Karin Barbalander om en ny roman

Jag får ibland frågan hur det kommer sig att en ”deckardrottning” kan medverka i Tankesmedjan Wereds vådligheter, vars grundare är en så skarp kritiker av det svenska ”deckareländet”. Det enkla svaret är att jag och Kurt Wered, på det hela taget, har samma inställning till den flodvåg av triviallitteratur som de senaste åren svämmat över alla breddar och dränkt det litterära landskapet under en trögflytande kökkenmödding. Det är inte utan rätt man ofta liknat deckare och thrillers vid ett slags naturkatastrofer eller farsoter som hotar all seriös litteratur.

Det krävs därför ett visst mod av en allvarligt syftande författare att låta sin huvudperson vara polis, eller militär. Debuterande Matthias Chronstedt-Sachs visar med sin debutroman att han besitter såväl ambition som det nödvändiga modet.

Huvudpersonen i  Malaj Elgenskiöld heter Claes Elgenskiöld och är en ung man i 20-årsåldern. Claes driver rastlöst runt i storstaden som en vilsekommen planet i ett mörkt solsystem. Förbittrad och passiviserad, fylld av förakt inför sin omgivning och sig själv. Att den unge mannen befinner sig i ett kristillstånd är uppenbart, men det tar ett tag – faktiskt lite för länge – innan författaren lättar på förlåten så pass att man börjar ana vad som fattas honom. ”Jag tror kanske det är sorg du har”, säger en psykiater till vilken han remitteras, och det ska visa sig stämma. Claes bär på minnet av en förlust så förödande att han aldrig lyckats hämta sig från den.

Vid slutet av 1800-talet förklarades den uppländska ätten Elgenskiöld utdöd. Efter ett omfattande släktforskningsarbete har Claes´ farbror, Hugo Elgenskiöld, vid sin död kunnat slå fast att ättens uteslutande ur adelskalendern var oriktigt. Den tonårige Claes såg en möjlighet att rehabilitera sin familj och kontaktade Riddarhusdirektionen, som dock avslog hans begäran om representation. Skälen till detta förblir dunkla men beslutet står fast.

Malaj Elgenskiöld utvecklar sig långsamt till en berättelse om hur sorg och saknad kan förbytas i vrede – men också hur det ur den rättfärdiga indignationen kan växa något nytt och livsdugligt. Någonstans på vägen, nästan omärkligt, fattar huvudpersonen ett beslut: Han måste själv skapa sin identitet när det omgivande samhället förnekar honom hans födslorätt och den unge Elgenskiöld bestämmer sig för att söka värvning i marinen och där påbörja en militär karriär. Det visar sig vara en förödmjukande process med många turer i den sönderfallande försvarsmaktens kafkaliknande irrgångar men sent omsider blir han antagen som menig och sätts att tjänstgöra på sjöstridsflottiljen i Karlskrona.

Minnet av barndomens berättelser om anfadern Arvid Elgenskiöld, befälhavare på ett linjeskepp under Gustav III:s tid, plågar hans sentida ättling. Han malträteras av kamrater och befäl, tvingas till oräkneliga förödmjukelser och överväger mer än en gång desertering eller självmord. Men drömmen om att en gång få tjänstgöra som sjöofficer på eget däck håller honom uppe. När en grupp fackligt anslutna underbefäl planerar en kupp får Elgenstierna en chans att visa vad han går för och han är inte sen att utnyttja den.

Det är framförallt i detaljerna från malajens monotona tillvaro som den här boken övertygar, i sina stämningsfyllda ögonblicksbilder och precist fångade inre tillstånd. Också beskrivningen av en försvarsmakt på dekis andas ett patos som är ovanligt i dagens unga litteratur. Som roman känns dock Malaj Elgenskiöld något ofärdig. Det är som om författaren lagt ned så mycket möda på varje enskilt avsnitt att han glömt bort att överblicka helheten.

Detta är desto allvarligare som romanen sägs vara inledningen på en hel svit om Claes Elgenskiöld. Utgivningen av del två, Vicekorpral Elgenskiöld, är redan aviserad och en tredje del, Förste styrman Elgenskiöld är planerad till nästa år. Jag hoppas att Mattias Chronstedt-Sachs vågar steget från det impressionistiskt antydande till det mer uttalat regimkritiska och satsar lika mycket på berättelsen som på språket och känslan. Att han har något att säga och att han kan skriva är redan bevisat. Med råge.