Wered återvänder från exilen

Det är en dyster, en fasansfull tid vi lever i. För var och en som ännu äger förmågan att se klart torde det nu stå fullkomligt klart att det blodsbesudlade 1900-talet inte var annat än en uppmarsch inför den stundande apokalypsen. I ett mer personligt perspektiv har jag därför skäl att finna en viss förnöjsamhet i den egna kroppens förfall - jag har i alla fall gott hopp om att slippa uppleva de fasor som den snara undergången kommer att innebära.

Redan för ett par år sedan försökte jag varna de ansvariga för konsekvenserna av LHC:s lättsinniga hållning och samtidigt erbjuda ett alternativ, en mer förandligad hockey som skulle kunna återge laget något av dess forna glans. Det var naturligtvis ett hopplöst projekt som möttes av hån, spott och spe från de korrupta politruker som sedan länge styrt LHC.

Att påpeka det som skulle varit helt uppenbart i en annan, bättre tid var som att ropa i öknen och kasta pärlor för svin. Den dräglande hopen kastade sig naturligtvis, som den alltid gör, över sanningssägaren. Den stora massan lät sig inte rubbas. Den slöa likgiltigheten är där total. Jag vet inte vilket som är värst: de dräglande hundarna eller de lallande fånarna som bedövar sig med mobiltelefoner och stavgångande och internet.

Detta bedrövliga land är i sanning inget annat än en sumpmark där rötan och försumpningen sprider sig allt snabbare. I ett sådant klimat är det inte förvånande att också de som man betraktat som trofasta vänner låter sig korrumperas. Trofasthet byts mot svek. Hån och glåpord haglar, ofta handlar det om rena spottloskor. Hundarna ylar i kör.

Jag gitter inte längre uppröras, än mindre förvånas över ett sådant beklämmande spektakel. Att försöka verka som folkbildare i ett sådant sammanhang framstod emellertid som alltmer fåfängligt. Sedan jag startade Tankesmedjan Wereds vådligheter har jag visserligen haft åtskilliga tillfällen att glädjas över responsen från dem som känt sig drabbade av mina ord. Jag har också kunnat notera att det alltjämt existerar små motståndsfickor, bemannade av män och kvinnor som mot överväldigande odds kämpar mot den degenererade tidsandan. Samtidigt är det betecknande att flera av mina anhängare inte vågar uttrycka sina sympatier annat än under anonymitetens och pseudonymernas skydd.

Själv saknar jag dock alla behov av bekräftelse och det står också klart att vi inte kan åstadkomma något annat än den enskildes tillfälliga andningspaus inför det ragnarök som väntar. Det är mot denna fond av hopande åskmoln som jag nu deltar i glädjen över LHC:s framgångar. Det är också i en stämning av avklarnad resignation som jag beslutat mig för att återvända från exilen. Jag hyser inget hopp om mänskligheten, hockeyn eller framtiden. Samtidigt är den ideala hockeyn är min enda tillflykt och jag kommer aldrig att svika min uppgift som dess ödmjuke tjänare.

- Kurt Wered