fredag 22 februari 2013

Amanda X Milo: TILLHÖR AMANDA X MILOS SAMLING

1 mars utkommer Amanda X Milos debutroman Tillhör Amanda X Milos samling. Anna-Stina Stenmästar, litteraturkritiker på Barometern har läst den.


Skulptural lek med läsarna

Med marmor, brons och språk väcker romanen min lust

Agalmatofili är en sexuell praktik och en subkultur vars förråd av rekvisita på senare tid  allt oftare exploateras av modeskapare, filmregissörer och popartister. Nu har turen kommit till författare.

Amanda X Milo  debuterar med metaromanen Från Amanda X Milos samling och lånar dramaturgin från en agalmatofil-session.

Texten börjar med att den dominanta parten, författaren, likt en Orpheus räddar en undergiven arkaisk torso ur Medelhavsmuseets dammiga helvete av oförstående, ytliga betraktare som passerar skulpturerna i jakt på bekräftelse och underhållning. Men den unga, späda Eurydike är utvald för en högre uppgift. Genom tålmodigt arbete med stenen, ett hantverksmässigt förspel som innehåller lika delar omtanke och tvång, upphöjelse och förnedring ska torson bli den perfekta partnern, den som gör författarens vilja till sin egen, som låter sig besegras, vidgas och penetreras av författarens budskap och språk.

Författaren använder sig av hammare och borr, slippapper och lackfärg, av perceptionsberövande och verbal förnedring. Verktygen och deras bruk ska givetvis hindra läsaren från att ta del av texten och den sexuella akten, det är knappast hennes uppgift. Hon ska lyssna, ta emot, öppna sig. På andra sidan av underkastelsen väntar nämligen en belöning. Friheten. Frihet från den förlamande självkontrollen, från skam och rädsla. Frihet till ett sannare liv. Skönheten. Odödligheten rentav.

Det är vad litteraturen och den klassiska skulpturen lockar med – ett naket möte med sig själv och sandstenen.  Allt annat som är mindre än detta är lögn och ludd, kött och blod. Gyttja.

Konsten har alltid nallat ur glyptoteket – men samtidigt kan det vara värt att nämna att subkulturen agalmatofili också alltid stulit som en korp.

Sin egen rekvisita hämtar man förstås endast sällan ur museets samlingar. I verkligheten handlar det snarare om snabba, lite sjaskiga möten i offentliga skulpturparker eller med grannens trädgårdstomte. Hela tiden befinner man sig i konflikt med den normativitet som finns i samhället. Man leker med överdrivna könsroller och verklig brist på jämlikhet, man vrider och vänder på befintliga maktförskjutningar och den fetischerade dikotomin människa-staty. Som stockholmare har jag alltid fascinerats av den erotiskt laddade atmosfären kring Karl XII-statyn i Kungsträdgården.

Samtidigt är det just den leken och lekfullheten som jag ibland saknar i Amanda X Milos roman.

Visst tycker jag om hennes storslagna anspråk på mig. Och språket i romanen väcker min lust. Men jag skulle ändå tveka inför att gå in i hennes skulptursamling, eftersom synen hon har på den undergivna partens roll är lite gammaldags. Författarens febriga drömmar om både läsarens och skulpturens formbarhet är just drömmar.

Läsaren är aldrig författarens objekt för varken uppfostran eller bildhuggeri, hon går in i texten med sin egen kropp, på eget bevåg, av egen lust men kan inte förvandla sitt kött till marmor eller brons. Författaren kan beröva mig min makt och min kontroll, men aldrig mitt nervsystem. Jag saknar en analys av författarens egen utsatthet, av hennes fasa inför kalkstenens oåtkomlighet, där den liksom står orörlig och ändå vägrar att ha tråkigt. Att vara en staty är inte detsamma som att vara kravlös.

Men, tänker jag, dessa invändningar väger ändå lätt inför vad som är ett uppenbart faktum: med Tillhör Amanda X Milos samling har Amanda X Milo skrivit in sig i den samtida, normbrytande och radikalperformativa litteraturens absoluta elitserie.

Signerat Sagn: KONSERVATIV I KRETINERNAS TID


Idag emottog jag en utsökt bokgåva av min vän och doktorvater Kurt Wered. Otto Weininger var en av förra seklets främsta filosofer. Bengt Fram brukade också citera honom och Weiningers tankar utgjorde en viktig impuls för oss som var med och startade det som senare blev Tankesmedjan Wereds vådligheter och Anark förlag.

Hur många av samtidens filosofer och politiker vågar man kalla för giganter? Jag kan inte komma på en enda. Skulle jag räkna upp pygméerna och kretinerna skulle bloggen inte räcka till. Men är det inte så att dagens mediehoror och akademiska obskurantister ter sig som fjärde klassens imitationer av något som en gång fanns?

Vad är den upphöjde Gustav  annat än en parodi på 70-talets löskokta vänsterdebattörer? Vad är gänget på Motpol annat än dimögt tillbakablickande autodidakter? Vad är "anti-feministerna" annat än kastrerade knähundar? Vad är Svenska Akademien annat än en samling allt knarrigare insändarskribenter på väg in i den slutgiltiga seniliteten? Vad är den där Teratologen annat än en halvtom tetrapack Åkesson Tafelwein? Vad är de famösa "näthatarna" annat än ett gäng skvallerkärringar och sönderrunkade gammpojkar?

Och de ständigt lika produktiva mumierna på våra universitet ska vi ju inte tala om. Nej, just det, vi säger inget mer. Vi är tysta från Lund till Umeå, från Göteborg till Korpilombolo. Det viktigaste är trots allt att vi finansierar deras skyddade verkstad och håller skamkudden för munnen när de behagar yttra sig på sin alltmer interna, alltmer innehållslösa jargong.

Men, ärligt talat, jag förstår inte dessa människors frekventa förekomst i spalterna, på den obegripligt usla televisionen, på bloggar och i sociala medier. De som går under namn som Andersson, Petterson, Lundström, Nybladh och jag vet inte vad... Vad är det för spöklikt följe av kvartsbildade, nätt och jämt skrivkunniga bysnillen, alltid lika politiskt korrekta, (om än självutnämnda "dissidenter") som linkar fram där?

Ja, jag medger att jag ofta känner mig kvävd av stanken från dessa zombies. Tack och lov finns det ännu platser där man kan möta alternativ. Linköping är en sådan. Där finns en och annan som skulle kunna göra anspråk på att vara just en gigant. Där finns verkliga dissidenter och snaphanar. Där finns en vital och sant reaktionär miljö. Där kan jag andas fritt.

Ändå kan jag inte låta bli att tänka med längtan på tider som passerat. På de bortgångna som betydde så mycket, på andliga miljöer som försvunnit. Vad är vi utan en Weininger? Vad är en Žižek mot en Spengler? Vad är en Habermas mot en  Evola? Vad är Nya Moderaterna mot Ordine Nuovo?

Sentimentala tankar, visst, men tankar man måste tillåta sig i en tillvaro där den offentliga mediavärlden vräker tonvis med skräp över oss.

Nu drar jag mig undan igen. Jag stänger ute denna bedrövliga samtid med en flaska  folkkonjak. Dricker i djupa klunkar och sjunker in i Weininger.

- Erica Sagn

Karin Barbalander: FEMINISTKODEN


I augusti 2006 mördas en man brutalt av en grupp kvinnliga sociologer och hans granne förs till sjukhus med livshotande skador. Under de följande månaderna rullas ett osannolikt svartsjukedrama upp i medierna - det så kallade Fi!-dramat - där otrohet vävs samman med maktbegär och en blind lydnad inför feminismens dogmer. Lika snabbt tystas hela affären ned igen.

Feministkoden  bygger på en lång rad samtal som Karin Barbalander, författare, journalist och radikalkonservativ debattör, senare förde med den livstidsdömda docenten och Riksdagskandidaten Helga Berge på Hinseberg-fängelset med början i januari 2007.

Att Berge var en av de ansvariga för händelserna stod bortom alla tvivel. Men i samtalen och under sitt arbete med rättsprotokoll och opublicerat material började Barbalander ana ett mönster, något som fattades i mediebilden och som måste blottläggas för att vi ska kunna förstå det som skedde under den överhettade valkampanjen 2006.

Detta mönster kallar hon "Feministkoden".

»Jag har inte blivit så fängslad av en bok sedan Stieg Larssons trilogi.« THE WEEKLY STANDARD

»Omskakande läsning som stämmer till eftertanke.« BAROMETERN


Bandtyp: Klotband
Omfång: 678 sidor
Pris: 275:-

torsdag 21 februari 2013

W.G. Hüttner: HEMBRÄNT


Författaren W.G.Hüttner har sökt upp några av Östergötlands mest bortglömda avkrokar och tagit kontakt med entrepenörer som slagit sig på husbehovsbränningens urgamla konst, en tradition lika pursvensk som Falu Rödfärg. Han har stannat utanför ladugårdar och garage, lyssnat efter mackapärernas rofyllda sus,  kondensatorernas stilla droppande och, allra helst, till hembrännarnas egna berättelser.

Med humor, värme och fackkunskap gör  Hüttner ett porträtt av en östgötsk hembränningstradition  som genom generationer traderat kunskaper om jästsorter och kolfilter, essensernas fantasieggande värld och hur man bäst döljer finkeldoften från nyfikna grannar. Läsaren får ta del av ömsom humoristiska, ömsom tragiska och djupt engagerande berättelser om civilkurage och folkligt motstånd mot en alltmer abstrakt och hjärtlös överhet.

Men Hembränt är inte bara ett osedvanligt livfullt bidrag till folklivsforskningen.  Boken är också en komplett informationskälla om hemtillverkad sprit, eller slow booze som fenomenet kallas i USA där mikrodestillerierna växer som svampar ur jorden.

W.G. Hüttner har samlat erfarenheter från fullfjädrade hembrännare samt en rad ledande forskare och konnässörer. Hembränt är späckad med fakta om inköp av jäst, socker och laboratorieutrustning, destillationsprocesser, smaksättning och distribution. Dessutom innehåller boken avsnitt om miljöaspekter och juridik samt sprittillverkningens historia i vårt land.

Allt fler har blivit medvetna om att det finns mycket pengar att spara för den som investerar i en egen apparat och sätter igång husbehovstillverkning. Hembränt är en nyttig bok som ger värdefull insikt för alla som intresserar sig för hemtillverkat brännvin. Hembränt vänder sig till många slags läsare. Amatören som köper sig en dunk i slutet på månaden, entusiasten som skaffat sig en liten mackapär och proffset som arbetar i stor skala - alla har de något att hämta i Hembränt.


Bandtyp: Danskt band
Omfång: 228 sidor
Pris: 210:-

Arne Chosfer och Tutte Wachtmeister: LAT OCH NÄCK. EN DIALOG OM KÄRLEK, GOLF OCH MÄNNISKANS VÄRDE


Under drygt ett år brevväxlar vännerna Arne Chosfer och Tutte Wachtmeister om skiftande och aktuella frågor. Det är inte långt mellan Marbella och Saragossa där de bor, men dialogen spänner över vida områden. Golfen och livet. Kärleken och kvinnan. Ruset och livsglädjen. De skriver också om det utsatta livet som exilsvenskar: hånade och hatade av det socialdemokratiska etablissemanget men också om glädjen i det dagliga arbetet med organisationer som Utlandssvenskarnas Tronföljarfond och Exilsvenskar Utan Gränser. I det ideella arbetet har både Chosfer och Wachtmeister funnit en djupare mening och existentiell förankring i en undanglidande samtid. Boken innehåller också en sprittande kärleksförklaring till den urbana nudismen och det avslutande kapitlet utgör en tvåstämmig hyllningssång till den återfunna lättjan. Lat och näck blandar det personliga med det politiska och estetiska i ett engagerat samtal om vår tids mest angelägna frågor.

Bandtyp: Linnetrådhäftad
Omfång: 172 sidor
Pris: 225:-