Sommarläsning

Jag måste erkänna att jag nog varit en smula förhastad i mitt fördömande av den svenska kriminalromanen. Denna soliga dag har jag nämligen varit djupt försjunken i Karin Barbalanders debutbok, Kritikern som lekte med elden som nyligen kommit ut som pocket.

Det rör sig uppenbarligen om en nyckelroman i den samtida kriminalberättelsens blodsbesudlade mantel och det är inte utan en vällustig rysning man läser de inlevelsefulla (någon skulle säkert kalla dem "sadistiska") beskrivningarna av hur ett antal svenska "kulturpersonligheter" bokstavligen hudflängs. Men det märkliga med denna bok är hur den lyckas förvandla detta material till verkligt storartad litteratur.

Jag citerar baksidestexten:

Litteraturkritikern Jan Enebär hittas död på trappan till sitt hus. Brutalt
ihjälslagen med sin egen laptop. Poeten Lars Malm, som tagit så illa vid sig
av Enebärs infama kritik att han slutit sig i en paranoid psykos, har just rymt
från en psykiatrisk klinik och har setts i närheten av Enebärs hus i Trelleborg.

Kriminalkommisarie Konrad Werup vid Linköpingspolisens speciella insatsstyrka börjar nysta i fallet, men blir redan dagen efter avbruten av ett nytt fall i hemstaden: Ett besinningslöst terrordåd begånget av en grupp som kallar sig Blå-Gul Mujahedin. Med tiden visar det sig att det finns ett besynnerligt samband mellan mordet i Trelleborg och sprängattentatet på Linköpings stadsbibliotek.

Så hittas kroppen av ännu en kritiker, och snart ännu en. Samtidigt som LSI-gruppen inleder en febril jakt på en litterär seriemördare, iscensätter Blå-Gul Mujahedin ett nytt attentat, denna gång mot Föreningen Humanisternas högkvarter.
Kommisarie Werup utkämpar en förtvivlad kamp mot tiden tillsammans med aspiranterna Lappalainen och Ramsey ända fram till den rafflande finalen då agnarna skiljs från vetet. Har man haft en mullvad i sin ledningsgrupp?

Karin Barbalanders Kritikern som lekte med elden är första delen i en planerad dekalog om Konrad Werup och Linköpingspolisens speciella insatsstyrka.