Sverige - en höstresa

November. Aldrig motsvarar väl väderförhållandena så väl det kulturella klimatet i vårt karga land som under denna månad. Gråväder, regn. En allt genomträngande stank av ressentiment och bonvax. Tivolimänniskornas och krämarnas prål och pajaskonster skramlar kusligt i höstmörkret.

Jag anträder resan ut i denna misär, detta wasteland, tidigt på söndagsmorgen. Redan före sju är Linköpings station ett kryllande, larmande inferno. Resandet har förvandlats till förströelse och järnvägsstationen till en korsning av marknadsplats och cirkus. Redan innan jag hunnit upp på den outsägligt lortiga perrongen drabbas jag av en sådan avsmak att det krävs en nära nog övermänsklig viljestyrka för att stå emot impulsen att omedelbart sätta mig i en taxi och återvända hem till Roxen. Jag köper en kopp odrickbart kaffe - i pappersmugg naturligtvis, något annat bjuds inte här. Den sovande massan gapar och sväljer. Ur högtalarna dundrar den mest förfärliga popmusik, endast avbruten av reklaminslagens idiotier. Mobiltelefonerandet är redan i full gång omkring mig.

På tåget (jag behöver väl inte påpeka att det, som alltid, avgår först 15 minuter efter den systematiskt lögnaktiga tidtabellens angivelse) fortsätter eländet. På min vänstra sida en överviktig och snarkande käring. Ur hennes gapande mun stanken av illa utförda rotfyllningar. Till höger en ung man med fåraktig blick. Ur hans hörlurar strömmar den vedervärdiga musik med vilken hans generation bedövar sig. Mittemot sitter en flicka som utan avbrott tjattrar i sin mobiltelefon. Vad har hon att prata om? Ingenting. Jag försjunker i dystra tankar: Var det för sådana människor jag under decennier arbetade vid SAAB i Linköping och därmed åsidosatte mitt skriftställarskap?

Varför utsätter jag mig för detta? Jag vet ju så väl att resande inom Sveriges gränser inte innebär annat än klaustrofobiskt äckel. Efter varje sådan resa tar det mig dagar, ja veckor, att återfinna det mått av jämvikt som är förutsättningen för all verklig kreativitet. Varför fortsätter jag?

Svaret är lika enkelt som det är obegripligt för sådana människor: det handlar om pliktuppfyllelse. Detta är nu en gång min uppgift: att - mot alla odds och tvärtemot vad såväl förnuft som känsla bjuder - vara en som ropar i öknen.

Och denna gång går resan till själva mörkrets hjärta: Stockholm. Denna lantliga kusin till den babyloniska skökan, detta pråliga och överåriga luder. Jag ska inte försöka beskriva dess centralstation, den ohyggliga tristessen, pöbelhopens mekaniska hasande, stavgångarnas klapprande och det allestädes närvarande mobiltelefonerandet.

Tack och lov blir jag snart hämtad av en taxi. I framsätet sitter redan min vän, bokhandlaren Söderström. Det är han som bjudit mig hit, för att visa mig sin nya butik i Liljeholmen. Miniboks nya filial är inhyst i ett nybyggt köptempel i denna förort. Åsynen av detta krämarpalats får mig att kväljas. Han visar mig vägen, förbi oräkneliga butiker där allt tänkbart skrävs bjuds ut till försäljning. Folkmassan tränger på. Här är den nakna konsumtionslustan i sin mest brutala form. Vi stannar till vid Akademibokhandelns vedervärdiga butik och byter några ord med de somnambula biträdena. Naturligtvis finns ingen av mina böcker här, och ingen känner igen mitt ansikte. Jag vacklar, nära att ge efter för en misströst och djupaste förtvivlan som jag inte längre kan bemästra.

Till sist når vi Miniboks lokaler. En sådan butik borde egentligen inte finnas. Här är ljuset dämpat och tystnad råder. Ingen skvalmusik, inga sömniga biträden. Den diskreta men uppmärksamma personalen är redan i fullt arbete. Detektivromaner finns här förvisso, men de har klokt nog placerats i ett hörn där en samling "bokälskande" gummor samlats som flugor kring ett kadaver. Ingen kommer undan det svenska deckareländet, allra minst en kämpande bokhandlare som varje dag tvingas kompromissa med sin utsökta smak för att kunna bedriva sin verksamhet.

På en hedersplats, mitt i butiken, har man dock placerat utgåvorna från Anark förlag. Jag känner igen mina egna böcker och på frågan varför man inte skyltar med Till bords med Wered (en potboiler, min enda eftergift åt krämarsamhällets villkor) svarar bokhandlaren att den såldes slut redan första dagen. Jag ser Karin Barbalanders romaner, och Bengt Frams populärhistoriska arbeten om det östgotiska folket. Ett par svartklädda ynglingar, studenter eller poètes maudits, bläddrar i Erica Sagns "Skriftställning 2".

Det är ögonblick som detta som gör mitt eljest otacksamma arbete mödan värt. Mer än en gång har jag sagt mig själv, att mina ansträngningar inte varit förgäves om jag når blott en sådan ung man med mina ord, om jag kan plantera ett enda av den ideala misogyniens frön i ett mottagligt yngligahjärta. För att det ska kunna ske är det nödvändigt med civiliserade platser som Minibok. Fridfulla oaser mitt i marknadsplatsens gyckel och pajaskonster. Man skulle dock begå ett allvarligt misstag om man förväxlade denna frid med småborgerlig idyll - platser som Minibok är centra för den djupast subversiva verksamhet. Finns det alls något hopp, kommer det härifrån.