Kurt Wered om pressreaktioner på "Weredfejden"

Jag har visserligen försäkrat att jag sagt mitt vad gäller den bedrövliga historien om Jan Myrdals "Leninpris", denna skammens jetong och dessa lortiga silverpenningar som blivit ett slags belöning för lång och trogen tjänst, utdelad åt några av våra mest notoriska salongsradikaler och knähundar. Och jag tänker stå vid mitt ord; jag finner det i själva verket under min värdighet att vidare kommentera denna patetiska soppa. Att man väljer att skända såväl Lenins som Myrdals namn på detta vis är helt och hållet Jan Myrdalsällskapets ansvar. Själv väljer jag att se framåt - och att fortsätta min samhällskritiska skriftställning utifrån den underdogposition som tillfaller den som väljer att stå utanför alla sekteristiska kotterier. Att en samling medelmåttor dömer ut mitt författarskap och min samhällskritik rör mig inte i ryggen.

Samtidigt tillstår jag gärna att jag stundom rörts av den indignation och vrede som den så kallade Weredfejden väckt runt om i landet under den senaste veckan. Nedanstående text är saxad ur dagens SDS:

Efter ett hårt år i bloggosfären och på Facebook kom svårt bakslag för Kurt Wered

I veckan hånades Kurt Wered av Jan Myrdalsällskapet som tillkännagav att årets Leninpris kommer att tillfalla filmaren Maj Wechselmann.

– Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig, säger Wered.

Det har varit en tung vecka för Kurt Wered, 68. Uppmaningarna från lobbygruppen "Leninpriset till Kurt Wered" och Jan Myrdalsällskapets icke-respons ledde till ett infekterat och offentligt bråk mellan honom och Jan Myrdalsällskapet.

– Jag har haft en extremt hård vecka och tagit åt mig väldigt starkt, säger Kurt Wered.

Glädjen byttes till sorg

Samtidigt som Wered fortsätter arbeta med "Sveriges skarpaste politiska blogg" lägger han också sista handen vid en ny samling essäer och betraktelser över samtidens ödesfrågor med titeln "Slutord".

– Jag kände en enorm glädje under de första dagarna efter att jag startat "Tankesmedjan Wereds vådligheter", säger han. Men jag erfar inte alls samma arbetslust idag. Jag vore en hycklare om jag inte medgav att det har med Jan Myrdalsällskapets agerande att göra - och den cyberpöbel som alltid är redo att kasta sig över sitt offer när den fått upp vittring på blod.

Skrivglädjen byttes snabbt till sorg.

– Några megabytes bort är det någon på Facebook eller i kommentarsfältet här på min blogg som hånskrattar. Det är alltså någon som lägger ned tid och energi bara för att få mig ur balans.

”Inte frisk”

Kurt Wered är märkbart nedstämd över de okända cyberklottrarnas hån.

– De här människorna är inte friska. De har ju inte ens läst vad jag skrivit. Det finns människor som gör vad som helst för att de ska få hata mig.

Om Kurt Wered inte hade befunnit sig mitt uppe i en intensiv skrivperiod, hade han personligen sökt upp de hånskrattande facebookarna.

– Jag hade talat med dem, men jag ska inte säga vad jag skulle ha sagt. Hade jag vetat vilka de var, hade jag sett till så att de blev avstängda. Det är samma slags huliganer som finns vid ishockeyrinken. De ska avstängas på livstid. I en annan tid än vår hade de fått kännbara straff.

Kurt Wered menar att internet är fel forum för hånattacker.

– Kultur- och samhällsdebatter ska handla om glädje och sund kamplust. Inte ett ställe där allehanda okvalificerade psykopater går in och hånar människor.

Hans skrivtakt påverkades av hånskratten och han tappade fokus, men samtidigt tycker Kurt Wered att han förtjänar Leninpriset.

Har fått mycket stöd

– Ja, jag tycker att jag borde ha fått Leninpriset redan 2009. Gardell och den där reklamfilmaren är ju knappast särskilt revolutionära i jämföreslse med mig. Och Maj Wechselmann... Tja... det är svårt att se valet av henne som annat än en hånfull gest riktad mot mig personligen.

Efter bråket med Jan Myrdalsällskapet har Kurt Wered fått stöd från allmänheten och sina radikalkonservativa bloggkolleger.

– Jag har fått stöd både via mejl, sms och från folk som stoppar mig på gatan. Det har betytt oerhört mycket. Annars hade jag inte orkat.

Den identitäre bloggaren Adolf Ahmadinejad tycker till exempel att årets Leninpris var ett slag under bältet.

– Jag tycker synd om Wered. Han har påverkats av det här på grund av den emotionella nivå han ligger på, säger han.


Och Maja Ögnelood följer upp med några tankeväckande ord i  dagens Aftonbladet:

Maj Wechselmann drog årets längstra strå när årets mottagare av Leninpriset presenterades.

Men ledsnast var Kurt Wered – vars totala mentala reträtt onekligen lade sordin på stämningen.

Först, några lösa tankar kring årets Leninpris och de spekulationer som föregått valet av Maj Wechselmann som 2011 års mottagare..

Som att...

... det förstås borde ha varit Kurt Wered – som utsetts till vinnare. Östgöten har legat i toppen polemiskt två år på raken, och har bidragit till att höja temperaturen på landets redaktioner och tankesmedjor som få andra.

... nya jurymedlemmarna i Jan Myrdalsällskapet är orimligt snåla med betygen.

Men nu – över till det som verkligen färgat reaktionerna på det som av många anses vara en veritabel kulturchock:

Alltså Kurt Wereds okarakteristiska och fullständiga tillintet­görande av sig själv. Ett egenhändigt raderande av både självförtroende och karisma som säkert kan ha en del att göra med att han uppfattade sig som ”psykad” av cyberpöbelns hånfulla reaktioner på det uteblivna Leninpriset – men som i själva verket kanske snarare var ett resultat av de sociala mediernas inneboende konfliktlogik, med tillhörande utspel och skriverier.

Den forne glade debattören hade i alla fall – oavsett vad det berodde på – ingen som helst stuns i stegen, inget flyt alls i sin vanligtvis så färgstarka svada när han skulle svara på frågor, och ingen glädje i ögonen då han i en intervju förklarade att han inte har några kommentarer till det som kommit att kallas "Weredfejden".

Det var inte klädsamt. Bara ledsamt. Det gjorde rent av lite ont i själen. Och så kan det bara inte få fortsätta. Kurt Wered som vi känner honom måste komma tillbaka!

Han är ju en av de senaste årens mest storartade och färgstarka debattörer – och den svenska konservatismen behöver honom i sedvanlig större-än-livet-form.