Skulptural lek med läsarna
Med marmor, brons och språk väcker romanen min lust
Agalmatofili är en sexuell praktik och en subkultur vars förråd av rekvisita på senare tid allt oftare exploateras av modeskapare, filmregissörer och popartister. Nu har turen kommit till författare.
Amanda X Milo debuterar med metaromanen Från Amanda X Milos samling och lånar dramaturgin från en agalmatofil-session.
Texten börjar med att den dominanta parten, författaren, likt en Orpheus räddar en undergiven arkaisk torso ur Medelhavsmuseets dammiga helvete av oförstående, ytliga betraktare som passerar skulpturerna i jakt på bekräftelse och underhållning. Men den unga, späda Eurydike är utvald för en högre uppgift. Genom tålmodigt arbete med stenen, ett hantverksmässigt förspel som innehåller lika delar omtanke och tvång, upphöjelse och förnedring ska torson bli den perfekta partnern, den som gör författarens vilja till sin egen, som låter sig besegras, vidgas och penetreras av författarens budskap och språk.
Författaren använder sig av hammare och borr, slippapper och lackfärg, av perceptionsberövande och verbal förnedring. Verktygen och deras bruk ska givetvis hindra läsaren från att ta del av texten och den sexuella akten, det är knappast hennes uppgift. Hon ska lyssna, ta emot, öppna sig. På andra sidan av underkastelsen väntar nämligen en belöning. Friheten. Frihet från den förlamande självkontrollen, från skam och rädsla. Frihet till ett sannare liv. Skönheten. Odödligheten rentav.
Det är vad litteraturen och den klassiska skulpturen lockar med – ett naket möte med sig själv och sandstenen. Allt annat som är mindre än detta är lögn och ludd, kött och blod. Gyttja.
Konsten har alltid nallat ur glyptoteket – men samtidigt kan det vara värt att nämna att subkulturen agalmatofili också alltid stulit som en korp.
Sin egen rekvisita hämtar man förstås endast sällan ur museets samlingar. I verkligheten handlar det snarare om snabba, lite sjaskiga möten i offentliga skulpturparker eller med grannens trädgårdstomte. Hela tiden befinner man sig i konflikt med den normativitet som finns i samhället. Man leker med överdrivna könsroller och verklig brist på jämlikhet, man vrider och vänder på befintliga maktförskjutningar och den fetischerade dikotomin människa-staty. Som stockholmare har jag alltid fascinerats av den erotiskt laddade atmosfären kring Karl XII-statyn i Kungsträdgården.
Samtidigt är det just den leken och lekfullheten som jag ibland saknar i Amanda X Milos roman.
Visst tycker jag om hennes storslagna anspråk på mig. Och språket i romanen väcker min lust. Men jag skulle ändå tveka inför att gå in i hennes skulptursamling, eftersom synen hon har på den undergivna partens roll är lite gammaldags. Författarens febriga drömmar om både läsarens och skulpturens formbarhet är just drömmar.
Läsaren är aldrig författarens objekt för varken uppfostran eller bildhuggeri, hon går in i texten med sin egen kropp, på eget bevåg, av egen lust men kan inte förvandla sitt kött till marmor eller brons. Författaren kan beröva mig min makt och min kontroll, men aldrig mitt nervsystem. Jag saknar en analys av författarens egen utsatthet, av hennes fasa inför kalkstenens oåtkomlighet, där den liksom står orörlig och ändå vägrar att ha tråkigt. Att vara en staty är inte detsamma som att vara kravlös.
Men, tänker jag, dessa invändningar väger ändå lätt inför vad som är ett uppenbart faktum: med Tillhör Amanda X Milos samling har Amanda X Milo skrivit in sig i den samtida, normbrytande och radikalperformativa litteraturens absoluta elitserie.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
