Kurt Wered: Solitära tankar

Massmänniskan förnekar sig inte. Hon är sorgligt förutsägbar i sitt flockbeteende. Hon följer strömmen och sin ledare, låter sig kanske distraheras av blodvittring. Det är denna, knappt mänskliga (av)art som dominerar det så kallade kulturlivet i vårt arma land.


I dussintals böcker, i oräkneliga essayer, blogg- och debattinlägg har jag behandlat de svåraste och mest pressande av samtidens ödesfrågor. I tusentals dagskommentarer och aforismer på Facebook har jag visat hur mina ståndpunkter och ideologiska grundvalar är relevanta för att förstå dagens händelser, stora som små.

Hur har detta arbete tagits emot? Med trams och flams, med hatiska kommentarer och pöbelaktiga angrepp. Man har till och med ifrågasatt min existens. Man har hånat och spottat på mina medarbetare och utsatt dem för liknande angrepp. Om man föreställer sig hur en Erica Sagn eller en Karin Barbalander skulle ha behandlats i ett civiliserat samhälle, framstår tillståndet i den svenska dypölen i förskräckande klarhet.

Antalet självständiga läsare, sådana som besitter förmågan att tänka en självständig tanke och forma en egen åsikt, är ytterligt få. Jag tror heller icke att det är en tillfällighet att slående många av av medlemmarna i Kurt Wered-samfundet och det närstående Nätverket Hedonistisk höger, är svenskar i exil.

Att Niftor Odontologen skriver på svenska och inte på något av de stora världspråken är en förlust för världslitteraturen. Nej, jag överdriver inte men jag är också plågsamt medveten om att jag talar för döva öron. Jag tvivlar nämligen på att det finns mer än en handfull kvalificerade läsare som har omdöme och smak nog att inse Odontologens storhet.

Nu har jag fått nog av det förslummade, försumpade och förflackade kulturklimatet i detta nivellerade, av politisk korrekthet och krämarliberalism lamslagna land. Jag flyttar härifrån. Bloggen och förlagsverksamheten får vila tills jag kommer tillbaka.

Om jag kommer tillbaka. Tills vidare låter jag tystnaden tala.