tisdag 19 juli 2011

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (4)

Broder Kurt,


Det är en tidig morgon i Hjulsbro. Nu är klockan snart halvfyra och jag vaknar med en känsla av fullkomlig lycka. Ty min värld är inte deras värld. Den har inget att göra med det tingeltanglande taskspel som alldeles tagit över Linköpings gator. Min värld går att gräva och sila fram ur förfäders rika mylla. Den är enkel och vacker som ett gotiskt svärdfäste.

Varje morgon vaknar jag nu med denna intensiva lyckokänsla brusande omkring mig. Det sjunger ur jorden. Jag ser generationer av östgoter därnere i den rika lerjorden. Ansikte efter ansikte. Skugga efter skugga. Vi gräver fram våra rötter och vår vardag. Världen är bara ett ord och arkeologin är en port. Det som jag vidrör dessa morgnar i juli laddas upp med ett speciellt slags lyster. Det mörka och fördolda blir ljust som silver. Det klingar. Nu är det tidig morgon och jag är lycklig, fri och stark. Jag ska berätta.

Varje morgon vaknar jag med den här stålblankt klingande intensiteten, dödshavet brusar i mig och när jag gräver så når jag fram till fasta land. Det sjunger nere i jorden. Jag ser leden slutas bakom mig. Det finns brytpunkter i varje människas liv. Det finns ögonblick när allt står på spel. Det finns fyndplatser som måste grävas ut. Det finns folkslag som måste skapa utrymme i världen. Det finns också dagar när det nedärvda arvet måste inkarneras, i handling. Det är inte ett motsatsförhållande. Tvärtom. Solidaritet är inte ett avskilt rum som man kan stänga dörren till när man blir upptagen av annat. Det är möjligt att det är därför vi så ofta återvänder till de första östgötarna, till de första stegen i folkvandringarna. Under de första morgontimmarna är det så enkelt, för att inte säga kristallklart, som vatten. Det är vi mot dem. Östgoter mot svear, nollåttor och östdanskar.

Men det finns andra slags dagar. Mörka och dystra, då sången tystnar och den östgotiska tanken verkar lika död som de ben jag gräver upp ur jorden. Det finns dagar då Linköpings gator är rent förskräckande i sin själlösa, kosmopolitiska, nivellerade likriktning. Allra värst sådana dagar är kanske vetskapen om att det bland de konsumtionsmaskiner som befolkar denna avskyvärda plats ännu finns människor i vars ådror flyter åtminstone ett snapsglas äkta, östgotiskt blod. Sex centiliter destillerad etnicitet som de, utan att tveka, skulle byta ut mot en mobiltelefon eller platt TV-apparat. Så långt har det gått. Jag gör mig inga illusioner.

Men det är för att rädda dem, för att återuppväcka deras förlorade stolthet jag bedriver mina arkeologiska utgrävningar, dag ut och dag in. När det gäller den samtida gotiska aktivismen handlar det eljest om markörer utan substans. Det har vi redan talat om. Men här, med händerna djupt ned i myllan, har jag kontakt med det levande arvet från en snart bortglömd storhetstid. De döda goterna finns kvar! Det jag efterlyser? Ett större allvar, en konsekvens, en blick som sträcker sig bortom Götgatan i Stockholm och konsumtionspalatsen i Linköping.

Den östgötska arkeologin befinner sig sedan länge i ett förskräckligt tillstånd. Socialister, feminister, demokratikramare av alla schatteringar styr och ställer med fädernas jord. De lydigaste och mest oppurtunistiska akademiska knähundarna sitter vid stipendiefondernas dukade bord och låter sig väl smaka av det som faller ned från köttgrytorna. Själv har jag alltid sett till att hålla mig borta från alla sådana sammanhang. Jag bekostar själv mina utgrävningar och ombesörjer publiceringen av mina resultat. Det är så man bevarar sin frihet i det här tjyvsamhället. Det är så man upprätthåller sin gotiska heder. Och det är därför jag varje morgon vaknar med en sång, trots allt.

Bengt

Karin Barbalander: DEN TRETTONDE STOLEN

Ända sedan han som pojke drömt om att iförd frack få hålla ett minnestal över sin företrädare i Börshuset, har den språkmaterialistiske poeten Horatio Petterson vetat att han en dag måste bli invald i Svenska Akademien. När den åldrige lingvisten Sture Anckargrund äntligen går ur tiden, får han chansen. När Akademiens ständiga sekreterare, Lydia Engdahl, erbjuder Horatio stol nummer tretton vet han att åratal av poesi och polemik, kritiska och erotiska favörer äntligen givit den utdelning han så hett eftertraktat. Men under ytan av snille och smakt ruvar dock sinistra hemligheter och snart dras Petterson in i ett sofistikerat spel med internationell vapenhandel, vitryska prostituerade och en passionerad käreksrelation med den åldrande akademisekreteraren. I potten ligger förstås Nobelpriset.


Konserthuset och Blå hallen, Gamla stan och Börshuset bildar kuliss till denna kultiverade kriminalroman där det aldrig sinande kokainet, fatala poetissor och läckra anrättningar är givna ingredienser. Med Den trettonde stolen bekräftar Karin Barbalander än en gång sin position som den svenska deckarparnassens furstinna.

Karin Barbalander
Den trettonde stolen
Omfång: 398 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 275:-

söndag 3 juli 2011

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (3)

Hell broder,

Den förbannade värmen håller östra Götaland i ett förlamande, rödglödgat järngrepp. Svetten droppar ned på datorns tangentbord där jag sitter och ser ut över den gulnande Östgötaslätten. Marken är torr och årets höskörd är dålig.

Det känns symptomatiskt. Har inte också vårt så kallade kulturliv drabbats av en liknande torka och sterilitet? Jag vantrivs lika mycket i den rikssvenska okulturen  som i denna hetta och båda är lika oroväckande naturvidriga.

Du skriver om kampen för en östgötsk identitet. Du berättar om bristen på existentiellt engagemang hos den låtsasradikalism som hånar och förtalar sådana som oss. Du beskriver det spott och spe som drabbar den som står rakryggad i en tid som denna.

Jag vet blott alltför väl vad du talar om. Men min mångåriga kulturkamp har också varit härdande erfarenhet. Angreppen och förtalet bekommer mig inte längre.Kanske är detta ett stålbad som vi alla måste igenom. Det är ett klimat som detta som gör det möjligt att skilja agnarna från vetet.

Men östgötarna förblir osynliggjorda. Och vem bryr sig ett skit om spillrorna av detta en gång så stolta folk? Och vem för dess talan? Jag blir svaret skyldig. Det finns förvisso undantag, sådana som Didrik Ögnelood och du själv. Och några få till. Margareta F Johansson  har gjort viktiga insatser vad gäller den akademiska forskningen genom att påvisa historiska kopplingar mellan östgötsk andlighet och den anarkiska jihadism jag själv förespråkar.

Men vad dessa fribrytare har gemensamt är utanförskap och marginalisering. Våra insatser förtigs av de demokratikramande och feministiska åsiktskommisarier som dominerar pk-medierna och åttklöverpolitiken. Och precis som du har jag insett att den så kallade "radikalhögern" inte är något annat än ett skämt.

"Finns det ett alternativ till pessimismen?" frågar du.

Jag vet sannerligen inte men nog ser det dystert ut. Ändå vägrar jag att ge upp. Innan det östgotiska folket fått sin upprättelse tänker jag inte kliva ned från barrikaderna. Och i mörka stunder tröstar jag mig med tanken på att dagens tivolisamhälle snart nog kommer att störtas i grus och aska.

I väntan på detta ragnarök öppnar jag ännu en källarsval Runöl och blickar ut över Slätten, som våra förfäder gjort sedan Theoderiks dagar. Ur detta kulturarv suger jag min näring.

Hockey och hård homoerotik erbjuder också alternativ till den krämarsamhällets undermåliga underhållning vars banala basgångar i denna stund får marken under mig att vibrera. Sådant är mitt alternativ till den pessimism och defaitism som det till varje pris gäller att bjuda motstånd.
W

fredag 1 juli 2011

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (2)

Broder Kurt,

Det hela är väl rätt enkelt? Du pratar om brist på existentiellt engagemang hos dagens höger. Jag har vant mig. Den så kallade bombkastarhögern betraktar mig som apolitisk stofil.

Jag ägnar som du vet mina dagar åt arkeologiska undersökningar av fädernas jord och studier i den yngre östgotiskan. De professionella arkeologerna, snöpta akademiska typer allesammans, ser mig som rabiat östgötsk separatist.

Det är precis som jag vill ha det.

Jag vet att du fått utstå en liknande behandling. Det är lite äckligt till en börjam Glåporden klibbar fast. Såna som vi passar inte in i en kultur som domineras av feminism och akademism och en korrupt politikerkår som inte ser längre än till nästa ryck i pensionsbromsen.

Och vad gäller den "svenska radikalkonservatismen" består den uteslutande av senila stofiler och finniga mammas pojkar. Så har det allti varit och så kommer det att förbli.

De verkliga orättvisorna, samtidens ödesfrågor som vi har framför ögonen varje dag, dem blundar man för. Pensionsbromsen. Förnekandet av det östgotiska folkets historia. Den feminism som hotar att lägga under sig hela Occidenten...

Vad som behövs är en verklig kulturkamp men vem som ska leda den vet jag inte. Om tio år är både du och jag för gamla för att stå på barrikaderna. Jag ser ingen som kan ta över.

Finns det ett alternativ till pessimismen?

Bengt

Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (1)


Årets sommarföljetong här på bloggen består av en aktuell brevväxling mellan Kurt Wered och Bengt Fram. Den första episteln är avsänd från Wereds eget Övralid, diktarstugan och eremitaget vid Roxens strand.

Bäste Broder,

Åter en tidig morgon vid Roxens strand. Nätterna är ljusa, högsommarens lite pråliga skönhet förförisk. I fjärran hörs larmet från den medelklass som håller igång krämarsamhället och tivolikulturen.

Hur annorlunda är inte livet här på mitt eget Övralid. Eremitboningen, min sista tillflykt. Jag skriver varje dag. Varje dag är en arbetsdag. Den som inte kämpar emot liberalismen och feminismen och åttklöverns förtryck är en död människa. Den som inte bjuder motstånd genom sitt arbete har förverkat rätten till sitt liv.

Jag lever, alltså kämpar jag.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden som gästföreläsare hos en politisk organisation som kallade sig "militant identitär". Jag lärde mig mycket. Jag förstod: det som skilde mig från dem var en fråga om existentiell nödvändighet. En stackars aktivist berättade för mig om sin vånda. Vad skulle han kunna göra för att rädda den gotiska identiteten i en tid som denna. Jag kunde inte låta bli att säga: Skit i politiken då. Du kanske inte har stake nog att sticka en H&M-butik i brand eller  avrätta en polis. Efter det blev jag inte inbjuden fler gånger.

Det är tidig morgon nu. Linköping. Hemstaden. Som jag en gång älskade. Som jag sett förvandlas till en tummelplats för samtidens alla nedbrytande krafter. Man får inte försumma sitt uppdrag. Det är den existentiella nödvändigheten jag saknar i den samtida radikalkonservatismen, i de pseudoreaktionära rörelserna, hos de östgötska identitärerna. Idel ängsliga positioneringar och käringaktiga piruetter.

Det är så man kunde kräkas.

W