära och självbiografiska författarskap (även om erkännandet växt gradvis under senare tid). Därför ville jag ställa några frågor om just detta och ge honom en chans att förklara sin egen konstnärliga utveckling för en bredare publik. Jag ville lägga förläggarhistorien och mentorsrollen åt sidan för en stund och koncentrera mig på människan, författaren och konstnären Kurt Wered - hans nu ... och hans framtid ...


Välkommen Kurt Wered! Först vill jag fråga vad du gör just nu? Och då inte bara i termer av ren aktivitet utan också djupare: i vilken riktning rör du dig? Från vad till vad? Och vad är det du hoppas utforska med dina senaste och nuvarande aktiviteter?

- Under de senaste åren, såväl när det gäller skrivandet, kanske framför allt av romanerna (Mannen är första könet, David Bagare och kung Carl Gustaf, Tungt artilleri) som mitt politiska och filosofiska engagemang, märker jag tydligt att jag återgår till vad som var mitt allt överskuggande intresse när jag var ung. Formandet av en hård maskulinitet, det inre utrotningskriget mot det upplösta och effeminerade och formulerandet av en idealisk misogyni…

Om man tittar närmare på Tankesmedjan Wereds vådligheter och utgivningen från Anark förlag, tycks det vara en i hög grad kollektiv verksamhet. Särskilt på senare tid har Karin Barbalander och Erica Sagn fått stort utrymme.

- Det är alldeles riktigt. Vi är naturligtvis inte överens i allt men här finns ett slags intellektuell och kreativ spänning mellan olika förhållningssätt som jag tror berikar verksamheten. Syskonen Barbalander, till exempel, har en högadlig bakgrund som ett bigott samhällsklimat tvingade dem att förneka under deras uppväxt. Därmed äger de en erfarenhet och ett intellektuellt bagage som säkerställer äktheten i deras aggressivt libertinska inställning. De besitter också ett slags naturlig grace som man inte kan beskriva annat än som just aristokratisk, och som det socialdemokratiska och krämarliberala tjyvsamhället inte kunnat ta ifrån dem.

Jag skulle vilja fördjupa mig i de estetiska, politiska, religiösa, etc. aspekterna av ditt aktuella skapande. Men kan du först bara ge läsarna en lite tydligare och konkretare beskrivning av din litterära verksamhet de senaste åren?

- Mitt författarskap sönderfaller i grova drag i två kategorier. Den ena utgörs av de skönlitterära och delvis självbiografiska böcker jag nämnde nyss och som en kritiker kallade ”innerlighetens trilogi”. Jag har där i hög grad använt mig av stoff från min egen uppväxt men placerat det en eller ett par generationer tillbaka i tiden. Till den här gruppen kan man väl också räkna de två samlingarna homoerotiska humoresker (Baklem och framstjärt, Från pissoar och budoir) även om den genomgående tonen där är mycket annorlunda. Jag hade skrivit en del sådant under åren och det var min vän Bengt Fram som tyckte att jag borde ge ut dessa humoristiska miniatyrer i bokform. Till min egen förvåning blev de faktiskt en liten succé i vissa kretsar.

- Sedan är det alltså de filosofiska, religiösa och politiska texterna. Mitt tänkande inom dessa områden presenteras på ett förtjänstfullt sätt i den nyss utgivna samlingsvolymen Weredian Green som väckt ganska stort intresse utomlands. Tyvärr verkar inte tiden vara mogen i det här landet för min vision av en radikal jihad på homoerotisk grund.

Här väcks redan många intressanta frågor. Låt oss försöka reda ut dem. För mig verkar det i och för sig som att filosofi, politik, estetik och religion är organiskt sammanvävda i din konst men du talar ändå om två distinkta kategorier.

- Jag ser visserligen allt jag gör: arbetet med tankesmedjan, mitt författarskap, förlaget, utgivningen av skivor och så vidare som uttryck för en vision. En vision som för övrigt också delas av dem jag valt att samarbeta med, till exempel syskonen Barbalander, Erica Sagn, du själv och andra. Det handlar om en subversiv, libertinsk form av radikalkonservatism där den idealiska misogynin spelar en viktig roll. Sedan använder vi oss av specifika, etablerade genrer för att formulera denna vision, vilket naturligtvis inte innebär att vi låter oss begränsas av dem, eller att vi inte skulle experimentera med blandformer av olika slag.

Finns det inte en risk att denna estetisk-politiska verksamhet kan betraktas som amoralisk, kränkande, elitistisk eller rentav fascistisk med dess kombination av estetiserat våld, ogenerad elitism och misogyni?

- Det är mycket möjligt, men det bekommer mig i så fall inte det ringaste. Till skillnad från de flesta i dagens ”avantgarde” är vi inte beroende av bidrag eller stipendier. Skulle vi lovordas på någon av krämarpressens kultursidor skulle jag möjligen bli lite orolig – men den risken betraktar jag som mycket liten.

- Däremot tycker jag det är intressant att studera reaktionerna hos vår publik: Många av dem som läser våra texter eller kommer till uppläsningar verkar lockas just av det du kallar estetiserande våld och ogenerad elitism. Sådant är ju en del av vår zeitgeist. Något liknande gäller det radikalkonservativa budskapet. Många flirtar med sådant, särskilt medelmåttor som hemskt gärna skulle vilja höra till den ena eller andra eliten.  När man så inser att det som Tankesmedjan Wereds vådligheter gör faktiskt är på allvar blir man ofta livrädd och krämarmentaliteten visar sig generande snabbt. Den ideala misogynin, till exempel, är ingen handelsvara på det så kallade kulturlivets marknadsplats och det är därför filistrarna i publiken reser sig och går – eller sprider idiotiska påståenden om att det vi gör inte är något annat än skoj och parodi. Också ett sätt att smita undan.

- Det här är naturligtvis alltid en risk när man uppträder i sådana sammanhang som vi gjort hittills. Att presentera sitt tänkande i böcker och artiklar innebär förmodligen att ens idéer kastreras, dör... och att flugor och asgamar samlas kring kadavret.  Jämför till exempel med Hockey där det åtminstone finns en möjlighet till en verklig och maskulin transcendens som iscensätts framför näsan på tusentals åskådare av vilka säkert några stycken verkligen förstår vad de bevittnar, nej: är delaktiga i. En rink fläckad av blod och säd, massans vrål, den kollektiva extasen… det är något annat än tryckta ord på en sida eller ett ”performance”, det. Hockey när den är som bäst, är en gest som rinner ur samma källa som mänsklighetens äldsta ritual: människooffret.


Men naturligtvis är den mesta hockey vi ser idag något helt annat. Fullkomligt rutiniserad och petrifierad. Därför attraheras jag allt mer av så kallat gatuvåld. Jag attraherades till exempel av de gröna revolutionärerna men i deras led finns alltför mycket bigotteri för att jag ska känna mig bekväm. I våras försökte jag till exempel närma mig Mohamed Omar och hans gäng men möttes av ett minst sagt svagt intresse för samarbete.

Nu följer jag istället organisationer som AFA och Reclaim the Streets med stort intresse, och har också deltagit i några av deras föreställningar. Jag tror att det är i sådana sammanhang man kommer närmast Roten och det slags ursprungliga vitalitet som en verkligt radikal konservatism värnar om. Att de här unga, vitala krafterna kallar sig ”antifascister” är i sammanhanget av underordnad betydelse.


Här passar det kanske bra att avrunda genom att gå tillbaka till min inledande fråga. Vad sysslar du med just nu? Vad kan vi vänta oss från Kurt Wered den närmaste tiden?
Jag ska faktiskt debutera som skådespelare! Karin Barbalander sätter upp de Ragnvals tragedi Messalina efter nyår och där har jag en liten roll som liderlig eunuck. Annars fortsätter jag som vanligt – vid min ålder kan jag inte annat än följa min lust, och vart den leder vet jag inte.



onsdag 2 december 2009

Kenneth Barbalander om Carl Johan Adlerfeldt

För att undvika att kopplas samman med den beryktade Carl Johan Adlerfeldt ändrade ättens fåtaliga män under 1950-talet sina namn. Friherren själv hade då lagts in på Långbro sjukhus i Stockholm där han kom att stanna fram till sin död 1997. En brorson, Kenneth Barbalander, övertog då Adlerfeldts kvarlåtenskap som omfattade tiotusentals manuskriptsidor. De senaste tio åren har Barbalander varit sysslesatt med att ordna det väldiga materialet och har också skrivit den första biografin över sin farbror. Anark förlag ger samtidigt ut Dårhusbaronen - en bok om Carl Johan Adlerfeldt, romanen Matilde (ursprungligen publicerad 1948) och ett urval Aforismer och fragment, sammanställda av Kenneth Barbalander.



Tankesmedjan Wereds vådligheter bad  Barbalander om en kommentar inför utgivningen:

Det är på något sätt ganska typiskt för den korporativistiska slavstat vi lever i, att man så totalt lyckats utplåna minnet av en av 1900-talets mest färgstarka kulturpersonligheter. Jag ser därför arbetet med biografin över min farbror och utgivningen av hans samlade verk som en politisk motståndshandling, lika mycket som något slags "kulturell verksamhet"... Jag är tacksam över att ha mött en förläggare som Kurt Wered. Utan hans extraordinära mod och integritet hade jag aldrig kunnat avsluta det här projektet...

Vad som motiverat mig är lika mycket hat mot det svenska samhället som en växande respekt för den farbror vars namn aldrig nämndes under min uppväxt och som jag knappt visste existerade förrän efter hans död.

Jag vet inte om det är en äreräddning jag arbetat med och boken om min farbror är definitivt ingen hagiografi. Det finns naturligtvis sidor hos Carl Johan Adlerfeldt som jag inte kan förlika mig med men jag har i alla fall försökt ge en så heltäckande bild som möjligt av honom, utan att väja för det som är främmande, frånstötande och skrämmande...

Kanske är det så friheten måste se ut när den av någon obegriplig anledning får möjlighet att växa i ett så repressivt klimat som det vi alla lever i... I vilket fall är jag inte i en position där jag kan fördöma något av det min farbror gjorde.

Carl-Johan Adlerfelt föddes 1905 och växte upp på familjens gods, Snogestorp, i norra Skåne. Efter avbrutna studier, först i Lund och senare vid Stockholms högskola, återvände han dit vid mitten av 30-talet. Redan vid denna tid florerade rykten om friherrens utsvävande och libertinska livsstil. Han ska ha misshandlat flera prostituerade i Lund och dessutom förgripit sig på en barnflicka och några stallpojkar någon gång vid mitten av 20-talet men undgick åtal. Förmodligen stack han till föräldrarna några tior för att de skulle hålla tyst. Kanske utnyttjade hans pappa sitt inflytande också.

Men det tisslades i bygden och för att komma undan ryktesspridning och en alltmer påträngande uppmärksamhet från den lokala polisen bosatte sig Adlerfelt 1938 åter i Stockholm. Han åtalades följande år efter en incident på en av stadens bordeller, och dömdes till ett års fängelse. Han hade tydligen bränt in familjens vapen i låret på flera demimonder.  Sedan han släppts från Långholmen återvände han till Snogestorp.

1940 stod Adlerfeldt åter inför rätta, denna gång åtalad för att svårt ha misshandlat två prostituerade och minderåriga flickor som med nöd och näppe flytt från fideikommiset. Vid samma tid försökte också hans styvmor få honom omyndigförklarad och Adlerfeldt fann sig indragen i två processer. Rätten fann honom skyldig på alla åtalspunkter men innan domen föll, hann Adlerfeldt fly till Köpenhamn där han stannade fram till krigsslutet. På våren 1941 stod han åter åtalad, denna gång för att ha förgiftat en prostituerad och för att ha haft en homosexuell relation med sin 14-årige "sekreterare", Jens Pedersen. Han frikändes av den danska domstolen gång men stod under de följande åren under polisbevakning.

Adlerfeldts förbindelser med den tyska ockupationsmakten är fortfarande höljda i dunkel. Vi vet att han betraktades med stor misstro av den danska polisen men han tycks också ha upprätthållit nära förbindelser med såväl Gestapo som SS. Hösten 1944 arresterades han dock efter en razzia på en pojkbordell och deporterades till ett nordtyskt koncentrationsläger. Vid krigsslutet återvände han till Köpenhamn där han dock anklagades för kollaboration och spärrades in på mentalsjukhus från vilket han rymde vintern 1945.

Under de följande åren drev Adlerfeldt omkring i det kaotiska Europa. Han tycks ha vistats långa perioder i München, Wien och Rom men det har varit mycket svårt att få fram några detaljer om vad han sysslade med. En del uppgifter som kom fram efter att de Östtyska arkiven öppnades under 90-talet tyder på att han anlitades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. 1947 greps han av amerikansk militärpolis, misstänkt för spioneri och stöld av morfin från ett österrikiskt sjukhus men släpptes efter några veckor.

1948 bodde Adlerfeldt i alla fall i Rom. På hösten det året avled hans styvmor och eftersom Adlerfeldt antog att det  åtalet från 1939 nu var preskriberat återvände han till Sverige. Efter några månader i Lund bosatte han sig på nytt på Snogestorp tillsammans med sin syster, Beata Gyllenskiöld. Under de följande åren var Adlerfeldt intensivt sysselsatt med det författarskap som varit hans huvudsakliga sysselsättning sedan trettiotalets mitt. Efter att han publicerat två självbiografiska och ytterst frispråkiga romaner på eget förlag, hemställde Adlerfeldts kusin om att få honom omyndigförklarad. Efter en uppslitande process befanns Adlefeldt tillräknelig, varefter han tillsammans med systern isolerade sig på Snogestorp. Vid den här tiden tycks all kontakt med släkten ha upphört. För levnadstecknaren är det tidiga femtitalet en räcka "förlorade år". Såvitt jag förstår skvallrades det en hel del om vad som försigick på godset men det inträffade i alla fall inga skandaler.

Efter systerns självmord under oklara omständigheter fem år senare, framträdde dock ett större antal prostituerade med skrämmande historier om övergrepp, tortyr och "obeskrivliga hemskheter" som ska ha ägt rum på Snogestorp mellan 1948 och 1955. På våren genomförde polisen en husrannsakan då man bland annat hittade tre kroppar nedgrävda i köksträdgården. Det var vid den här tiden vår pappa tog det borgerliga namnet Barbalander.

Adlerfeldt ställdes inför rätta, befanns sinnessjuk och överfördes till S:t Lars. Där inledde snart ett förhållande med ett 13-årigt biträde och efter att ha inlett ett uppror bland sina medintagna på Stormavdelningen flyttades han 1952 över till Långbro sjukhus i Stockholm där han alltså hölls kvar fram till sin död vid 97 års ålder.

Det verkar som om den åldrande friherren behöll en del av sin karisma långt upp i 70-årsåldern. De bristfälligt förda och fragmentariska journalerna berättar nämligen om åtskilliga intima relationer med såväl medpatienter som skötare. Jag har också förstått om att han var mån om sitt yttre och krävde att få ta långa promenader i sjukhusparken varje dag. Vi vet också att Adlerfeldt fortsatte att skriva men det finns bara enstaka blad bevarade från perioden fram till 1961.

Vid den tiden tog en överläkare Eberhard över ansvaret för Adlerfeldt och det verkar som om denne hyste såväl ett vetenskapligt intresse för den "blodige baronen" som något slags mänsklig sympati. Han uppmuntrade sin patient att forstätta med sitt skrivande, försåg honom med en skrivmaskin och såg till att de växande manusbuntarna bevarades. Jag fick ta över tiotusentals sidor, det mesta odaterat och i en väldig röra och jag räknar med att ägna resten av mitt liv åt att redigera och ge ut det här materialet."

En libertin i folkhemmet


Friherren och fideikommisarien Carl Johan Adlerfelt (1905-1997) har omväxlande beskrivits som en det svenska kulturlivets grå eminens och en dess abjekt, en onämnbar, bortträngd och utstött särling. Adlerfeldt kan på många sätt ses som en negativ spegelbild av det svenska folkhemmet: han var en fri ande som under de mest förnedrande omständigheter fortsatte att håna ett samhälle som inte alls visste vad det skulle göra av honom. I nästan ett halvt sekel hölls han inspärrad på olika mentalsjukhus där han utsattes för behandlingar som borde ha förvandlat honom till en lallande fåne. Ändå fortsatte han, ända fram till sin död, att skriva: romaner, pjäser, självbiografiska texter och filosofiska traktater som inte liknar någonting annat i den svenska litteraturen.

Drygt tio år efter sin död kommer nu den första heltäckande biografin över den "blodige baronen". Kanske är samtiden nu också redo för att tillgodogöra sig Adlerfeldts egna texter (endast två romaner gavs ut på eget förlag under 1940- och 50-talen). Dagens växande intresse för en libertinsk livsstil och den vitala nihilismens möjligheter skulle kunna tyda på det. Å andra sidan är kanske baronens verk än idag en allt för stark och uppfordrande läsning för en publik som gärna dansar på gränsen men sällan eller aldrig vågar sätta foten utanför den småborgerliga moraluppfattningens kritcirkel.

Samtidigt med Kenneth Barbalanders stora biografi, Dårhusbaronen, utkommer nu Carl Johan Adlerfeldts stora roman Matilde (först utgiven på eget förlag 1948, senare omarbetad och utökad) samt ett urval aforismer och fragment ur baronens litterära kvarlåtenskap.

Erica Sagn om Lars Remm


Ett av de starkaste minnena från mina tonår är från en spelning med Lars Remm. Jag bodde utanför Linköping då och hade åkt in till stan med någras kompisar en fredagskväll. Vi hade hamnat på en sunkig pizzeria någonstans i stadens centrum där vi visste att man inte alltid frågade om leg när några svartklädda gymnasister beställde en flaska rödvin. Plötsligt stod han där i ett hörn, ensam med sin gitarr. En kutryggig och lite härjad kille i 30-årsåldern med otvättat hår. Ingen av oss där vid bordet hade hört talas om Lars Remm och jag skulle just säga något hånfullt om den i förtid åldrade gubben som inte fattat att 70-talet faktiskt tagit slut femton år tidigare.


Så började han spela. Ingenting jag någonsin hört i musikväg hade gripit mig på det sättet. Det var omtumlande, särskilt som den musik jag hörde inte hade några som helst likheter med sådant som jag brukade (och fortfarande brukar) lyssna på. Ändå lät det bekant. Lars Remm spelade just den sortens sentimentala progg som jag fortfarande avskyr. Och ändå, ändå var detta något helt annat. På något sätt fyllde han de trötta klichéerna med någonting alldeles eget.

På senare år har Lars Remm  kallats "den svenske Dylan", "folkhemmets Leonard Cohen" och liknande. Det kanske är riktigt men sådana etiketter säger säger mig inget. Jag är uppvuxen med ett helt annat slags diet. Ändå har jag fortsatt att lyssna på Lars' musik. Lika hänförd idag som då, den där oktoberkvällen 1995. Den där timmen förändrade hela min uppfattning om vad musik är och kan vara och sedan dess har jag aldrig kunnat lyssna på banal popmusik.

Under många år pratade med alla jag kände om den här fantastiske Lars Remm som jag hade upptäckt. Ingen hade hört hans namn. Så småningom fick jag veta att det faktiskt fanns en inspelning, en LP utgiven någon gång i början av 80-talet. Som en annan graalsriddare ägnade jag flera år åt att söka efter den på Stockholms skivbörsar. Under tiden började minnet av spelningen i Linköping blekna. Jag visste att jag varit med om någonting stort och livsavgörande men detaljerna försvann i glömskans dis.

Flera år senare fick jag ändå en möjlighet att se och höra Lars Remm igen. Sommaren 1998 åkte jag tillsammans med några vänner till en musikfestival. Vi satt längst framme vid scenkanten den där regninga junikvällen. Det var en intim konsert; känslan var som att befinna sig i någons vardagsrum. Lars verkade ännu mer sliten och härjad och gud vet vad han hade stoppat i sig för preparat inan han klev upp på scenen. Det egendomliga är ändå att det var just denna kväll, när Lars själv hade svårt att minnas sina mångordiga texter, som det gick upp för mig att han faktiskt är en av våra allra största rockpoeter. Kanske en av de största lyriska begåvningar som har komit fram i det här prosaiska landet överhuvudtaget.

December 2005. Det verkade som om Lars kanske stod inför ett genombrott. En bok:  Dikter från bakgården hade kommit ut på våren. Han hade börjat spela in en CD också och nu var det dags att för första gången testa det nya materialet. Jag var där och det var en magisk kväll som jag ännu bär med mig i mitt hjärta. Vi var inte många i publiken men för dem som hade förmågan att se och höra måste det ha stått klart att vi alla deltog i någonting alldeles enastående. Det är ett ovädersägligt faktum: Det var Lars Remm som stod där framme och sjöng och spelade för oss den här kvällen.

Jag återvände till USA kort tid efteråt och, efter vad jag hörde, verkade det som om Lars helt gått ned sig i ett träsk av sprit och piller. Jag vet inte vad som hände med den planerade CD:n och diktsamlingen väckte ingen större uppmärksamhet. Uträknad. "Den svenske Dylan", ja. För denne efterföljare till Bolle och Japhy Ryder, för denne evigt luffande vagabond, fanns det förstås ingen plats på det svenska, blåsiga förortstorget. Ändå är det ju just där han har sina rötter: I folkhemmets vittrande betong. Lars är ett förgiftat maskrosbarn och inte skulle det gå att plantera om honom i ett annat klimat.

Kanske är det ett uttryck för konstens obändiga kraft att Lars Remm nu återkommer, starkare och mer självlysande än någonsin. Den konst som valt just denna kropp som sitt instrument. Under sommaren och hösten har jag arbetat som både redaktör och producent åt Lars och Anark förlag kommer inom kort att ge ut en ny, utökad upplaga av Dikter från bakgården tillsammans med en CD med titeln Sånger från bakgården.

Under den här tiden har jag ofta fått höra att Anark förlag och jag själv är de mest osannolika partners för en traditionell singer/songwriter av Lars Remms typ. Jag förstår frågan och kan bara säga att det är lika obegripligt för mig. Men jag vet att det här är det bästa som hänt mig. Lars Remm är mannen som förstörde mitt liv och för det är jag honom evigt tacksam.



En påminnelse...


Conradsons kattbok i pocket



Stora oformliga ögon i ett runt anlete, de ondaste ögon, som skapats i djurens värld, därunder den lilla sliskiga nosen och den fånigt svängda läppen. Så dum den också ser ut. Hur motbjudande detta kvava gap, osunt, som det verkar, med simpla, själlösa linjer och vassa små tänder... Och den torra pälsen, osmaklig och ful i färgen, verklig utskottsvara.





Ivar Conradsons Om djur och om människan och djurvärlden i efterlängtad nyutgåva.

En kvalitetspocket från Anark förlag.

Utkommer i december.

Köp den hos Minibok!

Kurt Wered: Hemkomst till hockey


Måndagen var en alldeles särdeles grå dag. Den började med mörker och fortsatte med grådis. Sällan har återkomsten till hemlandet varit fullt så dyster. Sedan, vid sjuhugget, exploderade allt. Tack för det Linköpings HC.

Jag har åtskilliga skäl att uttrycka min sorg, besvikelse och vrede över LHC och lagets lika inkompetenta som korrupta ledning. Men, när allt kommer omkring, det finns inget som skapar sådana fester i en stad, som sluter samman dess medborgare så effektfullt, som får dem att skrika ut all sin novembertristess så högt, som ett framgångsrikt idrottslag.

I Linköping heter det laget LHC.

På måndagskvällen fick klubben cirka 8 000 människor att sväva hem från Cloetta center i ett lyckorus. 8 414 var där, fick alla del av hockeyfesten, men HV-fansen gick knappast hem glada.

Inte efter att ha sett Tony Mårtensson och Jaroslav Hlinka lira damaskerna av HV-spelarna.

Hlinkas förarbete till Hlavacs 3-1 och Fernholms 5-2 var två tillfällen för folk att tjuta av glädje. Mårtenssons och Mikael Håkansons till Jan Hlavacs 3?1 ett annat.

Det är då, när jag ser Cloetta center i extas, som jag förstår LHC:s betydelse för Linköping som stad. Det är då jag blir varse lagets kulturbärande roll. Under dessa bråkdelar av en sekund kan jag ana en framtid för en kultur som annars förefaller dömd till snar undergång.

Att se stadens hjältar briljera som i går - inte minst då stadens egna söner Christian Engstrand och Magnus Johansson, som båda fått sin hockeyfostran i gamla Stånkan, under de numer nedtagna anskrämliga flaggorna - väcker stolthet, framtidstro och det kanske viktigaste av allt: ren och skär lusta.

De som inte bryr sig om idrott eller homoerotisk communitas har nog lika svårt att förstå dessa affekters betydelse, men för oss som bryr oss kan de inte förringas.

Det är ungefär som när Linköpingssonen Lasse Winnerbäck får samma arena att gunga. Med en väsentlig skillnad: LHC gör det gång på gång på gång, Winnerbäck högst en gång per år.

För er som vill ta del av denna fest gäller det att passa på. Idrotten är föränderlig och ingen vet hur länge LHC bjuder på sådana uppvisningar som måndagskvällens.

Hlinka, Hlavac och Mårtensson får mig ofta att känna att de är för bra för elitserien.

Men så är det inte, de är här just nu, de underhåller de som vill se, vecka efter vecka, i en hall nära dig. Här, på läktaren kan man finna gemensamhet utan gränser, möten i en lyftande strålande anda av hög, fri samklang - utan kvava bitoner från den lättvindiga, uppstyltade, förljugna harmoni, som  försumpar och förgiftar samlivet mellan hopkopplade makar.

Så om du älskar idrott - var där.

Om du älskar manlig dygd och skönhet - var där.

Om du är man - var där!

Karin Barbalander: Hedonisternas hem





























Intresset för inredning och arkitektur hos en bredare allmänhet speglas av allt fler och tjockare bostadsbilagor inom dagspressen samt återkommande inrednings- och fixarprogram i teve. Något liknande kan sägas om intresset för en libertinsk livsstil och den ohämmade sexualitetens subversiva potential.

Men hur ser det ut hemma hos "proffsen"? Vilka tankar har dagens hedonister kring sitt eget boende och sexuella praktik?

Hedonisternas hem ger svaren på dessa frågor och erbjuder samtidigt en unik inblick i 28 svenska libertiners hem. Här får vi möta dryga hundratalet livsnjutare, aristokrater och köttets guerillakrigare som i öppenhjärtiga intervjuer och genom läckra färgfotografier visar ett livskraftigt alternativ till den folkhemska RFSU-nivelleringen.


Karin Barbalander (text och foto)

Hedonisternas hem
Omfång: 278 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 498:-

Francois Charles Ragot de Grandval



Som pornograf har Francois Charles Ragot de Grandval (1710 - 84) oförtjänt kommit att hamna i skugga av sin yngre landsman Marquis de Sade. Det är kanske inte så underligt att den senares vulgära och monomana excesser haft ett så stort genomslag hos en avtrubbad publik men desto beklagligare att dessa monumentalt långtråkiga, mekaniska katalogarior kommit att skymma ett långt mer raffinerat, subtilt och djupt subversivt författarskap som de Grandvals.

de Grandvals versdrama La nouvelle Messaline översattes redan 1772 till svenska av Gustav III:s hovpräst Johan Envallsson. Först vid mitten av 1800-talet utkom en liten upplaga av denna översättning med titeln Messalina (det finns också ett faksimiltryck från slutet av 1960-talet). Kågesperiment Verlag har också givit ut en bibliofilupplaga av verket. Dessa översättningar är så gott som oläsliga och dessutom ytterst svåråtkomliga.

Med Irma Borgs och Börje Löwenadlers nyöversättning träder de Grandval för första gången ut ur den bibliofila samizdattillvaron och blir tillgänglig för en större publik. Den som förväntar sig en lättsinnig rokoko-atmosfär kommer antagligen att bli förvirrad, besviken och kanske äcklad. Tragedin Messalina är nämligen ett exempel på vad man skulle kunna kalla upplysningstidens mörka undersida. En mörk och kusligt profetisk text, ofta påfallande "modern" - ett drag som kommer till sin rätt i denna översättning. Till verkets gåtfulla och djupt subversiva lyskraft bidrar dessutom det faktum att det rör sig om ett stycke effektiv pornografi. Till skillnad från annan "klassisk" pornografi är nämligen Messalina verkligt upphetsande pornografi.

Den moderna läsaren av de Grandval kanske ändå finner atmosfären i Messalina lite tung att andas. En lämplig introduktion till författarskapet kan i stället vara långdikten Venus Tempel. Detta arbete har nedsättande kallats en "svulstig pendang" till Messalina men Borg och Löwenadlers översättning visar att det kan läsas fristående och med stor behållning.

Jag ,som är av militärstam och
av Mars lärt mig att älska knulleri
skall besöka helgedomen,
för att offra rökelse till glädjegudarna.
Jag hälsas välkommen av en skön nunna och
ber mig genast knäböja inför de behagliga buden.
-Ni kan inte motstå helgonens paroll,
såvida ni inte fruktar veneriska sjukdomar.
Pelargången är en vacker tavla,
så härligt för en krigares öga.



Några pressröster:
"Porträttet av Messalina är ett porträtt målat med friheten som mål. Trots hennes "frodiga ondska" - som någon träffande beskrev den - trots hennes sadism och amoraliska hållning, blir hon en inte alltigenom mörk motbild till alla skildringar av förkrympta och stympade kvinnor i litteraturen. Hon revolterar mot alla samhälleliga regler, alla könsbestämmande krav och förväntningar. Hämningslöst tar hon för sig av det hon vill ha - som en man."

Crister Enebär, Tidningen Kulturen

"Den stora behållningen är det ständiga växlandet mellan filosofiska diskurser och pornografiska utgjutelser, den extatiska, många gånger komiska uppräkningen av folk som sätter på varandra om och om igen. Inte undra på att det är i den sysslolösa aristokratins boudoirer som tid och utrymme finnes för alla dessa eskapader."
Hans Ravin, Göteborgs-Posten

"Messalina är klassuppkomlingen som blir miljonär genom att äta maktens skit. Hon hämnas den ojämlikhet som Naturen inrättat genom en stöldturné. I de Grandvals tappning blir revolutionen individuell – stjäl och knulla efter eget behag – och som samhällsomstörtande handlingsprogram därmed impotent.

Trots detta är Messalina ett monumentalt shut the fuck up fuckface på den förtryckande och fördömande regim som Rom ännu inte lämnat bakom sig – men boken var för mycket också för l'ancien régimes män, kanske för att den även kan tolkas som en apokalyps över ett samhälle som berövats alla normer."
Åse Linderbär, Aftonbladet

Francois Charles Ragot de Grandval

Messalina
Omfång: 152 sidor
Bandtyp: Linnetrådshäftad
Pris: 298:-

Venus tempel
Omfång: 78 sidor
Bandtyp: Linnetrådshäftad
Pris: 198:-

Anark erotiska klassiker

Sedan starten har Anark förlag strävat efter såväl bredd som kvalitet i sin utgivning. Eftersom förlagsverksamheten samtidigt är en integrerad del av Tankesmedjan Wereds vådligheter har vi profilerat oss inom områden som politisk teori och kulturhistoria. Förlaget har introducerat betydande skribenter som Erica Sagn, Bengt Fram och, naturligtvis, Kurt Wered själv och gjort dem välkända för en läsande allmänhet.

Gensvaret på denna radikalkonservativa offensiv har inte låtit vänta på sig. Utgivningen har givit upphov till just det slags chockvågor som vi hoppats på och den "förlagskris" som kolportörerna av kommersiell struntlitteratur brukar beklaga sig över har vi inte heller märkt något av. Tvärtom har den ökade försäljningen gjort det möjligt för oss att nu starta en ny serie: ANARK EROTISKA KLASSIKER i samarbete med Nätverket hedonistisk höger. Redaktör för serien är Karin Barbalander (välkänd för läsare av denna blogg) som samtidigt utkommer med den praktverket Hedonisternas hem.

ANARK EROTISKA KLASSIKER överlåter åt andra att ombesörja distributionen av banal pornografi och salongsfähig erotika. Utgivningen kommer att fokusera på misskända mästare och verkligt subversiva författarskap. Först ut är två volymer med nyöversättningar av Francois Charles Ragot de Grandval (mer om dessa i ett separat inlägg).

För att fira denna utgivning inbjuder Anark förlag och Nätverket Hedonistisk höger till en litterär salong hos Minibok i Liljeholmen i Stockholm. Karin Barbalander kommer att inviga sin utställning med fotografier från Hedonisternas hem. Författarparet Irma Borg och Börje Löwenadler kommer att läsa ur sin översättning av Grandvals Sirop-au-cul ou L´Hereuse delivrance och när kvällen går mot natt kommer Ensemble Sagn att bjuda på något verkligt exklusivt: uruppförandet av sitt performance Elagabals barnbarn med musik av Panzerfaust.

Plats: Minibok, Liljeholmstorget
Tid: Fredag 18 december. 21.30
Biljetter: 150:-
OBS! 18-årsgräns