Kurt Wered: Hemkomst till hockey

Måndagen var en alldeles särdeles grå dag. Den började med mörker och fortsatte med grådis. Sällan har återkomsten till hemlandet varit fullt så dyster. Sedan, vid sjuhugget, exploderade allt. Tack för det Linköpings HC.

Jag har åtskilliga skäl att uttrycka min sorg, besvikelse och vrede över LHC och lagets lika inkompetenta som korrupta ledning. Men, när allt kommer omkring, det finns inget som skapar sådana fester i en stad, som sluter samman dess medborgare så effektfullt, som får dem att skrika ut all sin novembertristess så högt, som ett framgångsrikt idrottslag.

I Linköping heter det laget LHC.

På måndagskvällen fick klubben cirka 8 000 människor att sväva hem från Cloetta center i ett lyckorus. 8 414 var där, fick alla del av hockeyfesten, men HV-fansen gick knappast hem glada.

Inte efter att ha sett Tony Mårtensson och Jaroslav Hlinka lira damaskerna av HV-spelarna.

Hlinkas förarbete till Hlavacs 3-1 och Fernholms 5-2 var två tillfällen för folk att tjuta av glädje. Mårtenssons och Mikael Håkansons till Jan Hlavacs 3?1 ett annat.

Det är då, när jag ser Cloetta center i extas, som jag förstår LHC:s betydelse för Linköping som stad. Det är då jag blir varse lagets kulturbärande roll. Under dessa bråkdelar av en sekund kan jag ana en framtid för en kultur som annars förefaller dömd till snar undergång.

Att se stadens hjältar briljera som i går - inte minst då stadens egna söner Christian Engstrand och Magnus Johansson, som båda fått sin hockeyfostran i gamla Stånkan, under de numer nedtagna anskrämliga flaggorna - väcker stolthet, framtidstro och det kanske viktigaste av allt: ren och skär lusta.

De som inte bryr sig om idrott eller homoerotisk communitas har nog lika svårt att förstå dessa affekters betydelse, men för oss som bryr oss kan de inte förringas.

Det är ungefär som när Linköpingssonen Lasse Winnerbäck får samma arena att gunga. Med en väsentlig skillnad: LHC gör det gång på gång på gång, Winnerbäck högst en gång per år.

För er som vill ta del av denna fest gäller det att passa på. Idrotten är föränderlig och ingen vet hur länge LHC bjuder på sådana uppvisningar som måndagskvällens.

Hlinka, Hlavac och Mårtensson får mig ofta att känna att de är för bra för elitserien.

Men så är det inte, de är här just nu, de underhåller de som vill se, vecka efter vecka, i en hall nära dig. Här, på läktaren kan man finna gemensamhet utan gränser, möten i en lyftande strålande anda av hög, fri samklang - utan kvava bitoner från den lättvindiga, uppstyltade, förljugna harmoni, som  försumpar och förgiftar samlivet mellan hopkopplade makar.

Så om du älskar idrott - var där.

Om du älskar manlig dygd och skönhet - var där.

Om du är man - var där!