Tio nordiska deckarförfattare, somliga vänner och älskare, andra bittra fiender, får varsin inbjudan till en avlägset belägen herrgård. De tio utvalda har något gemensamt: alla har de tidigare belönats med Skandinaviska Kriminalsällskapets pris "Glasnyckeln".
Glasnyckeln som sprängdes är den sjunde delen i Karin Barbalanders dekalog om kommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka. Författarinnan har alltid varit svag för pastischer och oblyga dialoger med andra litterära och konstnärliga verk ("hon stjäl som en korp", skrev en motvilligt beundrande recensent om hennes förra bok, Mord med akribi). Två sådana intertexter är omedelbart uppenbara i Glasnyckeln som sprängdes: Agatha Christies Tio små negerpojkar och Pier Paolo Pasolinis Salò eller Sodoms 120 dagar.
Det handlar med andra ord om att dra sig undan världens olyckor och njuta av livets goda i vänners lag. Det handlar också om ett växande obehag och en känsla av överhängande fara - som snart nog visar sig befogad. Att det finns kopplingar mellan den ursprungliga ägarens hemlighetsfulla öden och nuet är självklart. Barbalander är som alltid trogen genrens benhårda krav samtidigt som hon varierar dess element med omisskännlig uppfinningsrikedom. Sådan är inramningen och det gruvliga dramat kan börja.
Gästerna slår sig ned vid det magnifika middagsbordet, dignande av en överdådig taffel. Mellan ätandet och drickandet berättar var och en av de tio sin historia, där upptakten till varje utgörs av en erotisk eskapad.
Stämningen är på topp, men efterhand börjar som sagt också oron sprida sig. Det visar sig att avsändaren av inbjudan inte vill ge sig tillkänna. Finns det en elfte person närvarande, som osynlig och med skrämmande skicklighet iscensatt hela sammankomsten? Vad vill han eller hon i så fall det celebra sällskapet?
Kanske innebär denna sjunde del att Barbalander nu kommer att förhålla sig ännu friare till de kriminallitterära ramarna. Glasnyckeln som sprängdes är på många sätt så långt från den nivellerade svenska deckaren man kan komma – trots den uppenbara recyclingen av den klassiska pusseldeckarens favoritmiljö. Stora delar av texten består av de tio författarnas berättelser – som, naturligtvis höll jag på att säga, flera gånger visar sig vara utsökta prov på en mycket raffinerad, erotisk novellkonst.
Först som sist är hela texten genomsyrad av ekon från annan litteratur. Barbalanders poetik närmar sig ett slags litterär kannibalism och här kan man spåra samplingar från Markisens monumentala oeuvre, Borges, Bataille, Hallbeck med flera. Det egendomliga med Barbalandes berättarkonst är med vilken osannolik lätthet hon väver sin synnerligen mångstämmiga text. Det sker helt utan lärdomsprål eller pretentiöst snobberi. Hon lyckas till och med få ett samtal mellan poliserna om litteraturvetenskapliga och sado-masochistiska fackbegrepp att framstå som något alldeles självklart. Samma gäller de återkommande kopplingarna mellan polisarbete, texttolkning och erotiskt edgeplay. Det funkar, och det är vansinnigt underhållande.
Risken med långa deckarserier är ju att författaren börjar köra på tomgång och leverera ständigt nya varianter av samma story. Jag vet inte någon annan deckarförfattare som har parerat denna risk lika effektivt och lekfullt som Karin Barbalander. I varje ny roman återuppfinner hon sin alltmer desillusionerade kommisarie – och låter honom träda in i helt nya världar. Glasnyckeln som sprängdes är en ren njutning att läsa. Smart, spännande, humoristisk och diaboliskt underfundig.
Crister Enebär
Karin Barbalander
Glasnyckeln som sprängdes
Omfång: 380 sidor
Bandtyp: Linneklotband
Pris: 295:-
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar