Den förbannade värmen håller östra Götaland i ett förlamande, rödglödgat järngrepp. Svetten droppar ned på datorns tangentbord där jag sitter och ser ut över den gulnande Östgötaslätten. Marken är torr och årets höskörd är dålig.
Det känns symptomatiskt. Har inte också vårt så kallade kulturliv drabbats av en liknande torka och sterilitet? Jag vantrivs lika mycket i den rikssvenska okulturen som i denna hetta och båda är lika oroväckande naturvidriga.
Du skriver om kampen för en östgötsk identitet. Du berättar om bristen på existentiellt engagemang hos den låtsasradikalism som hånar och förtalar sådana som oss. Du beskriver det spott och spe som drabbar den som står rakryggad i en tid som denna.
Jag vet blott alltför väl vad du talar om. Men min mångåriga kulturkamp har också varit härdande erfarenhet. Angreppen och förtalet bekommer mig inte längre.Kanske är detta ett stålbad som vi alla måste igenom. Det är ett klimat som detta som gör det möjligt att skilja agnarna från vetet.
Men östgötarna förblir osynliggjorda. Och vem bryr sig ett skit om spillrorna av detta en gång så stolta folk? Och vem för dess talan? Jag blir svaret skyldig. Det finns förvisso undantag, sådana som Didrik Ögnelood och du själv. Och några få till. Margareta F Johansson har gjort viktiga insatser vad gäller den akademiska forskningen genom att påvisa historiska kopplingar mellan östgötsk andlighet och den anarkiska jihadism jag själv förespråkar.
Men vad dessa fribrytare har gemensamt är utanförskap och marginalisering. Våra insatser förtigs av de demokratikramande och feministiska åsiktskommisarier som dominerar pk-medierna och åttklöverpolitiken. Och precis som du har jag insett att den så kallade "radikalhögern" inte är något annat än ett skämt.
"Finns det ett alternativ till pessimismen?" frågar du.
Jag vet sannerligen inte men nog ser det dystert ut. Ändå vägrar jag att ge upp. Innan det östgotiska folket fått sin upprättelse tänker jag inte kliva ned från barrikaderna. Och i mörka stunder tröstar jag mig med tanken på att dagens tivolisamhälle snart nog kommer att störtas i grus och aska.
I väntan på detta ragnarök öppnar jag ännu en källarsval Runöl och blickar ut över Slätten, som våra förfäder gjort sedan Theoderiks dagar. Ur detta kulturarv suger jag min näring.
Hockey och hård homoerotik erbjuder också alternativ till den krämarsamhällets undermåliga underhållning vars banala basgångar i denna stund får marken under mig att vibrera. Sådant är mitt alternativ till den pessimism och defaitism som det till varje pris gäller att bjuda motstånd.
W
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar