Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (1)

Årets sommarföljetong här på bloggen består av en aktuell brevväxling mellan Kurt Wered och Bengt Fram. Den första episteln är avsänd från Wereds eget Övralid, diktarstugan och eremitaget vid Roxens strand.

Bäste Broder,

Åter en tidig morgon vid Roxens strand. Nätterna är ljusa, högsommarens lite pråliga skönhet förförisk. I fjärran hörs larmet från den medelklass som håller igång krämarsamhället och tivolikulturen.

Hur annorlunda är inte livet här på mitt eget Övralid. Eremitboningen, min sista tillflykt. Jag skriver varje dag. Varje dag är en arbetsdag. Den som inte kämpar emot liberalismen och feminismen och åttklöverns förtryck är en död människa. Den som inte bjuder motstånd genom sitt arbete har förverkat rätten till sitt liv.

Jag lever, alltså kämpar jag.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden som gästföreläsare hos en politisk organisation som kallade sig "militant identitär". Jag lärde mig mycket. Jag förstod: det som skilde mig från dem var en fråga om existentiell nödvändighet. En stackars aktivist berättade för mig om sin vånda. Vad skulle han kunna göra för att rädda den gotiska identiteten i en tid som denna. Jag kunde inte låta bli att säga: Skit i politiken då. Du kanske inte har stake nog att sticka en H&M-butik i brand eller  avrätta en polis. Efter det blev jag inte inbjuden fler gånger.

Det är tidig morgon nu. Linköping. Hemstaden. Som jag en gång älskade. Som jag sett förvandlas till en tummelplats för samtidens alla nedbrytande krafter. Man får inte försumma sitt uppdrag. Det är den existentiella nödvändigheten jag saknar i den samtida radikalkonservatismen, i de pseudoreaktionära rörelserna, hos de östgötska identitärerna. Idel ängsliga positioneringar och käringaktiga piruetter.

Det är så man kunde kräkas.

W