Solitära tankar 1: Midvinter

Jag hör hur "människorna" omkring mig tjattrar om vintersolståndet och att vi nu "går mot ljusare tider". Är detta, frågar jag mig, något annat än massans sätt att distrahera sig från det som vi alla är skyldiga att inse: hur vi i allt snabbare takt närmar oss avgrunden?

Är det inte just detta slags livsfeghet som banat vägen för krämarliberalismens framfart och den pöbelaktiga tivolikulturens utbredning?

Själv har jag dragit mig tillbaka till stugan vid Roxens strand. Skramlet och tjattrandet når mig här endast som en svagt brus. Jag slår upp ett glas Solita och läser några sidor Spengler. I spisen förkolnar de egna manuskripten; det senaste årets erfarenhet har fått mig att inse hur fåfängligt det är att skriva för en publik som är lika oförstående som den är otacksam.

Kan man komma närmare lyckan? Jag tror inte det.