Mera Barbalander

Årets läsupplevelse är utan tvekan Karin Barbalanders kriminalromaner om kommisarie Konrad Werup och hans kolleger vid Linköpings-polisens speciella insatsgrupp. Efter att ha sträckläst den första delen, Kritikern som lekte med elden, i en planerad dekalog, skaffade jag mig genast delarna två: Foucaults fälla och tre: Dödlig dekonstruktion. Jag har nu hunnit halvvägs genom den förstnämnda och jag tvekar inte att kalla Karin Barbalander den mest begåvade författaren i sin generation.

Det är givetvis symptomatiskt att ett så klart lysande ljus i det svenska deckareländet mötts av en kompakt tystnad från våra "kritiker". Som vi vet förmår ju icke dessa bloggande, putslustiga nöjesjournalister urskilja kvalitet om den så trycks ned i halsen på dem. Lustigt nog är det just i deras skumma halvvärld som Barbalanders hjältar rör sig. Kritikern som lekte med elden kan läsas som ett lustmord på de hyenor som huserar på dagspressens kultursidor och är antagligen den gruvligaste nyckelroman som skrivits på många år. I Foucaults fälla startar intrigen i den akademiska världens unkna seminarierum och incestuösa konferenskultur och flyttas sedan till San Franciscos dungeons där kommisarie Werup och hans medhjälpare jagar en seriemördare. Barbalander lyckas här med konstycket att berätta en thrillerhistoria som samtidigt är en svidande uppgörelse med den poststrukturalistiska smittan.

Jag avundas dem som ännu inte läst Karin Barbalander samtidigt som jag gläds över kommande delar i Werup-sviten.