Bengt Fram utkommer inom kort med en ny bok, ett slags fortsättning på den uppmärksammade En sanningssägares bekännelser. Claës Baugh, arkeolog verksam vid Linköpings universitet, har läst den.

Första gången jag stötte på Bengt Frams namn måste ha varit någon gång runt 2009 när jag nyss flyttat till Linköping. Vi hade ingen kontakt men alla kände till "Tankesmedjan Wereds vådligheter", "Anark förlag", "Nätverket Hedonistisk höger" samt en massa andra sammanhang där Bengt Fram hade en framträdande roll, inte minst den uppmärksammade enmansidskriften Östra Götalands fria vidder. Fram skrev mycket och han skrev överallt, med en närmast hypoman frenesi, mångsidighet och produktivitet. Han engagerade sig i den radikalkonservativa saken, han debatterade med ideala misogyner och anarkiska jihadister, och mot dem. Han skrev om vikingar och feminister samt - naturligtvis - om Östergötlands äldsta historia och östgoternas urhem (som han lokaliserat till sin egen bakgård i Hjulsbro). Alltför kontroversiell och stridbar för att passa in i 08-parnassens TV-soffor och radioprogram eller den akademiska världens snöpta diskurser blev han likväl något av den underjordiska, intellektuella scenens maskot.

Avfallet kom med en serie artiklar publicerade på Facebook, där Fram beskrev en resa till norra Korea och sin omvändelse till Juche. Den radikalkonservative kämpen Bengt Fram kom ut som kompromisslös historiematerialist och koreansk suprematist. Alltför ovillig att kompromissa med sina ideal uteslöts Bengt Fram snart från Kommunistiska Partiet och Svensk-koreanska föreningen, där han funnit en tillfällig hemvist. Detta följdes av ursinniniga uppgörelser med "defaitister, krämarliberala stjärtgossar, feminister, entrister, revisionister och gerontofober" vilka fick till följd att ingen längre ville ha med Fram att göra.

Bengt Fram skildrade sin omvändelse i den uppmärksammade småskrift med titeln En sanningssägares bekännelser som utkom tidigare i år. Ett arbete som han nu kallar "ett intellektuellt självmord". Han beskriver tiden efter utgivningen som "en golgatavandring", "en vandring i dödsskuggans dal" och "en tid i helvetet". Kanske låter det dramatiskt i överkant - men den lilla boken satte i gång ett veritabelt drev mot den pensionerade gymnasieadjunkten, en hatkampanj som saknar sitt motstycke. Ja, den behandling han tvingades utstå för osökt tankarna till 30-talets Tyskland. Utfryst, förföljd och trakasserad drog han sig tillbaka för att ägna sig åt intensifierad självkritik.

Den bok, Nya bekännelser, som jag haft förmånen att få läsa i manuskript, beskriver frukten av denna introspektion och skildrar en radikal omvärdering av alla ståndpunkter som Bengt Fram tidigare förfäktat. Fram är lika stridbar som alltid och han skriver med samma medryckande självförtroende - men här finns också en alldeles ny, ödmjuk och innerlig, ton som ger texten en säregen timbre:

När jag läser om mina tidigare böcker, vilket jag har för vana att göra kring varje månadsskifte, finner jag förvisso ett och annat som inte är så dumt. Ja, där finns sidor som också vid den etthundrafemtionde omläsningen får mina ögon att tåras av glädje och stolthet. Men här finns också rader jag idag inte kan stå för. Jag skrev till exempel att jag bestämde mig för att stödja Kim Il Sung och Juche. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom staten Nordkorea och dess ideologi? Jag skrev att det är juche som enar och leder det koreanska folket. Men vad ska vi göra med sydkoreanerna? Vad ska vi göra av dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte tror alls? När jag läser essän "Att knäcka ägg i Seoul" rodnar jag av skam. Så mycket dumhet och naivitet!

Det krävs både mod och integritet för att kunna skriva något sådant idag. Men budskapet i Nya bekännelser handlar om något annat än dekonstruktion och ruelse. Här visar sig nämligen också den obändiga, framåtriktade kraft som kännetecknat allt som Bengt Fram företagit sig under ett långt liv lika stark och passionerad som någonsin tidigare. I bokens sista kapitel beskriver han sitt engagemang i den nystartade Östgötska Korpelarörelse där han nu är verksam som predikant.

Hur många lördagar har jag inte stått utanför Systembolagen i Linköping. Här har jag delat ut pamfletter om våra östgotiska förfäder, om krämarliberalismens faror och den tilltagande gerontofobin. Här har jag sålt småskrifter och romaner. Vid dessa Helvetets portar, i förgården till Mammons tempel har jag försökt möta mina bröder och systrar öga mot öga. "Pärlor för svin", brukade jag tänka. Hur annorlunda är det inte idag, när jag istället förkunnar den stundande Himmelsfärden, Helvetets verklighet och möjligheten till omvändelse.