Aase Fjerstad: Uppgörelse

25 oktober utkommer Aase Fjerstads Uppgörelse, den första delen av en planerad självbiografisk duodekalog. Crister Enebär har läst den.

Mellan liv och död, frågor och svar, förhör och bikt, brott och straff, gott och ont, närhet och distans, svart och vitt, monomani och polyfoni pendlar Aase Fjerstads 1400 sidor långa Uppgörelse. Ett rasande flöde, en kritisk dialog, en hänsynslös rannsakan, ett kompromisslöst blottläggande och skoningslöst avslöhande om arbete och skapande, missbruk och försakelse, skrift och drift i självanalysens form. Men dess skoningslösa, från alla konventionella hämningar och i grunden normupplösande blottande av drifterna, känslorna, kroppssensationernas och de lägre känsloregistren – uppgivenheten, föraktet, självhatet, depressionen, självdestruktiviteren och dödslängtan – rymmer också en frånsida av närvaro, lyskraft, bejakande, intensitet, styrka, kraft och obändig livsvilja. Uppgörelse är ett uppfordrande prov på den nya tidens genreupplösta lyriska självbiografiska epik där minnen, hågkomster, reflektioner, själviakttagelser och materia blandas med provokation, satir, social insikt och politisk teori. ”Går det att lära ut någonting om det omöjliga?” Aase Fjerstads kompromisslösa petande i såren och sniffande i exkrementerna ger om inte ett svar, så åtminstone en indikation: ”också det utopiska är outplånligt”.


Aase Fjerstad är grafoman och hypergrafiker, maniskt skrivande, patologiskt plitande. Det är inte en diagnos över författaren, även om det kanske ligger nära till hands – den bok som ges ut idag är hennes sjunde sex månader. Det gäller snarare faktumet att det tvångsmässiga, djupt neurotiska, rentav patologiska (någon skulle säkert säga "sjuka") skrivandet i allt större utsträckning blivit det huvudsakliga ämnet för det litterära arbete, det skrivandets projekt, det aldrig avslutade arbete som opererar genom diktjaget ”Aase Fjerstad”. Den frenetiskt hanterade, konstant närvarande, aldrig vilande, alltid påslagna laptopen är en träffande beskrivning av vilken typ av text som läsaren möter i den drygt 1400 sidor tjocka Uppgörelse, vars fortsättning nyss utkommit i Norge. Det är en text, en roman, en självbiografi och antimemoar full av självreflekterande, självbiografiska utsagor. Aase Fjerstads alltmer poetiska prosa, denna böljande textström som låter sig liknas vid öknens sandkorn och himlens ständigt skiftande molnfomationer, handlar i allt högre grad om skrivandet självt.

Den prisbelönta föregångaren Enligt planerna (2010) signalerade på flera sätt en utvidgning av författarskapets dimensioner – pärmarna rymde inte längre bara hundratalet sidor utan närmade sig tusentalet. Den täta teoretiska jargongen, den akademiska skönskriften och snårigt svårforcerade prosan interfolierades med dagboksklara iakttagelser från en tillvaro på gränsenstrakternas marginaler och här fanns nu, inte minst anmärkningsvärt, ett ”jag”, ett "mig", ett "själv". En röst som bekräftade ett "jag" och ett "mig", "min", "mitt" och "mina". Ett subjekt som fyllde rummet och till sist hotade att spränga pärmarna.
Den aktuella boken fullföljer i allt väsentligt denna nyorientering.  Samtidigt är Uppgörelse på flera sätt en annorlunda, differentierad och väsensskild bok som inte utan vidare låter sig jämföras och än mindre likställas med sin mycket annorlunda föregångare. Om det var sysselsättningen, professionen, arbetet och arbetarskildringen som höll Enligt planerna samman bygger Uppgöresle”på själva jaget, en fundamental men instabil grund. Uppgörelse är en text om liv, ett liv genom text. ”Livet har ingen annan mening än det som sammanfaller med mig”, säger den skrivande på ett ställe. ”När text började leva, började jag istället att skriva”, står det på ett annat.

Lejonparten av Uppgörelse är skriven i dialogform. Den har karaktären av ett samtal, ett utbyte, en utfrågning och ett förhör. Det blir uppenbart att den inte förs mellan två individer utan snarare flera aspekter av ett och samma subjekt, som en inre dialog, ett samtal som författaren för med sig själv. Här får ”Aase Fjerstads” vardagliga vedermödor och vemodiga viljeförlamning fritt spelrum. Hennes liv är en kamp – mot alkoholismen, den dysfunktionella kroppen, panikångesten, en kamp med moderskapet och de sporadiska skitjobben. Allt ska nedtecknas, allt dryftas, diskuteras, dissekeras, analyseras, utredas, kommenteras, textualiseras, hackas och malas.

Mycket får, genom denna dialogform, karaktären av självanalys och introspektion; återblickar och minnesteckningar från alkoholiserade nätter i Oslo och Stockholm, tjugo års lönearbete. Barndomens Norge flyter oundvikligt upp i det skrivande nuet. Boken, säger jaget, ”börjar för länge sen, långt utanför sina pärmar”.

Skrivandets kamp blir lika mycket en kamp som utspelas inom det decentrerade, splittrade, fragmenterade, upplösta, föränderliga, skiftande och kalejdoskopiska jaget. Jaget slits mellan revolten och den passiva bejakelsen av tillvaron. Detta gestaltas i ett spel med orden ”ja” och ”nej”, en lek med negationen och affirmationen, förnekandet och bekräftelsen som ”den enda (o)demokratiska handlingen”. Det är också en kamp mellan känslan av underlägsenhet och aggression, överlägsenhet och gemenskap, likgiltighet och passion, hetta och kyla, frossbrytning och febertopp, anspänning och vila.

Den som kan författarskapet vet att kvinnligheten är ett väl utforskat tema hos Fjerstad. I flera böcker har hon, högst medvetet, gestaltat en radikal bild av kvinnlighet och kvinnlig sexualitet i dess mest unkna form, med mansfientliga uttryck.I Uppgörelse är de avsnitten omfångsrika och explicita, mångordiga och utredande, men också mindre raffinerade, mer burdusa än tidigare. Och provokationsgraden har ökat. Att det i jagets sexistiska fantasier figurerar verkliga män lär debatteras.

Här närmar sig boken en hårfin gräns mellan vad som kan synliggöra och vad som enbart reproducerar de matriarkala strukturerna och kvinnlighetens matris. Är provokationerna fortfarande subversiva? är en fråga som dyker upp under läsningen. Varje läsare får avgöra det. För sig själv. Efter avslutad läsning. Av Fjerstads bok.

Sammanfattningsvis är det som vanligt plågsamt och utmanande, tungt och besvärligt, mödosamt och stundom rentav tröstlöst att följa Jönsons maniska, hypografiska, flodlikt framvällande, oceaniskt megalomana textström. Ibland är plågsamheten effektiv, ibland är den likgiltigt tröttsam. Ibland ger läsarens arbete lön för mödan, ibland känns det som en misslyckad investering. Man finner sig akterseglad på den framvällande textens ocean och det ges få möjligheter till vila under denna 1400-sidiga ökenvandring. Det är mer provokation än samhällsskildring, mindre reportage och mer polemik, kritik snarare än saklig skildring denna gång. Men även om den nya boken på sätt och vis bleknar, vissnar och förtvinar i ljuset av den mer lysande, spirande och färgstarka föregångaren, har Aase Fjerstad med Uppgörelse ändå fortsatt arbetet med en alltmer fascinerande, ojämförlig, rentav unik och oavlåtligt provocerande, tankeväckande, stundtals förskräckande, någon gång rörande och nästan alltid engagerande skrivpraktik som förmår väcka känslor och tankar, insikter och frågor, responsivitet och utmattning.

Mest intressanta, tankeväckande, provocerande och fascinerande är de avsnitt där Uppgörelsen förknippas med födelsen, döden och det som utspelar sig mellan dessa poler, det hemlighetsfulla ingenmansland som ryms mellan dessa existensens alfa och omega.  Det talas om ”uppgörelse som en ny form av hyperdöd”. Boken suggererar skriften som en sorts död som samtidigt är en födelse och ett liv, ett öde och en väg, en labyrintisk autobahn, kanske. .Att uppgörelsen bär med sig ett slags självförintelse och utplånande, en icke-existens som samtidigt är ett slags pånyttfödelse. Det säger lika mycket om litteraturens otillräcklighet – som vad den faktiskt sätter på spel, vad den inte förmår och vad som ligger inom dess domvärjo, dess gränser och övergångar, de hemliga kanaler och förbindelsepunkter som knyter samman noderna i detta pågående, aldrig vilande, alltid rörliga och för evigt obestämbara spel som är Aase Fjerstads alltid lika förunderliga och häpnadsväckande, överraskande och repetitiva författarskap.
 
Aase Fjerstad
Uppgörelse
Omfång: 1400 sidor
Bandtyp: Pappband
Pris: 395:-