Städhjälp, ἄσκησις och frihet

I morse kom den gamle vännen Bengt Fram  över med några konserver och en packe dagstidningar, som han brukar om söndagarna.  Jag förvarar tidningarna ute på dass, där de kommer till bäst användning. Att läsa dem kommer naturligtvis aldrig ifråga.

Jag lever ett enkelt liv här vid Roxens strand, långt från alla de nöjen och förströelser på vilka den moderna massmänniskan förslösar sin tid. Mina egna glädjeämnen är av ett långt anspråkslösare och (törs jag säga det?) raffinerat slag. Så bereder det mig till exempel ett dagligt nöje att torka mig där bak med dagstidningarnas kultursidor.

Efter förmiddagens tarmtömning råkade dock min blick dröja lite för länge vid det hopknölade tidningspappret, något jag genast fick ångra. Här, på mitt eget avträde, tvingades jag ta del av den lika själsfina som lättjefyllda liberalfeministiska parnassens patetiskt ynkliga problem.

Det är så man kan kräkas.

Men denna ofrivilliga insyn i en "kulturarbetares" lika välstädade som själstomma liv fick mig att se på de egna omgivningarna med en ny blick.

Sedan länge hålls jag här ute i den fallfärdiga stuga som jag, halvt på skämt, brukar kalla mitt eget Övralid. Här har jag skrivit de flesta av det trettiotal (eller har det hunnit bli ett fyrtiotal?) böcker som bär mitt namn. Härifrån har jag skött två förlag och drivit en tankesmedja samt vad som av ledande journalister kallats "Sveriges skarpaste politiska blogg".

Naturligtvis sköter jag min städning själv. Här finns inga dammsugare eller hushållsmaskiner, inte ens en kaffebryggare. Vatten hämtar jag i sjön. Där finns också en brygga så någon dusch har jag aldrig behövt installera. Den förste i varje månad tar jag fram klappträet och tvättar mina kläder.

Städhjälp, TV, radio, telefon, datorer, Facebook och Twitter... Jag sätter en ära i att stå fri från allt sådant. Jag har slängt mitt körkort och håller mig inte längre ens med cykel.

Nu förstår jag, bättre än någonsin, att denna självpåtagna enkelhet, denna ἄσκησις, är själva förutsättningen inte bara för min egen frihet utan  för all intellektuell och andlig verksamhet av betydelse.

Kurt Wered om nationaldag och östgotiskt kulturarv

"Nationaldag". Ett sådant trams, ett sådant lappri. Jag är inte svensk! Den enda identitet jag vill kännas vid är den östgotiska och det, mina vänner, är något helt annat. I århundraden har vi goter hunsats och utnyttjats av de alltmer kosmopolitiska och effeminerade svearna. Vår älskade Östgötaslätt, det gotiska folkets urhem, har skövlats och plundrats otaliga gånger. Och så har de velat göra oss till "svenskar". Det är så man vill kräkas. Det finns givetvis ingen "svensk" personlighet - blott en hållningslös, insmickrande knoddighet som slickar överhetens arsle med sin sträva tunga och ger sig den ohämmade konsumismen i våld.

Jag har sedan länge sagt upp bekantskapen med allt sådant. Jag har rest i Orient och Occident på flykt från den förbannade svenskheten. Men vart än jag i världen befunnit mig har det aldrig funnits någon tvekan, något tvivel. Mitt hem är östra Götaland. Goternas land i min själ. En man som förlorat banden med sitt ursprung, som kapat rötterna till den livgivande myllan, förtjänar knappast att längre kallas man. Han är ett hjälplöst offer för konsumism, kosmopolitanism, feminism - eller vilka som helst andra "ismer". Han är dömd att gå under.

Jag tänker inte på svenska (detta slavspråk). Alla mina texter är ett slags översättningar från den östgotiska som pulserar i mitt blod. Ja, jag är östgot - och som sådan tänker jag inte delta i det bedrövliga firandet denna dag. Sjung ni era sånger, hylla ni er kung. Själv knyter jag näven i fickan och bidar min tid, medveten om att den gotiska återkomsten är lika ofrånkomlig som det omgivande cirkussamhällets sammanbrott.

Anark förlag presenterar SÅNGBOK FÖR STORA OCH SMÅ

Anarks Sångbok för stora och små samlar den råaste, blodigaste, mest desperata och passionerade radikalkonservativa sångdiktning som hörts i detta land. Men här finns också hjärtskärande homoerotiska kärleksdikter, attacker mot krämarsamhället, hockeyramsor och jublande utopier.

Och trodde du att anarkisk jihadism var trist...  Sjung med i C.A. Johanssons En gammal turkisk stridssång, lika eggande idag som när den första gången trycktes för mer än 80 år sedan. Efter några rader kommer du garanterat ändra mening.

Framå, du jägarskara god,
Och seger köp med eget blod,
Ty falla kan den tappre blott,
men vika köpta trälens lott.
Slut till din barm halvmånen kär,
I döden din svepning är.
Framåt, min Allah så har sagt,
mot ovän var på ständigh vakt.
Ty fred finns ej på jordens ring
Och avund lurar runtomkring
Från minsta mask till kronan klar,
som Män'ska är och upplyst var.
Men drar du segern dit du går,
Din bragd av Muhammed belöning får.

En kortare, stencilerad version av Sångbok för stora och små har sedan en tid cirkulerat i ett slags samizdattillvaro. Om den skrev en  krönikör i Axess Magasin: "Kurt Wered och hans redaktörer tycker det är rimligt att piska upp hatiska stämningar med hjälp av eggande sånger, att håna den demokrati som garanterar dem rätten att sprida sin vidriga propaganda och att återuppliva mordet som argument. Att sångboken tycks avsedd för en yngre publik gör deras attityd extra vidrig."

Våra folkhemsislamister tyckte å sin sida att det saknades renlärighet och ett tydligt politiskt program i urvalet jihadistiska kampsånger. Krämarliberaler och salongsjihadister hatar Anark förlag. Det är helt i sin ordning.

Sångbok för stora och små
Omfång: 198 sidor
Bandtyp: Kartonnage
Pris: 125:-