Kurt Wered och Bengt Fram: BREVVÄXLING (4)

Broder Kurt,


Det är en tidig morgon i Hjulsbro. Nu är klockan snart halvfyra och jag vaknar med en känsla av fullkomlig lycka. Ty min värld är inte deras värld. Den har inget att göra med det tingeltanglande taskspel som alldeles tagit över Linköpings gator. Min värld går att gräva och sila fram ur förfäders rika mylla. Den är enkel och vacker som ett gotiskt svärdfäste.

Varje morgon vaknar jag nu med denna intensiva lyckokänsla brusande omkring mig. Det sjunger ur jorden. Jag ser generationer av östgoter därnere i den rika lerjorden. Ansikte efter ansikte. Skugga efter skugga. Vi gräver fram våra rötter och vår vardag. Världen är bara ett ord och arkeologin är en port. Det som jag vidrör dessa morgnar i juli laddas upp med ett speciellt slags lyster. Det mörka och fördolda blir ljust som silver. Det klingar. Nu är det tidig morgon och jag är lycklig, fri och stark. Jag ska berätta.

Varje morgon vaknar jag med den här stålblankt klingande intensiteten, dödshavet brusar i mig och när jag gräver så når jag fram till fasta land. Det sjunger nere i jorden. Jag ser leden slutas bakom mig. Det finns brytpunkter i varje människas liv. Det finns ögonblick när allt står på spel. Det finns fyndplatser som måste grävas ut. Det finns folkslag som måste skapa utrymme i världen. Det finns också dagar när det nedärvda arvet måste inkarneras, i handling. Det är inte ett motsatsförhållande. Tvärtom. Solidaritet är inte ett avskilt rum som man kan stänga dörren till när man blir upptagen av annat. Det är möjligt att det är därför vi så ofta återvänder till de första östgötarna, till de första stegen i folkvandringarna. Under de första morgontimmarna är det så enkelt, för att inte säga kristallklart, som vatten. Det är vi mot dem. Östgoter mot svear, nollåttor och östdanskar.

Men det finns andra slags dagar. Mörka och dystra, då sången tystnar och den östgotiska tanken verkar lika död som de ben jag gräver upp ur jorden. Det finns dagar då Linköpings gator är rent förskräckande i sin själlösa, kosmopolitiska, nivellerade likriktning. Allra värst sådana dagar är kanske vetskapen om att det bland de konsumtionsmaskiner som befolkar denna avskyvärda plats ännu finns människor i vars ådror flyter åtminstone ett snapsglas äkta, östgotiskt blod. Sex centiliter destillerad etnicitet som de, utan att tveka, skulle byta ut mot en mobiltelefon eller platt TV-apparat. Så långt har det gått. Jag gör mig inga illusioner.

Men det är för att rädda dem, för att återuppväcka deras förlorade stolthet jag bedriver mina arkeologiska utgrävningar, dag ut och dag in. När det gäller den samtida gotiska aktivismen handlar det eljest om markörer utan substans. Det har vi redan talat om. Men här, med händerna djupt ned i myllan, har jag kontakt med det levande arvet från en snart bortglömd storhetstid. De döda goterna finns kvar! Det jag efterlyser? Ett större allvar, en konsekvens, en blick som sträcker sig bortom Götgatan i Stockholm och konsumtionspalatsen i Linköping.

Den östgötska arkeologin befinner sig sedan länge i ett förskräckligt tillstånd. Socialister, feminister, demokratikramare av alla schatteringar styr och ställer med fädernas jord. De lydigaste och mest oppurtunistiska akademiska knähundarna sitter vid stipendiefondernas dukade bord och låter sig väl smaka av det som faller ned från köttgrytorna. Själv har jag alltid sett till att hålla mig borta från alla sådana sammanhang. Jag bekostar själv mina utgrävningar och ombesörjer publiceringen av mina resultat. Det är så man bevarar sin frihet i det här tjyvsamhället. Det är så man upprätthåller sin gotiska heder. Och det är därför jag varje morgon vaknar med en sång, trots allt.

Bengt