Kurt Wered om nationaldag och östgotiskt kulturarv

"Nationaldag". Ett sådant trams, ett sådant lappri. Jag är inte svensk! Den enda identitet jag vill kännas vid är den östgotiska och det, mina vänner, är något helt annat. I århundraden har vi goter hunsats och utnyttjats av de alltmer kosmopolitiska och effeminerade svearna. Vår älskade Östgötaslätt, det gotiska folkets urhem, har skövlats och plundrats otaliga gånger. Och så har de velat göra oss till "svenskar". Det är så man vill kräkas. Det finns givetvis ingen "svensk" personlighet - blott en hållningslös, insmickrande knoddighet som slickar överhetens arsle med sin sträva tunga och ger sig den ohämmade konsumismen i våld.

Jag har sedan länge sagt upp bekantskapen med allt sådant. Jag har rest i Orient och Occident på flykt från den förbannade svenskheten. Men vart än jag i världen befunnit mig har det aldrig funnits någon tvekan, något tvivel. Mitt hem är östra Götaland. Goternas land i min själ. En man som förlorat banden med sitt ursprung, som kapat rötterna till den livgivande myllan, förtjänar knappast att längre kallas man. Han är ett hjälplöst offer för konsumism, kosmopolitanism, feminism - eller vilka som helst andra "ismer". Han är dömd att gå under.

Jag tänker inte på svenska (detta slavspråk). Alla mina texter är ett slags översättningar från den östgotiska som pulserar i mitt blod. Ja, jag är östgot - och som sådan tänker jag inte delta i det bedrövliga firandet denna dag. Sjung ni era sånger, hylla ni er kung. Själv knyter jag näven i fickan och bidar min tid, medveten om att den gotiska återkomsten är lika ofrånkomlig som det omgivande cirkussamhällets sammanbrott.