Kulturtidskriften SUB/VERSIV utkommer inom kort med sitt andra nummer. Till de intressantaste inslagen i detta sedvanligt välmatade magasin hör en lång intervju med Kurt Wered, signerad Niftor Odontologen (välbekant för läsare av denna blogg), ur vilken vi redan nu kan presentera ett utdrag.
Skivbolaget AnarkAufiofil har gjort en aparsmakad men betydande kulturgärning, bland annat genom att introducera det i Sverige relativt okända musikkollektivet PANZERFAUST.
Fram till pensioneringen för några år sedan var Kurt Wered verksam som ingenjör inom flygindustrin. Under många år var han också verksam inom SAP och fackföreningsrörelsen innan han, med sina egna ord, "såg igenom den korporativistiska medelmåttighetens förtryck" och kom ut som förespråkare för en subversiv radikalkonservatism på idealisk misogyn grund. Just denna bakgrund tycks ha givit honom den välbehövliga och frigörande distans från det övriga svenska kulturlivet som möjliggjort den orädd kamp mot statsmaktens och det pseudoradikala etablissemanget som är så utmärkande för allt som kommer från Wereds vådligheter.
Wered längtar inte efter det gränsöverskridande - han personifierar det. Med tanke på det hån, de veritabla förtalskampanjer och massiva bombmattor av desinformation som spridits av hans meningsmotståndare ligger det nära till hands att se honom som marginaliserad. Men detta är en etikett som Wered själv avvisar med bestämdhet. "Trams", säger han. "Det är sånt som statsunderstödda kulturkärringar (av båda könen) älskar att säga om sig själva och sina kompisar. När jag hör ordet 'marginaliserad' stänger jag av hörapparaten." Det är en hållning värd att beundra, men det måste också framhållas att Wered kommit att bli en helt central referenspunkt för alla som känner leda och vantrivsel i den ankdamm som är alltför grund för människoanden. Han befinner sig inte i marginalen av det svenska kulturlivet och dess kotterier: Han har helt vänt det ryggen.
Något mindre känd är Kurt Wered för sitt skönlitterära och självbiografiska författarskap (även om erkännandet växt gradvis under senare tid). Därför ville jag ställa några frågor om just detta och ge honom en chans att förklara sin egen konstnärliga utveckling för en bredare publik. Jag ville lägga förläggarhistorien och mentorsrollen åt sidan för en stund och koncentrera mig på människan, författaren och konstnären Kurt Wered - hans nu ... och hans framtid ...
- Under de senaste åren, såväl när det gäller skrivandet, kanske framför allt av romanerna (Mannen är första könet, David Bagare och kung Carl Gustaf, Tungt artilleri) som mitt politiska och filosofiska engagemang, märker jag tydligt att jag återgår till vad som var mitt allt överskuggande intresse när jag var ung. Formandet av en hård maskulinitet, det inre utrotningskriget mot det upplösta och effeminerade och formulerandet av en idealisk misogyni…
Om man tittar närmare på Tankesmedjan Wereds vådligheter och utgivningen från Anark förlag, tycks det vara en i hög grad kollektiv verksamhet. Särskilt på senare tid har Karin Barbalander och Erica Sagn fått stort utrymme.
- Det är alldeles riktigt. Vi är naturligtvis inte överens i allt men här finns ett slags intellektuell och kreativ spänning mellan olika förhållningssätt som jag tror berikar verksamheten. Syskonen Barbalander, till exempel, har en högadlig bakgrund som ett bigott samhällsklimat tvingade dem att förneka under deras uppväxt. Därmed äger de en erfarenhet och ett intellektuellt bagage som säkerställer äktheten i deras aggressivt libertinska inställning. De besitter också ett slags naturlig grace som man inte kan beskriva annat än som just aristokratisk, och som det socialdemokratiska och krämarliberala tjyvsamhället inte kunnat ta ifrån dem.
Jag skulle vilja fördjupa mig i de estetiska, politiska, religiösa, etc. aspekterna av ditt aktuella skapande. Men kan du först bara ge läsarna en lite tydligare och konkretare beskrivning av din litterära verksamhet de senaste åren?
- Mitt författarskap sönderfaller i grova drag i två kategorier. Den ena utgörs av de skönlitterära och delvis självbiografiska böcker jag nämnde nyss och som en kritiker kallade ”innerlighetens trilogi”. Jag har där i hög grad använt mig av stoff från min egen uppväxt men placerat det en eller ett par generationer tillbaka i tiden. Till den här gruppen kan man väl också räkna de två samlingarna homoerotiska humoresker (Baklem och framstjärt, Från pissoar och budoir) även om den genomgående tonen där är mycket annorlunda. Jag hade skrivit en del sådant under åren och det var min vän Bengt Fram som tyckte att jag borde ge ut dessa humoristiska miniatyrer i bokform. Till min egen förvåning blev de faktiskt en liten succé i vissa kretsar.
- Sedan är det alltså de filosofiska, religiösa och politiska texterna. Mitt tänkande inom dessa områden presenteras på ett förtjänstfullt sätt i den nyss utgivna samlingsvolymen Weredian Green som väckt ganska stort intresse utomlands. Tyvärr verkar inte tiden vara mogen i det här landet för min vision av en radikal jihad på homoerotisk grund.
Här väcks redan många intressanta frågor. Låt oss försöka reda ut dem. För mig verkar det i och för sig som att filosofi, politik, estetik och religion är organiskt sammanvävda i din konst men du talar ändå om två distinkta kategorier.
- Jag ser visserligen allt jag gör: arbetet med tankesmedjan, mitt författarskap, förlaget, utgivningen av skivor och så vidare som uttryck för en vision. En vision som för övrigt också delas av dem jag valt att samarbeta med, till exempel syskonen Barbalander, Erica Sagn, du själv och andra. Det handlar om en subversiv, libertinsk form av radikalkonservatism där den idealiska misogynin spelar en viktig roll. Sedan använder vi oss av specifika, etablerade genrer för att formulera denna vision, vilket naturligtvis inte innebär att vi låter oss begränsas av dem, eller att vi inte skulle experimentera med blandformer av olika slag.
Finns det inte en risk att denna estetisk-politiska verksamhet kan betraktas som amoralisk, kränkande, elitistisk eller rentav fascistisk med dess kombination av estetiserat våld, ogenerad elitism och misogyni?
- Det är mycket möjligt, men det bekommer mig i så fall inte det ringaste. Till skillnad från de flesta i dagens ”avantgarde” är vi inte beroende av bidrag eller stipendier. Skulle vi lovordas på någon av krämarpressens kultursidor skulle jag möjligen bli lite orolig – men den risken betraktar jag som mycket liten.
- Däremot tycker jag det är intressant att studera reaktionerna hos vår publik: Många av dem som läser våra texter eller kommer till uppläsningar verkar lockas just av det du kallar estetiserande våld och ogenerad elitism. Sådant är ju en del av vår zeitgeist. Något liknande gäller det radikalkonservativa budskapet. Många flirtar med sådant, särskilt medelmåttor som hemskt gärna skulle vilja höra till den ena eller andra eliten. När man så inser att det som Tankesmedjan Wereds vådligheter gör faktiskt är på allvar blir man ofta livrädd och krämarmentaliteten visar sig generande snabbt. Den ideala misogynin, till exempel, är ingen handelsvara på det så kallade kulturlivets marknadsplats och det är därför filistrarna i publiken reser sig och går – eller sprider idiotiska påståenden om att det vi gör inte är något annat än skoj och parodi. Också ett sätt att smita undan.
- Det här är naturligtvis alltid en risk när man uppträder i sådana sammanhang som vi gjort hittills. Att presentera sitt tänkande i böcker och artiklar innebär förmodligen att ens idéer kastreras, dör... och att flugor och asgamar samlas kring kadavret. Jämför till exempel med Hockey där det åtminstone finns en möjlighet till en verklig och maskulin transcendens som iscensätts framför näsan på tusentals åskådare av vilka säkert några stycken verkligen förstår vad de bevittnar, nej: är delaktiga i. En rink fläckad av blod och säd, massans vrål, den kollektiva extasen… det är något annat än tryckta ord på en sida eller ett ”performance”, det. Hockey när den är som bäst, är en gest som rinner ur samma källa som mänsklighetens äldsta ritual: människooffret.
Nu följer jag istället organisationer som AFA och Reclaim the Streets med stort intresse, och har också deltagit i några av deras föreställningar. Jag tror att det är i sådana sammanhang man kommer närmast Roten och det slags ursprungliga vitalitet som en verkligt radikal konservatism värnar om. Att de här unga, vitala krafterna kallar sig ”antifascister” är i sammanhanget av underordnad betydelse.
Här passar det kanske bra att avrunda genom att gå tillbaka till min inledande fråga. Vad sysslar du med just nu? Vad kan vi vänta oss från Kurt Wered den närmaste tiden?
.jpg)
.jpg)
.jpg)
